Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v7

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v7.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[luddwig]

Jag har sett Leva och låta dö.

Leva och låta dö är den första filmen med Roger Moore som James Bond, men ärligt talat känns det mest som en amerikansk Jönssonligan kryddad med lite 70-talsflum och extra action. Hyfsat sevärd men då för sin eventuella kultstatus och inte för att det är en särskilt bra film, även om vissa scener håller hög klass.

Betyg: 3 av 5.

 

[Khan]

Jag har sett Highlander: The Search for Vengeance. Den näst senaste filmen i sviten, men den enda som är anime. Gjord av samma studio som låg bakom Vampire Hunter D om jag förstått allt rätt.

Allt börjar i en bisarr postapokalyptisk framtid, men inte samma bisarra postapokalyptiska framtid som i Highlander 2: The Quickening. Inte heller samma bisarra postapokalyptiska framtid som i Highlander 5: The Source. Inte ens samma bisarra postapokalyptiska framtid som i den tecknade TV-serien.

Det är en helt fristående film, som inte kräver någon förkunskap om Highlander tidigare. Allt handlar om den nordengelske Colin som under romarnas invasion av England får hela sin familj, stam och alla han känner brutalmördade av romarna under ledning Marcus Octavius. Självklart dör han, blir odödlig och jagar sedan Octavius genom historien. De slåss vid Västroms fall 476, i Kina på 600talet, i Skottland på 1100-talet (där han adopteras in i klanen MacLeod), i feodala japan på 1500-talet, i Napoleonkrigen, och så vidare.

Octavius är långt mer fascinerande och sammansatt som karaktär än Colin, som är så endimensionellt brutalhård och manlig att det knappt går att ta honom på allvar (särskilt eftersom allt understryks av den rätt usla röstskådisen). Han har alltid ett lugnt självsäkert leende på läpparna och drivs av ett ideal att återskapa Rom. Rom är ett ideal, en dröm, en chans att ge världen fred och rättvisa - för ett givet värde av fred och rättvisa. Han utstrålar överlägsen självsäkerhet på ett fantastiskt sätt, bara det att han stannar upp under en av deras svärdsfighter för att lukta på ett glas vin, liksom. Han är helt klart det bästa med filmen.

Hela filmen är fylld av överdrifter. Octavius tält i det romerska lägret är stort som en katedral, en häst hoppar tio meter upp i luften, Colins svärd hugger igenom robotar och metall till höger och vänster och lite annat överdrivet. Roligast är den förste Colin har ihjäl, som slåss med en motorsåg lika stor som han själv. Det är anime så det skriker om det.

Ramhistorien i det postapokalyptiska New York är riktigt ballt designad. Det känns som en blandning av Mutant och cyberpunk-Mutant på samma gång. Folk är muterade med konstiga kroppsdelar, en del har horn i pannan, extra armar eller har konstiga cybernetiska kroppsdelar. Mördarrobotar jobbar åt Octavius, och de är som hämtade ur Maskinarium. Riktigt skoj att se. Det satt mot en genuint nedgången storstad där de rika lever i det enda nybyggda på tvåhundra år... Jag gillar det.

Men sedan har vi det stora problemet med typ allt annat. Dialogen är ofta parodiskt klyschig, flera av röstskådisarna är kassa (även om det är kul att få höra Jim Byrne från TV-serien göra en roll). Barn-sidekicken är jobbig, druidspöket som hemsöker Colin är bara rolig max varannan gång han försöker vara putslustig, och varenda kvinna i filmen är oerhört sexualiserad utan att det ger något till handlingen. Inte ens hora / madonna-komplex, utan bara hora. Bleh.

BETYG
Som inspiration till en rollspelskampanj = 5/5
Som utveckling av Highlander-mytos (spöken, reinkarnation, mm) = 5/5
Som film i sig = 2,5/5, den enda av uppföljarna värd att se, möjligen med undantag av några av avsnitten från TV-serien.

 

[krank]

Jag har sett Aniara på bio.

Svensk scifi-långfilm, byggd på ett ofilmbart klassiskt scifi-epos i form av en diktsamling, filmad på en färja och ett konferenscenter, kan det vara något?

Ja, visar det sig, det kan det. Med förbehåll för att jag tyvärr aldrig läst Aniara-originalet, så tyckte jag om det här.

Storyn är hyfsat välkänd vid det här laget, hoppas jag, men jag sätter den inom spoilertaggar ändå:

Spoiler

Rymdskeppet Aniara, på väg till Mars med en hög... kolonister, antar jag... som flyr undan den alltmer förstörda jorden, slås ur kurs och driver ut i oändligheten.

Filmen gör nedslag under Aniaras färd, med allt längre mellanrum. Det är ganska snyggt gjort, för trots hoppan finns flera röda trådar och konflikter som introduceras, fördjupas, eskaleras och når klimax. Filmen är lite för kort för att riktigt kunna fördjupa sig i varje nedslag, och en hel del lämnas osagt (framför allt om de mysterier som jag antar att filmskaparna inte tyckte var lika intressanta som relationerna och så). Men för vad det är, så är det bra. Intressanta karaktärer, intressanta perspektiv på hur människor reagerar när de hamnar i en sådan situation som Aniaras passagerare.

Specialeffekterna är snygga. Inte Hollywood-blockbuster-snygga, men de gör jobbet och bryter inte immersionen.

Skådespeleriet är... Jag tycker verkligen illa om den svenska skådespelartraditionen; det känns alltid så jäkla mycket teater. Det är TYDLIG ARTIKULERING och att man väntar lite för länge efter varandras repliker, och ofta ett ganska stelt framförande. Det funkar bra på teater, där man har andra förutsättningar och t.ex. måste styra publikens uppmärksamhet på ett annat sätt. Men på film... Det funkar bara inte för mig.

Den här filmen lider lite av det, men lyckas faktiskt vid flera tillfällen bryta igenom den svenska stelheten och skapa relativt naturliga och genuina interaktioner mellan karaktärerna.

Det är ju en svensk film, och sålunda är det reglerat i lag att det MÅSTE finnas inslag av diskbänks-pinsamhet. Ni vet, sådan där vardagspinsamhet som man känner igen sig i. Jag har förstått att det finns människor som inte tycker att sådant är det värsta som finns på film. Jag ser hellre döda barn och groteska styckmord än jag ser någon göra bort sig socialt. På film alltså, ni förstår.

Så ja, det finns lite sånt. Men inte mer än att jag överlevde.

Vad mer... Vill man inte se naket eller sex på film så ska man inte se den här filmen alls. Jag gillar ju naket när det görs bra, och framför allt när även män får vara nakna. Nu var det bara typ en snopp, men ganska många tuttar och muffar. Däremot en hyfsad variation av kroppsformer, och snoppen fick vara halvstyv utan att vara hotfull. Kvinnor och kvinnors njutning var genomgående fokus i sexscenerna också. Det tyckte jag om. Det här var inte sex för att jag, en man, skulle kunna runka till det.

Var det något mer... Jo, jag gillar att filmen faktiskt utforskar sin fantastiska premiss och inte försöker skojja bort den alltför mycket. Det är klart det är en del skoj, men ibland får jag känslan av att svensk kultur inte vågar ta fantastik på allvar. Är det inte svårmodig arbetarlitteratur så är det inte värt att ta på allvar - det "är inte på riktigt", som en del av mina släktingar uttryckt saken. Nej, här utforskas faktiskt den fantastiska premissen på olika sätt, vilket jag gillar.

Sedan tycker jag nog att det är direkt positivt att man använt en finlandsfärja och ett konferenscenter (om jag minns rätt) som inspelningsplatser. För jag menar vafan, hur tror NI att svenskar skulle inreda ett stort rymdskepp? Precis såhär, tänker jag. Jag tycker att det funkar utmärkt - jag fick ändå aldrig känslan av att de bara sprang runt på en färja eller i ett center; de var alltid "på Aniara", men det var tillräckligt bekant för att jag skulle få känslan av att Aniaras insida faktiskt var på riktigt. Jag kan dock tänka mig att det är annorlunda för folk som varit på just det centret eller åkt just den färjan...

Iallafall. Bra film. Glad att jag såg den. Tyckler att ni också borde se den. Är helt ointresserad av att se den igen.

BETYG: 4/5

 

[Ulfgeir]

Jag har just sett Alita: Battle Angel. Baserad på en manga. Var länge sedan jag läste den (och läste tyvärr aldrig hela)

Jag gillar hur de fått till det visuella. Världen stämmer bra med vad jag minns från mangan. Lite uncanny valley-varning från Alitas ögon (de var ännu större i reklamen).. Jag såg den inte i 3D, så vet inte hur bra effekterna gjorde sig i 3D.

Vissa karaktärer, ex Hugo funkade inte riktigt, Men Alita var perfekt. Både sårbar, naiv, godhjärtad och riktigt tuff. Hade gärna sett att filmen var längre. Den slutar lite mitt i, känns det som. Och det är prat om 2 uppföljare, men vi får se om de blir gjorda.

Jag ger den 4/5..

 

[soda]

Jag har sett The Ballad of Buster Scruggs. Det är alltså en samling kortfilmer med (traditionellt) westerntema. Delarna är mycket bättre än helheten. Jag upplever inte något sammanhang (utom känsla och stil) i filmen i stort utan det blir bara dystert och sorgligt. Men var och en för sig gillade jag verkligen dessa kortfilmer!

@krank: Kul, jag har varit lite nyfiken på Aniara. Den låter överraskande bra! Här kan man läsa Aniara, om man så vill:
https://litteraturbanken.se/txt/epub/MartinsonH_Aniara.epub

 

[Khan]

Igår var jag vaken alldeles för länge och var bitter på internet. Det slutade med att jag såg JRR Tolkien's The Hobbit, en nedklippt version (finns på http://www.maple-films.com/jrr-tolkiens-the-hobbit) där de tre hobbit-filmerna klippts ned till fyra timmar och tjugo minuter.

Så gott som allt som inte fokuserar på Bilbo är borta. Några scener här och där i övrigt är med, där dvärgarna pratar eller viktiga biroller tar plats. Men 90% eller så av filmen handlar om Bilbo och bara om Bilbo. Oj vad mycket bättre allt blev. Martin Freeman är så fantastiskt mycket bättre som Bilbo än jag mindes. Så många av birollerna blir också bättre (Bofur!) när de inte behöver trängas med en massa trams och onödigheter. Jag hade gärna sett filmen trimmas lite till, men det är mer för att jag ville bli av med lite långsamma partier eller styra upp tramsiga fajtsekvenser. Kanske tio-femton minuter kortare, max.

På det stora hela är det här ett enormt uppköp från biofilmerna, där ingen film kommer över 2 av 5 i betyg. Men det här är en stark trea, kanske till och med en fyra. De problem som finns kvar är oftast sånt som inte kan klippas runt eftersom vissa scener inte filmades eller filmades "fel". Jag blev otroligt sugen på att gräva fram fler fan-edits och se om det går att förbättra saker och ting ännu mer.

Det är i alla fall bevisat att det finns en riktigt bra film gömd i den niotimmars kalops som var biofilmerna. Skönt är väl det.

 

[krank]

Jag har sett om Avengers: Infinity War. Det var ju liksom dags, i den här vändan av att se om alla MCU-filmer.

Senast såg jag den på bio.

Jag vet inte om jag ändrat åsikt speciellt mycket. Det här är en ganska spretig, upphackad film med vilda krängningar i stil och ton, men helheten fungerar så jäkla bra. Det är en så märklig känsla, för det BORDE inte fungera. När vi plötsligt får från typ allvarlig katastrof i New York till att Star-Lord sitter och sjunger med i en gammal poplåt ute i rymden så borde någonting gå sönder. Men det gör det inte.

Det finns inte så mycket att klaga på här riktigt. Jag ser fram emot att se fortsättningen.

Eller OK, det finns en sak: Märkligt nog fanns det ett gäng CGI-grejer som inte alls kändes snygga nog för att vara med i en MCU-film. Det gäller framför allt ansikten; Thanos barn känns märkligt ofärdiga. Framför allt Corvus Glaive och Proxima Midnight; båda ser mest ut som animerade karaktärer från något datorspel. Jag lyckades äntligen komma på exakt vilket spel Corvus påminde mig om - det är Styx, som Steam försökt sälja till mig några gånger. Och Proxima ser ut som nånting från precis vilket fantasy-MMO som helst. Ingen av dem har speciellt övertygande läppsynkning eller animation.

Det fanns lite andra grejer också, och jag minns att jag tänkte på det redan när jag såg den på bio. Jag är inte riktigt van vid att saker ser liksom dåligt CGI:ade ut i MCU.

Men det här är fortfarande en jäkligt imponerande film.

BETYG: 5/5.

 

[krank]

Jag har också sett om Transformers: The Movie från 1986. Jag råkade nämligen upptäcka bandet The Cybertronic Spree på Youtube, som alltså är ett cosplay-coverband som spelar covers på (mestadels) låtar från den här filmens soundtrack. Och det påminde mig om att jag faktiskt inte äger The Movie på bluray – kort sagt, nu äger jag The 30th anniversary edition.

Den här utgåvan är riktigt, riktigt bra. Förutom bra extramaterial – som jag inte är klar med att se igenom ännu – så medföljer två skivor. En med en väldigt bra remastrad version av bio-releasen, och en med en väldigt bra remastrad version av samma film men i traditionellt 5:4-format.

Det är nämligen så, att den här filmen först animerades i 5:4, och sedan KLIPPTES NER till widescreen. Så widescreenversionen som gick på bio var alltså den sämre, uppklippta versionen. Weird.


Iallafall. Jag tycker en massa saker om den här filmen. Jag är ju transformers-fan sedan så länge jag kan minnas, men i sverige har jag inget minne av att den första tecknade serien gick på TV förrän ganska sent. När det först begav sig i slutet av 80-talet var det ju bara SVT som gällde, och de hade vad jag minns inget sånt ameritrash, utan bara Trasdockorna och Joelbitar. Kanske lite disney, om man hade tur. Så jag följde aldrig den tecknade serien annat än genom att hyra VHS-band på den lokala uthyrningsbutiken.

Varför är det relevant? Jo, för att det innebär att det dröjde länge innan jag ens fick veta att långfilmen fanns, och till skillnad från (tydligen) folk i både USA och storbritannien så blev den alltså inget trauma – viktiga karaktärer dör i den här filmen, och när den tecknade seriens tredje säsong sändes så hade de bytts ut mot andra karaktärer. Vilket förvirrade de som inte sett filmen och traumatiserade (tydligen) de som gjorde det.

Under tiden, i sverige, så var min huvudsakliga kontakt med Transformers genom serietidningarna, som jag fortfarande hävdar hade bättre plots och var bättre skrivna.

När jag slutligen såg den här filmen så tyckte jag mest att den var rätt trevlig och häftig. Den lider av samma tramsighet som den tecknade serien, som ju har gott om den sorts comic reliefs som små barn uppskattar, eller förväntas uppskatta: Lite korkade, eller spattiga och störiga. Jag var ju rätt lillgammal, och har så länge jag kan minnas avskytt både korkade karaktärer och spattiga.

Själva filmen skrev jag en helt OK recension av för ett par år sedan, och jag står nog fortfarande bakom typ allt.

BETYG: 4/5

- "Nobody calls Soundwave uncrassimatic."

 

[Daniel]

Jag har sett Aniara på bio.

Svensk scifi-långfilm, byggd på ett ofilmbart klassiskt scifi-epos i form av en diktsamling...

Jag har också varit på bio och sett Aniara.

Det var definitivt en av de mest fasansfulla filmer jag sett. Skoningslös.

Tycker i övrigt att krank sammanfattade det hela bra, jag skriver under helt på den recensionen.

Det är ingen film jag kommer ha lust att se om, men väl värd som väldigt stark och väldigt otäck engångsupplevelse.

 

[luddwig]

Jag har sett Mannen med den gyllene pistolen.

Ännu en amerikansk Jönssonligan, fylld av snäll action och billig humor. Liksom föregångaren hyfsat sevärd men då för sin eventuella kultstatus och inte för att det är en särskilt bra film. Det som skiljer denna Bond-film från mängden är annars det i mina öron riktigt usla ledmotiv.

Betyg: 3 av 5.

 

[Voldstagg13]

Rysk fantasy: 'Wolfhound' (2006, 'Volkodav iz roda serykh psov') med Alexandr Bukharov, Oksana Akinshina, Igor Petrenko m.fl.

I en stormning av hans by får en pojke, senare kallad Wolfhound, sin familj dödad, får en glimt av deras mördare och växer upp som slav. Som vuxen drivs han av hämndbegär, sökandet börjar och som husdjur har han en fladdermus/flygande hund med skadad vinge.

Felet är att så här långt skriker historien 'standard film-fantasy', och det ändrar sig inte mycket längre fram i filmen heller. Filmen bygger tydligen på en bok (eller böcker), i extramaterialet talar författaren om ett påhittat 900/1000-tal, så filmen har tidig medeltidsmiljö och människor fast med lite magi och övernaturligheter. Det som är bra är känslan av den gamla Conan-filmen: stunts och uppbyggda scenerier tar större plats än dataeffekter, och det är välgjort. Där studiokulisser blir som tydligast är det på Xena/Hercules-nivå, dvs. det funkar hyfsat, men som tur är de blandade med 'riktiga' miljöer (bl.a. en slovakisk borgruin). Rollerna får bli tillräckligt mycket personligheter för att jag ska bli nöjd, historien är som sagt inte så originell men blir inte tråkig, den har bra tempo och det finns små roligheter som inte är (amerikanska) one-liners eller utpekad slap-stick. Slutet, som det nu är, kunde jag ha varit utan, men då det är väldigt många filmers svaga punkt tar jag det för vad det är.

Det finns absolut saker som kunde gjorts bättre, men som helhet är det gott hantverk rakt igenom, speciellt detaljer som byggnader och kläder ger extra plus: 4/5

 

[Khan]

Igår blev det Gremlins 2: The New Batch när jag hade stickningen framme.

En fantastisk film, precis lagom stegrad från förra filmen. Samma sak - fast MER, STÖRRE, GALNARE, ÄNNU MER URSPÅRAT! Det jag gillade från förra filmen var med mer, det jag inte gillade var med ytterst lite.

Fantastiska skämt och miniparodier genom hela filmen. Särskilt John Glover som inte-alls-Donald-Trump lyser stort. Men som i första filmen stjäl gremlins showen. Herreminje vad de är välgjorda, både i design, dockskådespeleri, och i manus. Så mycket humor.

Gillar du humor, excentriskt åttiotal och fantastiska effekter - se den. 4/5, kommer definitivt se om den i framtiden.

 

[Krille]

Jag har sett Samurai Assassin.

Det är vintern 1860 i Edo. En grupp samurajer väntar tålmodigt i snön utanför portarna till Shoguns slott i Edo på länsherren Ii Naosuke, shoguns högra hand. Men han dyker inte upp. Konspiratörerna börjar misstänka att det finns en spion bland dem, och börjar utreda de sina. Och misstankarna faller på Tsuruchiyo Niiro (Toshiro Mifune) och Einosuke Kurihara (Keiju Kobayashi), varande inte bara utbölingar, utan även ett omaka par.

---

Samurai Assassin är en vacker film med ett väldigt ovant berättande. Narrativet förs fram av att filmens berättare läser utdrag ur protokoll förda av konspiratörerna.

Som vanligt är Toshiro Mifune en utböling till samuraj, en sån där tuff lantis, en roll som han gör bra. Jag gillar hans sökande efter vem han egentligen är och det blir en intressant vändning i filmen. Men jag gillar även hur alla andra roller är distinkta och välspelade, från idealisten Kurihara till de paranoida och de hämndlystna bland konspiratörerna.

Fotot är ett konstverk. Man ska verkligen inte underskatta hur bra svartvit film kan bli i händerna på en bra cinematograf, och snöscenerna är bland de bästa jag nånsin sett.

 

[Troberg]

Jag har också varit på bio och sett Aniara.

Det var definitivt en av de mest fasansfulla filmer jag sett. Skoningslös.

Jag såg den på bio när den släpptes. Jag och två män till i min ålder i hela salongen. Ingen kände de andra. Efter att den var slut, så sade en av dem spontant: "Ja, vad säger man efter en sån här film...". Sedan blev vi kvar i 20 minuter och snackade om den.

Det visar ganska bra hur mäktig den var.

Det är inga good guys, inga bad guys, bara vanliga människor som fastnat i en ohållbar situation.

Jag har sett filmen en gång till nu när den finns på "de vanliga ställena", och den sitter fortfarande som en ångestmissil i magen.

Den följer boken rätt bra. Lite roller som castats till annat kön, men det stör inte alls.

En av de bästa filmer jag sett på verkligt länge.