Nekromanti Speltimmen v36 2019

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

1. Helst ett nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat en timme av Bioshock Remastered.

En timme känns inte riktigt tillräckligt för att till fullo bedöma det här spelet, så jag tänker inte försöka. Men det gör en massa saker helt rätt.

Till exempel kontrollerna. Jag vet att det är lite omodernt, men jag tycker om responsiva kontroller. När man trycker "framåt" så går man framåt. När man slutar trycka "framåt" så slutar man gå framåt. I know! Stenålders. Eller när man byter vapen; det tar knappt nån tid alls. Eller byter mellan superkrafter och vapen. Överhuvudtaget är det är väldigt njutbart tack vare att det är lite "old school".

En annan grej som blivit omodernt men som jag gillar är det här med att ha en karta. När jag började spela FPS-spel hade de flesta, eller åtminstone de viktigaste, spelen en karta. Doom, Duke Nukem 3D, Terminator: SKYNET… Men plötsligt blev det "omodernt" att ha karta, istället skulle man irra runt som en huvudlös höna och förlita sig på sitt "lokalsinne". Bioshock har en karta, och det tycker jag är trevligt.

Storymässigt känns det här som ett spel jag vill se mer av. Det är väldigt fint, både till designen och till grafiken. Miljöerna är stämningsfulla.

Så… Jag gillade det här. Det är ett bra spel. Jag måste inte spela vidare just nu, men jag vill återvända till det.

BETYG: 90



En annan sak jag testat i samband med det är GeForce Now, som är i beta just nu. Jag ansökte och fick min nyckel för typ en vecka sedan, och har sedan dess testat tjänsten. Det rör sig alltså om en moln-speltjänst, där spelen körs i molnet på Nvidias servrar. Mina kontroller är lokala, men skickar sin input till servrarna, som streamar grafik och ljud tillbaka.

Jag är helt vansinnigt imponerad av den här tjänsten. Jag har ju testat Playstation Now tidigare, men det här var en helt annan nivå. Jag märker ingen lagg eller fördröjning överhuvudtaget. Åtminstone på min amatörmässiga nivå är det här tillräckligt responsivt för att spela förstapersonsspel och Starcraft, liksom. PSNow dög ju knappt till långsamma spel, det här är… magi, rent utsagt.

Kostsam magi – enligt Geforce drar högsta kvalitetsinställningen typ 10 gb i timmen, så det är bra om man har snabbt hyfsat internet (20+ mbit) och helst inte har någon data cap (stackars amerikaner).

Jag gillar också Geforces lösning när det gäller vilka spel man har tillgång till på tjänsten. De använder helt enkelt ens vanliga bibliotek hos uPlay, Steam, Bethesda och Battle.net. Man har en virtuell dator som man installerar sina spel på. Man kan egentligen installera vilka spel man vill, men bara vissa fortsätter vara installerade mellan sessioner – jag gissar att de spelen är sådana som Nvidia gått igenom och hittat sätt att effektivt länka in stora filer i, så inte varje användare måste ha egna kopior.

I GeForce Now-klienten ser man en massa spel, alla de har officiellt stöd för och som kan snabbinstalleras och fortsätta vara installerade. Inte bara de man äger, tyvärr – det hade varit praktiskt.

Sedan saknas också t.ex. Gog.com och Origin. Men givet att de senare är EA-ägda och jag hört rykten om att de också har en liknande tjänst på G (kan ha fel där) så tror jag vi får vänta länge…

Hur som helst, det här är i mina ögon miltals bättre än alla andra lösningar jag sett. Både vad gäller hur väl tekniken funkar och när vad gäller hur det bestäms vilka spel man får spela via tjänsten. Jag antar att den kommer att kosta pengar framöver; är den inte alltför dyr så kommer jag nog prenumerera.

Jämför med t.ex. Google Stadia, som är typ samma sak utom att man inte – vad jag förstår – kommer att kunna använda sina existerande bibliotek utan dels betalar månadskostnad och dessutom måste köpa spelen specifikt på Stadia-plattformen. Så om jag vill spela No Man's Ky på Stadia – om spelet nu kommer dit – så måste jag köpa det igen och om Stadia stängs ner har jag kastat mina pengar i sjön.

GFNow är betydligt snällare på det viset.

Man ja, åtminstone så länge jag har betatillgång till GFNow så kommer jag alltid att först och främst kolla där innan jag installerar ett spel jag köpt. Varför slösa hårddiskutrymme när man inte måste? =)


EDIT: Jag läste just att senast nån hörde något om prismodell för GeforceNow så tänkte de ta 25 dollar per 20 timmars spelande.

Jag förstår varför de vill ta betalt per speltimme, eftersom det är så det kostar för dem, men jag förutspår att många liksom jag kommer att tycka att det inte funkar för dem. Jag gillar fasta månadskostnader, så att säga. Man har vant sig vid att kunna betala Netflix en fast summa varje månad och få tillgång till hur mycket streaming man vill. Nvidia kommer att ha svårt att övertyga folk att pynta ut 12 spänn i timmen, tror jag.

 

[Bolongo]

Jag har spelat ett gäng timmar av WoW Classic.

Kanske skall börja med att kort sammanfatta min historik med WoW. Spelade sedan release, mer eller mindre konstant fram tills Cataclysm. Efter att ha levlat upp ett par toons i den expansionen slutade jag första gången. Jag kom tillbaks av nyfikenhet när Pandaria släpptes - den gången orkade jag bara ta min main till den nya level capen, sedan slutade jag igen. Jag kom tillbaks väldigt kortvarigt en gång till - Warlords of Draenor släpptes enligt Wikipedia i november 2014 och min sista inloggning är från december det året. Sedan dess har jag varit fri från begäret.

Trodde jag, alltså.

Classic trycker på alla mina nostalgi-knappar, och passar som handen i handsken. Till och med sakerna som irriterade mig när jag spelade vanilla första gången kan jag nu förlåta eftersom jag vet vad som kom efter. Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva upplevelsen, och jag vet inte om förtrollningen kommer att hålla i sig, men för tillfället känner jag verkligen suget igen.

Som jämförelse testade jag att logga in på några gamla karaktärer (eftersom jag behövde reaktivera min prenumeration och båda versionerna av spelet täcks av ett konto), och kände bara att "Nej, nej, nej. Vad är detta för något? Vad har de gjort med spelet? Jag fattar ingenting." Kommer aldrig att återvända dit. Likaså, om de någonsin börjar patcha in expansionerna i Classic kommer jag att sluta direkt.

 

[krank]

Jag köpte Road Redemption på rea, oc h spelade upp mig till drygt en timme.

Det här är inte ett AAA-spel, eller ens typ ett AA-spel. Kanske bara ett A-spel? Dess grafik är några år gammal, det är inte speciellt djupt (känns det som), det har ingen vidare story (ännu så länge).

Vad är det då? Tja, folk som gillade den gamla spelserien Road Rash kanske känner igen sig, vad vet jag. Men i princip är det såhär: Man spelar en motorcykelåkande gängmedlem. Varje vända i spelet börjar med att man väljer vilken gängmedlem man är och vilken motorcykel man ska köra. Sedan sätts man ut på vägen, med ett uppdrag. Vägen är slumpmässigt skapad, uppdraget slumpmässigt valt. Det är typ alltid att man ska vinna ett race eller att man ska döda ett visst antal fiender eller att man ska ta sig till mållinjen på en viss tid. Döda? Ja, medan man åker sin motorhojj så slår man folk i ansiktet med järnrör. Eller om de åker utan hjälp så tar man sitt svärd istället och hugger huvudet av dem. Det är den sortens spel.

När man klarat, eller inte klarat, uppdraget så får man köpa uppgraderingar och sen får man nästa uppdrag. Och nästa. Och nästa. Tills man får slut på hälsa; då får man börja om – utom att man får behålla sånt man köpt för exp. Så gradvis blir man bättre, men på vägen dit dör man och dör och dör och dör.


Det här är extremt arkadigt, väldigt tillfredsställande och har en ganska stark "bara en gång till"-känsla. As evidenced by att jag spelade 80 minuter när jag bara tänkt testa litegrann.

BETYG: 90+