Efter Mutant Chronicles bestämde jag mig för att läsa och recensera Spire: The City must Fall, efter att ha köpt det både som fysisk bok och som PDF.
Disclaimer: Det här är en läsrecension, inte en spelrecension. Jag har alltså inte testspelat spelet. Jag skriver också recensionen ur mitt eget specifika perspektiv och det bör såklart tas med i beräkningen. Jag hatar regler, älskar player skill, föredrar mysterielösande och utforskande framför strid, och jag tycker att rollspel SKA innehålla instruktioner och tekniker till spelledare om hur man konstruerar äventyr.
Jag köpte Spire nästan 100% pga dess fina illustrationer. Och det ÄR väldigt fina illustrationer – de är för min del den stora behållningen av spelet.
I korthet är spelet ett fantasyspel som utspelar sig i en stor stad, Spire, som byggts i och kring en stor mystisk spira. Stadens ursprungsinvånare är drow, som förslavats och tryckts ned av ljusalver från de vita nordliga vidderna. Drowernas religion har förbjudits och ersatts av ljusalvernas, till exempel. Rollpersonerna är drow-revolutionärer.
Åh, och det är närmare något slags industrialism-cyberpunk än traditionell fantasy. Det finns klockor och krutvapen och maskiner, och det finns dessutom vad som verkar vara liknande cybernetiska implantat baserade på kristallteknologi som grävts upp av en forerunner-ras av något slag.
---
En sak som blev tydlig ganska tidigt i min läsning, är att det här spelet inte riktigt har mig som målgrupp – det utgår från en spelstil som inte matchar min speciellt väl. Eller, jag tror säkert att jag som spelare skulle kunna ha kul i en grupp som spelade Spire, men det skulle inte vara mitt förstahandsval tror jag. Under min läsning försökte jag sätta fingret på hur spelförfattaren verkade vilja att spelet skulle spelas, och min gissning är något sånt här:
Ganska mycket author stance, framför allt. Spelarna har hela tiden kunskap som deras rollpersoner inte har. Man fattar beslut i hög grad utifrån vad som blir en bra/skoj berättelse. Spelet tar verkligen tillvara på idén "berätta en historia tillsammans", som en del tycker om att beskriva rollspel som. Spelvärlden är ganska väl anpassad för det här spelsättet – det finns ganska mycket plot fodder att greppa tag i, men spelvärlden tar inte sig själv på fullständigt allvar även om det finns en hel del mörka hörn och groteskerier. Pratchetts discworld är en uttalad inspiration tillsammans med Perdido Street Station och Dark City; jag ser de influenserna tydligt. Resultatet är lite som jag föreställer mig Chronopia men med mer humor.
Det mesta i spelvärlden skulle fungera även för mig som tycker om att spela väldigt nära rollpersonerna, men till exempel fylle-riddarna går helt enkelt för mig över gränsen till det Discworld-absurda och jag får svårt att inte känna viss distans mellan mig och spelvärlden. Och det är ju egentligen okej; spelvärlden är ju gjorde för SIN spelstil, inte MIN.
---
Spelledartipsen är… Tja, det är väl okej. Jag tycker att de är lite väl anemiska, men de fyller ändå den grundfunktion jag tycker man ska förvänta sig – man får en tydlig grundstruktur att följa, och åtminstone lite hjälp med att fylla den med innehåll. Jag har själv lite svårt att få in den ganska gedigna och detaljerade beskrivningen av platser och grupperingar att passa in i den tänkta äventyrsstrukturen, men det kan ju helt enkelt bero på mig.
---
Grafiskt sett är boken… okej. Den lever mycket på sina fina illustrationer. Den hade gärna fått skippa den färgade och mönstrade bakgrunden bakom all text – och till skillnad från Mutant Chronicles så ligger inte de plattorna på något eget lager utan man får helt enkelt vänja sig. MÖRK TEXT PÅ VI BAKGRUND, folk! Hur svårt ska det vara?
Men jag noterade inga jätteproblem med typografin eller avstavningar eller nå't. Fullt habilt.
---
Så… Jag vet inte hur jag ska knyta ihop det här riktigt. Ball spelvärld med enstaka inslag jag inte riktigt fixar. För pilliga regler med för många val i karaktärsskapandet. Okej spelledartips som åtminstone höjer sig över normen bland rollspel, även om det är med ganska lite. Byggt för en spelstil som inte är min favorit.
Jag är rätt nöjd med mitt köp, ändå. Mest för bilderna. Jag utesluter inte att jag skulle kunna återanvända en hel del av spelets värld till en intressant episk kampanj med annat regelsystem och lite annat fokus…
Disclaimer: Det här är en läsrecension, inte en spelrecension. Jag har alltså inte testspelat spelet. Jag skriver också recensionen ur mitt eget specifika perspektiv och det bör såklart tas med i beräkningen. Jag hatar regler, älskar player skill, föredrar mysterielösande och utforskande framför strid, och jag tycker att rollspel SKA innehålla instruktioner och tekniker till spelledare om hur man konstruerar äventyr.
Jag köpte Spire nästan 100% pga dess fina illustrationer. Och det ÄR väldigt fina illustrationer – de är för min del den stora behållningen av spelet.
I korthet är spelet ett fantasyspel som utspelar sig i en stor stad, Spire, som byggts i och kring en stor mystisk spira. Stadens ursprungsinvånare är drow, som förslavats och tryckts ned av ljusalver från de vita nordliga vidderna. Drowernas religion har förbjudits och ersatts av ljusalvernas, till exempel. Rollpersonerna är drow-revolutionärer.
Åh, och det är närmare något slags industrialism-cyberpunk än traditionell fantasy. Det finns klockor och krutvapen och maskiner, och det finns dessutom vad som verkar vara liknande cybernetiska implantat baserade på kristallteknologi som grävts upp av en forerunner-ras av något slag.
---
En sak som blev tydlig ganska tidigt i min läsning, är att det här spelet inte riktigt har mig som målgrupp – det utgår från en spelstil som inte matchar min speciellt väl. Eller, jag tror säkert att jag som spelare skulle kunna ha kul i en grupp som spelade Spire, men det skulle inte vara mitt förstahandsval tror jag. Under min läsning försökte jag sätta fingret på hur spelförfattaren verkade vilja att spelet skulle spelas, och min gissning är något sånt här:
Ganska mycket author stance, framför allt. Spelarna har hela tiden kunskap som deras rollpersoner inte har. Man fattar beslut i hög grad utifrån vad som blir en bra/skoj berättelse. Spelet tar verkligen tillvara på idén "berätta en historia tillsammans", som en del tycker om att beskriva rollspel som. Spelvärlden är ganska väl anpassad för det här spelsättet – det finns ganska mycket plot fodder att greppa tag i, men spelvärlden tar inte sig själv på fullständigt allvar även om det finns en hel del mörka hörn och groteskerier. Pratchetts discworld är en uttalad inspiration tillsammans med Perdido Street Station och Dark City; jag ser de influenserna tydligt. Resultatet är lite som jag föreställer mig Chronopia men med mer humor.
Det mesta i spelvärlden skulle fungera även för mig som tycker om att spela väldigt nära rollpersonerna, men till exempel fylle-riddarna går helt enkelt för mig över gränsen till det Discworld-absurda och jag får svårt att inte känna viss distans mellan mig och spelvärlden. Och det är ju egentligen okej; spelvärlden är ju gjorde för SIN spelstil, inte MIN.
---
Spelledartipsen är… Tja, det är väl okej. Jag tycker att de är lite väl anemiska, men de fyller ändå den grundfunktion jag tycker man ska förvänta sig – man får en tydlig grundstruktur att följa, och åtminstone lite hjälp med att fylla den med innehåll. Jag har själv lite svårt att få in den ganska gedigna och detaljerade beskrivningen av platser och grupperingar att passa in i den tänkta äventyrsstrukturen, men det kan ju helt enkelt bero på mig.
---
Grafiskt sett är boken… okej. Den lever mycket på sina fina illustrationer. Den hade gärna fått skippa den färgade och mönstrade bakgrunden bakom all text – och till skillnad från Mutant Chronicles så ligger inte de plattorna på något eget lager utan man får helt enkelt vänja sig. MÖRK TEXT PÅ VI BAKGRUND, folk! Hur svårt ska det vara?
Men jag noterade inga jätteproblem med typografin eller avstavningar eller nå't. Fullt habilt.
---
Så… Jag vet inte hur jag ska knyta ihop det här riktigt. Ball spelvärld med enstaka inslag jag inte riktigt fixar. För pilliga regler med för många val i karaktärsskapandet. Okej spelledartips som åtminstone höjer sig över normen bland rollspel, även om det är med ganska lite. Byggt för en spelstil som inte är min favorit.
Jag är rätt nöjd med mitt köp, ändå. Mest för bilderna. Jag utesluter inte att jag skulle kunna återanvända en hel del av spelets värld till en intressant episk kampanj med annat regelsystem och lite annat fokus…