OK, först och främst vill jag bara observera att det varken är möjligt eller ens speciellt intressant att försöka uppnå konsensus här. Jag kan beskriva min åsikt, men att jag har en annan åsikt betyder inte att jag egentligen "säger emot". Och jag tänker att på samma sätt så behöver min åsikt nedan kanske inte tolkas som ett sätt att ogiltigförklara era smaker och föredragna spelsätt?
(Kanske inte behöver skrivas, men jag orkar verkligen inte med "debatter" just nu, jag vill bara prata rollspel. Så för säkerhets skull.)
För mig personligen är rollpersonsinlevelse viktigt i rollspel. Både som potential och som manifest verklighet: jag lever mig inte alltid 100% in i min rollperson, men jag gillar när möjligheten finns och det bara blir ett kort kliv åt sidan. Jag spelar ju helst detektiv/mysterielösande, eller heistgrejer, och i båda de fallen ligger ju fokus på problemlösningen i situationen snarare än på min rollperson, men det är fortfarande viktigt för mig att ha "fast mark under fötterna". Spelvärlden behöver hänga ihop.
För mig är rollspel inte alls samma sak som film eller andra medier. Jag upplever inte att rollspel funkar bättre med hastiga "klipp" eller en tydlig dramatisk kurva. Det jag eftersträvar är ju känslan av att vara där, inte känslan av att se det på film. Så att säga. Verkligheten följer sällan en dramatisk kurva annat än i efterhand, när man väljer ut godbitarna i ett skeende och förvandlar det till anekdoter. Jag skulle rentav säga att dramatiska kurvor och hastiga klipp aktivt motarbetar det jag är ute efter.
Jag lärde mig ett par tekniker från min första Vampirespelledare, som går i rakt motsatt riktning: man spelar gärna ut allting och snabbspolar/klipper så lite som möjligt. Och man håller reda på datum, klockslag, platser, avstånd. Det blir ett långsammare rollspelande men inte nödvändigtvis tråkigare. Allt handlar om hur man fyller tiden. Klipp blir avbrott i upplevelsen - kontinuitet förstärker känslan av att rollpersonen finns på riktigt och inte bara är en pappdocka, en avatar jag flyttar runt i en fiktiv värld.
OK, hur relaterar det här till kartor? Jo: för mig behövs en känsla av att världen finns på riktigt. Den är inte bara en "ram för berättelsen" för mig, utan en verklig plats där verkliga händelser inträffar, där min verkliga rollperson har verkliga känslor och gör verkliga saker. Eller, jag förstår såklart att det är på låtsas, men det är känslan av verklighet som är viktig för mig. Om det då inte finns någon världskarta som jag som spelare får se, så förutsätter jag dels att vi spelar i en spelvärld där gemene man aldrig ser världskartor och dels att SL ser till att hålla saker konsekventa. Vi behöver inte spela "Revisor, rollspelet" för det. Men det behöver finnas en känsla av att världen finns.
Jag tycker om kartor. Jag tycker om detaljerade kartor. Jag spelleder ofta i vår värld, i nutid eller nära nutid. Trots en extremt god tillgång på kartor upplever jag mig aldrig begränsad. Snarare blir jag inspirerad - det finns skitmånga städer och byar och de har en historia man kan kolla upp och väva in i sina äventyr. Det finns berömda personer och transporter och politik och kultur. När jag började spela rollspel, med Mutant Chronicles, blev jag hemskt glad när det äntligen kom en Lunakarta i andra utgåvan av grundboken. Dess enda bekymmer var att jag hade önskat mig lite mer regionsindelningar och detaljer. Jag spenderade mycket tid med att kolla på kartorna över de olika planeterna, och drömde om äventyren som skulle kunna utspela sig där.
Jag blir lika frustrerad av tanken på en flytande spelvärld som jag blir av tanken på mordmysterier där SL bestämmer vem mördaren är i efterhand. I båda fallen känner jag att mitt engagemang i spelvärlden och i äventyren sjunker. Varför ska jag intressera mig, det är ju ändå bara tomma kulisser?
