Jag återpostar Ymirs gigantiska guide till Yunnan och Kina - om inte denne själv vill, så då för eftervärlden:
ojoj, det här är så stort att jag inte vet var jag ska börja, jag har
så mycket att berätta. Men jag antar att vi får börja från början:
Ymirs stora Kinaguide, version 0.1
Kardinalkunskapen: Språk
Kina är ett land där mycket få pratar engelska, men folket är extremt trevliga, sociala och hjälpsamma. Detta gör att man får ofantligt stor utdelning av att kunna kinesiska, eftersom det kommer öppna helt ofantligt många dörrar och göra saker billigare, roligare, och mer awesome. 90% av mina oförglömliga upplevelser i Kina hade varit nästan omöjliga om jag inte kunnat språket. Därför kan det vara en idé, om man verkligen drömmer om att åka till Kina, att planera för en längre resa på minst tre månader, och kombinera denna resa med en språkkurs. Om man inte har möjlighet till detta, är det fortfarande lönt att åka?
Ja. Du måste bara vara medveten om, att du kommer att gå miste om många saker, och, beroende på vart i Kina du väljer att åka och hur, råka på många typiska backpacker-problem. Hur man bäst klarar sig i Kina utan att kunna kinesiska kommer jag ta upp lite senare.
Förberedelser
Visum: När du ska åka till Kina behöver du ett visum, och eventuellt vaccinationer. Det finns två typer av visum som normalt sett är realistiska för vanliga svenskar utan kontakter, dessa är turistvisum och studentvisum. Besöksvisum är by far det minst krångliga, men kräver att du känner någon i Kina (det kan vara en svensk) som kan fylla i en blankett för att bjuda in dig. Allt om visumansökan kan läsas väldigt pedagogiskt upplagt på olika företags hemsidor som hjälper till att ordna visum till Kina, ett exempel är mittensrike.se. Jag rekommenderar dessa då det sparar en värld av krångel för en ganska överkomlig extra kostnad. Basically så måste du för att få turistvisum vid ansökan via upp en tur- och retur-biljett till Kina, och en hotellbokning. Är du på en tajt budget, vill åka in eller ut från Kina via något annat land, eller vill backpacka kan (och bör) båda dessa vara fejk, eftersom alla alternativ du kan få på plats i Kina är överlägsna alla du kan boka från Sverige. Du fejkar retur-biljetter och hotellbokningar genom att skriva ut bekräftelserna innan du betalat dem, och sedan cancella. Utskrifterna skickar du med din visumansökan. Studentvisum är gudomligt praktiskt att ha om du vill stanna mer än två månader i Kina, och det finns en varierande grad av möjligheter att från privatskolor få studentvisum utan krav från deras sida att faktiskt gå på lektionerna; du måste dock fortfarande betala 4-7000 SEK i terminsavgift. Reglerna för att förnya visum är
fruktansvärt arbiträra och jag har personligen stött på ett osannolikt spektrum av bisarra erfarenheter av visumförnyelser: min syrra förnyade ett visum -som redan gått ut- genom att dra en snyfthistoria om sin pojkvän, andra har förnyat visum i gudsförgätna småhålor mitt i ingenstans och fått bisarrt långa varaktigheter på sina förnyelser, etc. På samma vis är det otroligt arbiträrt vilken typ av visum du kan få om du befinner dig i ett land som gränsar till Kina och ansöker om visum därifrån; Kirgizistan var förr en klassisk gyllene gås i detta sammanhang, som ofta gav ut helt extremt långvariga visum.
Obs! Ska du åka till Hongkong, Macau eller Tibet och sedan tillbaka in i Mainland China behöver du ett visum med -multipla- entries. Detta är krångligare att få. Det bästa är att ha ett residence permit med obegränsade entries, men du måste ha haft ett studentvisum med en enda entry i ett halvår först då.
Obs två! Ska du åka till Tibet behöver du ett särskilt tillstånd som du antingen fixar via svensk resebyrå, eller på plats i Beijing eller Chengdu via extremt byråkratiskt krångel. Detta är generellt inte värt det; de omfattande tibetanska regionerna av Qinghai och Sichuan kan ge en nästan lika autentisk Tibet-upplevelse, utan något som helst byråkratiskt krångel eller kringkostnader.
Ska du åka till eller från Kina via Karakorum Highway, vilket i kontrast till Tibet är starkt rekommenderat, måste du också ha speciella tillstånd. Från Kina-sidan kan dessa ordnas i Kashgar (Kashi) med en frustrerande mängd byråkratiskt krångel. Från Pakistan-sidan har jag ingen aning om hur det funkar. Utan detta tillstånd kan du fortfarande åka på Karakorum-vägen upp till och med Taskhurgan, vilket bara det är en extremt episk åktur.
Utöver dessa två omständigheter finns i princip inga relevanta områden i Kina där du inte är välkommen på ett vanligt turistleg.
Bära runt på pass: På pappret i Kina är du som utlänning förpliktigad att alltid kunna visa upp ditt pass. Jag personligen, och alla andra jag känner som bott länge i Kina, struntar högaktningsfullt i detta, och håller vårt pass inlåst och i säkert förvar. Jag känner ingen som någonsin oväntat har blivit beordrad/bedd att visa upp sitt pass. Kan du inte tala kinesiska kan det dock vara en idé att bära runt på ditt pass, eftersom du annars kan ha svårt att förklara dig.
Vaccinationer: De flesta som åker till Kina vaccinerar sig mot hepatit A och B; jag skulle rekommendera detta. Om du är paranoid och/eller ska tillbringa låg tid på landsbygden rullande med grisar, kan det även lugna din själ att vaccinera dig mot japansk encefalit. Detta är en mycket ovanlig sjukdom som i princip aldrig drabbar turister, men om du får den är du mer eller mindre död. Delar av södra Kina har malaria men det är så ovanligt att medicin generellt inte är nödvändig. Om du inte nyss tillbringat en längre tid i något annat u-land är det
fruktansvärt jävla rekommenderat att du tar en typ av preventiv medicin mot magsjuka, jag tror den heter dukoral. Gör du inte det är risken extremt hög att du kommer tillbringa en del av din Kinavistelse liggande i frossa och vånda och kaskadspy/bajsa ned dig. Detta gäller dubbelt om du tänker åka till Kinas gudsförgätna sunkiga, fattiga delar, dvs basically hela västra halvan av Kina, och landsbygden i söder. Also, rabies. Bli inte biten av hundar, vilket risken tyvärr är allra störst för där det är allra längst till sjukhus (gudsförgätna hålor i det inre av Sichuan/Tibet).
Reseförsäkring: Är inte nödvändigt om du gillar att ta risker, men Kina är kommunismens svarta får och skämt, och sjukvården kostar skjortan. Kinas trafik dödar skoningslöst och lunginflammation och liknande är ganska lätt att råka ut för, bett från rabid dogs är också en reell risk; en bra försäkring är därför rekommenderad.
Saker att ta med, internet etc: Svenska kontakter funkar i Kina. Wifi finns på många lite dyrare kaféer och på alla youth hostels och många hotell, så en smartphone eller tablet skadar inte. Om någon kan hjälpa en med språket är det jättebilligt att tillfälligt skaffa sig 3G på plats i Kina. Om man vill ha tillgång till youtube, facebook etc behöver man en proxy, den bästa av dessa (som dock kostar lite pengar) är VpNinja. Många youth hostels har proxy inbyggda i sina stationära datorer och skryter öppet med detta på skyltar in plain sight, men internetkaféerna har aldrig någonsin detta. Wikipedia och google maps är i princip aldrig blockat i Kina, tack och lov. I Kinas storstäder fungerar google maps bra, i synnerhet om du kan skriva kinesiska.
Om du vill kunna ringa kompisar i Kina när du är i Kina, eller folket i din resegrupp vill kunna ringa varandra, är det lättaste att skaffa nya sim-kort och eventuellt begagnade mobiler på plats. Detta kostar inte ens tvåhundra spänn. Utanför alla flygplatser finns folk med små stånd av pappkartong som säljer sim-kort jättebilligt.
Saker svenskar generellt är beroende av typ kaffe är lätt att tillgå i Kinas städer, även småstäderna, men omöjligt på landsbygden. Kinesiska cigaretter är extremt billiga och helt okej (Yuxi är det bästa märket), och i Yunnan som ligger i gyllene triangeln är cannabis väldigt lättillgängligt, och polisen bryr sig inte ett skit. I Beijing är cannabis svårt att få tag i och polisen kommer försöka ta dig.
Kläder och teknik etc är extremt lätt och billigt att skaffa på plats, med undantag för vettiga skor för stora svenska fötter. Tänker du backpacka MÅSTE du ta med dig dina egna kängor.
Desinficeringsmedel att typ tvätta händerna med innan du äter är väldigt bra om du vill undvika det ökända laduzi, räserbajssjukan, åtminstone om din mage inte redan är härdad av månader i tredje världen.
Om du är handikappad och inte kan äta med pinnar kan du även överväga att ta med enkla bestick.
Medicin är billigt som fan i Kina men svårt att få rätt om du inte kan språket, så ta med egen.
Budget: Mat, boende och service i Kina är med svenska mått mätt fruktansvärt billiga, likaså de mesta prylar. Importerade saker är dyra då Kina har höga importskatter, detta innebär att västerländsk mat ofta är fyra-fem gånger så dyr som kinesisk (dessutom är den nästan alltid ganska dålig, så undvik). Transport i Kina är med svenska mått mätt ganska men inte jättebilligt. Tjänster typ turer, guider etc varierar grovt i pris. Inträden till alla sevärdheter utom museum och propagandamonument (typ förbjudna staden) är monstruöst dyra, och värda att göra allt man kan för att undvika: det är på nivån att det finns ett kinesiskt verb för att smyga sig in utan att betala biljett. Beräkna en budget på 20-100 kronor per dag för boende, cirka 50 kronor per dag för mat (20 om du är sunkig/
gillar att äta kloakolje-wokat käk i en barrack), Transport beror på hur mycket du tänker flytta på dig, men kanske 100-200 per dag om du åker taxi, väldigt mycket mindre om du åker buss. De flesta svenskar budgeterar alldeles, alldeles för högt när de förbereder sin Kinaresa; att spendera mer än några hundra per dag är i princip omöjligt om du inte är sjukt dekadent. Om du bor på billigt hostel i en sunkigare del av Kina och liftar/åker buss överallt samt äter billigt och prutar hårt är det mycket lätt att komma under 100 spänn per dag i budgeten. 300 spänn per dag är förmodligen en rimlig budgetering för en svensk som tänker sig att bo på bra hostel, köpa mat och dricka och snacks på ganska dyra, turistiga ställen, och åka en hel del tåg, långfärdsbuss och taxi, samt betala inträden till olika sevärdheter. Observera dock den generella regeln att östra Kina är mycket dyrare än västra vad gäller boende och mat. Exakt hur man äter riktigt gott och billigt i Kina är jag lite av en första rangens expert på, men det är mer än jag orkar ta upp i det här inlägget, och får isåfall bli en separat diskussion.
Ta sig in och runt (kortversionen)
Man kan generellt skaffa väldigt billiga flygbiljetter till Beijing och ibland Hongkong; dessa två städer är utmärkta portaler in i Kina. Vill du gå direkt på ultimat awesome kan du istället flyga till Hanoi, vilket inte sällan är ännu billigare - svenskar har visumfritt i två veckor i Vietnam. Från Vietnam kan du sedan åka tåg/buss in i några av Kinas mest intressanta delar. Detta kräver dock avsevärt mer krångel med visum. Är du rik kan du från Beijing/Shanghai enkelt flyga till alla andra kinesiska storstäder, men det är oftast avsevärt billigare att boka inrikes flygbiljetter på plats i Kina via inhemska bokningssajter typ ctrip. Ett spännande alternativ är att ta sovtåg från Beijing/Shanghai och djupare in i landet. Kinesiska sovtåg är excellent value for money och en mäktig och härlig upplevelse av Kina. Att köpa tågbiljetter är lite småkrångligt, och omöjligt under större helgdagar. Alla turistguider typ Lonely Planet China har utförliga guider till hur man köper tågbiljetter och vilka alternativ som finns, men om någon vill veta nununu, bara fråga i tråden så kan jag ge er the full coverage.
Där tågen inte går i Kina är bussar det primära alternativet. Dessa är dyrare än tågen, men lättare att få biljetter till. Bussarna i alla städer utgår från ett antal busstationer, som oftast är en barnlek att hitta om du har en väl uppdaterad turistguide, typ Lonely Planet. Kinas ökända sovbussar är....ett särskilt kapitel. Vissa (typ jag) älskar dem, andra tycker de är Hell on Wheels. I dessa bussar sover du på korta och smala britsar som finns i tre kolumner och två våningar i bussen. Bussarna är trånga och svettiga och presumably extremt farliga, men imho ett fantastiskt sätt att ekonomiskt och tidseffektivt resa långa sträckor i Kina.
I gudsförgätna orter och i västra Kinas ödemarker går bussar mellan orter sällan och är svåra att få biljetter till. På dessa platser, och i allmänhet om du vill resa både korta och långa distanser till obskyra platser, är minivan ofta det enda realistiskt alternativet. Minivansen är -inget- för bortskämda svenskar. Förarna fyller dem till bredden med folk och mer därtill, komforten är begränsad, och förarens intresse av säkerhet noll och intet (i Kina blir förare ofta förolämpade om du försöker ta på dig ett bilbälte i deras bil). Jag har själv varit i en olycka med en minivan. Detta till trots är minivansen en nödvändighet och en härlig upplevelse om du kan kinesiska, då du kan få chansen att tex bonda med smutsiga tibetanska barnfamiljer på väg till hästfestival. Kan du inte kinesiska bör du förmodligen undvika minivansen om alternativ finns, eftersom föraren dessutom kommer försöka skinna dig (men detta återkommer jag till senare när vi diskuterar att betala för saker i Kina). Dock är minivans ett bra alternativ om ni är en större grupp (idealiet är 7 pers), eftersom det då sätter er i en utmärkt position att köpslå, och fort blir ett väldigt väldigt kostnadseffektivt sätt att åka precis där ni vill. Minivan-förare hänger så gott som alltid runt busstationerna och tågstationerna, och ser ofta rätt shady ut, men är i regel schyssta, harmlösa och sympatiska, som de flesta kineser.
Det sista transportalternativet är att lifta. Detta är det överlägsna alternativet om du vill resa i Kina, eftersom det är extremt lätt att få lift, och ger möjlighet att möta extremt hjälpsamma, trevliga och intressanta människor som med stor sannolikhet kommer vilja bjuda hem dig till sin familj, bjuda på middag, fixa rabatt åt dig på ett hotell, låta dig bo gratis i ett hotell som håller på att byggas, och basically ösa diverse awesome på dig. Jag har liftat över episka avstånd i Kina och bara två gånger någonsin misslyckats med att få lift (och då var jag i en större grupp). När man liftar måste man dock tydligt kommunicera till de som stannar att man vill lifta gratis, eftersom tummen upp-symbolen i Kina även kan betyda att man vill betala för att få lift. Lokalbor i Kina liftar hela tiden och det är i allmänhet helt ofarligt, utöver då risken att dö i en saftig bilolycka. Nackdelen är dock den sedvanliga, dvs att om du inte kan språket är det ganska dödfött att försöka lifta.
Storstäderna har fenomenala och superbilliga (2-8 kronor över hela megaplexet) tunnelbanor; hur mycket dessa täcker varierar. Guangzhous tunnelbanesystem är basically det bästa i världen. I övrigt är man i städerna hänvisad till bussystem, som ofta är ganska ologiska och extremt svåra att förstå om man inte kan kinesiska. Taxis är dock extremt billiga och cirkulerar runt överallt; jag tycker själv det är för jävla dekadent, men jag vet folk som bott i Kina i flera år och aldrig tagit en buss, de åker bara taxi över allt.
Om det inte finns tunnelbana kan det ta väldigt lång tid att bussa runt i kinesiska storstäder; med andra ord, ska du till en busstation eller tågstation eller flygplats, ha extremt goda marginaler, eller punga ut för en taxi.
Boende
Kina har en extremt bloatad hotellmarknad och att ordna boende är oftast jättelätt; därav att du utan risk kan lifta genom landet, att bli strandad i en bortglömd håla mitt i ingenstans är lugna puckar eftersom du alltid kommer kunna hitta tak över huvudet utan problem.
Mina erfarenheter av hotell i Kina är väldigt talrika och brokiga, och jag vet inte riktigt var vi ska börja. Jag antar så här:
Bo på hostel. I storstäder samt alla turistorter finns youth hostels. Dessa är ofta helt extremt bra; de är otroligt billiga, väldigt rena, har fantastisk service, wifi och helt okej mat, med engelsktalande personal som erbjuder ett brett spektrum av billiga resepaket och biljetter till sevärdheter etc, och är fantastiska ställen att träffa andra sociala resenärer på, både kineser och utlänningar. I Beijing och Shanghai finns tyvärr många hostels som segregerar kineser och utlänningar, detta förekommer knappt i andra delar av landet. Hostels hittar du enkelt via tex hostelworld.com eller hostelbookers. I Rika städer på Kinas västkust kan hostels kosta uppemot en hundring per natt, medan i sunkiga Yunnans mest hosteltäta stad, Dali, kan du bo på hostel för en tjuga per natt eller rentav gratis (om du kan typ, måla saker på deras vägg eller spela gitarr). Jag skulle generellt säga att hostelbäddar i Kina bör kosta max 60 kronor natten, utom i Shanghai/Beijing. På vissa hostels finns möjlighet att betala en mindre summa för att äta middag med personalen (som alltid lagar middag tillsammans); detta är ofta gott och trevligt och värt att göra iallafall en gång.
Sunkhotell: Det sekundära alternativet för den budgetmedvetna och härdade är att bo illegalt på sunkhotell. Jag säger 'illegalt' därför att Kina har en policy att hotell måste ha ett särskilt tillstånd för att hysa utlänningar, en regel som leder till mängder av bisarra situationer, men väldigt många hotell är antingen clueless eller civilt olydiga, och skiter helt enkelt i denna regel. I den här gruppen hamnar alla sunkhotell jag någonsin bott på, och de är många. Sunkhotell i Kina kännetecknas av att de ofta har ett något undangömt läge, aldrig någonsin en foajé, och dessvärre är något svåra att hitta för en som inte kan språket (jag kan dock berätta mer om hur man hittar dem om folk är intresserade). Sunkhotellen är ofta staffed av medelålders kvinnor eller deras minderåriga döttrar, och känns lätt igen på sina fallfärdiga skyltar, mögliga helteckningsmattor, människovidriga toaletter (ni anar inte) och allmänt eländiga förhållanden. Man kan dock på vissa märkliga orter hitta sunkhotell som är helt magiskt rena och fräscha och superb value for money. Men generellt är sunkhotell inget för dig som är rädd för löss eller undermåligt tvättade sängkläder. Sunkhotell har aldrig någonsin wifi eller frukost, och har de duschar vill du inte använda dem. Anledningen att bo på sunkhotell är att det är övernaturligt billigt, i synnerhet för dubbelrum; prisnivån förhandlas fram och brukar ligga på mellan 10 och 20 kronor per person. Sunkhotellen är också det perfekta ställen att krascha om du är In Transit mellan långväga resmål, tex när du liftar eller åker buss, eller om du bara råkar bli strandad på ett ställe.
Om du fastnar på en ort och inte kan hitta ens ett sunkhotell, bli inte rädd; hitta ett internetkafé, dessa finns nästan överallt och känns igen på det karaktäristiska tecknet ?, som betyder nät. De har gigantiska varma stolar och stänger aldrig, och du kan helt enkelt betala några kronor per timme för en dator och krascha i stolen tills nästa morgon. Inte idealiskt, men det funkar. Det finns en legend bland backpackers att kinesiska polisen är skyldiga att fixa boende åt turister som inte hittat någonstans att bo (i acceptabel prisklass), men eftersom jag själv alltid hittat ett tjänligt sunkhotell och bara behövt köra internetkafé-tricket en enda gång (long story), så har jag aldrig kollat upp sanningshalten i detta.
Vanliga hotell: Kommer i ett groteskt brett spektrum och du bör alltid alltid alltid kolla in rummet innan du förhandlar fram ett pris. Det finns kap att göra, men du kan även hamna i ett rum som är lika sunkigt som på ett bättre sunkhotell, fast till ett sjukt överpris. Budgethotell har aldrig wifi eller frukost och personalen talar aldrig engelska. Generellt är hostel ett bättre alternativ än till och med fyrstjärniga hotell om du vill ha service-inriktad och engelsktalande personal. Om du är man och bor på ett mid-range hotell kommer du med stor sannolikhet bli luppringd och möjligtvis fysiskt uppvaktad av prostituerade. Detta är ganska jobbigt om du har en vettig människosyn, och jag rekommenderar istället sunkhotell, budgethotell, hostels, eller typ Peninsula Hongkong med helikopter och Fabergéägg.
I obygden: Om du hajkar i Kina finns ofta bondefamiljer eller liknande driftiga entreprenörer som inrett ett loft eller ett härbärge åt turister, och gärna lagar mat också. Detta är helt okej och ofta ganska trevliga ställen, men de kommer göra allt de kan för att skinna dig på priset för maten (men väldigt väldigt sällan bädden, intressant nog).
I kloster (om mani padme hum): I en del stora lamakloster-komplex finns enkla härbärgen för vägfarande/eremiter/pilgrimer. Dessa kan vara extremt sunkiga och ibland groteskt overpriced, men är en mäktig upplevelse; få matupplevelser går upp mot att äta tsampa och dricka smörte med en uråldrig lamamunk. Buddhistklostrena på Kinas heliga berg etc är ofta så turistiga att det tillgängliga boendet är dyra hotell på toppen eller halvvägs upp; dock kan du få fantastiska rabatter om du lyckas lära känna nån munk eller annan religiös snubbe på vägen upp.
Couchsurfing: Är ett rekommenderat alternativ för den budgetmedvetne och/eller icke-kinesiskkunnige, eftersom det dels är gratis, och dels ger lysande möjlighet att träffa folk, både kineser och expats; i princip alla kineser på couchsurfing.org talar engelska i någon mån. Couchsurfing kräver en del förberedelser och logistiskt krångel, men det är generellt extremt lätt och tacksamt att couchsurfa i Kina nästan överallt utom i Hongkong, då, precis som i Sverige, efterfrågan på att få hosta är större än efterfrågan att få vara gäst. Städer där det normalt är svårt att få bra boende, typ Hongkong, Ürümqi och Xining, är extra tacksamma att couchsurfa i.
Vart och när ska man åka?
Det här är såklart en jättestor och svår fråga, det viktigaste att tänka på är:
Vinter: Norra och västra Kina är megakallt på vintern, och den enda reella anledningen att åka under denna årstid är att gå på den fantastiska isfestivalen i Harbin i Manchuriet. Om du står ut med kyla kan vintern dock vara en okej tid att besöka Beijing, då stadens sevärdheter är nästan övergivna och du därför får ha ganska mycket för dig själv. I slutet av januari/början av februari infaller det kinesiska nyåret, detta är en fruktansvärt dålig tid att resa eftersom alla transportnätverk är kloggade med folk som ska resa hem till sina byar. En annan dålig tid är 'golden week' på hösten, då alla kineser är lediga och alla turistiga ställen därför är proppfulla med folk.
Kina är obekvämt: Utöver östra Kinas storstäder är det obekvämt att resa i Kina, i synnerhet i väster. Vägarna är vindlande och krokiga, terrängen extremt bergig, avstånden enorma, fordonen i dåligt skick. I princip ingenstans överhuvudtaget finns något som ens påminner om handikappanpassning, och trottoarer är ojämna och överbelamrade och barnvagnar en mardröm att framföra. Använd barnsele om du har bäbis. Om du ska ha med gamla eller på något vis funktionshindrade eller bekvämlighetsfixerade människor på din Kinaresa behöver du förbereda lite extra och se till att boka bekväma bussar etc, dvs, du måste nog åka i en turgrupp eller utforska hur du hyr en bättre bil med chaufför.
Kina är gigantiskt: Du kan inte se allt på en resa, och det är bäst att planera din inresa så att du landar nära saker du vill se. Kina har en ofantlig mångfald av sevärdheter, upplevelser och kulturer, och det går verkligen inte att generalisera vart man ska åka, så läs på och se vad som fängslar dig. Lonely Planet China är en bra start. Jag kommer dock försöka ge några personliga tips:
Yunnan: Yunnan är en sydvästlig provins som Lonely Planet anser är den provins du ska åka till om du bara ska åka till en provins. Jag har själv bott i Yunnan i ett och ett halvt år, och kan intyga att det stämmer; alla som varit där älskar Yunnan, Yunnan har allt. Klimatet är fantastiskt, en slags evig vår som aldrig är för varm eller för kall, i söder finns frodiga jungler och risterasser och kristallklara badsjöar och rykande het mat och ett saligt spektrum av fascinerande minoritetsbefolkningar, i nordväst finns tibetanska berg med lamakloster och snöklädda toppar och yakkött och smörte och bergssjöar och storslagna naturreservat, i norr på gränsen mot Myanmar finns den fascinerande och otillgängliga Nujiang-dalen med ett stereoskopiskt klimat som ger upphov till bisarra regnskogar; även här trängs många fascinerade minoritetsfolk. I centrala Yunnan finns legendariska turiststäder och multipla heliga berg; flummiga, cannabisbemängda hippie-meckat Dali med fantastiska berg och superbillig shopping, överfulla kinesturist-jippot Lijiang med kullerstensgator och Kinas mest fotogeniska berg, Tibet-staden Shangrila och det heliga snöberget Kawa Karpo med fantastiska glaciärer och tempel, etc, etc, etc. Det finns så mycket att se i Yunnan att hela turistguider har skrivits bara om det. Maten är fenomenal, allt är jättebilligt, folket är supertrevliga...det är typ ett paradis. Porten till Yunnan är provinshuvudstaden Kunming, 'den eviga vårens stad', som är en typisk kinesisk storstad med sönderfallande betongkolosser och ångestskapande brutalistarkitektur, men ofantligt god mat, fina parker, mysiga tempel och multipla trevliga hostels. Jag berättar gärna mer om Yunnan om nån är specifikt intresserad av detta.
Yunnans bakdörr (Kham): Från Shangrila i nordvästra Yunnan kan man bussa, minivana eller lifta genom bergen till den forna tibetanska provinsen Kham, som nu utgör Sichuanprovinsens västra delar. Detta är inte för den bekväma, då detta är ett höglänt, kallt och svårtillgängligt landskap, men det ger en fruktansvärt autentisk upplevelse av tibetansk kultur med allt som hör till; högplatåer, höjdsjuka, kloster, yakar, lamor, smörte, väderbitna nomader, galna hundar. Via staden Lithang kan man sedan antingen ta sig ännu djupare in i på den tibetanska högplatån, till Yushu i Qinghai-provinsen, eller ta sig tillbaka österut till civilisationen, via Kangding och sedan till Sichuans hypermoderna huvudstad Chengdu.
Jiuzhaigou: Är en nationalpark i de norra bergen i provinsen Sichuan, som byggts enligt amerikanska modeller kring ekologi, tillgänglighet etc. Jiuzhaigou ser ut som ett 3D-rendrat sagolandskap ur en Disney Acid Sequence, med surrealistiskt multikulörta sjöar och helt befängt underskön natur. Jiuzhaigou nås via en lång och mycket obekväm bussresa från Sichuans huvudstad Chengdu, som i sin tur nås med tåg från Kunming eller flyg. Men det är så värt det. Om man reser till eller från Yunnan och Mogao (se nedan), till exempel via Kham (se ovan) är det möjligt att ta Jiuzhaigou på vägen, men det kommer kräva en del backpacker-krångel med bussar/minivans.
Mogao: Kinas mest obligatoriska upplevelse. Ligger i sandblästrade oasstaden Dunhuang i Gansu-provinsen norr om Sichuan och kan nås med diverse transport-hoppande från Yunnan, via Kham och Jiuzhaigou eller via Kham och Qinghai, eller från den spännande, turkiska ökenprovinsen Xinjiang med sidenvägen och ruiner av forna städer. Mogao är de främsta (as in, överlägset bäst bevarade) av ett stort antal buddhistiska grottsystem som karvades ut när buddhismen kom till Kina via Sidenvägen, och är ett konstnärligt underverk basically utan motstycke i världen. Olika grottor är fulla av målningar och statyer och representerar olika stadier av buddhismens konstnärliga utveckling; de äldsta är i Gandhara-stilen från Indien. Dessvärre är Mogao, som många andra turistställen, plågat av behovet av crowd managment, så man måste gå i grupp, och inträdet är skitdyrt. Men det är så, så, så jävla värt det. För lite meditativ kontrast kan man senare söka sig till andra buddhistgrottor i regionen (eller längre västerut i Xinjiang), och se hur dessa ligger helt övergivna och förstörda av religiösa krig, rödgardister, och allmän åverkan. I alla dessa buddhistgrottor lönar det sig storligen att betala extra för en engelskspråkig guide, som ofta kan berätta riktigt spännande grejer om det man ser.
Museum: Kina har åtminstone två museum som är obligatoriska i världens museé-topplistor. Det ena är det monumentala provinsmuseet i Ürümqi i Xinjiang, som har en helt ofantlig samling av perfekt bevarade artefakter från Sidenvägen, inkluderat de berömda
Tarimmumierna, såsom Skönheten från Loulan. Det andra är Tomb of the Nanyue King i Guangzhuo, som på ett fenomenalt snyggt och stämningsfullt vis ställt ut fynden från den despotiske antika konungen Zhaomos gravkomplex, och har en helt genialiskt neo-fascistisk fasad. Har du vägarna förbi Ürümqi eller Guangzhou är dessa museér obligatoriska besök.
Makye Ame: En tibetansk semi-lyx-restaurangkedja med fruktansvärt vackra lokaler som har filialer i Lhasa, Beijing och Kunming. Här kan du äta jakkött i nepalesiska kryddor, vilket nog är den godaste rätt jag någonsin ätit i mitt liv. När det blir musik och ringdans kommer kraftigt berusade kineser med stor sannolikhet försöka supa ned dig och bli din kompis. (Justja, kineser bjuder -alltid- på cigaretter och sprit). Att hitta till Makye Ames restauranger är svårt (men jag kan ge ut adresserna), men menyn har engelska och bilder. Prisnivån för en brakmåltid är cirka 80-100 spänn per skalle.
Hur klarar man sig utan kinesiska?
Kineser är extremt trevliga och extremt hjälpsamma, och de älskar ens försök att prata deras språk. Men de vill också gärna öva sin engelska om de kan (i synnerhet unga tjejer). Alla i Kina får lära sig engelska i grundskolan; att engelskkunskaperna trots detta är eländigt dåliga säger något om hur värdelös kinesisk undervisning är. Ibland i storstäderna kommer människor fram och vill prata engelska med en och/eller hjälpa en med något, jag har till och med blivit tillfrågad om jag vill bli visad runt vissa sevärdheter etc. Ingen som kommer med ett sånt här erbjudande vill någonsin ha pengar för det, de vill bara få chansen att prata engelska. Om du ser riktigt ensam och förvirrad och ledsen ut och är i åtminstone Beijing, Shanghai eller Guangzhou så kommer någon förr eller senare att hitta dig och hjälpa dig, så oroa dig inte.
För alla andra sammanhang behöver man två saker för att klara sig: en guidebok, och magiska lappar. Du kan komma väldigt väldigt långt genom att peka på de kinesiska tecknen för olika destinationer som listas i Lonely Planet, alla taxichaufförer fattar detta. Om personalen på ditt hostel eller hotel pratar engelska, be dem skriva lappar med namnen på alla dina destinationer, ta alltid visitkortet till stället du bor på (eller få adressen nedskriven), etc. Kom ihåg: så gott som alla kan läsa och kinesiska tecken är Kinas primära lingua franca, som till och med tibetanska taxichaufförer förstår. De enda som inte fattar kinesisk tecken är uighurerna i Xinjiang, här behöver du arabisk skrift om du ska ta en taxi (och även detta kan ditt hostel fixa).
Tunnelbanesystemen i alla stora städer är megabilliga, hypereffektiva och bilingual, så att ta sig runt med dessa för egen maskin är jättelätt. Tåg och bussar är krångligare, du kommer ofta behöva jämföra tecknen på din lapp med de i tidtabellerna. Försök lära dig hur tecknen för dina destinationer se ut, detta kan du se i Lonely Planet, eller få hostelpersonalens hjälp med.
Ett lexikon i en smartphone gör underverk; kungen av dessa är Pleco. I Pleco kan du rita tecken och få dem översatta till engelska, eller översätta engelska till kinesiska och visa för folket du behöver hjälp av eller vill beställa något av. I vissa hyperelita smartphone-program finns rentav en funktion där du kan -fota- kinesiska tecken och få dem översatta. Needless to say så äger detta hårt.
På vissa håll kan det vara fett värt det att hyra en guide, till exempel om du vill hajka i Yunnan och se olika småbyar, köpa te av bönder, etc. Guider i Kinas västliga delar är jättebilliga, och även om de som pratar engelska är dyrare är de ofta ändå fett värda det, hyperkompetenta och trevliga. Lonely Planet rekommenderar vissa guider, hostels och turist-inriktade kaféer kan ofta också hjälpa dig här. Jag har ingen aning om guider i östra Kina är lika prisvärda och tillgängliga. Men är ni en grupp på åtminstone 3-4 är en guide definitivt ett alternativ i många sammanhang.
Det kanske primära problemet med att inte kunna kinesiska är att det är svårt att beställa riktigt god mat. Med lite förberedelse kommer du en lång väg här; be vana kinaresenärer om tips på bra rätter, ha deras namn med kinesiska tecken på en lapp, jämför med menyn, och peka om du hittar dem. Överallt i Kina finns hui- eller salar-muslimska halal-restauranger som av någon anledning alltid har stora fotomenyer; att beställa jättebillig och god mat från dessa är därmed en barnlek.
Helt enkelt; det går utmärkt att resa i Kina utan att prata språket, du måste bara vara lite modig, ta hjälp av hostelpersonal, skriva lappar, och ha ett översättningsprogram. Men det går givetvis att klara sig utan alla dessa saker också; backpackers har tagit sig fram genom att peka och gestikulera i årtionden, trots allt.
Kinesers syn på västerlänningar, att bli scammad, faror, etc
Ibland går vågor av internethat mot västerlänningar över Kina, men dessa påverkar nästan aldrig någonsin turister i praktiken. Kineser är jättefascinerade av vitingar och kommer vara trevliga och tillmötesgående för det mesta, du får dock stå ut med att de alla kommer anta att du är amerikan. På restauranger utan menyer (eller ibland med en falsk meny) händer det att personalen försöker blåsa dig på pengar genom att overcharga dig, men detta blir allt ovanligare då regeringen tokhatar det och slår ned på det. Om du bara ser till att förhandla om priset på maten i förväg är allt lugnt.
Haggling är gud i Kina. Man köpslår i nästan alla sammanhang, och därmed är det svårt att säga vem som blir skinnad och inte. Jag kan ge dig prisrekommenderationer för alla upptänkliga saker om du vill, men basically gäller köpslåendets gyllene lag, det vill säga att du helt enkelt får avgöra vad det är värt för dig. Men eftersom utlänningar ofta inte vet vad ett rimligt pris är är det inte unheard of att du åker minivan med en bunte kineser som betalar en tredjedel av vad du gör. Detta är dock inte institutionaliserat, som det är i Vietnam, och om du somehow har erfarenheten att veta vad ett rimligt pris är, så kan du köpslå ned det till samma nivå som locals betalar. Det brukar dock krävas att man talar kinesiska för att detta ska vara helt realistiskt.
Kina är en polisstat med väldigt få vapen och en ganska icke-macho kultur. Risken att råka ut för våldsbrott är små. Jag vet enstaka västerländska tjejer som blivit trakasserade eller värre, men typ alltid i samband med alkohol; om du går och klubbar, se upp för roofies. Olika typer av överfall mot turister/utlänningar är nästan unheard of. Det är tryggt att gå hem ensam på natten i Kina, även som västerländsk tjej. Ficktjuveri är dock utbrett och extremt sannolikt att råka ut för om man inte är på sin vakt; tjuvarna vill allra helst åt din smartphone, sekundärt din plånbok. De karvar ofta upp väskor med kniv, så ska du ha värdesaker i en väska, ha den -alltid- framför dig när du är i en folksamling, tex i en buss eller en biljettkö. Contrary to popular belief är kinesiska polisen ofarlig (men oftast extremt inkompetent, jag har rena travesti-stårys om folk som försökt anmäla diverse brott). Militärpolisen är elak, men bara mot minoriteter och gatuförsäljare, aldrig mot utlänningar (och även militärpolisen ger ofta ett lite löjligt intryck på sina segways). Militärer stöter du bara på vid vägspärrar i gränsregioner/problematiska områden; dessa är läskiga då de är tungt beväpnade, men helt ofarliga. De är mest trötta och uttråkade och vill bara att du ska fylla i en massa meningslösa papper.
Den verkligt stora faran i Kina är och förblir laduzi, reseförstöraren #1.
Bankkort och sedlar
Västerländska bankkort funkar i nästan alla bankomater i Kina, men eftersom det kostar en avgift på cirka 30-40 SEK att ta ut pengar, är det bäst att ta ut mycket åt gången, och detta är problematiskt då många bankomater bara låter en ta ut 2000 RMB (cirka 2100 SEK). Det går att hitta bankomater som låter en ta ut 3000. Dock finns en alternativ och cirka tusen ggr bättre lösning, som det dock svider lite att jag måste rekommendera eftersom jag av personliga skäl hatar dessa snubbar:
ICA-banken. Deras kort har 0,00 avgifter på uttag i utlandet. Har du ett ICA-bankkort kan du med andra ord med gott samvete ta ut så lite som en hundring åt gången i Kina, och slipper därmed en avsevärd del krångel och omkostnader. De flesta vana kinaresenärer som jag känner använder ICA-kortet.
Alla bankomater har engelska menyer. Om du bär mycket kontanter på dig, ha dem på något ställe säkert från ficktjuvar. Bor du på hostel kan du ofta be dem låsa in dina värdesaker/förvara dem på något säkert ställe, detta gör jag alltid med min laptop. Hostels och mid-range-hotell är överlag väldigt schyssta med att förvara saker åt dig; detta inkluderar hotell du faktiskt inte bor på (antagligen hoppas de att du ska bo där när du kommer för att hämta sakerna).
Nästan inget ställe i hela Kina utom lyxhotell och wal-mart tar bankkort. Du måste ha kontanter vart du än ska.
Falska sedlar är ett problem, men generellt inget turister behöver oroa sig över.
Fakta om Yunnan
Oj, hur börjar man här? Yunnan är mycket riktigt ett gränsområde; i forna dagar var det hjärtlandet i de icke-kinesiska kungarikena Nanzhao och Dali, och har ett rikt historiskt påbrå från sydostasien. Yunnans bergiga och isolerade läge har genom historien gett upphov till olika folkvandringar, detta har förstärkts av den antika handelsled, Tevägen, som går genom Yunnan. Resultatet är en extremt brokig etnisk mix; i sydöst finns folk som är släkt med hmong och andra vietnamesiska folk och bygger gigantiska risterasser, i sydost finns dai-folket med saronger, über-spicy mat och theravada-buddhism, och oräkneliga småfolk med rötter i Myanmar, däribland syrrans pojkväns folk wa, som är gamla huvudjägare i junglerna. I centrala Yunnan finns folk som är resterna av de gamla medeltida högkulturerna, detta inkluderar bai (kring Dali), naxi (kring Lijiang) och yi (kring Kunming). I norr finns flera folk besläktade med tibetaner, tex mosuo vid Lugusjön, och tibetanerna själva. Det finns också en bisarr liten koloni av mongoler, kring staden Tongren. De större av dessa folkslag har ofta 'autonoma prefekturer'; detta innebär i praktiken ganska lite, men om de har ett eget skriftspråk (vilket tex tibetanerna och dai har), så syns detta på alla skyltar i deras prefektur, och vissa prefekturer (typ wa-folkets) har fått en massa regerings/korruptionspengar och därmed kunnat bygga jätteglassiga hus i neo-etnisk stil. Efter medeltiden tog kineserna gradvis kontrollen över Yunnan, först som en plats dit folk som fallit i onåd skickades i exil, vilket är rätt ironiskt eftersom Yunnan är paradisiskt. Idag är hànkineserna den totalt dominanta folkgruppen, men andelen minoritetsfolk är ändå relativt stor och hui-muslimer, bai, dai, tibetaner och yi i synnerhet, kanske, är väldigt påtagliga. Bland minoriteterna finns ofta en slags minoritets-överskridande känsla av brotherhood i 'vi och dem'-stämning gentemot hànkineserna. Detta till trots finns konflikter även mellan minoriteter; tex har tibetanerna och dai kommit senare i historien och drivit bort nu, lisu och wa från de bördiga lågländerna och upp i bergen, vilket skapat diverse osämja idag. Blandäktenskap mellan olika folkgrupper verkar trots detta i min erfarenhet väldigt vanligt, det stora undantaget är hui-muslimerna, som separeras från de andra av sin religiositet, och annorstädes i Kina (i synnerhet i Tibet) verkar som en slags husnegrer åt hànkineserna, dvs, skickas som förtrupp att kolonisera andra minoriteters områden. Relationen mellan muslimer och andra tycks dock god i Yunnan, och aldrig någonsin har jag i Kina tex stött på minsta tecken på rasism mot kvinnor i slöja, vilket gör mig väldigt varm inombords. Kina är överlag ett kraftfullt motexempel åt alla idioter som hävdar att islam och integration inte är förenliga.
Som gränsområde har Yunnan täta kontakter med grannländerna och är strategiskt och ekonomiskt viktigt, vilket på sistone resulterat i många grandiosa planer på infrastruktur, internationella avtal etc. Dessa går inte sällan i stöpet; bland annat den svåra terrängen ställer till problem, liksom det oroliga läget i de delar av Myanmar som gränsar till Kina. Man kan även misstänka intriger på högre nivå om var resurser egentligen ska läggas.
Dai-folket påminner mycket om thailändare, och det finns många thailändska utbytesstudenter, affärsmän etc i synnerhet i provinshuvudstaden Kunming. Som överallt i Kina är koreaner också ganska vanliga, och det kryllar av koreanska restauranger (i Kunming). Yunnan ligger även i gyllene triangeln och de burmesiska/laotiska brottssyndikaten har ofta haft kontakter över gränsen, men lidit bakslag på sistone genom gränsöverskridande operationer från ländernas militär- och polismakter. Gränsstäderna mot Myanmar är skabbiga sin citys med massor av knark och prostitution.
Att som turist åka över gränsen till Laos eller Vietnam är en barnlek; det går bussar från Kunming till gränsstäderna, från vilka man helt sonika promenerar över gränsen. Laos har visa on arrival och Vietnam är visumfritt i 14 dagar för svenskar, så det enda problemet är om man vill tillbaka till Kina efteråt. Det kan vara en idé att lämna Kina den här vägen då det ofta är superbilligt att flyga till åtminstone Köpenhamn från Hanoi (jag och syrran gjorde detta och fick bada på paradisöar samtidigt som vi sparade minst tusen spänn, not a bad deal). Att åka landvägen till Myanmar från Kina är en dröm för backpackers, men det har ofta försvårats av diverse bestämmelser och det faktum att hela östra Myanmar är warlord-zoner. Jag är inte säker på hur landet ligger just nu men när jag var i Yunnan för ett år sedan fick man -inte- korsa över till Myanmar. (Jag gjorde det dock ändå, illegalt, vilket är en jävligt bisarr historia involverande supande med beväpnade warlords...)
Mentaliteten
Yunnan har rykte om sig att, jämfört med andra provinser, vara väldigt avslappnat och mañana. Detta är alldeles sant. Folk i Yunnan är i allmänhet extremt softa; kanske är det nåt med klimatet. Yunnan är sedan gammalt centrum för te- och tobaksodling, utöver diverse droger, och det röks och dricks en mångfald av spännande stuff. Ofta ser man gamla gubbar med stora bongar gjorda av aluminiumrör. Det finns också i Yunnan en påtagligt stor grupp av unga musiker, konstnärer och blandade hippies som liksom vänt sig emot den kinesiska kapitalismen/kollektivismen; dessa har sitt mecka i Dali, men hänger även i Kunming och Lijiangs flummiga förstad Shuhe. De har ofta mer eller mindre starka drag av antingen rastafari eller hipster. Det är inte helt ovanligt att hostelpersonal både i och utanför Yunnan är den här typen av softa individer (annars driver de barer, kaféer och konstgallerier).
Likt provinsen i stort har Kunming rykte om sig som avslappnat, och det stämmer väl. Men det är en typisk kinesisk storstad med allt som hör till, dvs en gigantisk episkt miljökollapsad insjö, trafikkaos, stökigt klubbdistrikt, maffia, en viss gaycommunity, etc. Dock är Kunming likt Yunnan i stort rejält ekonomiskt/socialt eftersatt, luohuo som kineserna kallar det, vilket innebär att allt är lite billigare, lite sunkigare, men möjligen därför också lite mer spännande, än i de mer moderna och civiliserade kustområdena i Kina. Infrastrukturen är katastrofal jämfört med Guangzhou eller Beijing, man mer eller mindre måste busshoppa för att komma någon vart (men de har nyss byggt den första tunnelbanesträckan). Kunming har ren luft för att vara en kinesisk storstad, men är man uppe i bergen kring stan ser man fortfarande ett stort smoglager ligga och jäsa över den.
Maten
Alla Yunnans minoriteter har sitt eget kök; somliga av dessa är vitt spridda i etniska restauranger utanför deras egna områden. I storstäder eller turiststäder som Kunming, Dali och Lijiang är det särskilt lätt att, utöver olika typer av vanlig kinesisk mat, hitta muslimsk mat samt dai-mat, tibetansk mat, och bai-mat.
Dai-mat är många västerlänningars favorit. Den innehåller mycket fisk, potatis och bladgrönsaker och kalla rätter, mycket lime, koriander, vitlök, ingefära och über-het thaichili. Jag skulle tro att det är bland de sjukaste köken i världen i termer av scoville-rating. Jag kan några recept om det är av intresse. Bai-mat är mustig med mycket svamp och fisk, medan muslimsk mat är väldigt mycket grillspett, handgjorda nudlar och stora fat med grovt ituhuggen kyckling; muslimernas favoritkrydda #1 är kummin. Tibetansk mat är hotpot, jakkött, potatis och svampar, samt dumplings i olika former. Men även många av de hànkinesiskt dominerade regionerna i Yunnan har spännande lokala specialiteter; Kunmings egen signaturrätt är 'over the bridge noodles', som är nudlar med tillbehör som man själv kokar i en het buljong. Överlag utmärker sig Yunnan-köket, i förhållande till andra kinesiska kök, av ett rikt användade av potatis, getost, olika typer av meloner och svampar. Yunnan är berömt för sin svamp och det finns utländska företag i Kunming som är helt inriktade på att exportera torkad exotisk svamp till Europa. Av de berömda stora kinesiska köken skulle jag säga att Yunnan-köket är en subgrupp till Sichuan-köket, dvs explosiv stir-fry, mycket chili. Yunnan-restaurangerna i Beijing är talrika, men de är egentligen mest inspirerade av dai-köket, och i en lesser form som inte alls är lika awesome som de mer autentiska dai-restaurangerna i Kunming.