Nekromanti Trolldomens höst

[gustaf s]

Del 1.1

På natten var menageriet en ödslig plats. Fortfarande full av djur, men helt utan dagens nyfikna besökare. Caspiar, Besvärjarens lärling, gick bland djuren i sina burar. Hon mindes senast de talade. Det var många år sedan. Hon stannade framför ugglan. Hon mindes dess tal väl, dess plågade uttryck, dess besvärande tillintetgjorda uppsyn.

Vid vattenbrunnen i det östra tornet räckte Rättvis tålmodigt Besvärjaren den ena ingrediensen efter den andra. Hans lugna rörelser passade väl hans jämna sinnesstämning och hans otydliga drag. Han hade tjänat Besvärjaren längre än han kunde minnas, även om faktum var att hans minne som bäst var sporadiskt. Det hade funnits flera som honom förr, flera golem, kanske tusentals. Nu var han ensam och han kunde inte ens minnas hur det var att inte vara själv.

Över bron in till Korphall skrittade en ung man i dyra kläder, ute på sitt första äventyr. Man och man förresten. Flod var knappast mer än en pojke, men han befann sig på resande fot, själv, på uppdrag, på äventyr. Han hade tjatat på sina föräldrar, drottningen och kungen av Stormvakt i nära ett år om att få äventyra, att visa sig stark, att få bli vuxen. Nu kändes Stormvakt avlägset och saknat. Men han hade ett ärende, ett uppdrag. Han skulle söka upp Besvärjaren och tjäna henne som hon fann lämpligt.

Flod hade satt sig att vila i Rosenträdgården när Caspiar närmade sig. De presenterade sig avigt för varandra, den oförlöste lärlingen, den hemlängtande äventyraren. Caspiar lät Flod förstå att han skulle söka upp och följa Korphalls golem, Rättvis, för att träffa Besvärjaren. Blotta namnet av den berömt våldsamme Rättvis fick Flod att rysa. Så uppenbarade sig golem själv i Rosenträdgården med budskapet att resan skulle påbörjas inom en timme.

 

[gustaf s]

Trolldomens höst är en mysig liten kampanj jag spelar med Björn den Gode och Genenis. Trolldomen är döende, och besvärjaren med den. Vi reser österut, till Umbra, där trolldomen en gång föddes. Vi är två spelmöten in och vi kanske kan gissa att det är ungefär halvvägs. Det där där ovan är första delen av första spelmötet. Jag hoppas kunna fylla på med den andra halvan och gårdagens andra möte snarast.

Det är Ross Cowman’s spel Fall of Magic vi spelar och det handlar om en klassisk fantasyresa, ett litet sällskap på väg mot ett nödvändigt mål, en roadtrip in i det okända. Spelet spelas på en karta som rullas upp och ihop allteftersom resan fortskrider. Kartan ger spelet de platser där scenerna utspelas samt en viss input i scenerna. Kartan innehåller också vägskäl för resan och så småningom färdens mål.

Spelet är för två till fyra spelare. Vi är tre och spelar Caspiar, lärling i Korphall, Rättvis, Korphalls golem och Flod, ättling till Stormvakt. Med på resan är också alltid Besvärjaren (the Magus), som vi spelare turas om att spela i vissa givna scener och efter behov. Vår besvärjare har (ännu?) inget namn, utan benämns som Besvärjaren eller Hon och tilltalas Mästare.

 

[gustaf s]

Del 1.2

Sällskapet nådde Ekkullarna samtidigt med hösten. Besvärjaren undervisade Caspiar, som inte lämnat Korphall under sina femton lärlingsår. Flod tänkte på hemmet och på doften av örtträdgården medan Rättvis tålmodigt lunkade bredvid. Den snälle Flod hjälpte med eldon Caspiar att få fart på brasan, då hon trots sina intensiva studier inte behärskade de enklaste trollkonster. Rättvis vårdade ömt den torkade lerbit han burit insvept i tyg längre än han kunde minnas.

När solen gått ned satt Flod och Rättvis länge vid elden. Så länge att när Rättvis reste sig för att hämta några kvistar rosmarin ur Caspiars packning, hade hans ben antagit en lätt keramisk karaktär.

Väl framme i Kornstad bjöds sällskapet på en enkel måltid med gädda och hårt bröd, samt gavs sovplats i det gamla dragiga tornet. Inte Rättvis då, han rymdes inte i den snäva trappen utan fick sova ute i regnet. Besvärjaren förklarade hur den skrala måltiden och det enkla rummet inte var någon skymf, utan att Kornstad, sitt namn till trots, var en kärv och prövad byggd.

På morgonen besökte Flod och Caspiar Böndernas marknad för att köpa bland annat sulfur åt Besvärjaren. Det visade sig att Flod, trots att han var ett par år yngre än Caspiar, mycket bättre förstod att varor behövde prutas på. Hans börs visade sig också betydligt mer välfylld än den Besvärjaren skickat med Caspiar och Caspiar trodde sig börja förstå varför Flod var med på resan.

Eköns skördefest lockade till sig hela trakten, så även Rättvis. Några barn vågade sig nära den väldige golem, som vänligt lyfte upp dem på sina axlar. När barnens föräldrar dök upp blev de förstås utom sig av rädsla, förmanade sina barn och sa åt Rättvis att försvinna och inte komma tillbaka.

På Svinekulle berättade Caspiar för Rättvis om det stora slag som utspelat sig där, om hur Rättvis folk gjort ett stort offer på slagfältet och striden för Besvärjaren, eller någon av hennes föregångare. Men det var länge sedan, när golem var många. Rättvis grävde i marken, kanske efter förfäder. Han hittade en bit stelnad lera, likt den han redan bar. Caspiars ögon tårades när hon betraktade den stora kullen.

 

[Genesis]

Fall of Magic är verkligen riktigt helmysigt. Långsamt, ömt och dämpat. Ofta händer det inte så mycket alls i scenerna, utan vi får bara lära känna rollpersonerna närmre. Vi väver dock samtidigt upp en bakgrundsberättelse och det ska bli sjukt spännande att se hur det slutar.

 

[gustaf s]

Fall of Magic är verkligen riktigt helmysigt. Långsamt, ömt och dämpat. Ofta händer det inte så mycket alls i scenerna, utan vi får bara lära känna rollpersonerna närmre. Vi väver dock samtidigt upp en bakgrundsberättelse och det ska bli sjukt spännande att se hur det slutar.

Just så är det. Jag gör verkligen inte spelet eller berättelsen rättvisa här. Men det är så göttigt att jag kände att jag behövde skriva ned det oavsett.

 

[Lukas]

Taskigt av er att sälja in ett spel som kostar 75dollar+ frakt
tänk på oss studenter som inte har råd med sådana summor

 

[Genesis]

Taskigt av er att sälja in ett spel som kostar 75dollar+ frakt
tänk på oss studenter som inte har råd med sådana summor

Tricket är att spela med en seriekickstartare som Gustaf. Han dyker upp med alla möjliga läckerheter och vi andra behöver bara tacka och lira järnet.

 

[gustaf s]

Del 2

För besvärjaren var det uppenbart att stormen tornade upp sig, men hennes unge lärling Caspiar kämpade med tecknen och behövde hjälp med att få dem utpekade. Det var inte för att vägen var enkel de färdades över Stormbergen, utan för att den var kortare. Förresten var Dimmiga skogen inte med självklarhet en säkrare väg.

I Stormdrottningens pass slog ovädret till med full kraft och slet och drog i kläder och hår, fick hästarna att vägra gå och sällskapet att desperat leta efter skydd. Rättvis, som i vanlig ordning inte tycktes ta onödigt stor notis om väder och vind, fick bära Besvärjaren medan Caspiar och Flod kämpade med hästarna.

Flod kände till, eller var nästan säker på att han kände till, en grotta. Och jo då. Men hans och Caspiars slit var inte över och hukade över den fuktiga veden försökte de göra upp eld medan Caspiars humör mot den unge Flod blev allt otrevligare. Samtidigt hittade Rättvis en grotta dekorerad med reliefer. Bilderna föreställde, bland annat, en strid där stora varelser stred mot mindre och de stora varelserna besegrades och slogs i bojor av en person med böljande kläder och armarna sträckta mot skyn.

Flod, vars familj ansvarade för vägen genom Stormbergen, visste, nästan säkert, om en genväg, farbar även under den tidiga vintern. Väl framme i Stormvakt togs sällskapet väl emot av Stormdrottningen Alana, men hennes gemål och Flods far saknades. Alana berättade för sin son att syftet med hans resa var att bli Besvärjarens lärling.

Rättvis hade lyft upp Flod på den kalla marmorn och ynglingen återfick sakta sitt medvetande. Rättvis hade gått ned i kryptan för en stunds lugn och ro och hittat Flod ihopsjunken framför den nyaste av salens gravar, den där hans far vilade. Korphalls Golem försökte trösta Flod, säga hur han ändå inte hade kunnat göra något åt sin fars bortgång, hur den inte kunde vara hans ansvar och hur han så småningom skulle bli en god stormkung. Rättvis fick egentligen inte vara i kryptan.

Valdemar var namnet på Stormvakts främste kämpe. Gobelänger som beskrev hans dåd prydde Knektarnas sal. Där kallade han till sig Rättvis, den siste golem, för att lägga även denne berömde krigare till sina dåd. Rättvis ville inte, kunde inte, men Valdemar fortsatte att håna och häckla honom och anföll honom till sist bakifrån. Då förvandlades Rättvis’ lerkropp till granit, han slet Stormvakts främste kämpe i två delar och fortsatte därefter med hans väpnare. Stormdrottningen Alana förvisade därefter Rättvis från Stormvakt för all framtid, och även Besvärjaren och Caspiars vistelse var oönskad. Sällskapet lämnade, till Caspiar stora förtret och besvikelse. Caspiar hade förtrollats av, talat till, ja till och med dansat med Theodor, den vackre dansaren, i Tjänarnas sal och för en stund fantasierat om ett annat liv. Men resan fortsatte och Flod, arvingen, reste åter med Besvärjaren och hennes tjänare.

Resan längs Undergången sluttade och mörknade. När Caspiars fackla slocknade kom det enda ljuset från den lilla flaska Besvärjaren tagit med sig. Caspiar var okarakteristiskt otålig med sin mästare, med mästarens plan och sin egen del i den. Hon sa sig vilja leva normalt, eftersom hon ändå aldrig varit särskilt onormal.

Längre fram i gångarna kunde Flod och Rättvis höra De Underjordiska, deras knapprande steg, skymta antydningar av deras djuriska kroppar och rörelser. Flod var rädd. Rättvis visste att de kunde hållas på avstånd, men inte hur. Men Caspiar kunde berätta att De Underjordiska aldrig kunde hota eller skada Rättvis, efter som de så honom som en manifestation av samma Underjord som de gjort till sitt hem.

I mörkret berättade Flod för Caspiar varför han var med på resan, för att bli lärling hos Besvärjaren. Han berättade hur han, precis som Caspiar, mindes allt han läste. Han berättade hur det var en ära för hans släkt och hur han gjorde sin mor stolt. Caspiar ville inte tro det. Flod var för gammal. Hon sa att det måste finnas en annan anledning till att han kommit med på resan, en anledning som bara Besvärjaren kände till.

Det rann en liten rännil längs väggen i Födslokammaren, några droppar vatten som höll leran mjuk och formbar. Rättvis kände på den, formade den, smorde den längs sina händer och armar. I mörkret var det omöjligt att se någon skillnad i färg. Någonting i grottan var bekant för honom. Caspiar berättade att detta kunde vara platsen där Rättvis kom ifrån. Denna eller en som liknade den. Hon lovade Rättvis frihet om hon skulle efterträda Besvärjaren. Rättvis kunde inte minnas.

 

[gustaf s]

Del 3

Den mörka gången tycktes vara för evigt, men när det äntligen ljusnade möttes de resande av en märklig syn. Längs den enorma grottans tak och väggar bredde en hängande stad ut sig. Sällskapet möttes av märkliga varelser, små, tufsiga, oformliga och obestämbara. De kallades ragdragare och var närmast mytologiskt folk. Raggdragarna satte en ära i att studera och i att vara och ha tjänare. Ingen av dem hade någonsin hört talas om Besvärjaren, men via texter och legender kände de väl till Rättvis. De väldige golem blev väl emottagen, trots att hans storlek och vikt hotade den Hängande Stadens själva struktur. Raggdragarna ville gärna göra honom till kung och vara hans tjänare. Flod och Caspiar trivdes sämre. De tvingades diska raggdragarnas grytor och hade svårt att få vara ifred. Caspiars otrevlighet mot Flod tog också nya dimensioner. Vistelsen verkade dock göra Rättvis gott och när det var dags att resa vidare utryckte han för första gången under resan, ja så länge han kunde minnas, en egen åsikt på i konflikt med Besvärjarens.

Resan gick vidare genom Hundtandsdjungeln, en plats där solen sken i violett och där den märkliga klippa som gett platsen dess namn ständigt kunde synas halvvägs till horisonten. Flod hittade en gammal kultplats han tyckte var lämplig för läger, men fick skarpa tillrättavisningar av Caspiar. Caspiar lät istället Rättvis trampa upp ett område där de kunde slå läger. Men under natten ändrade sig djungeln och de resande väcktes omslingrade av plantor. Rättvis slogs förtvivlat för att hålla en flyktväg fri medan Caspiar och Flod bar den skadade Besvärjaren. Sällskapet lyckades undkomma de hungriga växterna, men Rättvis väldiga ben bröts av under striden.

I ett desperat försök att rädda Besvärjaren vid liv blandade Caspiar okända frukter till medicin. Besvärjaren beskrev för Caspiar hur resans destination, Umbra, var Slutet, att hennes egen död var Slutet. Det fanns ingenting annat att bry sig om, ingen annan mening att söka.

Över den stilla sjön låg ett stort lugn. Besvärjaren gick ensam ut längs spången för att möta Pölhaggan. De omfamnade varandra samtidigt som en stor ensam våg sköljde över dem. De var välkomna. Medan vattnet försiktigt men tydligt skiftade i djup och värme handlade samtalen om vad som skulle komma efter, efter Umbra. Rättvis hade givit sitt ord på att återvända till Raggdragarna, Caspiar var svårt desillusionerad efter sitt tidigare samtal med Besvärjaren och inte längre hennes lärling, och Flod talade om att återvända till Stormvakten för att ta sin plats som kung. Han erbjöd Caspiar att följa med dit och hitta en plats där, och för en stund mindes Caspiar den vackre dansaren. Men Caspiar hade sökt svar hos Pölhaggan och där, i enlighet med sin egen önskan, fått höra att allt inte behövde vara slut och att någon alltid följde i Besvärjarens spår. Nu tänkte hon sig att det kanske skulle vara Flod i alla fall.

 

[Björn den gode]

Del 3

Men Caspiar hade sökt svar hos Pölhaggan och där, i enlighet med sin egen önskan, fått höra att allt inte behövde vara slut och att någon alltid följde i Besvärjarens spår. Nu tänkte hon sig att det kanske skulle vara Flod i alla fall.

Det här är en sak som jag tycker gjordes väldigt snyggt av spelet, där det i reglerna redan är definierat att pölhaggan ljög. Vilket gör att vi alla spelare vet om att det var en lögn utan att vi behövde bryta tempot eller etablera det på annat sätt.

 

[Genesis]

Det här är en sak som jag tycker gjordes väldigt snyggt av spelet, där det i reglerna redan är definierat att pölhaggan ljög. Vilket gör att vi alla spelare vet om att det var en lögn utan att vi behövde bryta tempot eller etablera det på annat sätt.

Mjovisst, men det känns inte som att det passar genre eller dramaturgi. Det känns svårt att etablera en anledning till att Pölhaggan skulle ljuga och då känns det lite påklistrat, tycker jag. En obekväm sanning hade passat mycket bättre. Men vi får väl se hur det artar sig.

 

[gustaf s]

Mjovisst, men det känns inte som att det passar genre eller dramaturgi. Det känns svårt att etablera en anledning till att Pölhaggan skulle ljuga och då känns det lite påklistrat, tycker jag. En obekväm sanning hade passat mycket bättre. Men vi får väl se hur det artar sig.

Fast var det inte så att Pölhaggan ljög för Caspiars skull och varken mer eller mindre? Och det samt att hon känt Besvärjaren (med företrädare?) länge är ju det enda vi egentligen vet om henne.

 

[gustaf s]

Del 4
När sällskapet äntligen stod framför Umbras portar kunde de tydligt se sprickor i de massiva dörrarna och när Besvärjaren började öppna dem störtade de mot sällskapet istället för att snurra längs sina gångjärn. Innan de resande började vandra Skymmningvägen mot den Namnlösa staden stannade vid en skranglig träport. Caspiar berättade att det var här resande gjorde ett offer inför resan, klippte av en hårlock eller rent av rakade hela huvudet kalt. Flod klippte mycket riktigt ett tesp ur sitt hår, Rättvis, hårlös, lämnade en av sina små torra lerklumpar. Men Caspiar fnös och drog huvan över huvudet.

De passerade enorma stenblock, statyer över gamla tiders kungar enligt Rättvis, men med varje drag bortslipat av väder och vind.

Den Namnlösa staden var en sjuk och förvriden plats. Ruiner som desperat klängde i varandra i omöjliga och löjliga former. Besvärjaren tycktes inte, eller inte bry sig om förstörelsen utan ledde sällskapet framåt med till synes förnyad energi. Ensamt oskatt i allt förvridet kaos tornade Silverpalatset, till synes helt oförändrat... I De blindas akademi konfronterade Caspiar Besvärjaren, avkrävde henne sanningen, meningen, hotade med våld. Besvärjaren slog tillbaka, hånade Caspiars klentrogenhet, hävdade att trolldomen levde i Glöden.

Glöden bredde ut sig lik en spegelblankt sjö, starkt strålande*. Besvärjaren närmade sig sin destination, översvallande. På kanten ned mot Glöden samtalade Caspiar och Flod. Caspiar berättade för Flod om den där gången hon hört djuren tala och sjunga hemma i Korphall, om ugglan och trolldomens mörka hjärta. Framme vid Glöden beordrade Besvärjaren Rättvis att ta bort ytan som dolde den sanna Glöden, slå sönder den eller lyfta undan den. Men Rättvis vände sig istället mot sin mästare, slog henne sanslös, sedan död, vid kanten av Glöden. Flod såg det hända. Såg sitt eget ansikte i Glöden. Han kände igen det, men det var också annorlunda, härjat, märkt av världen och umbäranden, inte längre en pojkes.

Fin


* Se Genesis' kommentar nedan.

 

[gustaf s]

Så slutade vår lilla kampanj om Trolldomens Höst. En väldigt mysig, härlig, spelupplevelse. Fall of Magic är ett riktigt gött spel. Det nämns i en annan tråd tillsammans med Ribbon Drive, och vi har även pratat lite om det i samband med spel, och det känns rimligt. Road trips.

Jag gillar hur vi gav spelet tid och hur spelet gav oss tid. Hur historien aldrig forcerades utan alltid fick växa i sin egen takt.

Eftersom det finns så många spel lär det väl dröja ett tag innan det blir nåt Fall of Magic igen, men det känns som det finns mycket omspelbarhet i det, trots de givna "promptsen".

 

[Genesis]

Framme vid Glöden beordrade Besvärjaren Rättvis att ta bort ytan som dolde den sanna Glöden, slå sönder den eller lyfta undan den. Men Rättvis vände sig istället mot sin mästare, slog henne sanslös, sedan död, vid kanten av Glöden.

Som jag såg det (eller som jag menade det när jag berättade det) så var Glöden de kom till blott en spegel som reflekterade den döende solens ljus. Det fanns ingen magi kvar. Besvärjaren vägrade tro på det svor och beordrade Rättvis att slå sönder spegeln, och det var där Rättvis dödade henne, för att hämnas sitt folk och frigöra sig själv.

---

Ja, Fall of Magic var riktigt, riktigt bra. Som vanligt svårt att säga hur mycket som var spelets förtjänst och hur mycket som var vår egen. Spelets kanske främsta kvalitet är att det ger så mycket utrymme för spelarna, samtidigt som det ger nog med input för att locka fram en berättelse vi inte hade kunnat väva fram utan dess hjälp. En mindre erfaren och mindre sammanspelad grupp hade nog kämpat med det, kan jag tänka mig.

Tack för att du skrev krönika på detta!

 

[gustaf s]

Som jag såg det (eller som jag menade det när jag berättade det) så var Glöden de kom till blott en spegel som reflekterade den döende solens ljus. Det fanns ingen magi kvar. Besvärjaren vägrade tro på det svor och beordrade Rättvis att slå sönder spegeln, och det var där Rättvis dödade henne, för att hämnas sitt folk och frigöra sig själv.

Det var så jag uppfattade det också. Men jag skrev kanske ganska uselt (känner att jag missade en del annat från sista mötet också, med Flod framförallt).

 

[Mannen i skogen]

Vackert och vemodigt!