När jag var i senare tonåren så spelade vi rollspel på ett litet annorlunda sätt. Där karaktären stod i centrum och plotten fick ta ett steg bakåt och gå på sparlåga. Den spelledare vi hade var inte bekymrad av att hans röda tråd trasslades till av rollspelare som var mer intresserad av den mänskliga interagerandet där personliga karaktärsdrag hade företräde.
Det var inte det klassiska dungeon crawling men det var inte heller power gaming eller något annat. Vår rollspelsgrupp var stor, över tjugo personer och inga fasta grupper som annars är vanligt där man är fem stycken där man endast spelade i sin egen grupp. Jag tror att detta är den största anledningen till varför vårt rollspelande tog en annan väg.
I vuxen ålder har jag saknat denna typ av spel. Familjer skapades och endast längtan till rollspel fanns kvar, men inte tiden. Även jag flyttade, från mina vänner i Malmö till Göteborg. Jag kom snabbt i kontakt med lajvare och rollspelare men fann aldrig riktigt den typen av spel som jag var intresserad av. Jag har försökt spelleda grupper och vara med i andra grupper där jag försökt främja den här typen av spel. När jag berättar om vad det är jag vill ha ut av rollspel så stämmer det inte med hur andra spelar. Man kommer gärna in i tänket där det nästan blir ett tunnelseende där man “måste lyckas” och “måste bli bättre”. Där genomtänkta handlingar och där mänskliga egenskaper som rädsla, avund, sorg, får stå tillbaka och egenskaper som motivation, vrede och prestation tar företräde. Där karaktären “måste vinna” för att man ska känna att rollspel är kul.
Utan att skapa en karikatyr som ofta är motvikten till den motiverade rollspelaren, som blir en sorts comic relief så vill jag ha med egenskaper som inte hjältar präglas av. Avund, småaktighet, ursinne. Där karaktärsdrag inte överspelas till det extrema. Vi har alla egenskaper som mer eller mindre anses av samhället som är dåliga. Egenskaper som jag vill utforska mer i rollspel utan att man känner att rollspelskaraktärer är Du eller Jag utan är till för att skapa en fantastisk historia tillsammans med spelledare.
Jag kan inte vara den enda som inte vill lajva men ändå vill spela bordsrollspel (gärna utan tärningar) där karaktärsdrag står i centrum och där plotten gror i bakgrunden
Redigerat: Som Mårten säger, så glömde jag självklart att de gånger jag tycker rollspel blir bäst är när karaktärerna är skrivna av en och samma person (troligen SL) där relationer mellan karaktärerna har en synergieffekter på rollspelandet. För dem som inte vet, Mårten har spelat för mig i ett rollspel där alla karaktärerna fick sina karaktär skrivna i förväg
Även om den här posten är gammal, skriv ändå.
Det var inte det klassiska dungeon crawling men det var inte heller power gaming eller något annat. Vår rollspelsgrupp var stor, över tjugo personer och inga fasta grupper som annars är vanligt där man är fem stycken där man endast spelade i sin egen grupp. Jag tror att detta är den största anledningen till varför vårt rollspelande tog en annan väg.
I vuxen ålder har jag saknat denna typ av spel. Familjer skapades och endast längtan till rollspel fanns kvar, men inte tiden. Även jag flyttade, från mina vänner i Malmö till Göteborg. Jag kom snabbt i kontakt med lajvare och rollspelare men fann aldrig riktigt den typen av spel som jag var intresserad av. Jag har försökt spelleda grupper och vara med i andra grupper där jag försökt främja den här typen av spel. När jag berättar om vad det är jag vill ha ut av rollspel så stämmer det inte med hur andra spelar. Man kommer gärna in i tänket där det nästan blir ett tunnelseende där man “måste lyckas” och “måste bli bättre”. Där genomtänkta handlingar och där mänskliga egenskaper som rädsla, avund, sorg, får stå tillbaka och egenskaper som motivation, vrede och prestation tar företräde. Där karaktären “måste vinna” för att man ska känna att rollspel är kul.
Utan att skapa en karikatyr som ofta är motvikten till den motiverade rollspelaren, som blir en sorts comic relief så vill jag ha med egenskaper som inte hjältar präglas av. Avund, småaktighet, ursinne. Där karaktärsdrag inte överspelas till det extrema. Vi har alla egenskaper som mer eller mindre anses av samhället som är dåliga. Egenskaper som jag vill utforska mer i rollspel utan att man känner att rollspelskaraktärer är Du eller Jag utan är till för att skapa en fantastisk historia tillsammans med spelledare.
Jag kan inte vara den enda som inte vill lajva men ändå vill spela bordsrollspel (gärna utan tärningar) där karaktärsdrag står i centrum och där plotten gror i bakgrunden
Redigerat: Som Mårten säger, så glömde jag självklart att de gånger jag tycker rollspel blir bäst är när karaktärerna är skrivna av en och samma person (troligen SL) där relationer mellan karaktärerna har en synergieffekter på rollspelandet. För dem som inte vet, Mårten har spelat för mig i ett rollspel där alla karaktärerna fick sina karaktär skrivna i förväg
Även om den här posten är gammal, skriv ändå.