Hej, Jag tänkte dela med mig av det jag skrivit hittills om vår nystartade kampanj i Symbaroum. Det är en Äventyrskrönika där man får följa vår grupps resa från Ordensmagikern Tiburtius synvinkel. Vi har hittills spelat två möten och har om jag förstått rätt avhandlat första äventyret i Kopparkronan och lite mellanspel. Förhoppningsvis får någon lite inspiration av texterna.
Första delen i krönikan såsom den upplevts av Tiburtius
Resan till Alberetor hade varit mycket lärorik, tuff, men lärorik. Den infödda beslutsamheten kom till användning, varje liten gnutta. Korsandet av Titanerna söderut gick utan större missöden, Tiburtius slog följe med en karavan och kom över på ett par dagar. Väl inne i Alberetor visste han att han bara hade några veckor på sig att ta sig till det sista Ordens Kapitlet innan snön slog till mot bergskedjan och strandade honom i det dömda landet över vintern. Han hade bråttom, det visste han, men samtidigt var det här en unik chans att studera vad det är som händer när man släpper lös korruptionen. Han hade givetvis läst Mäster Burdonius sju-bandiga redogörelse om korruptionen i Alberetor. Han hade till och med sina anteckningar från genomläsningen. Men att möta något man läst om och verkligen kunna beskåda det förtog den allt annat än världsvana novisen. Han spendera flera dagar med att undersöka jorden och dess avsaknad av kvalitet. Han dokumenterade floran och de nya sätt de får svarta utväxter, giftiga gaddar och slingrande rankor som med nästan eget liv försöker ta livet av faunan. Som han noga undvek, förutom när han kom över kadaver, då var han snabb med skalpellknivarna för att finna ut vad som förändrats. Muskulatur, utväxter, ben och horn-förändringar han läst om i Burdonius mästerverk kunde han bekräfta. Men han tyckte sig kunna dokumentera ett par egna observationer, dock utan att kunna statistiskt verifiera dem, kanske vid nästa resa. Resan genom det förlorade landet var allt annat än lätt, hans proviant möglade och ruttnade, hans vatten torkade ut och hans vin blev avslaget. Fascinerande effekter som Tiburtius frenetiskt dokumenterade medan han långsamt tynade bort. Vandringen vann slutligen frukt och tornet tronade vid horisonten. Ordensbroder Bertolomon mötte honom vid portarna när Tiburtius ragglade de sista smärtsamma stegen. I broderns vård kom han snabbt på fötter och kunde förhöra sig över läget. Han fick ett par brev och några redogörelser samt ett första utkast av Bertolomon’s manuskript över landets korruption. Det blivande åttonde bandet som ska fullgöra Burdonius strävan. Än viktigare så fick Tiburtius Solstenen som han rest för att hämta. Dess krafter ansågs för starka för att lämna till eventuella varelser i det gamla landet. Att den sades hemsökas av Rogan Gorinder’s ande brydde han sig inte särdeles mycket om. Gammalt skrock som en nu vida berest vetenskapsman som Tiburtius inte behövde bekymra sig över. Tiburtius stannade lite över en vecka för att diskutera vad Bertolomon hade dokumenterat och även hans egna observationer på vägen. Samtliga bekräftades av Bertolomon och drömmen om en vetenskaplig artikel dog långsamt med samtalen. Lite modfälld gör sig Tiburtius redo för återresan, med handfasta tips om hur han ska skydda sin proviant och vätska. Visserligen aningen skrock fyllda men vetskapen om att han skulle få möjlighet att genomskåda den metafysiska realiteten bakom dem fyllde honom med glädje. Vägen hem gick i ett annat tecken, redan från första natten hörde han ylande läten från var han kom. Bertolomon hade skrivit ett helt kapitel om förföljelsemani som följd av det korrumperade landet. Dock kan manin ta fysisk verklighet och på så sätt vara väldigt reell. Tiburtius hade svårt att avgöra om han verkligen var förföljd, men innan han hade haft möjlighet att testa sin teori om att det bara var en manifestation, en illusion om man så vill, blev han överrumplad av en man i sitt läger. Mannen var stor, med mörkt hår och flera dagars mörk skäggväxt över sitt grova barska anlete. Han var tungt rustad med både rustning och svärd, allt i ett skick som tydde på att han var en man van vid att strida. Han presenterade sig som Beretai och undrade vad Tiburtius i all sin dagar höll på med, en flock styggelsevarelser hade enligt mannen spårat han hela dagen och var på väg att slå till mot hans läger vilket sekund som helst. Hungrande bestar som enligt Beretai skulle slita honom i stycken. Tiburtius höll som bäst på att upplysa mannen om att det förmodligen bara rörde sig om en manifestation som skulle upphöra med tiden. I samma ögonblick sliter mannen sitt svärd ur skidan och på den bländande stridshingsten svingar han sin klinga rakt in i det annalkande mörkret där det tar fäste och resultatet blir en klyvd best som faller inom eldens sken. Tiburtius tvingas refutera sin teori och slänger en näve svavel mot de monstruösa ljud han hör ute i mörkret. Med hjälp av de metafysiska lagarna fusionerar han den med den omkringhängande energin och tänder så eld på hela natten. Ylandet av flera tända bestar möter honom i gengäld. Krigaren har hoppat av sin springare och sprungit natten till mötes, hans stål möter än en gång kött och ben. Ett vrål hörs och sedan tystnad, bestarna verkar retirera. Beretai pustar ut och gormar på Tiburtius att samla ihop sina saker, det är dags att röra på sig. Han mumlar även något om galna magiker. Tillsammans tar de sig ut i mörkret med sikte på Titanerna. När solen sakta börjar fylla världen med rätt strålar för en människa att uppfatta ser de vid horisonten de höga berg som skiljer Alberetor från det nya förlovade landet Ambria. Efter ett par dagar kommer de fram till det flyktingläger som mer eller mindre har permanentats vid en väg som leder upp genom bergens pass. Väntan där blir olidlig, ingen karavan finns i lägret och det ser mörkt ut för existenserna som har samlats där för att korsa in i Ambria innan vintern gör resan omöjlig.
Tiburtius spenderar tiden med att läsa igenom Bertolomon’s manuskript, han har ett par förslag som han tror skulle förbättra texten och ett par frågor om formuleringar som han gärna skulle vilja ta upp med mannen. Men han förstår att han inte kan resa tillbaks och att det egentligen inte gör så mycket om han bara ändrar texten, den blir ju trots allt bättre. Solstenen har han nästan glömt bort. Efter någon veckas väntetid i lägret sitter man tillsammans med ett par andra människor i ett utskänkningstält. Han tänker medvetet att det är människor och inte Ambrier med tanke på de tre barbarernas uppenbarelse. Två stigfinnare och till råga på allt en häxa, med en baigorn som kryddan på moset. Han har inte riktigt tagit mod till sig att fråga om hon är intresserad av en debatt om huruvida hon tycker att häxor borde likställas med svartkonstnärer. De är ju trots allt inte tränade av Ordo Magica, om hon håller med honom hade han planerat att lära henne grunderna i hur man håller korruptionen stången, även barbarvildarna måste få sitt primitiva brukande av magi under kontroll. Häxan är behängd med allsköns lort från naturen, päls, fjädrar och talismaner. När han kikar närmare på henne upptäcker han att hon också är bortbyting, vilken intressant varelse. Att få dissekera hennes kropp, vilken ära! Utöver häxan är krigaren Beretai närvarande, de har inte talats vid sen natten då han blev räddad av mannen. I tältet finns också en välklädd finlemmad man av uppenbar börd, han gnäller konstant på sin situation och bidrar väldigt lite till att främja den positiva atmosfären som är så viktig när man befinner sig i negativa situationer. Väldigt obildat. En väldigt oppionerad figur sitter på motsatt sida från Tiburtius i tältet, han verkar prata mycket men ha väldigt lite fakta bakom sina påståenden. Typiskt för vissa grupper i Ambria, Tiburtius kan dock inte riktigt sätta fingret på om han tillhör Prios kyrka eller inte. Ena stunden verkar han göra det, nästa inte. Mannen som serverar krubbet verkar vilja starta någon form av samtal och de flesta verkar pratglada, Tiburtius får till och med tillfället att vika ut Ambrias historia och skillnaden mellan Yndaros och Lindaros för en obildad yngling i tältet. Plötsligt når ord tältet om att en Karavan ska ge sig av redan dagen efter. Samtliga ser sin chans och går för att ta del. Tiburtius upplyser karavanföraren om att han har särskilda administrativa kunskaper som kan komma en så pass oordnad karavan till fördel. Men han låter honom bara följa med sen han demonstrerat sina magiska krafter. De andra tar sig även de in i lönerullorna, de får bevisa sig duktiga mot ett par vakter. Beretai och ädlingen utmärker sig väl. Värt att notera.
Vandringen mot Ambria börjar dagen därpå. Först med gott mod, eller åtminstone så gott som tillåts av Titanernas barska närvaro. Men när dagen går så möts de av en ond vind. Inget händer den första natten men när Tiburtius ska kika till sin solsten som han glömt på grund av den rafflande läsningen av Bertolomons tusensidiga manuskript så är den försvunnen. Det visar sig att en pojk som fått följa med karavanen av någon outgrumlig anledning också är försvunnen. Det omaka sällskapet får i uppgift av karavanföraren att finna ynglingen och då förhoppningsvis också stenen. De vandrar därför tillbaks för att följa spåret till en dunge där en gammal kvarn står. Kvarnen är väldigt intressant, dess bas består av sten från berget men skuret i en form som Tiburtius bestämt tror härrör från de södra delarna av det gamla konungariket. Mycket mystiskt, än viktigare är dock att ynglingen finns i tornet och den svassiga ädlingen passar då på att utdela lite rättmättighet i form av ett dödligt skott på den tjuvaktiga tjuvskytten. När de försöker rädda ynglingen, blir de istället anfallna av en grupp stråtrövare ledda av ingen mindre än Rovan Gorinder’s vandöda kropp. Den verkar kunna känna av solstenens närvaro och dras mot den, mycket intressant. Den metafysiska bakgrunden bakom fenomenet måste studeras kanske kan den approprieras och användas i kompasser, navigerandet i exempelvis Davokar har visat sig vara svårare än man tror. Mycket på grund av att solen inte kan ses ovanför trädkronorna. Utbygdsjägare och barbarer hävdar att man kan navigera med hjälp av myrstackars placering och hur mossa växer men det verkar mycket otillräkneligt. Ett propert sätt att orientera vore en gåva till riket. Rogan och hans männer bekämpas och de flyr. En stråtrövare tas dock till fånga och sällskapet färdas vidare norrut. Väl vid karavanen avlägger de rapport och bränner den tjyvande ynglingen. Vinterns antåg gör sig påmint i en fruktansvärt kall natt. När de sedan ger sig ut för att leta ved dan efter blir svartkåpan och de två barbar-stigfinnarna anfallna av bestar och ulvar, omaka par som inte borde samarbeta. Tiburtius och de andra hör anfallet och lägger sig i. Det visar sig att ulven i själva verket var en alv. Högst irreguljärt, de har sin hemvist i Davokar. De har ingen plats i bergmassivet. Tiburtius misstänker att alvens järnkedja som omringar hennes arm är en artefakt. Men finner dock att den inte har några magiska egenskaper. Senare på natten stormar det upp och en rejäl kyla sätter in. Där gör Rogan sitt återtåg, och i en desperat strid lyckas han förhäxa Beretai, hugga Tiburtius över ryggen och ingjuta skräck i hela sällskapet. Till slut lyckas Karavanens samlade trupp få vidundret på flykt. Dagen därefter blir de dock än en gång ansatta av alver, denna gången vill de prata först. Det visar sig att de vill ha de två barbarerna. De menar att de har rört vid något som kallas Kopparkronan, en krona från en död konung i Symbaroums urgamla rike. Alverna menar att de är befläckade. Trots att Tiburtius pekar ut att de bara är barbarer och inte värt mer än boskap på den allmänna slavmarknaden så ställer sig människorna sida vid sida och bestämmer sig för att slåss mot det rasfientliga hotet. Alverna återkommer men då de bara är tre så nedgörs de, dock efter en tuff strid. Alverna verkar dock ha haft rätt när det visar sig att de två barbarmännen var befläckade då de förvandlas till tuffa vidunder. Ädlingen stryker nästan med innan man hinner få situationen under kontroll och de båda varelserna slaktas. Denna nya sjuka måste undersökas. Den går inte att parallera med mörkermästarnas vandödhet utan det rör sig snarare om annan korruption. Dröm den som kan göra det till sin experis. Då fogas resor in i mörkret. Davokar.
Den andra delen i krönikan så som den upplevts av Tiburtius.
Den fortsatta resan ner i Ambria går utan bekymmer, karavanen drar efter ett par dagar in i flyktinglägret vid byn Prios pass där karavanen måst stanna i väntan på att få passera in i Drottningriket. Karavanfösaren Argasto väljer att tacka de fem individer som har utmärkt sig på resan genom att skänka dem varsitt riddjur. Tiburtius får en bergsponny vid namn Korinthia, hon är minst av de överlåtna riddjuren men verkar trofast och lätt att hantera. Något han uppskattar då hans erfarenheter av djur är små. Första kvällen i byn blir vännerna anfallna av fyra män. De gormar och skriker att Yamega är en svartkonstnär, vilket i strikt mening fortfarande inte har diskuterats klart. De har helt klart dragit förhastade slutsatser. Dock kommer deras skrik med vässade blad och deras fanatism kan inte släckas annat än med våld. Tre av männen nedgörs och den fjärde tas till fånga. Mitt i tumultet kommer svartkappan Lestra springandes och konstaterar att det är häxjägare. Något Tiburtius redan tyckte sig kunna känna på deras ovanliga viljestyrka vad gäller att motstå hans magier. Följd av henne som en likmask till ett nyblivet lik verkar svartkappor kläckas i natten. En liten äcklig man kliver fram ur mörkret följd av 8 större män. Nilus Piknäsa presenterar han sig som, en broder ur skymningsbröderna. Han tar genast kommandot över situationen och Lestra kryper i smutsen för sin broder. Han tar prompt fången ur våra händer och kräver att få söka igenom häxan Yamegas grejer, och även våra. Tiburtius ställer sig då i vägen i egenskap av Ordensmedlem i Ordo Magica vägrar han låta sig genomsökas. Skymningsbröderna har ingen befogenhet över deras medlemmar. Lestra försöker då gå i mellan men resultatet blir att Piknäsa hotar att förgöra varenda ordens magiker. Mycket otrevligt. Senare författade Tiburtius ett dokument där allt som sades är nedskrivet så att hans överordnade kan få ta de av det och ta ställning om något ska göras. Yamegas packning visar sig vara godkänd och skymningsbröderna försvinner i natten. Adegoi skäller ut Tiburtius för att han ordade emot brodern, rädd som en liten lus. Tiburtius blev visserligen han också rädd, men mest för att de urgamla seder som skyddar civilisationen och dess fortlevnad verkar ha förkastats för den starkes rätt. I varje fall i rikets utkanter. Senare på ett av värdshusen i staden får de höra tre efterlysningar av drottningens jägarkår: Syskonen nåldyna 3 daler per skalle, riddaren Nattklinga och hennes svartalfer 20 daler och den Vandöde Rogan för hela 30 daler. Beretai och Ambrosius vill ge sig ut för att ta ner någon av de tre, men Tirburtius framhärdar att han inte har tid med sådant, han säger att han ska bege sig till garnisonskansliet dagen därpå för att förhöra sig om varför det tar sådan tid att administrera deras registrering för att få komma in i riket. Sagt och gjort, dagen därpå pratar de med en kapten som låter de veta att Skymningsborder Piknäsa har givit order om att deras papper ska dubbelkollas. Tiburtius erbjuder sig att hjälpa till med pappers arbetet då deras administration verkar vara allt annat än nog. Han nobbas men de får veta att om de hjälper staden genom att hjälpa till med rövarproblemen så ska de nog får passera inom rimlig tid.
Sagt och gjort, de förbereder sig, Beretai genom att prata med den yngling som överlevt resan genom Titanterna. Lovandes en framtida tjänst om han överlever så länge. Tiburtius genom att gå till det lokala ordenskapitlet där han träffar två noviser och en nedbryten mästare. Kapitlet är fullt av stentavlor av aldrig förr skådad sort och han tar med sig en samt ett par avskrifter för vidare studier på resan. De tre övriga genom att inhandla förnödenheter i stadens handelsbod. Senare när alla ärenden var avhandlade begav de sig av västerut mot marker där det sägs att syskonen har setts till. De träffar ett par fåraherdar på vägen vilka pekar dem upp mot Titanernas utlöpare. Efter att ha följt en kort stig bryter en strid ut, pilar kommer flygandes ut klippskrevorna. Det är syskonen nåldyna, de avfyrar pilar mot sällskapet som mirakulöst klarar sig, i motanfallet går det sämre för syskonen som får möta Beretais rusande angrepp, Herabans blodisande ramar, Ambrosius dödliga skäktor, Adegois tappra motangrepp med pilar och de två magikernas obeskrivliga anfall. Efter en lång strid med efterföljande flykt har fyra syskon nedkämpats och det femte tagits till fånga. Syskonen leder dem efter lite övertalning från Beretai och list från Tiburtius till deras tillhåll där de kan bärga frukten av deras arbete. Väl tillbaks i byn får de sin belöning i ett snabbt expiderande av deras papper och i form av daler.
På kvällen skålas det på värdshuset och dagen efter rider de med tunga huvuden vidare in i Ambria. Lite oklara med vart de ska ta vägen, men de sätter kurs mot huvudstaden Yndaros. Vid kvällningen ser de ett värdshus med en undermåligt kaligraferad skylt där det nätt och jämnt går att utläsa Korinthias Tårar. De bestämmer sig för att stanna över natten. Där de får husrum, bad och mat för några skillingar. Adegoi och Tiburtius undersöker även källan som det sägs att Korinthia badade i och som därför kan skapa skymningsvatten, efter att ha smakat, luktar och badat i vatten inser de att det kanske inte är rätt källa ändå. Senare i natten hör Tiburtius som sitter uppe och studerar och avbildar de runor som finns på stentavlan han tagit med sig från kapitlet i Prios pass. När han hör några konstiga ljud, han tänker inte mer på det förrän de fortsätter att låta, han blir störd i sitt arbete och bestämmer sig därför för att få tyst på ligisterna. Han smäller upp fönsterluckorna och möts där av en syn han helst hade sluppit. Nedanför palissaden till värdshuset stormar det en mindre hord av svartalfer. De har med en stege försökt forcera palissaden och en livrädd värdshusvärd försöker som bäst mota bort dem med en skäkta från sitt armborst. Värden skriker, Tiburtius skriker och på några sekunder exploderar världen i liv och rörelse. Han finner att han tillsammans med Beretai och Adegoi stormar ut ur värdshuset mot palissaden. Yamega och Ambrosius dröjer sig kvar. Beretai svingar sig upp på palissaden och möter de rasande småkräken hårt mot hårt. Adegoi och Tiburtius stormar efter och en strid utbryter. Alferna hugger frenetiskt ner Beretai som faller medvetslös, Adegoi försöker läka honom med resterna av hans teurgträning och Tiburtius tvingas hålla alferna stången. Vilket han gör med förvånande kraft. Han lyckas bända viljan på en av svartalferna och använder redskapet till att sopa undan några av dess fränder samtidigt som han låter eldkvast efter eldkvast lysa upp natten. Han svingar även sin stav som med sitt längdövertag lyckas hålla de små krumma varelserna stången. Till slut kommer Yamega och Amborsius ut ur värdshuset iklädda sina rustningar, det är då Tiburtius inser att han håller en hord svartfalfer stången i bara nattsärken. De börjar slänga av lod och pilar mot varelserna och snart kan palissaden hållas. Ute i havet av svartalfer står två varelser som skiljer sig åt. Nattklinga, en reslig kvinnlig krigare med ett stort svart sjungande svärd som verkar egga på varelserna. Och längre bort en häxa som står och rör om i en kittel som sprider en lila-blå dimma över horden och verkar piska dem upp i en frenesi som knappast kan vara bra för deras blodtryck. Efter att deras initiala invasion har misslyckats tack vara den imponerande novisen från Ordo Magica och hans nyblivna svartalfs vän drar de sig tillbaks för att slicka sina sår. Då kommer det fram en svartalf ur skuggorna och presenterar sig som Shugludd, hon berättar hur Nattklinga har förslavat hennes stam med hjälp av kitteln och häxan och att de två måste förgöras.
Sagt och gjort, Beretai sätter ihop en plan och minuter senare rider de Nattklinga och häxan till mötes. Svartalferna verkar vara försatta i en sömntrance i väntan på nästa anfall och därför måste de slå till nu. Beretai stormar mot Nattklinga som lugnt går honom till mötes, hennes stora svarta sjungande svärd som ett faner upplyft framför henne. De magiska energierna i artefakten får Beretai att tveka och bli oförmögen att agera mot kvinnan, han stormar därför förbi och ger sig på häxan. Planen övergavs och kvar står Tiburtius som närmsta motstånd mot Nattklinga. Han slänger iväg en svavelkaskad ridandes på sin ponny och kvinnan bränns, men fortsätter att stega på, Yamega infesterar henne med larver som äter henne inifrån och ut och Ambrosius gömmer sig så långt bort han kan och skjuter sina lod. Beretai fortsätter mot häxan men hejdas i sina steg av rötter, rankor och buskar som plötsligt sträcker sig upp mot honom och stannar honom och hans sto Acka i farten. Han hugger sig beslutsamt loss och stormar häxan och rider och hugger ner henne. Nattklinga svingar sitt svärd mot Tiburtius som dock hinner stöta till henne med sin vandringsstav först och sedan rida förbi henne där hennes väldiga hugg enbart klyver gryningsdimman. Tiburtius vänder tillbaks och delar ut ännu ett slag med staven men utan mycket lycka. Till slut är det larverna som äter upp henne inifrån som sänker henne där hon står. Hon faller ner, tappar greppet om svärdet som gjort henne till vad hon slutade som, en osande, pockmärkt varelse bortom Prios ljus. Striden är över. Det visar sig att grytan var en urgammal artefakt från Symbaroum, likaså svärdet som Tiburtius analyserar med hjälp av sina kunskaper om artefakter. Han förklarar att det är ett grymt korrumperande svärd som måste tas om hand av kunniga. Det måste lämnas in till Ordo Magica, de övriga tycker det är ovist och vill istället lämna det till deras fiender alverna eller förstöra det själva. Någon form av kompromiss nås där de bestämmer sig för att vänta och Tiburtius hävdar att han vet en man i Yndaros som kan mer om artefakter än någon annan. Shugludd tar kitteln i besittning och försöker rena sitt folk med dess krafter. Något som dock kommer ta ett tag då hela stammen nu befann sig i en oerhört smärtsam tillnyktring. Till slut reser Ambrosius tillbaks till Prios pass för att hämta belöningen för den olyckliga riddarkvinnan huvud. Davokars korruption har än en gång korsats äventyrarnas väg.
Första delen i krönikan såsom den upplevts av Tiburtius
Resan till Alberetor hade varit mycket lärorik, tuff, men lärorik. Den infödda beslutsamheten kom till användning, varje liten gnutta. Korsandet av Titanerna söderut gick utan större missöden, Tiburtius slog följe med en karavan och kom över på ett par dagar. Väl inne i Alberetor visste han att han bara hade några veckor på sig att ta sig till det sista Ordens Kapitlet innan snön slog till mot bergskedjan och strandade honom i det dömda landet över vintern. Han hade bråttom, det visste han, men samtidigt var det här en unik chans att studera vad det är som händer när man släpper lös korruptionen. Han hade givetvis läst Mäster Burdonius sju-bandiga redogörelse om korruptionen i Alberetor. Han hade till och med sina anteckningar från genomläsningen. Men att möta något man läst om och verkligen kunna beskåda det förtog den allt annat än världsvana novisen. Han spendera flera dagar med att undersöka jorden och dess avsaknad av kvalitet. Han dokumenterade floran och de nya sätt de får svarta utväxter, giftiga gaddar och slingrande rankor som med nästan eget liv försöker ta livet av faunan. Som han noga undvek, förutom när han kom över kadaver, då var han snabb med skalpellknivarna för att finna ut vad som förändrats. Muskulatur, utväxter, ben och horn-förändringar han läst om i Burdonius mästerverk kunde han bekräfta. Men han tyckte sig kunna dokumentera ett par egna observationer, dock utan att kunna statistiskt verifiera dem, kanske vid nästa resa. Resan genom det förlorade landet var allt annat än lätt, hans proviant möglade och ruttnade, hans vatten torkade ut och hans vin blev avslaget. Fascinerande effekter som Tiburtius frenetiskt dokumenterade medan han långsamt tynade bort. Vandringen vann slutligen frukt och tornet tronade vid horisonten. Ordensbroder Bertolomon mötte honom vid portarna när Tiburtius ragglade de sista smärtsamma stegen. I broderns vård kom han snabbt på fötter och kunde förhöra sig över läget. Han fick ett par brev och några redogörelser samt ett första utkast av Bertolomon’s manuskript över landets korruption. Det blivande åttonde bandet som ska fullgöra Burdonius strävan. Än viktigare så fick Tiburtius Solstenen som han rest för att hämta. Dess krafter ansågs för starka för att lämna till eventuella varelser i det gamla landet. Att den sades hemsökas av Rogan Gorinder’s ande brydde han sig inte särdeles mycket om. Gammalt skrock som en nu vida berest vetenskapsman som Tiburtius inte behövde bekymra sig över. Tiburtius stannade lite över en vecka för att diskutera vad Bertolomon hade dokumenterat och även hans egna observationer på vägen. Samtliga bekräftades av Bertolomon och drömmen om en vetenskaplig artikel dog långsamt med samtalen. Lite modfälld gör sig Tiburtius redo för återresan, med handfasta tips om hur han ska skydda sin proviant och vätska. Visserligen aningen skrock fyllda men vetskapen om att han skulle få möjlighet att genomskåda den metafysiska realiteten bakom dem fyllde honom med glädje. Vägen hem gick i ett annat tecken, redan från första natten hörde han ylande läten från var han kom. Bertolomon hade skrivit ett helt kapitel om förföljelsemani som följd av det korrumperade landet. Dock kan manin ta fysisk verklighet och på så sätt vara väldigt reell. Tiburtius hade svårt att avgöra om han verkligen var förföljd, men innan han hade haft möjlighet att testa sin teori om att det bara var en manifestation, en illusion om man så vill, blev han överrumplad av en man i sitt läger. Mannen var stor, med mörkt hår och flera dagars mörk skäggväxt över sitt grova barska anlete. Han var tungt rustad med både rustning och svärd, allt i ett skick som tydde på att han var en man van vid att strida. Han presenterade sig som Beretai och undrade vad Tiburtius i all sin dagar höll på med, en flock styggelsevarelser hade enligt mannen spårat han hela dagen och var på väg att slå till mot hans läger vilket sekund som helst. Hungrande bestar som enligt Beretai skulle slita honom i stycken. Tiburtius höll som bäst på att upplysa mannen om att det förmodligen bara rörde sig om en manifestation som skulle upphöra med tiden. I samma ögonblick sliter mannen sitt svärd ur skidan och på den bländande stridshingsten svingar han sin klinga rakt in i det annalkande mörkret där det tar fäste och resultatet blir en klyvd best som faller inom eldens sken. Tiburtius tvingas refutera sin teori och slänger en näve svavel mot de monstruösa ljud han hör ute i mörkret. Med hjälp av de metafysiska lagarna fusionerar han den med den omkringhängande energin och tänder så eld på hela natten. Ylandet av flera tända bestar möter honom i gengäld. Krigaren har hoppat av sin springare och sprungit natten till mötes, hans stål möter än en gång kött och ben. Ett vrål hörs och sedan tystnad, bestarna verkar retirera. Beretai pustar ut och gormar på Tiburtius att samla ihop sina saker, det är dags att röra på sig. Han mumlar även något om galna magiker. Tillsammans tar de sig ut i mörkret med sikte på Titanerna. När solen sakta börjar fylla världen med rätt strålar för en människa att uppfatta ser de vid horisonten de höga berg som skiljer Alberetor från det nya förlovade landet Ambria. Efter ett par dagar kommer de fram till det flyktingläger som mer eller mindre har permanentats vid en väg som leder upp genom bergens pass. Väntan där blir olidlig, ingen karavan finns i lägret och det ser mörkt ut för existenserna som har samlats där för att korsa in i Ambria innan vintern gör resan omöjlig.
Tiburtius spenderar tiden med att läsa igenom Bertolomon’s manuskript, han har ett par förslag som han tror skulle förbättra texten och ett par frågor om formuleringar som han gärna skulle vilja ta upp med mannen. Men han förstår att han inte kan resa tillbaks och att det egentligen inte gör så mycket om han bara ändrar texten, den blir ju trots allt bättre. Solstenen har han nästan glömt bort. Efter någon veckas väntetid i lägret sitter man tillsammans med ett par andra människor i ett utskänkningstält. Han tänker medvetet att det är människor och inte Ambrier med tanke på de tre barbarernas uppenbarelse. Två stigfinnare och till råga på allt en häxa, med en baigorn som kryddan på moset. Han har inte riktigt tagit mod till sig att fråga om hon är intresserad av en debatt om huruvida hon tycker att häxor borde likställas med svartkonstnärer. De är ju trots allt inte tränade av Ordo Magica, om hon håller med honom hade han planerat att lära henne grunderna i hur man håller korruptionen stången, även barbarvildarna måste få sitt primitiva brukande av magi under kontroll. Häxan är behängd med allsköns lort från naturen, päls, fjädrar och talismaner. När han kikar närmare på henne upptäcker han att hon också är bortbyting, vilken intressant varelse. Att få dissekera hennes kropp, vilken ära! Utöver häxan är krigaren Beretai närvarande, de har inte talats vid sen natten då han blev räddad av mannen. I tältet finns också en välklädd finlemmad man av uppenbar börd, han gnäller konstant på sin situation och bidrar väldigt lite till att främja den positiva atmosfären som är så viktig när man befinner sig i negativa situationer. Väldigt obildat. En väldigt oppionerad figur sitter på motsatt sida från Tiburtius i tältet, han verkar prata mycket men ha väldigt lite fakta bakom sina påståenden. Typiskt för vissa grupper i Ambria, Tiburtius kan dock inte riktigt sätta fingret på om han tillhör Prios kyrka eller inte. Ena stunden verkar han göra det, nästa inte. Mannen som serverar krubbet verkar vilja starta någon form av samtal och de flesta verkar pratglada, Tiburtius får till och med tillfället att vika ut Ambrias historia och skillnaden mellan Yndaros och Lindaros för en obildad yngling i tältet. Plötsligt når ord tältet om att en Karavan ska ge sig av redan dagen efter. Samtliga ser sin chans och går för att ta del. Tiburtius upplyser karavanföraren om att han har särskilda administrativa kunskaper som kan komma en så pass oordnad karavan till fördel. Men han låter honom bara följa med sen han demonstrerat sina magiska krafter. De andra tar sig även de in i lönerullorna, de får bevisa sig duktiga mot ett par vakter. Beretai och ädlingen utmärker sig väl. Värt att notera.
Vandringen mot Ambria börjar dagen därpå. Först med gott mod, eller åtminstone så gott som tillåts av Titanernas barska närvaro. Men när dagen går så möts de av en ond vind. Inget händer den första natten men när Tiburtius ska kika till sin solsten som han glömt på grund av den rafflande läsningen av Bertolomons tusensidiga manuskript så är den försvunnen. Det visar sig att en pojk som fått följa med karavanen av någon outgrumlig anledning också är försvunnen. Det omaka sällskapet får i uppgift av karavanföraren att finna ynglingen och då förhoppningsvis också stenen. De vandrar därför tillbaks för att följa spåret till en dunge där en gammal kvarn står. Kvarnen är väldigt intressant, dess bas består av sten från berget men skuret i en form som Tiburtius bestämt tror härrör från de södra delarna av det gamla konungariket. Mycket mystiskt, än viktigare är dock att ynglingen finns i tornet och den svassiga ädlingen passar då på att utdela lite rättmättighet i form av ett dödligt skott på den tjuvaktiga tjuvskytten. När de försöker rädda ynglingen, blir de istället anfallna av en grupp stråtrövare ledda av ingen mindre än Rovan Gorinder’s vandöda kropp. Den verkar kunna känna av solstenens närvaro och dras mot den, mycket intressant. Den metafysiska bakgrunden bakom fenomenet måste studeras kanske kan den approprieras och användas i kompasser, navigerandet i exempelvis Davokar har visat sig vara svårare än man tror. Mycket på grund av att solen inte kan ses ovanför trädkronorna. Utbygdsjägare och barbarer hävdar att man kan navigera med hjälp av myrstackars placering och hur mossa växer men det verkar mycket otillräkneligt. Ett propert sätt att orientera vore en gåva till riket. Rogan och hans männer bekämpas och de flyr. En stråtrövare tas dock till fånga och sällskapet färdas vidare norrut. Väl vid karavanen avlägger de rapport och bränner den tjyvande ynglingen. Vinterns antåg gör sig påmint i en fruktansvärt kall natt. När de sedan ger sig ut för att leta ved dan efter blir svartkåpan och de två barbar-stigfinnarna anfallna av bestar och ulvar, omaka par som inte borde samarbeta. Tiburtius och de andra hör anfallet och lägger sig i. Det visar sig att ulven i själva verket var en alv. Högst irreguljärt, de har sin hemvist i Davokar. De har ingen plats i bergmassivet. Tiburtius misstänker att alvens järnkedja som omringar hennes arm är en artefakt. Men finner dock att den inte har några magiska egenskaper. Senare på natten stormar det upp och en rejäl kyla sätter in. Där gör Rogan sitt återtåg, och i en desperat strid lyckas han förhäxa Beretai, hugga Tiburtius över ryggen och ingjuta skräck i hela sällskapet. Till slut lyckas Karavanens samlade trupp få vidundret på flykt. Dagen därefter blir de dock än en gång ansatta av alver, denna gången vill de prata först. Det visar sig att de vill ha de två barbarerna. De menar att de har rört vid något som kallas Kopparkronan, en krona från en död konung i Symbaroums urgamla rike. Alverna menar att de är befläckade. Trots att Tiburtius pekar ut att de bara är barbarer och inte värt mer än boskap på den allmänna slavmarknaden så ställer sig människorna sida vid sida och bestämmer sig för att slåss mot det rasfientliga hotet. Alverna återkommer men då de bara är tre så nedgörs de, dock efter en tuff strid. Alverna verkar dock ha haft rätt när det visar sig att de två barbarmännen var befläckade då de förvandlas till tuffa vidunder. Ädlingen stryker nästan med innan man hinner få situationen under kontroll och de båda varelserna slaktas. Denna nya sjuka måste undersökas. Den går inte att parallera med mörkermästarnas vandödhet utan det rör sig snarare om annan korruption. Dröm den som kan göra det till sin experis. Då fogas resor in i mörkret. Davokar.
Den andra delen i krönikan så som den upplevts av Tiburtius.
Den fortsatta resan ner i Ambria går utan bekymmer, karavanen drar efter ett par dagar in i flyktinglägret vid byn Prios pass där karavanen måst stanna i väntan på att få passera in i Drottningriket. Karavanfösaren Argasto väljer att tacka de fem individer som har utmärkt sig på resan genom att skänka dem varsitt riddjur. Tiburtius får en bergsponny vid namn Korinthia, hon är minst av de överlåtna riddjuren men verkar trofast och lätt att hantera. Något han uppskattar då hans erfarenheter av djur är små. Första kvällen i byn blir vännerna anfallna av fyra män. De gormar och skriker att Yamega är en svartkonstnär, vilket i strikt mening fortfarande inte har diskuterats klart. De har helt klart dragit förhastade slutsatser. Dock kommer deras skrik med vässade blad och deras fanatism kan inte släckas annat än med våld. Tre av männen nedgörs och den fjärde tas till fånga. Mitt i tumultet kommer svartkappan Lestra springandes och konstaterar att det är häxjägare. Något Tiburtius redan tyckte sig kunna känna på deras ovanliga viljestyrka vad gäller att motstå hans magier. Följd av henne som en likmask till ett nyblivet lik verkar svartkappor kläckas i natten. En liten äcklig man kliver fram ur mörkret följd av 8 större män. Nilus Piknäsa presenterar han sig som, en broder ur skymningsbröderna. Han tar genast kommandot över situationen och Lestra kryper i smutsen för sin broder. Han tar prompt fången ur våra händer och kräver att få söka igenom häxan Yamegas grejer, och även våra. Tiburtius ställer sig då i vägen i egenskap av Ordensmedlem i Ordo Magica vägrar han låta sig genomsökas. Skymningsbröderna har ingen befogenhet över deras medlemmar. Lestra försöker då gå i mellan men resultatet blir att Piknäsa hotar att förgöra varenda ordens magiker. Mycket otrevligt. Senare författade Tiburtius ett dokument där allt som sades är nedskrivet så att hans överordnade kan få ta de av det och ta ställning om något ska göras. Yamegas packning visar sig vara godkänd och skymningsbröderna försvinner i natten. Adegoi skäller ut Tiburtius för att han ordade emot brodern, rädd som en liten lus. Tiburtius blev visserligen han också rädd, men mest för att de urgamla seder som skyddar civilisationen och dess fortlevnad verkar ha förkastats för den starkes rätt. I varje fall i rikets utkanter. Senare på ett av värdshusen i staden får de höra tre efterlysningar av drottningens jägarkår: Syskonen nåldyna 3 daler per skalle, riddaren Nattklinga och hennes svartalfer 20 daler och den Vandöde Rogan för hela 30 daler. Beretai och Ambrosius vill ge sig ut för att ta ner någon av de tre, men Tirburtius framhärdar att han inte har tid med sådant, han säger att han ska bege sig till garnisonskansliet dagen därpå för att förhöra sig om varför det tar sådan tid att administrera deras registrering för att få komma in i riket. Sagt och gjort, dagen därpå pratar de med en kapten som låter de veta att Skymningsborder Piknäsa har givit order om att deras papper ska dubbelkollas. Tiburtius erbjuder sig att hjälpa till med pappers arbetet då deras administration verkar vara allt annat än nog. Han nobbas men de får veta att om de hjälper staden genom att hjälpa till med rövarproblemen så ska de nog får passera inom rimlig tid.
Sagt och gjort, de förbereder sig, Beretai genom att prata med den yngling som överlevt resan genom Titanterna. Lovandes en framtida tjänst om han överlever så länge. Tiburtius genom att gå till det lokala ordenskapitlet där han träffar två noviser och en nedbryten mästare. Kapitlet är fullt av stentavlor av aldrig förr skådad sort och han tar med sig en samt ett par avskrifter för vidare studier på resan. De tre övriga genom att inhandla förnödenheter i stadens handelsbod. Senare när alla ärenden var avhandlade begav de sig av västerut mot marker där det sägs att syskonen har setts till. De träffar ett par fåraherdar på vägen vilka pekar dem upp mot Titanernas utlöpare. Efter att ha följt en kort stig bryter en strid ut, pilar kommer flygandes ut klippskrevorna. Det är syskonen nåldyna, de avfyrar pilar mot sällskapet som mirakulöst klarar sig, i motanfallet går det sämre för syskonen som får möta Beretais rusande angrepp, Herabans blodisande ramar, Ambrosius dödliga skäktor, Adegois tappra motangrepp med pilar och de två magikernas obeskrivliga anfall. Efter en lång strid med efterföljande flykt har fyra syskon nedkämpats och det femte tagits till fånga. Syskonen leder dem efter lite övertalning från Beretai och list från Tiburtius till deras tillhåll där de kan bärga frukten av deras arbete. Väl tillbaks i byn får de sin belöning i ett snabbt expiderande av deras papper och i form av daler.
På kvällen skålas det på värdshuset och dagen efter rider de med tunga huvuden vidare in i Ambria. Lite oklara med vart de ska ta vägen, men de sätter kurs mot huvudstaden Yndaros. Vid kvällningen ser de ett värdshus med en undermåligt kaligraferad skylt där det nätt och jämnt går att utläsa Korinthias Tårar. De bestämmer sig för att stanna över natten. Där de får husrum, bad och mat för några skillingar. Adegoi och Tiburtius undersöker även källan som det sägs att Korinthia badade i och som därför kan skapa skymningsvatten, efter att ha smakat, luktar och badat i vatten inser de att det kanske inte är rätt källa ändå. Senare i natten hör Tiburtius som sitter uppe och studerar och avbildar de runor som finns på stentavlan han tagit med sig från kapitlet i Prios pass. När han hör några konstiga ljud, han tänker inte mer på det förrän de fortsätter att låta, han blir störd i sitt arbete och bestämmer sig därför för att få tyst på ligisterna. Han smäller upp fönsterluckorna och möts där av en syn han helst hade sluppit. Nedanför palissaden till värdshuset stormar det en mindre hord av svartalfer. De har med en stege försökt forcera palissaden och en livrädd värdshusvärd försöker som bäst mota bort dem med en skäkta från sitt armborst. Värden skriker, Tiburtius skriker och på några sekunder exploderar världen i liv och rörelse. Han finner att han tillsammans med Beretai och Adegoi stormar ut ur värdshuset mot palissaden. Yamega och Ambrosius dröjer sig kvar. Beretai svingar sig upp på palissaden och möter de rasande småkräken hårt mot hårt. Adegoi och Tiburtius stormar efter och en strid utbryter. Alferna hugger frenetiskt ner Beretai som faller medvetslös, Adegoi försöker läka honom med resterna av hans teurgträning och Tiburtius tvingas hålla alferna stången. Vilket han gör med förvånande kraft. Han lyckas bända viljan på en av svartalferna och använder redskapet till att sopa undan några av dess fränder samtidigt som han låter eldkvast efter eldkvast lysa upp natten. Han svingar även sin stav som med sitt längdövertag lyckas hålla de små krumma varelserna stången. Till slut kommer Yamega och Amborsius ut ur värdshuset iklädda sina rustningar, det är då Tiburtius inser att han håller en hord svartfalfer stången i bara nattsärken. De börjar slänga av lod och pilar mot varelserna och snart kan palissaden hållas. Ute i havet av svartalfer står två varelser som skiljer sig åt. Nattklinga, en reslig kvinnlig krigare med ett stort svart sjungande svärd som verkar egga på varelserna. Och längre bort en häxa som står och rör om i en kittel som sprider en lila-blå dimma över horden och verkar piska dem upp i en frenesi som knappast kan vara bra för deras blodtryck. Efter att deras initiala invasion har misslyckats tack vara den imponerande novisen från Ordo Magica och hans nyblivna svartalfs vän drar de sig tillbaks för att slicka sina sår. Då kommer det fram en svartalf ur skuggorna och presenterar sig som Shugludd, hon berättar hur Nattklinga har förslavat hennes stam med hjälp av kitteln och häxan och att de två måste förgöras.
Sagt och gjort, Beretai sätter ihop en plan och minuter senare rider de Nattklinga och häxan till mötes. Svartalferna verkar vara försatta i en sömntrance i väntan på nästa anfall och därför måste de slå till nu. Beretai stormar mot Nattklinga som lugnt går honom till mötes, hennes stora svarta sjungande svärd som ett faner upplyft framför henne. De magiska energierna i artefakten får Beretai att tveka och bli oförmögen att agera mot kvinnan, han stormar därför förbi och ger sig på häxan. Planen övergavs och kvar står Tiburtius som närmsta motstånd mot Nattklinga. Han slänger iväg en svavelkaskad ridandes på sin ponny och kvinnan bränns, men fortsätter att stega på, Yamega infesterar henne med larver som äter henne inifrån och ut och Ambrosius gömmer sig så långt bort han kan och skjuter sina lod. Beretai fortsätter mot häxan men hejdas i sina steg av rötter, rankor och buskar som plötsligt sträcker sig upp mot honom och stannar honom och hans sto Acka i farten. Han hugger sig beslutsamt loss och stormar häxan och rider och hugger ner henne. Nattklinga svingar sitt svärd mot Tiburtius som dock hinner stöta till henne med sin vandringsstav först och sedan rida förbi henne där hennes väldiga hugg enbart klyver gryningsdimman. Tiburtius vänder tillbaks och delar ut ännu ett slag med staven men utan mycket lycka. Till slut är det larverna som äter upp henne inifrån som sänker henne där hon står. Hon faller ner, tappar greppet om svärdet som gjort henne till vad hon slutade som, en osande, pockmärkt varelse bortom Prios ljus. Striden är över. Det visar sig att grytan var en urgammal artefakt från Symbaroum, likaså svärdet som Tiburtius analyserar med hjälp av sina kunskaper om artefakter. Han förklarar att det är ett grymt korrumperande svärd som måste tas om hand av kunniga. Det måste lämnas in till Ordo Magica, de övriga tycker det är ovist och vill istället lämna det till deras fiender alverna eller förstöra det själva. Någon form av kompromiss nås där de bestämmer sig för att vänta och Tiburtius hävdar att han vet en man i Yndaros som kan mer om artefakter än någon annan. Shugludd tar kitteln i besittning och försöker rena sitt folk med dess krafter. Något som dock kommer ta ett tag då hela stammen nu befann sig i en oerhört smärtsam tillnyktring. Till slut reser Ambrosius tillbaks till Prios pass för att hämta belöningen för den olyckliga riddarkvinnan huvud. Davokars korruption har än en gång korsats äventyrarnas väg.
Kul också att Shugludd fick kittlen och en chans att rena sitt folk från drogernas förbannelse!
