kwarnberg
Swordsman
- Joined
- 8 Jul 2015
- Messages
- 775
Först och främst – skitkul att forumet verkat vakna till liv i en helt ny tidsålder. Den sortens diskussioner om spelstilar och sånt som varit den senaste tiden har varit superintressant, och jag har aldrig tidigare känt mig så manad att delta i samtalen här som nu! Fantastiskt roligt! Men nu till ämnet.
Jag preppar rätt mycket scener. Eller snarare, jag preppar mycket setups av scener. Ofta när man pratar om rälsning menar man att SL redan har ett uttänkt utfall av en scen, att hen redan när scenen inleds har bestämt hur den ska sluta. Jag har blivit ”anklagad” för att göra rätt rälsade scenarion, och kan till viss del hålla med. Min prepp innehåller mängder med scener där jag till och med skrivit små texter som mer eller mindre kan läsas upp när scenen inleds. Men det finns två rätt viktiga skillnader där.
För det första. Jag har så gott som aldrig färdigplanerade utfall av en scen. Jag skriver en inledning och premiss för scenen, men planerar aldrig ett förväntat utfall. Ibland kan jag skriva med några förslag i stil med ”om RP skulle välja att göra så här kan SL tänka så här”, men det är mer för eventualiteten att scenen skulle gå åt det hållet, snarare än en förväntan att den gör det.
För det andra är scenerna så gott som aldrig obligatoriska. I vissa fall, särskilt i början av ett scenario kan jag inkludera scener som sätter rollpersonerna på rätt väg för scenariot. ”Efter att SLP-1 lämnat tillbaka prylen bjuder hen in rollpersonerna på fika i sitt hem dagen därpå.” Men ju längre in i scenariot vi kommer, desto färre blir den här typen av scener. Scenerna är mer ”om en situation uppstår där den här scenen känns passande, släng in den.”
Syftet med en scen för min del är nästan alltid att på ett eller annat sätt utmana en eller flera av rollpersonerna. Och då snackar vi extremt sällan utmana de värden som står på rollformulären. Jag tycker personligen den delen är extremt tråkig. ”En RP har mycket i färdigheten Hoppa, så vi skapar ett tillfälle för rollpersonen att hoppa.” Nej. Att utmana rollpersonen innebär att utmana dess övertygelser, moral, personlighet, relationer, eller liknande.
Ett exempel. När vi spelade Eon hade vi en präst som gillade att resa runt och frälsa barn. Det var viktigt för honom och en grundstomme i hans tro och personlighet. I en by träffade de på en mor vars barn var vanskapt. Det skulle inte överleva länge till. Modern var förfärad. Hon bad prästen frälsa barnet innan det dog så det inte skulle gå förlorat efter döden (jag minns inte exakt hur religionen hanterar det där med odöpta barn, men bestämde att det var så det gick till i det här fallet). Men så snart modern ställt frågan kom hennes aggressiva make upp bakom henne. Han meddelade högljutt att barnet var vanskapt till följd av en otrohetsaffär och att det inte har någon rätt att bli frälst. Han var tydlig med att saker och ting skulle gå illa om prästen frälste barnet.
I den här scenen etablerade jag alltså en premiss och ett problem. Jag utmanade direkt prästens övertygelse om att alla barn borde frälsas genom att ställa honom inför ett jobbigt val. Ska han följa sin övertygelse eller gå emot den? Kommer han börja ifrågasätta om hans övertygelse eller blir han rentav starkare i sin tro på den? Jag hade ingen som helst aning om hur prästen skulle göra. Kanske skulle han lista ut en lösning jag inte hade förutsett? Det vore ju asnice i så fall!
Hur tänker ni kring denna typen av prepp? Jag är ju väl medveten om att den är oerhört inkompatibel med vissa spelstilar, och promotar inte på något vis att den är en teknik som fungerar i alla spel eller grupper. Men för er som blorbar, OSR:ar, krankskar eller annat – finns det något i den här metoden ni ser användning för i er egen föredragna spelstil, eller är det så väsenskilt att det är omöjligt att ta något med sig till bordet för er? Jag är nyfiken!
Jag preppar rätt mycket scener. Eller snarare, jag preppar mycket setups av scener. Ofta när man pratar om rälsning menar man att SL redan har ett uttänkt utfall av en scen, att hen redan när scenen inleds har bestämt hur den ska sluta. Jag har blivit ”anklagad” för att göra rätt rälsade scenarion, och kan till viss del hålla med. Min prepp innehåller mängder med scener där jag till och med skrivit små texter som mer eller mindre kan läsas upp när scenen inleds. Men det finns två rätt viktiga skillnader där.
För det första. Jag har så gott som aldrig färdigplanerade utfall av en scen. Jag skriver en inledning och premiss för scenen, men planerar aldrig ett förväntat utfall. Ibland kan jag skriva med några förslag i stil med ”om RP skulle välja att göra så här kan SL tänka så här”, men det är mer för eventualiteten att scenen skulle gå åt det hållet, snarare än en förväntan att den gör det.
För det andra är scenerna så gott som aldrig obligatoriska. I vissa fall, särskilt i början av ett scenario kan jag inkludera scener som sätter rollpersonerna på rätt väg för scenariot. ”Efter att SLP-1 lämnat tillbaka prylen bjuder hen in rollpersonerna på fika i sitt hem dagen därpå.” Men ju längre in i scenariot vi kommer, desto färre blir den här typen av scener. Scenerna är mer ”om en situation uppstår där den här scenen känns passande, släng in den.”
Syftet med en scen för min del är nästan alltid att på ett eller annat sätt utmana en eller flera av rollpersonerna. Och då snackar vi extremt sällan utmana de värden som står på rollformulären. Jag tycker personligen den delen är extremt tråkig. ”En RP har mycket i färdigheten Hoppa, så vi skapar ett tillfälle för rollpersonen att hoppa.” Nej. Att utmana rollpersonen innebär att utmana dess övertygelser, moral, personlighet, relationer, eller liknande.
Ett exempel. När vi spelade Eon hade vi en präst som gillade att resa runt och frälsa barn. Det var viktigt för honom och en grundstomme i hans tro och personlighet. I en by träffade de på en mor vars barn var vanskapt. Det skulle inte överleva länge till. Modern var förfärad. Hon bad prästen frälsa barnet innan det dog så det inte skulle gå förlorat efter döden (jag minns inte exakt hur religionen hanterar det där med odöpta barn, men bestämde att det var så det gick till i det här fallet). Men så snart modern ställt frågan kom hennes aggressiva make upp bakom henne. Han meddelade högljutt att barnet var vanskapt till följd av en otrohetsaffär och att det inte har någon rätt att bli frälst. Han var tydlig med att saker och ting skulle gå illa om prästen frälste barnet.
I den här scenen etablerade jag alltså en premiss och ett problem. Jag utmanade direkt prästens övertygelse om att alla barn borde frälsas genom att ställa honom inför ett jobbigt val. Ska han följa sin övertygelse eller gå emot den? Kommer han börja ifrågasätta om hans övertygelse eller blir han rentav starkare i sin tro på den? Jag hade ingen som helst aning om hur prästen skulle göra. Kanske skulle han lista ut en lösning jag inte hade förutsett? Det vore ju asnice i så fall!
Hur tänker ni kring denna typen av prepp? Jag är ju väl medveten om att den är oerhört inkompatibel med vissa spelstilar, och promotar inte på något vis att den är en teknik som fungerar i alla spel eller grupper. Men för er som blorbar, OSR:ar, krankskar eller annat – finns det något i den här metoden ni ser användning för i er egen föredragna spelstil, eller är det så väsenskilt att det är omöjligt att ta något med sig till bordet för er? Jag är nyfiken!
