wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
w176, Gnomvid, en ickeforumit (?) och jag träffades i går. Frossade på kikärtsgryta och nybakt bröd i Gnomvids kök, och sedan spelade vi A Taste for Murder.
Jag gillade ATfM de första omgångarna, culture gaming på ett brittiskt lantgods under mellankrigstiden och en mordgåta där man inte behövde leta några ledtrådar var en vinnande kombination. Men med tiden försvann nyhetens behag och spelet kändes repetitivt och ihåligt.
Korpa har tipsat om att spela det med en grupp som bara har tjänstefolk som rollpersoner, något som känns lite subversivt mot spelets hela idé.
Eftersom alla spelat ATfM förr, men inte i tjänstefolksversionen så testade vi det.
--
Jag spelade Penny, en ung och tystlåten flicka kvinna som ägnade sig åt att bädda sängar och servera vid måltider.
Hon blev dränkt i brunnen inför andra akten och jag fick i stället spela den stilige Chapel från Scotland Yard som skickats för att utreda mordet.
Det visade sig att den snälla äldre pigan som lärt henne jobbet också hade hjälpt henne när hon fick missfall försökte para ihop henne med trädgårdsmästaren. Att den gravt alkoholiserade trädgårdsmästaren som sett mellan fingrarna på hennes äppelpallande, och hon var förtjust i var homosexuell och hade ett förhållande med husets herre, biskopen. Samt att stallmästaren i själva verket var hennes far, och att hon hade slagit spikar i hästarna (!) för att hämnas för att han övergivit henne och hennes mor.
Stallmästaren var mördaren, hans kärlek till hästarna var större än hans kärlek till dottern. Chapel hade genomskådat allt, och lät konstaplarna föra bort honom.
--
Tjänstefolksversionen funkade bra, aktivitetstabellen fick visa vad biskopens familj höll på med och tjänarnas scener blev stulna pauser och viskade konversationer i husets vrår.
Jag kommer nog inte att föreslå ATfM för spel någon mer gång, spelets problem är större än dess förtjänster. Men om vi skall spela kommer jag att föreslå att vi alla spelar tjänstefolket, speciellt om de andra också har spelat spelet förr.
Jag gillade ATfM de första omgångarna, culture gaming på ett brittiskt lantgods under mellankrigstiden och en mordgåta där man inte behövde leta några ledtrådar var en vinnande kombination. Men med tiden försvann nyhetens behag och spelet kändes repetitivt och ihåligt.
Korpa har tipsat om att spela det med en grupp som bara har tjänstefolk som rollpersoner, något som känns lite subversivt mot spelets hela idé.
Eftersom alla spelat ATfM förr, men inte i tjänstefolksversionen så testade vi det.
--
Jag spelade Penny, en ung och tystlåten flicka kvinna som ägnade sig åt att bädda sängar och servera vid måltider.
Hon blev dränkt i brunnen inför andra akten och jag fick i stället spela den stilige Chapel från Scotland Yard som skickats för att utreda mordet.
Det visade sig att den snälla äldre pigan som lärt henne jobbet också hade hjälpt henne när hon fick missfall försökte para ihop henne med trädgårdsmästaren. Att den gravt alkoholiserade trädgårdsmästaren som sett mellan fingrarna på hennes äppelpallande, och hon var förtjust i var homosexuell och hade ett förhållande med husets herre, biskopen. Samt att stallmästaren i själva verket var hennes far, och att hon hade slagit spikar i hästarna (!) för att hämnas för att han övergivit henne och hennes mor.
Stallmästaren var mördaren, hans kärlek till hästarna var större än hans kärlek till dottern. Chapel hade genomskådat allt, och lät konstaplarna föra bort honom.
--
Tjänstefolksversionen funkade bra, aktivitetstabellen fick visa vad biskopens familj höll på med och tjänarnas scener blev stulna pauser och viskade konversationer i husets vrår.
Jag kommer nog inte att föreslå ATfM för spel någon mer gång, spelets problem är större än dess förtjänster. Men om vi skall spela kommer jag att föreslå att vi alla spelar tjänstefolket, speciellt om de andra också har spelat spelet förr.