Nekromanti [A Taste for Murder] Saknaden efter Susan

[wilper]

Vi spelade A Taste for Murder. Med vid bordet var Enhörning, Korpa, risto, ickeforumiten H och jag själv.

Rollpersonerna var Lord Argyle Wainwright (H), hans hustru Penelope (wilper), deras dotter Elizabeth (Enhörning), samt lordens bror Howard (risto) samt dennes dotter (Catherine).

Utgångsläget var att Howards hustru Susan hade gått bort tio år tidigare, och lämnat ett stort tomrum efter sig.

Det blir en väldig massa relationer om allt skall täckas, men min Penelope hade följande relationer när spelet började:
Argyle - Jag köpte in konst till vår konstsamling.
Elizabeth - Jag klär henne fin som en docka.
Howard - Jag ackompanjerar honom på pianot.
Catherine - Vi konverserar som väninnor.

Efter några vändor av hängande kring paviljonger så hittades Catherine en morgon hängd ifrån en av stolparna i sin himmelssäng.

Självmord? Kommisarie Chapel var inte övertygad.

I takt med att utredningen fortskred och familjens smutsiga byk började komma i dagen drack Penelope allt mer sherry, och när Chapel slutligen samlade alla för att avslöja mördaren kunde hon knappt stå på benen.

Chapel presenterade bevisen.

I hemlighet hade hon sett Catherine som en ersättare för Susan. Men än värre var att hon tyckte att Catherine var en bättre dotter än Elizabeth. Och den fruktansvärda sanningen var att Elizabeth, med sitt långa röda hår, inte var hennes riktiga dotter, vilket Catherine insett.

För den kunskapen fick hon plikta med sitt liv, då Penelope strypt henne och försökt dölja sitt brott. Alla blev naturligtvis förfärade av avslöjandet. Men Chapels resonemang var felfritt, och hon fördes bort genom regnet av konstaplarna.

--

Det här var nog tionde gången jag spelade ATfM. Min inledande förälskelse har börjat gå över. Jag bländas inte längre av de stiliga tweedkostymerna, det ständiga tedrickandet och det brittiska vädret. Spelet har (vilket risto flera gånger tidigare sagt) problem med att hålla de spelare som inte är aktiva i sidoscenerna engagerade.

Att agera domare och eventuellt dela ut känslotärningar vid sceners slut är inte nog. I Vissa omgångar med väldigt vana och utspelande rollspelare håller det, i grupper med försiktigare spelare blir det ganska tröttsamt, och det blir svårt att hålla intresset och vara en aktiv och uppmuntrande åhörare.

Det är lite synd. Det är ett spel jag verkligen vill gilla. Men som det är skrivet blir jag allt mer motvillig till att ta fram det. Förmodligen finns det ett ganska mysigt kammarlajv här. Bara man är villig att lämna bordet och kanske ta på sig lite kavajer och klänningar, och reducera reglerna en aning.

 

[Korpa]

För mig var det andra gången jag spelade och jag kan erkänna att jag aldrig riktigt fastnat för det. Jag tyckte det var trevligt efter första gången, men jag var inte såld. Jag är mer välvilligt inställd efter den här gången, men det kan ha att göra med att det var hemskt trevligt att få spela Chapel.

Han var en nybliven kommissarie som var ca 25 år och han var hemskt nervös och osäker i närvaron av "fint folk". Det här innebar till exempel att han med otrolig respekt frågade Lord Wainwright om han fick tala med hans fru i enrum och att han bitvis hade svårt att göra sin röst hörd när bevisen skulle framläggas. Att spela auktoritär och bestämd är något som kan vara svårt för mig och jag gillar att spelets mekanik tillåter vilken slags Chapel som helst.

Jag hade roligt och jag gillar slumplistorna för att bestämma var gruppscener börjar (herrgården hade en faslig mängd paviljonger!) och vilken aktivitet det är som sker. Jag störde mig inte på att aktiviteten hos övriga i sidoscenerna var låg, men det kanske är något som kommer efter att man spelat några gånger?

 

[solvebring]

Ser fram emot att få testa mitt ATFM någon gång, när nu det blir. Hur som helst tackar jag för en schysst rapport och en del tänkvärda ord om spelet i övrigt.