Rising
Vila i frid
Okej, innan ni protesterar och skriker "ett inlägg om romantik?!Det här hör inte hemma på skräckforumet!" så kontrar jag omedelbart med följande blixtrande ripost:
"Vilken idiot som helst kan skrämma spelarna genom att försätta deras rollperson i fara. En skräckmästare värt sitt salt kan skrämmas genom att blott angripa deras anhöriga."
Därmed inte sagt att jag är så djäkla bra på det, men jag hoppas bli bättre när den här diskussionen är slut.
Vi har ju nu i flera veckor diskuterat olika sätt att angripa rollpersonen på: Genom monster av olika detaljeringsgrad, direkt vansinne, ljussabelsangrepp med femtioelva T6 och så vidare. Samma tekniker kan nog användas på en slp, men det svåra är förstås att få den där långa fina relationen mellan en slp och en rollperson. Jag har en analys puttrande i bakhuvudet, men jag börjar med följande små åsikter om det det ljuva ämnet romantik i rollspel (ur ett skräckperspektiv, alltså):
#1: En bra relation frodas lika mycket mellan spelsessionerna som under dem. Därför bör du aldrig ta livet av kärleksföremålet under samma spelsession som du introducerat honom/henne. Det är nog lite optimistiskt att du skall hinna få till en djup relation under en spelomgång till att börja med...
#2: Ta inte livet av ALLA kärleksföremålen! Det kommer ju resultera i att spelarna (för att inte tala om rollpersonerna) kommer sluta sig, bli inåtvända och dra sig för att skaffa vänner/ bli förälskade. De vet ju att alla som de pratar med kommer bli varulvsmat innan äventyret är över.
#3: Involvera gärna alla spelare! Många tror väl att förälskelser endast fungerar under intima solospelsessioner, men jag tycker att de bästa relationerna är de som involverar hela spelargruppen. Folk kan vara gamla ex till varandra, det kan blossa upp svartsjuka och olika former av triangeldramer kan förekomma.
Såna här situationer får verkligen liv i ens kampanjer, och det är ganska tacksamt för SL också, då rollspelarna ägnar mer tid åt att agera sinsemellan (jag kommer ihåg en lång debatt när en kille försvarade sin flickvän när de andra påpekade att hon var lösaktig "nej, hon dansar bara på det där stället så att hon kan få råd med en utbildning, hon skall bli tolk och jobba som medlare bland kattfolken!" Jag höll på att garva ihjäl mig bakom spelledarskärmen!)
Extra kul är det förstås när någon spelare har en romantisk affär med en slp som någon annan i spelargruppen har haft ihop det med tidigare. Jag kommer ihåg en kille som skickade en lapp till mig där det stod "jag frågar henne (vid lämpligt tillfälle) om jag är bättre i sängen än Elerion"... Jag skrev "hon nickar och svarar 'Mmmm, visst'" och då blev han alldeles konfunderad och började komma med massor av frågor "Vadå? HUR sa hon det? Var det MMMMM, visst! eller mm ... visst?" och så vidare. Klart kul!
#4: Premiera "romanser" framför tomma "ragg." Vi SL är vana att överdriva väldigt när vi porträtterar vanliga slp, främst för att spelarna direkt skall se vem vi gestaltar. Det är bra, men när det är fråga om romanser måste man nog tona ner lite och måla upp mer nyanserade karaktärer. Enklast tycker jag att det är att få till något med "kompistjejer" som kan umgås mer naturligt med spelarna än förföriska "femme fatales" som i min gestaltning iaf oftare framkallar skrattsalvor än ömma blickar hos min spelargrupp. Starka kvinnoporträtt är också att föredra framför väna bimbos. En hängiven prästinna, en riddarinna, en cool japansk mästerhacker eller en sorts Nina Haagen-punkare är liksom "verkligare" än en drömsk Jennifer Lopes-figur som bara sitter och tittar medans rollpersonerna försöker impa på henne med allsköns raggningsrepliker.
#5: Kom ihåg att riktiga relationer bygger på att man faktiskt behöver varandra. Vilken tomhet i dina rollpersoners liv kan kärleksobjektet fylla? I Kult är karaktärerna ofta så trasiga att det är lätt att föda starka romantiska band, det är svårare i spel med riktiga "hjältar". Jag gillar idén med en tunn akademiker som får ihop det med en tuff tjej med skinn på näsan. Det är en rolig relation att rollspela, dessutom. Som spelare har jag (i rollen som skolfröken i Chronopia) haft ett långt och underbart förhållande med en blek gothig diktare. Han var überpretentiös och supermelankolisk och introducerade mig till den absoluta eliten i stadens kulturella societet, där vi gick på balla fester och fnös åt kommersiella barder och så vidare. Själv fick jag trösta honom när han hade förlorat sin konstnärliga själ eller druckit upp alla sina pengar eller liknande.
Förhållanden av denna typ blir intressantare än de som handlar om att en cool hårding vill visa upp en blondin med 18 i KAR för resten av grabbarna, typ.
#6: Tjejen/killen har egna kompisar, ett eget liv, och är inte redo att lämna allt för att hänga med den romantiske rollpersonen och hans/hennes crew. Detaljerad info om dennes vänkrets gör kärleksobjektet mycket intressantare. Vad tycker de om rollpersonen? Hur fungerar de ihop med övriga i spelargruppen? Ibland kan paret försöka göra en "matchmaking" med varandras polare, det kan bli dråpliga situationer! (svåra att rollspela dock, du måste ju alltid vara partnern) Ni har förstås fattat själva att det är tacksamt att skapa nya rollpersoner som börjar med att vara en vän till kärleksobjektet. Håller man på sådär tillräckligt länge (med kärleksaffärer och relationer fram och tillbaka) kan det bli rena Dallas till slut! Och det är ju kul...
Nu ska jag sova (gäääääsp) men tills vidare får dessa tankar duga. Ni har förstås mycket att tillägga, eller sitter det kanske någon med en fundering? Jaja, vi syns i morrn!
/Rising
"Vilken idiot som helst kan skrämma spelarna genom att försätta deras rollperson i fara. En skräckmästare värt sitt salt kan skrämmas genom att blott angripa deras anhöriga."
Därmed inte sagt att jag är så djäkla bra på det, men jag hoppas bli bättre när den här diskussionen är slut.
Vi har ju nu i flera veckor diskuterat olika sätt att angripa rollpersonen på: Genom monster av olika detaljeringsgrad, direkt vansinne, ljussabelsangrepp med femtioelva T6 och så vidare. Samma tekniker kan nog användas på en slp, men det svåra är förstås att få den där långa fina relationen mellan en slp och en rollperson. Jag har en analys puttrande i bakhuvudet, men jag börjar med följande små åsikter om det det ljuva ämnet romantik i rollspel (ur ett skräckperspektiv, alltså):
#1: En bra relation frodas lika mycket mellan spelsessionerna som under dem. Därför bör du aldrig ta livet av kärleksföremålet under samma spelsession som du introducerat honom/henne. Det är nog lite optimistiskt att du skall hinna få till en djup relation under en spelomgång till att börja med...
#2: Ta inte livet av ALLA kärleksföremålen! Det kommer ju resultera i att spelarna (för att inte tala om rollpersonerna) kommer sluta sig, bli inåtvända och dra sig för att skaffa vänner/ bli förälskade. De vet ju att alla som de pratar med kommer bli varulvsmat innan äventyret är över.
#3: Involvera gärna alla spelare! Många tror väl att förälskelser endast fungerar under intima solospelsessioner, men jag tycker att de bästa relationerna är de som involverar hela spelargruppen. Folk kan vara gamla ex till varandra, det kan blossa upp svartsjuka och olika former av triangeldramer kan förekomma.
Såna här situationer får verkligen liv i ens kampanjer, och det är ganska tacksamt för SL också, då rollspelarna ägnar mer tid åt att agera sinsemellan (jag kommer ihåg en lång debatt när en kille försvarade sin flickvän när de andra påpekade att hon var lösaktig "nej, hon dansar bara på det där stället så att hon kan få råd med en utbildning, hon skall bli tolk och jobba som medlare bland kattfolken!" Jag höll på att garva ihjäl mig bakom spelledarskärmen!)
Extra kul är det förstås när någon spelare har en romantisk affär med en slp som någon annan i spelargruppen har haft ihop det med tidigare. Jag kommer ihåg en kille som skickade en lapp till mig där det stod "jag frågar henne (vid lämpligt tillfälle) om jag är bättre i sängen än Elerion"... Jag skrev "hon nickar och svarar 'Mmmm, visst'" och då blev han alldeles konfunderad och började komma med massor av frågor "Vadå? HUR sa hon det? Var det MMMMM, visst! eller mm ... visst?" och så vidare. Klart kul!
#4: Premiera "romanser" framför tomma "ragg." Vi SL är vana att överdriva väldigt när vi porträtterar vanliga slp, främst för att spelarna direkt skall se vem vi gestaltar. Det är bra, men när det är fråga om romanser måste man nog tona ner lite och måla upp mer nyanserade karaktärer. Enklast tycker jag att det är att få till något med "kompistjejer" som kan umgås mer naturligt med spelarna än förföriska "femme fatales" som i min gestaltning iaf oftare framkallar skrattsalvor än ömma blickar hos min spelargrupp. Starka kvinnoporträtt är också att föredra framför väna bimbos. En hängiven prästinna, en riddarinna, en cool japansk mästerhacker eller en sorts Nina Haagen-punkare är liksom "verkligare" än en drömsk Jennifer Lopes-figur som bara sitter och tittar medans rollpersonerna försöker impa på henne med allsköns raggningsrepliker.
#5: Kom ihåg att riktiga relationer bygger på att man faktiskt behöver varandra. Vilken tomhet i dina rollpersoners liv kan kärleksobjektet fylla? I Kult är karaktärerna ofta så trasiga att det är lätt att föda starka romantiska band, det är svårare i spel med riktiga "hjältar". Jag gillar idén med en tunn akademiker som får ihop det med en tuff tjej med skinn på näsan. Det är en rolig relation att rollspela, dessutom. Som spelare har jag (i rollen som skolfröken i Chronopia) haft ett långt och underbart förhållande med en blek gothig diktare. Han var überpretentiös och supermelankolisk och introducerade mig till den absoluta eliten i stadens kulturella societet, där vi gick på balla fester och fnös åt kommersiella barder och så vidare. Själv fick jag trösta honom när han hade förlorat sin konstnärliga själ eller druckit upp alla sina pengar eller liknande.
Förhållanden av denna typ blir intressantare än de som handlar om att en cool hårding vill visa upp en blondin med 18 i KAR för resten av grabbarna, typ.
#6: Tjejen/killen har egna kompisar, ett eget liv, och är inte redo att lämna allt för att hänga med den romantiske rollpersonen och hans/hennes crew. Detaljerad info om dennes vänkrets gör kärleksobjektet mycket intressantare. Vad tycker de om rollpersonen? Hur fungerar de ihop med övriga i spelargruppen? Ibland kan paret försöka göra en "matchmaking" med varandras polare, det kan bli dråpliga situationer! (svåra att rollspela dock, du måste ju alltid vara partnern) Ni har förstås fattat själva att det är tacksamt att skapa nya rollpersoner som börjar med att vara en vän till kärleksobjektet. Håller man på sådär tillräckligt länge (med kärleksaffärer och relationer fram och tillbaka) kan det bli rena Dallas till slut! Och det är ju kul...
Nu ska jag sova (gäääääsp) men tills vidare får dessa tankar duga. Ni har förstås mycket att tillägga, eller sitter det kanske någon med en fundering? Jaja, vi syns i morrn!
/Rising
