Jag gillar att utmana etablerade "så-skall-det-vara"-tankar. Dock så vill jag samtidigt göra hyfsat traditionella rollspel, så det blir ett dilemma. ,-)
Följande betraktelser är mina (nya eller gamla) under skapandet av action-paranoja-spelet Agent (Mission Impossible-filmerna, 24, Spooks, Bourne-trilogin).
Från att betrakta "skador" som tråkiga och tematiskt onödiga. Personer som drabbas av skador läker snabbt. Eller dör. Skadeslaget är borttaget så det inte handlar om enskilda slag, sparkar, kulor eller hugg. Strid visar en metod som leder till ett resultat. Resultatet kan vara att någon blir skadad, men kan lika gärna vara att hamna i skydd, hålla fast någon eller kanske avväpna och sno åt sig någon pistol. Detta görs genom att olika handlingar, föremål, och utfall har effekter. Effekter väljs av antingen offer eller utförare. En effekt med ett prickskyttegevär kan vara "Döda mål". Sker detta så dör offret. I Agent dör folk. Oväntat. En närstrid skall vara farlig om folket som slåss kan slåss. Däremot är de sällan skadade under mer än en eller två scener.
Organisationen man jobbar för kommer att ha ett samberättar-fokus, främst i skapandet men också under spel. Det finns ett system för paranoja och förräderi inbyggt i detta dessutom.
Färdigheterna är binära. Antingen kan man något eller inte. Vidare speltest skall utmana detta, men det känns initialt väldigt skönt att slippa att personer som i en action-berättelse anses vara duktiga plötsligt slipper dabba sig när det gäller. Dessutom är det kul att känna sig duktig på något och veta om att man också är duktig.
Berättelserna kommer att ges en struktur för dynamiska utvecklingar givet spelarnas påverkan. Uppdragen förändras och tillåter både spelledarstyrning (intrigen) men också spelarinflytande, men med möjligheten för bibehållen spänning (i formen att spelarna inte vet vad spelledaren har i kikaren).
Följande betraktelser är mina (nya eller gamla) under skapandet av action-paranoja-spelet Agent (Mission Impossible-filmerna, 24, Spooks, Bourne-trilogin).
Från att betrakta "skador" som tråkiga och tematiskt onödiga. Personer som drabbas av skador läker snabbt. Eller dör. Skadeslaget är borttaget så det inte handlar om enskilda slag, sparkar, kulor eller hugg. Strid visar en metod som leder till ett resultat. Resultatet kan vara att någon blir skadad, men kan lika gärna vara att hamna i skydd, hålla fast någon eller kanske avväpna och sno åt sig någon pistol. Detta görs genom att olika handlingar, föremål, och utfall har effekter. Effekter väljs av antingen offer eller utförare. En effekt med ett prickskyttegevär kan vara "Döda mål". Sker detta så dör offret. I Agent dör folk. Oväntat. En närstrid skall vara farlig om folket som slåss kan slåss. Däremot är de sällan skadade under mer än en eller två scener.
Organisationen man jobbar för kommer att ha ett samberättar-fokus, främst i skapandet men också under spel. Det finns ett system för paranoja och förräderi inbyggt i detta dessutom.
Färdigheterna är binära. Antingen kan man något eller inte. Vidare speltest skall utmana detta, men det känns initialt väldigt skönt att slippa att personer som i en action-berättelse anses vara duktiga plötsligt slipper dabba sig när det gäller. Dessutom är det kul att känna sig duktig på något och veta om att man också är duktig.
Berättelserna kommer att ges en struktur för dynamiska utvecklingar givet spelarnas påverkan. Uppdragen förändras och tillåter både spelledarstyrning (intrigen) men också spelarinflytande, men med möjligheten för bibehållen spänning (i formen att spelarna inte vet vad spelledaren har i kikaren).