Jag håller inte med - men jag tror att många spelar det så, för att skillnaden inte är uppenbar och inte alltid beskrivs så bra.
Ove i En man som heter Ove är väl ett ganska bra exempel på en Lawful-personlighet, som inledningsvis är ganska taskig av sig. Iaf inte LG, men inte avsiktligt ond. Men väldigt regelföljande, utan att bry sig särskilt mycket om vad det får till följd.
Och att lawful =/= good, syns ju lite på att han utnyttjar regler för att skaffa sig makt, även om den är ganska tarvlig. Han gör det för egen vinning, även när han gör saker med hänvisning till "allas bästa".
Hans goda sida lockas fram senare, är mer "compassionate" och känner för andra människor som subjekt snarare än objekt.
Det är ju också därför Lawful Good i spelarmun ofta kallas "Lawful Stupid". De två delarna i alignment är svåra tillsammans, ger ibland nästan upphov till en självmotsättning. Lite som talesättet "operationen lyckades men patienten dog" - och det viktiga var att operationen gjordes "by the book". Det hade gått att rädda patienten, vi hade en person som var villig att donera blod akut - men se! det var tre dagar kvar av den personens karantän efter en utlandsvistelse, så det var otänkbart.
En LE-skurk kräver också att vara ordentligt genomtänkt. En LE baron skulle tänkbart kunna vara en ganska bra länsherre för bönderna i länet. Ja, hen skulle säkerligen ha något högre skatter än nödvändigt (för att finansiera sina intriger liksom) - men vara minst lika bra på att bekämpa rövare och orcer, till exempel. De stör ju ordningen!
(Det har visserligen spelföretagen långt ifrån alltid lyckas särskilt väl med upp följa själva - vill minnas både från TSR-tiden och WotC att det kunde blandas rätt friskt med motståndare som hade ledare som var LE och goons som var CE eller så - orcer som härjade fritt och inte verkade ha annan roll än att maximera "mayhem and destruction". Varför skulle en LE överskurk vilja det? Kanske som ett begränsat ändamål, syftande till något större mål eller som en avledande manöver... Men varför skulle orcerna acceptera det, annat än med avsikt att förr eller senare ta över själva?)
Chaotic-sidan har också sina avsteg. Framför allt ser jag det som ett starkt anti-auktoritets-drag. Chaotic Good är tex i mina ögon en person som Qui-Gon Jin. En person som verkar för "den goda sidan", men inte kan motstå sina impulser att bryta mot organisationens regelverk från gång till annan. En person som av det skälet aldrig kan bli ledare för organisationen - eftersom den rollen ibland kräver att sätta regeln före särfallet, för att organisationen ska hållas ihop och fungera.
Anakin Skywalker var nog aldrig good. Han hade redan från början själviska motiv. Han började nog som Chaotic Neutral men hans fall bestod i att han började se andra som objekt för hans ändamål, och drog längre mot Evil.
En annan film som demonstrerar en del aspekter av lawful-chaotic spektrat och dess kombination med good-evil, är "Demolition man".
Sylvester Stallones rollfigur, John Spartan, är väldigt mycket Chaotic Good. Vägrar att inordna sig under reglerna, när de kommer i konflikt med (de goda) ändamålen.
Skurken Dr. Raymond Cocteau är Lawful Evil, använder sig av systemet till den grad att han behöver proxies för att begå handlingar som bryter mot de regler han själv satt upp. Men han kan inte förutse att Simon Phoenix är Chaotic Evil och därför ett direkt hot mot den ordning som Cocteau byggt och är hela hans maktbas.
Polischefen Earle är LG och ser därför som sin uppgift att hindra Spartan från att bryta mot reglerna, även när han kan se att detta är mindre effektivt och det är först när han väl sett hur genomkorrupt och förtryckande systemet är, och därför inte _kan_ vara gott, som han är beredd att förkasta det.