Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,059
Om barnslig fantasi och inspirationskällor
Minns du känslan av att tycka att något är riktigt, riktigt ballt och fantasieggande? Jag tyckte att He-Mangubbar var det ballaste som fanns när jag var åtta-nio år. Jag avgudade verkligen allt med He-Man (eller Masters of the Universe som produktserien egentligen hette). Jag kunde sitta och rita mastersgubbar i timmar. Jag kunde jobba hur länge som helst med att bara ställa upp gubbarna på ett ballt sätt. Jag byggde äventyrslandskap av tidningspapper och tapetklister (ni vet, ungefär som papier-maché). Jag hade sådana där berättarband med en bok till (när du här den här signalen *ping* är det dags att bläddra framåt), jag hade tecknade filmer och en planch där man kunde samla klistermärken på gubbarna och klistra upp dem i Eternias äventyrsmiljö. Kort sagt; jag levde för Masters of the Universe och jag drömde om Masters of the Universe!
När var senast man kände så för något? När var senast man hade inspiration som räckte längre än till ett inlägg på forumet? Har vi förlorat den barnsliga fascinationen?
Jag och min lillebror brukade leka en lek. Vi tog varsitt papper och sedan fick man rita en krigargubbe på den. Man skulle också rita krigarens utrustning. Vi fick en halvtimme på oss och sedan jämförde vi varandras gubbar. Berömde varandra för val av utrustning och bråkade sedan om vem som hade gjort den bästa gubben. Inga regler direkt (förutom tidsfaktorn) och högst subjektivt. <font size="1"> Behöver jag påpeka att mina gubbar alltid spöade skiten ur brorsans? </font size>
En annan lek vi brukade köra var också vansinnigt rolig. När vi var ute med båten, och inte hade tillgång till nintendospelet, så brukade vi rita egna tv-spel. En av oss ritade helt enkelt en tvådimensionell bana på ett papper. Vi ritade in fiender och fällor. Sedan fick den andra gå igenom banan (oftast en dungeon) och följa de regler som konstruktören ställt. Man fick några extraliv (kp?) och man slog en tärning när man kom till vissa rum - för att klättra upp för en vägg eller för att spöa ett monster. Hade man tur kunde man hitta ett svärd så att man fick plus på sitt tärningsslag eller en helande dryck så att man fick tillbaks några kp. Vi kunde sysselsätta oss i timmar. Jag skulle göra mycket för att få tag på de banorna idag. De skulle fanimig ramas in, men tyvärr tror jag att de slängdes tillsammans med allt annat man slänger från båten efter säsongen är slut.
Varför håller jag på med rollspel fortfarande? Jo, för jag vill så förtvivlat återuppleva de där stunderna av barnslig fascination och total hängivelse till fantasin. Det är inte ofta jag stöter på det nuförtiden men ibland kan jag få en glimt av det som en gång var. Det är oftast över på en timme, men det finns kvar där, någonstans långt in. Jag känner av det när jag botaniserar i Seters bibliotek av rollspelsprylar. Jag kan förnimma det när jag sitter och filar på en rollperson till D&D. Jag är i närheten av det när Herr Nils leder Ars Magica och vi spelare tillsammans planerar hur vi skall gå till väga. Jag känner ett sug av det när jag hör Dante snacka om konstruerandet av Dungeon of Doom. Och ibland, ibland, spiller det över och låter mig komma på något ballt till ett rollspel som jag skall spelleda.
Men oftast inte.
Varför inte?
/Vulf - nattpratare
Minns du känslan av att tycka att något är riktigt, riktigt ballt och fantasieggande? Jag tyckte att He-Mangubbar var det ballaste som fanns när jag var åtta-nio år. Jag avgudade verkligen allt med He-Man (eller Masters of the Universe som produktserien egentligen hette). Jag kunde sitta och rita mastersgubbar i timmar. Jag kunde jobba hur länge som helst med att bara ställa upp gubbarna på ett ballt sätt. Jag byggde äventyrslandskap av tidningspapper och tapetklister (ni vet, ungefär som papier-maché). Jag hade sådana där berättarband med en bok till (när du här den här signalen *ping* är det dags att bläddra framåt), jag hade tecknade filmer och en planch där man kunde samla klistermärken på gubbarna och klistra upp dem i Eternias äventyrsmiljö. Kort sagt; jag levde för Masters of the Universe och jag drömde om Masters of the Universe!
När var senast man kände så för något? När var senast man hade inspiration som räckte längre än till ett inlägg på forumet? Har vi förlorat den barnsliga fascinationen?
Jag och min lillebror brukade leka en lek. Vi tog varsitt papper och sedan fick man rita en krigargubbe på den. Man skulle också rita krigarens utrustning. Vi fick en halvtimme på oss och sedan jämförde vi varandras gubbar. Berömde varandra för val av utrustning och bråkade sedan om vem som hade gjort den bästa gubben. Inga regler direkt (förutom tidsfaktorn) och högst subjektivt. <font size="1"> Behöver jag påpeka att mina gubbar alltid spöade skiten ur brorsans? </font size>
En annan lek vi brukade köra var också vansinnigt rolig. När vi var ute med båten, och inte hade tillgång till nintendospelet, så brukade vi rita egna tv-spel. En av oss ritade helt enkelt en tvådimensionell bana på ett papper. Vi ritade in fiender och fällor. Sedan fick den andra gå igenom banan (oftast en dungeon) och följa de regler som konstruktören ställt. Man fick några extraliv (kp?) och man slog en tärning när man kom till vissa rum - för att klättra upp för en vägg eller för att spöa ett monster. Hade man tur kunde man hitta ett svärd så att man fick plus på sitt tärningsslag eller en helande dryck så att man fick tillbaks några kp. Vi kunde sysselsätta oss i timmar. Jag skulle göra mycket för att få tag på de banorna idag. De skulle fanimig ramas in, men tyvärr tror jag att de slängdes tillsammans med allt annat man slänger från båten efter säsongen är slut.
Varför håller jag på med rollspel fortfarande? Jo, för jag vill så förtvivlat återuppleva de där stunderna av barnslig fascination och total hängivelse till fantasin. Det är inte ofta jag stöter på det nuförtiden men ibland kan jag få en glimt av det som en gång var. Det är oftast över på en timme, men det finns kvar där, någonstans långt in. Jag känner av det när jag botaniserar i Seters bibliotek av rollspelsprylar. Jag kan förnimma det när jag sitter och filar på en rollperson till D&D. Jag är i närheten av det när Herr Nils leder Ars Magica och vi spelare tillsammans planerar hur vi skall gå till väga. Jag känner ett sug av det när jag hör Dante snacka om konstruerandet av Dungeon of Doom. Och ibland, ibland, spiller det över och låter mig komma på något ballt till ett rollspel som jag skall spelleda.
Men oftast inte.
Varför inte?
/Vulf - nattpratare