Nekromanti Angående spelledarpersoner

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Jag har grunnat en hel del på det här med spelledarpersoner den sista tiden. Det mest grundläggande i den tankgången kan sammanfattas med att alla vi spelledare har en viss typ av spelledarpersoner som vi föredrar, och därmed har lättare för att introducera sådana än andra. Jag till exempel, jag gillar elakingar - dryga, osympatiska och stygga typer utan samvete, som får rollpersonerna att känna sig otrygga i sin närvaro. Jag gillar TV-serien Oz mycket av denna anledning; bättre elaking-galleri får man leta efter.

Problemet uppstår när denna favoritisering föder en obalans. Lyckas jag fylla min kampanj med allt för många elakingar blir de utvattnade, samtidigt som det knappt finns någon kvar för rollpersonerna att faktiskt tycka om. Det kan skapa ett utanförskap som inte alltid är önskvärt, för då har spelarna inte kvar någon att engagera sig i förutom sig själv och varandra.

Liknande problem tror jag kan uppstå om spelledaren på liknande sätt favoritiserar andra grupper allt för mycket, till exempel:

Karismatiska lirare - Spelarna kan till sist känna sig helt underlägsna socialt

Arketyper - Spelarna kan sluta att utmanas och stimuleras när varje spelledarperson enkelt kan passas in i mallar likt "typisk bondlurk", "ond ärkemagiker" eller "snorgärs"

Offer - Spelarna kan bli avtrubbade när var och varannan de påträffar har en tragedi och djupa själsliga ärr bakom sig

Bättre då att ha SLP-balansen i åtanke, tänker jag, och istället lägga krutet på ett fåtal utvalda elakingar. Jag vill alltså se till att ha en högre andel sympatiska spelledarpersoner i mina kampanjer, sådana som rollpersonerna har lätt för att tycka om. Där elaka typer bidrar med utsatthet, kan de bidra med engagemang. Båda behövs. Jag vill också nyansera spelledarpersonerna mer, gärna på utmanande sätt. I och med att detta är tankar jag gått med ett tag, kan jag ta några aktuella exempel från Noir:

Pjotr Florescu: Ett sympatiskt råskinn med känsla för rätt och fel. Pjotr har ambitioner som proffsboxare, och efter att ha gått med i Rulov-ligan har han fått chansen att gå en titelmatch mot mästaren i tungvikt. En av rollpersonerna har fått information om att matchen kommer vara uppgjord till Pjotrs nackdel, och grunnar på vad han ska göra med den informationen.

Cyrus Ritter: En hallick som spelarna, trots hans pimpiga yttre och manipulativa sätt, inte lyckats placera in i en given mall än. Har har lyckats snärja en av rollpersonerna med ett bordellkontrakt, men är trots det väldigt noga med att vara juste, öppen och rättvis.

Solongo Grasni: Nä, den här gynnaren är det svårt att känna sympati med, men förhoppningsvis kommer jag få chansen att nyansera honom en del innan han möter sitt öde (för det förtjänar han). Han driver bland annat Teatern, i folkmun kallad "Syndafallet", där kvinnor drogas och förnedras inför publik. Han är så elak att jag blir alldeles till mig när jag tänker på honom...

Hur tänker du när ni planerar inför kampanjer och spelmöten? Har du redan sätt att få en vettig balans i SLP-gänget, eller har det alltid kommit naturligt? Och till sist - vilken är just din favorit när det kommer till spelledarpersoner?
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
"Det mest grundläggande i den tankgången kan sammanfattas med att alla vi spelledare har en viss typ av spelledarpersoner som vi föredrar, och därmed har lättare för att introducera sådana än andra."

Det... är fullt möjligt. Jag är inte hundra på vad för sorts folk jag skulle premiera dock, då jag sällan planerar dem i förväg.

"Hur tänker du när ni planerar inför kampanjer och spelmöten? Har du redan sätt att få en vettig balans i SLP-gänget, eller har det alltid kommit naturligt? Och till sist - vilken är just din favorit när det kommer till spelledarpersoner?"

Jag har sällan SLPs klara innan spelmötet, men jag tror jag har en vettig balans. Jag har dock svårt för att få fram bra offer, eftersom jag mest tycker att de är veka as hela bunten när jag gestaltar dem och därför ytterst sällan har rena "offer". Kanske därför jag gillar deckar/hårdkokt/noir-genren så mycket, ingen är helt oskyldig? Är det möjligt att min ovilja att gestalta snövita offer drivit mig in i en genre där sådarna oftast visar sig vara as de med? ... Tål att tänka på.

Karismatiska lirare, som du uttrycker det, har jag också svårt med eftersom jag har svårt att veta om själva karisma-delen går hem (det är trist att behöva säga stuff som "du tycker han verkar väldigt trevlig") och därför går mina karismatiker ibland över till slemmiga typer eller parodiska typer som tror de är karismatiska. Men... jag vet inte.

Min favorit bland SLP-typerna torde dock vara... eh... det där tål att tänka på. Jag antar att jag gillar... eh... fan, jag har aldrig tänkt i dessa banor. Jag göra bara folk som de dyker upp i mitt huvud. Men det kanske är ganska talande att jag i alla mina äventyr/kampanjer har en transvestit gömd någonstans?


Storuggla, kufar kanske?
 

Wilmer

Hero
Joined
9 Jan 2005
Messages
1,086
Location
Grindmaiden
Jag lyckades ransaka mig själv för något år sedan och aktivt konstruera folk med andra lyten än de jag brukar göra. Spelarna reagerade ganska starkt "shit, han är ju glad och trevlig!". Han dog givetvis rätt fort, men det var en tragisk strid där till slut bara en av RP och en av antagonisterna levde, de lade ner och gick sin väg, sorgsna. Jävligt vackert.

Jag är usel på att spela kvinnor, jag gör det aldrig som spelare men som spelledare är det lite knepigare eftersom mina världar har nästan 50% honor.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Hur tänker du när ni planerar inför kampanjer och spelmöten? Har du redan sätt att få en vettig balans i SLP-gänget, eller har det alltid kommit naturligt?
Just när det gäller planeringen inför kampanjer & sdåant så planerar jag inte alls faktsitk. Varfördet blivit så vette katten, men på nått vänser så har det gåt bra ändå.. Har löst sig för det meta faktsitk. Sedn så har jag, sorligt nog, haft 2 spealre som slutat & vipps så har man ett par slp:s som är etablerade.

Och till sist - vilken är just din favorit när det kommer till spelledarpersoner?
De roliga, de lite klantiga, de som lika väl kan sätta käppar i hjulet för gruppen som i nästa ögonblick kan hjälpa dem..
Sådana gillar jag.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Jag brukar spela bönder som tröga, korkade och enormt provinsiella. Jag tycker det är roligt och har beslutat mig för att bejaka det. Mina spelare vet att bönder nästan alltid är så. Det är en quirk jag har.

Annars försöker jag väl variera mina SLP och lyckas ibland och misslyckas ibland. Men bönder...där är det kört i variationen.

Sedan undrar jag om jag inte tenderar att kasta in förklarare lite oftare än rimligt är. Alltså folk som hjälper spelarna att snabbt få koll på läget när de hamnar i en ny miljö. Men fördelarna med förklarare är så enorma att jag är villig att överse med min svaghet där också.
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
"Jag brukar spela bönder som tröga, korkade och enormt provinsiella. Jag tycker det är roligt och har beslutat mig för att bejaka det. Mina spelare vet att bönder nästan alltid är så. Det är en quirk jag har."

Tack för påminnelsen - mina bönder när jag spelleder Legend of the Five Rings är alltid baserade på bönderna från De Sju Samurajerna («Man blir blind om man bara äter hirs!») med andra ord, lätt dumma och allmänt fega och gamla gubbtjyvar.
Annars är mina bönder helt normala.


Storuggla, ägg med gula
 

MrG

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2005
Messages
2,684
Location
Göteborg
Självklart beror det i mångt och mycket på kampanjen, men oftast spenderar jag en hel del planering av SLPs inför kampanjer.

Jag har till och med ett minne av när jag bestämde mig för att arbeta med slps innan kampanjen. Hade en tvåårs-kampanj om Men in Blacks och ville få fram att det var en dödlig kampanj utan att behöva nacka karaktärer från början. Min lösning på det blev att arbeta på att levandegöra alla spls och sedan nacka dem. Ju mer hjärta jag lagt i dem desto mer överraskade och skärrade blev spelarna när de gick åt. Och den kampanjen blev en höjdare och slpna blev lika ihågkomna som spelarkaraktärerna. Efter det har jag när läge getts fortsatt med samma tänk. Och det har glidit över till det jag kör idag där en hel del "slp:s" är spelarkaraktärer...

Jag har några gamla klyshkaraktärer, som jag använt mycket. Men jag bröt för ett par år sedan från det. Ett tag kändes det som alla mina världar hade samma klonade karaktärer, men när jag kom på det strök jag alla dem och använder dem sparsamt och satsar hårt på nya. På samma sätt försöker jag "märka" slps med något maner så de ska vara lätta att känna igen och enkla för mig att växla till, utan att de blir överdrivna (svår balansgång, men tacksamt när det lyckas).

Balansen försöker jag planera, men den spelas rätt mycket fram. Efter ett par möten brukar ett par slper blivit framträdande och andra sjunkit undan i bakgrunden.

Min favvoslp genom tiderna är nog:
Valeri Cooper rakt av plankad från hur hon var i Peter Davids första sväng på X-faktor. Stressad arbetsgivare som gärna själv skulle ut i hetluften. Nog framförallt favvis slp för att rollen som arbetsledare som lätt ignoreras har passat i flera kampanjer och med tiden har hon fått ett eget liv. I min sti-com kampanj försökte jag byta ut henne, men insåg med tiden att jag spelade en slp nästan identiskt som om det varit hon...
 

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
vilken är just din favorit när det kommer till spelledarpersoner?
Ondskefulla fiender till rollpersonernA :gremgrin:
Senaste kampanjen inefattade en onding och hans två hantlangare och de skrämde skiten ur rollpersonerna, de blev väligt paranoida och misstänksamma mot alla. Det var riktigt kul.
 

Ceram

Hero
Joined
2 Aug 2003
Messages
883
Location
Göteborg
Misslor och platt

Favorit är Misslor. De pratar alltid i falsett och blir därför inte tagna på allvar vad de än gör (praktiskt om man vill ha någon som aldrig blir avslöjad som skummis). En av mina spelare har en mental bild från nallepuh att en missla är rund och rosa. Egentligen hatar alla dem och jag använder dem sällan men när de väl dyker upp så höjer de faktiskt stämningen. Detta måste bero på någon underlig hatkärleksmekanism.

Annars innehåller sånt jag spelleder ofta för många som egentligen bara vill att allt ska bli bra för alla. Ibland hamnar jag dessutom farligt nära Bamsementaliteten där ingen är elak på riktig, bara missförståd eller psykiskt sjuk.

Jag försöker desperat få personlighet och djup även i de roller som inte intresserar mig men i min nuvarande kampanj har riddarens betjänt, som färdats med gruppen ända får början, en personlighet lika platt som det papper jag skrivit upp hans värden på.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Re: Misslor och platt

"Ibland hamnar jag dessutom farligt nära Bamsementaliteten där ingen är elak på riktig, bara missförståd eller psykiskt sjuk."

Du, just nu är mitt huvud helt slutkört och mina ögon rödsprängda, men med den där meningen lyckades du inte bara uttrycka dig så pass komiskt att jag föll i skratt - du formulerar också på ett bra sätt vad jag menar med att nyansera mina elakingar. Till slut är till och med Krösus Sork endast en missförstådd och ynklig liten gnagare...

Bamsementalitet är i regel någonting bra. Nyanser ger ett djup för rollpersonerna att utforska. Eller? Vill folk behålla det så att vitt är vitt, svart är svart, elakingar är elaka och hjältar är heroiska?

Ger du till och med betjänter värden? Det var som fan... :gremwink:
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"Jag brukar spela bönder som tröga, korkade och enormt provinsiella. Jag tycker det är roligt och har beslutat mig för att bejaka det. Mina spelare vet att bönder nästan alltid är så. Det är en quirk jag har."

Ja, det är klart. Många rollspel skulle inte vara det samma utan korkade bönder. Samtidigt kan det naturligtvis vara så att de endast spelar korkade för att slippa bekymmer - av självbevarelsedrift. Dum fråga kanske, men har du aldrig haft med "den kåta bondmorskan" - hon som helst av allt vill förföra den rollperson vars spelare är som mest pryd?
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,317
Location
Helsingborg
"Har du redan sätt att få en vettig balans i SLP-gänget, eller har det alltid kommit naturligt?"
Ingen aning. Har inte tänkt på det, men däremot har jag reflekterat över hur jag bara kör på slit-och-släng-metoden, men det har jag bättrat mig på.

"Hur tänker du när ni planerar inför kampanjer och spelmöten?"
Vilken stämning jag vill att en spelledarperson ska ge - monster som människa - och hur jag kan frammana den känslan. För inse; allting är ju bara en bidragande sak till miljön (och/eller handling).

"Och till sist - vilken är just din favorit när det kommer till spelledarpersoner?"
Nu svarar jag utifrån när jag improviserar fram spelledarpersoner: folk som verkat ha knarkat för länge (örthandlare, senila dårar, drömmande typer, kioskförsäljare), antagligen för att deras pauser ger mig mer tid och en ursäkt för att tänka. Annars så gillar jag kaxiga kortisar, men det är väl för att jag är en själv.

/Han som inte förstod vad Bearnies exempel skulle visa
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Jag tänkte först att jag skulle ha lätt att svara på detta och se tydliga mönster, men sen insåg jag att jag i senaste kampanj blivit bättre på att dumpa mina mest uppenbara klyschor/arketyper.

Det gjorde att jag fick tänka efter lite extra och gräva under ytan—vilket var nyttigt, för nu inser jag:

Det är ytterst sällan jag att "snälla" SLPer (varmed jag åsyftar sådana som inte bara är sympatiska utan helt enkelt har "goda" motiv och håller sig ganska nära vitt-änden av svart-vitt-skalan) som är, tja, kompetenta, handlingskraftiga, världsvana, effektiva... Med andra ord, det finns ett par "vita" SLPer, men de är mer eller mindre utan undantag ganska menlösa, ineffektiva och/eller naiva figurer som inte direkt åstadkommer något.

På den mer svartmålade änden av skalan finns det både "effektiva" och "ineffektiva" figurer.

Kanske en följd av att renodlat "vita" figurer lätt känns ointressanta och därmed förpassas till menlösa offer och klängare.

(Sen har den nuvarande kampanjen väldigt mycket en tendens mot folk som har "vita" motiv men "svarta" medel, men det är dels en intressant konflikt, dels mer av ett avsiktligt drag.)
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Dum fråga kanske, men har du aldrig haft med "den kåta bondmorskan" - hon som helst av allt vill förföra den rollperson vars spelare är som mest pryd?
Det finns inga dumma frågor! :gremcool:

Hm, nej, när bondkvinnor av olika paranthet har varit i förförartagen är det oftast de mer lössläppta i gänget som blivit måltavlor. Jag har missat den biten - tack för tipset.

Den senaste pryda manliga rollperson som blivit förförd av en äldre kvinna var en militär ledare som fann att en natt på ett värdshus var vad som förväntades för att besegla en allians mellan två krigssällskap.

För övrigt vill jag säga hur glad jag är att den djupa sanningen om bönders korkskallighet tas till heders i fler spelgrupper än min.

Vi måste odla våra grisar.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
För övrigt vill jag säga hur glad jag är att den djupa sanningen om bönders korkskallighet tas till heders i fler spelgrupper än min.
Självklart!

Nog för att jag ganska sällan spelleder spel där bönder har en plats (är mest stadsbaserade nutidskampanjer för min del), men visst har man haft en hel del riktiga rednecks och inavlade bönder. För att inte tala om i Engel... "Goddå goa ängeln..." (med min bästa värmländska) fick mina spelare att kikna av skratt.
 

Ceram

Hero
Joined
2 Aug 2003
Messages
883
Location
Göteborg
Re: Misslor och platt

Bamsementalitet är i regel någonting bra. Nyanser ger ett djup för rollpersonerna att utforska. Eller? Vill folk behålla det så att vitt är vitt, svart är svart, elakingar är elaka och hjältar är heroiska?
Utan att världen blir helt svartvit så måste det finnas utrymme för att de onda faktiskt inte ändrar sig så fort de blivit tillfångatagna av en grupp hjältar. Även om en skurk får sitt liv sparat och sätts i rehabilitering måste han kunna hugga rollerna i ryggen när det passar honom, sånt händer aldrig hos mig. Mina spelare är spridda ganska jämt mellan fyra och nio på cyniskhetsskalan så jag antar att jag är rädd att flytta dem längre ut om de blir förådda av någon de räddat livet på.

Ger du till och med betjänter värden? Det var som fan...
Han får göra det mesta sidoarbetet så tillslut fick han faktiskt ett eget papper. Det är han som får spionera på skummisarna när rollerna går på fest hos adelsmän eller undersöka marknaden medan rollerna bryter sig in i templet. Jag ville inte längre att han bara skulle klara allt automatiskt, det blev lite väl fördelaktigt så.
 

Jambu

Swordsman
Joined
17 Feb 2005
Messages
433
Location
Rättvik
Mina spelare hatar alla mina spelledarpersoner.
Eller i alla fall en av spelarna. *hosthost* whizzman *host*

Jag kommer runt det genom att låta spelare hitta på spelledarpersoner. Aldrig i förväg, utan direkt på plats där de behövs. Ofta låter jag någon annan spelare ta över spelledarpersonen och spela den också (tillfälligt eller permanent).

När jag t.ex. ville få en karaktär att verka mystiskt så insåg att jagatt det alltid brukar bli så B när jag gör det, så jag bollade över rollernas första möte med den Mystiska Gycklaren till en av spelarna. Första intryck av roller är extremt viktigt, och när det går åt helvete med ett första möte (ofta) så blir jag tvungen att skrota spelledarpersonen och smida om planerna.

Det finns undantag då mina SLPs är universalt älskade, men det är i mindre seriösa spel där folk tenderar att dra på sig catchphrases och dylikt. Det äger jag på.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"Nu svarar jag utifrån när jag improviserar fram spelledarpersoner: folk som verkat ha knarkat för länge (örthandlare, senila dårar, drömmande typer, kioskförsäljare), antagligen för att deras pauser ger mig mer tid och en ursäkt för att tänka."

I mina kampanjer, speciellt Tékumel tror jag, är det vanligt med spelledarpersoner som verkar ha knarkat allt för länge. Egentligen har de dock fördärvats av svart magi, blivit knasiga av kontakt med mäktiga och främmande guddomar eller är allt för exentriska eller intellektuellt överlägsna. Att de beter sig som senila dårar spelar mindre roll när detta beteende samtidigt utsätter rollpersonerna för dödlig fara.

"Annars så gillar jag kaxiga kortisar"

Usch, jag avskyr kaxiga kortisar... :gremelak:

"/Han som inte förstod vad Bearnies exempel skulle visa"

De innebar dels en möjlighet för mig att skriva av mig lite om min kampanj, dels är de ett försök för mig att beskriva de olika sätt jag nyanserar mina spelledarpersoner på. Pjotr Florescu ser vid första intrycket ut att vara ett klassiskt råskinn och muskelberg, ergo arketypen "gorilla", men är egentligen snäll och välvillig - bamsementalitet på allvar, vill säga. Cyrus Ritter ter sig som en klassisk pimp, men agerar strikt efter en egen moralisk kod som det ska bli väldigt intressant att se spelarna utforska. Naturligtvis är allt detta så pass långt under din förmåga att det kan vara svårt att sätta sig in i.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"Jag tänkte först att jag skulle ha lätt att svara på detta och se tydliga mönster, men sen insåg jag att jag i senaste kampanj blivit bättre på att dumpa mina mest uppenbara klyschor/arketyper."

Vilka kan de tänkas ha varit då?

"Det gjorde att jag fick tänka efter lite extra och gräva under ytan—vilket var nyttigt, för nu inser jag:"

Koolt, jag tror man kan tjäna mycket på att reflektera över dessa saker. :gremsmile:

"Det är ytterst sällan jag att "snälla" SLPer (varmed jag åsyftar sådana som inte bara är sympatiska utan helt enkelt har "goda" motiv och håller sig ganska nära vitt-änden av svart-vitt-skalan) som är, tja, kompetenta, handlingskraftiga, världsvana, effektiva... Med andra ord, det finns ett par "vita" SLPer, men de är mer eller mindre utan undantag ganska menlösa, ineffektiva och/eller naiva figurer som inte direkt åstadkommer något."

Jo, det tror jag är väldigt vanligt i många kampanjer. Om inte annat får rollpersonerna stå för effektiviteten i det godas tjänst.

"(Sen har den nuvarande kampanjen väldigt mycket en tendens mot folk som har "vita" motiv men "svarta" medel, men det är dels en intressant konflikt, dels mer av ett avsiktligt drag.)"

Oh ja, ja ja. Bra poäng. Medlen behöver inte ens vara svarta, det räcker med att de står i tillräcklig konflikt med rollpersonspossens planer - likväl kan spelledarpersonen innebära en "elaking" för spelarna, verklig eller imaginär.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Vilka kan de tänkas ha varit då?

Tja, nu har det varit så länge mellan kampanjerna, men några exempel som jag konkret kommer på:

* "Den Blinde Tiggaren": Mystisk SLP som inte verkar ha något med saken att göra och givetvis visar sig vara Stenhårdast I Universum. I min wuxia-kampanj från 2005 var det specifikt just en blind tiggare, som rollpersonerna "räddade" från bus i kampanjens första scen—och som senare visade sig vara kampanjens stora slutskurk. (Till mitt försvar kan sägas att den sista biten var något som jag inte kom på förrän halvvägs.)

* Femme fatale: Varje vacker / attraktiv kvinna är givetvis alltid under ytan en manipulativ, självisk häxa. Usch; den klichén är jag väldigt glad över att jag lyckats sluta med. I wuxia-kampanjen fanns flera exempel, men framförallt ledarinnan för en, hm, kvinnoskyddsgrupp som var täckmantel för en ondskefull giftmords-sekt (onda militanta feminister?—ja, nästan precis så illa som det låter).

* Kalif istället för kalifen: Den elake ambitiöse rådgivaren / ministern / foo som alltid dyker upp i varje signifikant gruppering. I nuvarande kampanj har jag twistat den här lite genom att filuren som vill ta över ledarskap över rebellgruppen har beundransvärda motiv (men tvingas förråda och sälja ut sina vänner för att uppnå dem).

Jo, det tror jag är väldigt vanligt i många kampanjer. Om inte annat får rollpersonerna stå för effektiviteten i det godas tjänst.

Jo, givetvis är det en stor del av anledningen. Samtidigt blir det lätt lite beige när t ex en rollpersons "skyddsling" reduceras till färglöst meno-våp.

Oh ja, ja ja. Bra poäng. Medlen behöver inte ens vara svarta, det räcker med att de står i tillräcklig konflikt med rollpersonspossens planer - likväl kan spelledarpersonen innebära en "elaking" för spelarna, verklig eller imaginär.

Oja, och jag implicerar inte att kampanjen är direkt svartvit—och den absolut största och hemskaste skurken på spelplanen är en av rollpersonerna, som mer eller mindre manipulerat fram ett krig enbart som socialt experiment för sitt höga nöjes skull. Dock så syftade jag mer mot något av en "the road to hell is paved with good intentions"-tematik.
 
Top