Jag har grunnat en hel del på det här med spelledarpersoner den sista tiden. Det mest grundläggande i den tankgången kan sammanfattas med att alla vi spelledare har en viss typ av spelledarpersoner som vi föredrar, och därmed har lättare för att introducera sådana än andra. Jag till exempel, jag gillar elakingar - dryga, osympatiska och stygga typer utan samvete, som får rollpersonerna att känna sig otrygga i sin närvaro. Jag gillar TV-serien Oz mycket av denna anledning; bättre elaking-galleri får man leta efter.
Problemet uppstår när denna favoritisering föder en obalans. Lyckas jag fylla min kampanj med allt för många elakingar blir de utvattnade, samtidigt som det knappt finns någon kvar för rollpersonerna att faktiskt tycka om. Det kan skapa ett utanförskap som inte alltid är önskvärt, för då har spelarna inte kvar någon att engagera sig i förutom sig själv och varandra.
Liknande problem tror jag kan uppstå om spelledaren på liknande sätt favoritiserar andra grupper allt för mycket, till exempel:
Karismatiska lirare - Spelarna kan till sist känna sig helt underlägsna socialt
Arketyper - Spelarna kan sluta att utmanas och stimuleras när varje spelledarperson enkelt kan passas in i mallar likt "typisk bondlurk", "ond ärkemagiker" eller "snorgärs"
Offer - Spelarna kan bli avtrubbade när var och varannan de påträffar har en tragedi och djupa själsliga ärr bakom sig
Bättre då att ha SLP-balansen i åtanke, tänker jag, och istället lägga krutet på ett fåtal utvalda elakingar. Jag vill alltså se till att ha en högre andel sympatiska spelledarpersoner i mina kampanjer, sådana som rollpersonerna har lätt för att tycka om. Där elaka typer bidrar med utsatthet, kan de bidra med engagemang. Båda behövs. Jag vill också nyansera spelledarpersonerna mer, gärna på utmanande sätt. I och med att detta är tankar jag gått med ett tag, kan jag ta några aktuella exempel från Noir:
Pjotr Florescu: Ett sympatiskt råskinn med känsla för rätt och fel. Pjotr har ambitioner som proffsboxare, och efter att ha gått med i Rulov-ligan har han fått chansen att gå en titelmatch mot mästaren i tungvikt. En av rollpersonerna har fått information om att matchen kommer vara uppgjord till Pjotrs nackdel, och grunnar på vad han ska göra med den informationen.
Cyrus Ritter: En hallick som spelarna, trots hans pimpiga yttre och manipulativa sätt, inte lyckats placera in i en given mall än. Har har lyckats snärja en av rollpersonerna med ett bordellkontrakt, men är trots det väldigt noga med att vara juste, öppen och rättvis.
Solongo Grasni: Nä, den här gynnaren är det svårt att känna sympati med, men förhoppningsvis kommer jag få chansen att nyansera honom en del innan han möter sitt öde (för det förtjänar han). Han driver bland annat Teatern, i folkmun kallad "Syndafallet", där kvinnor drogas och förnedras inför publik. Han är så elak att jag blir alldeles till mig när jag tänker på honom...
Hur tänker du när ni planerar inför kampanjer och spelmöten? Har du redan sätt att få en vettig balans i SLP-gänget, eller har det alltid kommit naturligt? Och till sist - vilken är just din favorit när det kommer till spelledarpersoner?
Problemet uppstår när denna favoritisering föder en obalans. Lyckas jag fylla min kampanj med allt för många elakingar blir de utvattnade, samtidigt som det knappt finns någon kvar för rollpersonerna att faktiskt tycka om. Det kan skapa ett utanförskap som inte alltid är önskvärt, för då har spelarna inte kvar någon att engagera sig i förutom sig själv och varandra.
Liknande problem tror jag kan uppstå om spelledaren på liknande sätt favoritiserar andra grupper allt för mycket, till exempel:
Karismatiska lirare - Spelarna kan till sist känna sig helt underlägsna socialt
Arketyper - Spelarna kan sluta att utmanas och stimuleras när varje spelledarperson enkelt kan passas in i mallar likt "typisk bondlurk", "ond ärkemagiker" eller "snorgärs"
Offer - Spelarna kan bli avtrubbade när var och varannan de påträffar har en tragedi och djupa själsliga ärr bakom sig
Bättre då att ha SLP-balansen i åtanke, tänker jag, och istället lägga krutet på ett fåtal utvalda elakingar. Jag vill alltså se till att ha en högre andel sympatiska spelledarpersoner i mina kampanjer, sådana som rollpersonerna har lätt för att tycka om. Där elaka typer bidrar med utsatthet, kan de bidra med engagemang. Båda behövs. Jag vill också nyansera spelledarpersonerna mer, gärna på utmanande sätt. I och med att detta är tankar jag gått med ett tag, kan jag ta några aktuella exempel från Noir:
Pjotr Florescu: Ett sympatiskt råskinn med känsla för rätt och fel. Pjotr har ambitioner som proffsboxare, och efter att ha gått med i Rulov-ligan har han fått chansen att gå en titelmatch mot mästaren i tungvikt. En av rollpersonerna har fått information om att matchen kommer vara uppgjord till Pjotrs nackdel, och grunnar på vad han ska göra med den informationen.
Cyrus Ritter: En hallick som spelarna, trots hans pimpiga yttre och manipulativa sätt, inte lyckats placera in i en given mall än. Har har lyckats snärja en av rollpersonerna med ett bordellkontrakt, men är trots det väldigt noga med att vara juste, öppen och rättvis.
Solongo Grasni: Nä, den här gynnaren är det svårt att känna sympati med, men förhoppningsvis kommer jag få chansen att nyansera honom en del innan han möter sitt öde (för det förtjänar han). Han driver bland annat Teatern, i folkmun kallad "Syndafallet", där kvinnor drogas och förnedras inför publik. Han är så elak att jag blir alldeles till mig när jag tänker på honom...
Hur tänker du när ni planerar inför kampanjer och spelmöten? Har du redan sätt att få en vettig balans i SLP-gänget, eller har det alltid kommit naturligt? Och till sist - vilken är just din favorit när det kommer till spelledarpersoner?