Nekromanti Annorlunda kampanjcentrering

[Olle Linge]

Det vanligaste är förstås att kampanjer är centrerade kring ett par rollpersoner. Ibland kan det även vara en rollperson i fokus och de andra spelar någonting som är relaterat till den rollpersonen.

Det jag funderade på nu var ifall det skulle vara intressant att spela en kampanj med annorlunda centrering. Det skulle till exempel kunna vara ett föremål eller en konflikt och det finns säkert flera andra bra förslag som jag inte tänker på.

Om vi tar en konflikt som exempel. Anta att det finns två släkter som är ärkerivaler och har krigat sedan urminnes tider. I en vanlig kampanj skulle denna konflik med framgång kunna användas för att göra saker och ting spännande. Ponera nu att man istället fokuserar på konfllikten istället för personerna.

Anta att man börjar spelet med att spela en grupp resande främlingar som kommer till området för ättefejden och att de dras in i den. I ett antal spelmöten följer man den gruppen och ser hur saker och ting utvecklar sig. Anta att en av personer på allvar dras in i konflikten och de andra inte gör det. Istället för att försöka hålla ihop gruppen, gör alla utom den personen nya karaktärer som passar ihop med han som blev indragen i konflikten.

Så fortsätter man så. Fokus blir på konfliktens utveckling och hur personer påverkar och påverkas av den. Man kan byta karaktärer när det passar, en del kanske kan finnas kvar många spelmöten i rad, medans andra kommer och går mycket oftare.

Nå... jag antar att jag inte är först med att tänka såhär. Har ni gjort det innan och i så fall hur fungerade det? En konflikt kanske inte är optimalt att följa, kanske ett föremål vore häftigt? Eller något helt annat?

 

[Sodivra]

Ett föremål vore onekligen häftigt, som en ring till exempel.

Extra häftigt vore det ju om man kombinerade det med levande vapen-regler. En spelare skulle kunna spela prylen, medans de andra spelarnas rollpersoner byts ut hela tiden - Varför inte rotera spelarna också, förresten? Det skulle kunna bli häftigt om man har en "pool" med spelare till förfogande, som jag alltid haft, men kanske måste man ha en stor showdown med alla rollpersoner i slutet för att alla spelare ska kunna uppskatta det roterande spelarsystemet. Försök exprimentera med rollspelsmediet för att maximera den nya spelstilen.

Jag är annars intresserad av möjligheten till hopp i tiden, inte bara i rollistan. Att skildra en plats/konflikt under olika perspektiv och under flera år var en tanke som växte till sig i och med Lilla Staden Vid Berget (Jag var yngre när jag skrev den där introtexten.. ) och dess planerade spinoffs. Jag blev dock rejält avtänd på projektet då vi började spela det tre gånger.. Lite tjatigt, men man kanske borde försöka göra något av det ändå. Synd på alla sidor som faktiskt skrevs rent.

Tjatigheten kan bli en tillgång (?) om man börjar spela om kampanjen, som alla möjliga olika sidor i konflikten, men hårda hopp i handlingen kan nog vara lämpliga för att inte spela igenom sånt man redan sett/som kan orsaka inkonsekvenser. T. ex, om spelarna spelar dvärgarna så kanske det kan vara lämpligt att skippa förbi tiden då det första äventyrargänget bryter sig in i dvärgarnas Järnmoder (Fet markångare) eller Zeppelinare. Fast detta är ju inte riktigt samma tvära kast som du pratar om.

Annars så har jag väl inte så mycket att säga om ämnet.. På Stadenforumet har vi diskuterat samberättarspel som kan utgå från platser eller känslostämningar likaväl som personer, men så kan det ju bli samberättarspel.

 

[Krille]

Ars Magica och Pendragon har drag av det där.

I Pendragon så går tiden fort. Det är inte ovanligt att man hinner med ett år eller mer per spelmöte, så hux flux har man ett generationsskifte. Där är det dock light-versionen: spelandet centreras kring England, Camelot och ens rollpersons familj, men man byter rollperson ofta och i praktiken så spelar man familjer och instanser av familjen.

I Ars Magica går tiden också fort, och generationsskiften är vanligare. Där handlar det dock snarare om mästare-lärling än far-son. Dessutom finns det en viktig skillnad: i Ars Magica spelar man minst två rollpersoner: en magiker, en kompanion och noll eller flera grogs. Grogs spelas dessutom gemensamt: vem som helst kan ta en grog (undrar om den ordvitsen var avsiktlig). Där byter man rollperson efter uppgiften, men man har dem gjorda i förväg. Sen så är rollpersonerna en del av "föremålet", det vill säga trollkarlssamfundet.

 

[Olle Linge]

Men inget av det där känns riktigt som det jag var ute efter, för fokuset ligger ju fortfarande på spelarnas karaktärer och inte på något annat? Måhända att man byter rollperson, men det är väl fortfarande rollpersonerna som styr vartåt spelet går, eller missade jag något? Jag har inte mer än bläddrat i spelen du pratar om, förresten.

 

[Olle Linge]

Ett föremål vore onekligen häftigt, som en ring till exempel.

Heftigt koncept!

Det skulle kunna bli häftigt om man har en "pool" med spelare till förfogande, som jag alltid haft, men kanske måste man ha en stor showdown med alla rollpersoner i slutet för att alla spelare ska kunna uppskatta det roterande spelarsystemet.

Ja, det skulle säkert bli häftigt, men tror du inte att den idén står bättre på egna ben? Jag ser egentligen inget som helst samband mellan den och att centrera kampanjen på något annat än spelarna. Det blir helt enkelt så att så snart det finns en karaktär som har mer relevans för t.ex. föremålet, byter den vars rollperson har minst relevans, eller något åt det hållet.

Tjatigheten kan bli en tillgång (?) om man börjar spela om kampanjen, som alla möjliga olika sidor i konflikten, men hårda hopp i handlingen kan nog vara lämpliga för att inte spela igenom sånt man redan sett/som kan orsaka inkonsekvenser.

Jag tror egentligen att en konflikt var ett dåligt val av exempel från min sida. Ett föremål kan ju flytta på sig och därmed byta miljö så att spelet inte blir enformigt. Det gäller också att välja ett föremål som är så flexibelt som möjligt i vem som kan äga/påverka det. En juvel är rätt dumt, för den kommer kansk sluta i någons skattkammare. Det vore onekligen intressantare om det var något ovanligt (magiskt) med föremålet. Förslag?

 

[Krille]

"Måhända att man byter rollperson, men det är väl fortfarande rollpersonerna som styr vartåt spelet går, eller missade jag något?"

I Pendragon, ja. Ars Magica är dock något av ett speciellt fall - det viktiga där är trollkarlssamfundet som allting kretsar kring. Det är samfundet som driver handlingen, och man väljer där den rollperson som passar bäst med den givna handlingsplanen.

Så där kan det mycket väl hända att trollkarlen Griswald helt enkelt inser att han inte har något att hämta i käbblet med den lokale länsherren, så Griswalds spelare byter till kompanjonen lady Esgithe istället och spelar med henne. Nästa tillfälle så upptäcker magister Catherine att hon inte har list att hänga med på en quest efter pikternas heliga bägare som är jätteviktig för att höja samfundets magiska försvar, så hon stannar hemma och möglar i labbet istället. Catherines spelare byter till Hengrith, den orädde saxiske legoknekten som Griswald mer än gärna betalar pengar till.

 

[Olle Linge]

Så där kan det mycket väl hända att trollkarlen Griswald helt enkelt inser att han inte har något att hämta i käbblet med den lokale länsherren, så Griswalds spelare byter till kompanjonen lady Esgithe istället och spelar med henne. Nästa tillfälle så upptäcker magister Catherine att hon inte har list att hänga med på en quest efter pikternas heliga bägare som är jätteviktig för att höja samfundets magiska försvar, så hon stannar hemma och möglar i labbet istället. Catherines spelare byter till Hengrith, den orädde saxiske legoknekten som Griswald mer än gärna betalar pengar till.

Okej, då är jag med. Det låter rätt likt det jag tänkte mig. Hur fungerar det i spel eller, viktigast av allt, är det ett roligt sätt att spela rollspel på? Jag kan tänka mig att det åtminstone är intressant till en början, men håller det också i längden?

 

[Krille]

"Hur fungerar det i spel eller, viktigast av allt, är det ett roligt sätt att spela rollspel på?"

Det är OK. Lite ovant till en början, när man är van vid att bara spela en rollperson, men därefter flyter det på rätt bra. Modellen skulle förmodligen funka rätt bra i andra hierarkiska och/eller slutna grupper, till exempel rymdskepps- och fartygsbesättningar, skotska klaner, japanska skolklasser (hmmm... cool idé till GIRLS!) eller kolonier på fjärran stjärnor.

När jag tänker efter så hade Darkstryder-kampanjen till Star Wars d6 ett liknande upplägg: man fick en klase rollpersoner färdiggjorda i befälskretsen ombord på The Far Star, och sedan fick man göra lite fler rollpersoner i de lägre kretsarna. Hela kampanjen kretsade kring Far Star och dess jakt på en ond imperietyp som hade tillgång till den livsfarliga Darkstryder-teknologin. Jag har inte haft möjlighet att spela den kampanjen, och jag har väl inte varit så tokintresserad, då jag inte är så förtjust i att spela förgjorda rollpersoner.

"Jag kan tänka mig att det åtminstone är intressant till en början, men håller det också i längden?"

Det har hållit i fem utgåvor. Räcker det?

 

[Olle Linge]

Modellen skulle förmodligen funka rätt bra i andra hierarkiska och/eller slutna grupper, till exempel rymdskepps- och fartygsbesättningar, skotska klaner, japanska skolklasser (hmmm... cool idé till GIRLS!) eller kolonier på fjärran stjärnor.

Det bästa kan ju vara det som är svårt att spela på vanligt sätt, som till exempel andra världskriget-spel. Jag vet att du hade någon idé om en rollpersonspöl och det här skulle fungera lite liknande. Band of brothers typ. Annars var idén med rymdskepp riktigt bra.

Det kan också tänkas att det blir mer spännande när karaktärer faktiskt dör lite oftare, förutsatt att de inte dör för ofta. Om en besättningsman på rymdskeppet dör under ett uppdrag är det ju inte värre än att en ny rekryteras. Detta är något man kanske kunde prova även i vanliga kampanjer (byta rollpersoner ofta, alltså), fast det kräver förstås att man lägger vikt även vi kampanjens utveckling och inte ser utvecklandet av rollpersonen som det primära.

 

[Storuggla]

Det kan också tänkas att det blir mer spännande när karaktärer faktiskt dör lite oftare, förutsatt att de inte dör för ofta. Om en besättningsman på rymdskeppet dör under ett uppdrag är det ju inte värre än att en ny rekryteras. Detta är något man kanske kunde prova även i vanliga kampanjer (byta rollpersoner ofta, alltså), fast det kräver förstås att man lägger vikt även vi kampanjens utveckling och inte ser utvecklandet av rollpersonen som det primära."

Sen att man slipper den mysko Star Trek-effekten är ju bara ett plus. Den att varje planet eller skepp eller vadsomheslt ska utforskas av kaptenen, försteofficern, läkaren och en snubbe vars jobb det är att dö. Lite... förutsägbart kanske? Och kanske rentav lite suspekt, varför ränner kaptenen runt sådär?
Jag har lutat på att göra en ars magica-lösning på en kampanj där folk ska spela besättningen på ett skepp. Skeppet tar då den främsta rollen. En snubbe (eller snubba) blir kaptenen och sen blir alla andra hans/hennes officerare. Sen gör man en hord "grogs", med andra ord besättningen. Sen skickar kaptenen ut den officerare han vill och den väljer sedan vilka bestättningsmän han/hon vill ha med sig. Enkelt.
Men det gäller att det inte tar tre timmar att göra en gubbe, för då faller det. Det måste gå snabbt om man vill.


Storuggla, hatt blåser bort

 

[Olle Linge]

Men det gäller att det inte tar tre timmar att göra en gubbe, för då faller det. Det måste gå snabbt om man vill.

Inga problem. Det tar max fem minuter att göra den regeltekniska biten i systemet jag använder. Säg gärna till om du planerar vidare på något i den här stilen, vore trevligt att se vad du kommer fram till.

 

[Saxifrage]

Tvillingparadoxen?

Det som slår mig är vad som händer när två rollpersoner hamnar s.a.s i samma rum: ska spelaren spela bägge, eller ska spelledaren spela den ena? Jag anar en risk för viss personlighetsklyvning.

Men idén verkar rätt ball. Jag antar att en sådan här kampanj skulle bli lite "rollspel light" ifråga om rollpersonsutveckling, eller en berättelse med viss interaktivitet: något av ett mellanting mellan att läsa en bok (interaktivitet 0%) och ordinärt rollspel med en person (100% interaktivitet).

 

[Eksem]

"Detta är något man kanske kunde prova även i vanliga kampanjer (byta rollpersoner ofta, alltså), fast det kräver förstås att man lägger vikt även vi kampanjens utveckling och inte ser utvecklandet av rollpersonen som det primära. "

Lämpligt till långa och farliga Call of Cthulhu-kampanjer, på sätt och vis. Eller, det blir liksom så av sig självt ofta (nån som tagit sig igenom hela Masks of Nyarlathotep utan att bli av med en enda rollperson? Skulle inte tro det...).
Fast det är rätt dumt också, eftersom skräck är svårare att spela om man inte riktigt behöver bry sig så mycket om ens rollperson dör/blir tokig eller inte.

 

[Olle Linge]

Lämpligt till långa och farliga Call of Cthulhu-kampanjer, på sätt och vis. Eller, det blir liksom så av sig självt ofta (nån som tagit sig igenom hela Masks of Nyarlathotep utan att bli av med en enda rollperson? Skulle inte tro det...).
Fast det är rätt dumt också, eftersom skräck är svårare att spela om man inte riktigt behöver bry sig så mycket om ens rollperson dör/blir tokig eller inte.

Jo, jag kan tänka mig att just den effekten är bra för skräck, men jag tror inte att själva temat är det egentligen. Jag avsåg det för ganska jordnära fantasy.

 

[Basenanji]

Släkten är värst!

Alltså; släktdramat är lika gammalt och uttjatat som begreppet Xp, men ändå:

Börja med att berätta en saga för spelarna. Den ska handla om släkten BlabaBla som alltid drog det minsta strået gentemot den andra släkten Turtureson. Turtureson förtjänade inte alla de privilegier som de med tiden får av den omedvetna konungen King Challe. Detta då släkten Turtureson en gång för länge sedan genom att bryta mot en Uråldhrig Reghel lyckades få sitt övertag gentemot släkten Blablabla. Släkten Blablabla känner inte till detta nidingsdåd, utan misstänker bara att det går orättvist bra för släkten Turtureson.

Sedan får rp spela släktmedlemmar. Men! Målet är inte att rp ska lista ut vad som liger bakom släktfejden utan bara försöka agera i detta spänningsfält mellan de två släktena. Helst ska spelarna spela flera generationer så informationen kan föras vidare släktled för släktled.

Det krångliga blir för spelarna att inte rollspela som om deras rp kunde ana att det ligger något konkret bakom Turturesons fascinerande tur; utan hela tiden bara agera gentemot de händelser som verkligen inträffar. Tex skulle kungen kunna utlysa en tävling som Turturesons förstås vinner. Då blir rp "livsmål" inte att förstå hur det gick till, utan snarare agera som släktmedlemmar i Blablaba och därigenom färga historien. Så att nästa generation rp kan säga något i stil med:
"Tja, vår far försökte ju en gång kämpa mot Turturesons, men då förlorade han precis i slutet! Sedan dess brukar vi alltid säga att tur kan de flesta ha någon gång, om Turturesons kan tänka sig att låna ut den! Haha!"

Kanske tar spelarna till ett annat grepp för att mildra känslan av att släkten alltid kommer tvåa? Kanske kan spelarna på ett kreativt sätt visa upp hur släkten kan hävda sig gentemot Turturesons, fast på ett oväntat sätt?

"Vi vann inte boskapsuppfödartävlingen, men vi har konstruerat ett bevattningssytem som borde kunna..." Typ

Samtidigt är det nog skönt att ha ett tillräckligt vagt mål i bakhuvudet så att spelarna, när de känner att de har kämpat nog, ändå kan få försöka avslöja detaljen som ständigt gör Turturesons så överlägsna.

Tja, jag skriver lite klumpigt och yxigt nu, men tanken är alltså att frångå traditionellt rollspel och försöka rollspela kring släkternas inbördes strider istället.

Be mig gärna utveckla det som ter sig på tok för flummigt.

/Basenanji