Lite funderingar om spelvärldens invånare!
Jag försöker till mina spelare förmedla en bild av en omvärld som fungerar och utvecklas oavsett vad spelarna gör. Omvärlden står inte still och väntar bara för att rp:na vilar ut på ett värdshus.
Därför bestämde jag mig när jag började spelleda i FR att varelser och monster av alla slag skulle finnas runt om i skogar och berg, skogarna skulle inte vara befolkade enbart av goblins bara för att rp:na var gröna, utan för att stora stammar av dessa lever i dessa skogar. På andra platser levde stammar av farligare invånare och var man oförsiktig kunde man stöta på både troll och drakar. Jag ville helt enkelt inte anpassa världens befolkning efter rp:na nivå.
Detta fungerade bra i början, spelarna undvek ställen där de hört talas om att farligheter levde. Man flydde undan för svåra och stora monster men vågade istället utforska i koboldsens skog. I spelvärlden levde monster och varelser av alla nivåer av CR, spelarna var försiktiga med var de reste och därför träffade de sällan på riktigt svåra monster. Jag lät också rp:na höra rykten om spännande platser, trots att dessa egentligen var alldeles för farliga, bara för att de skulle få en känsla av en spelvärld som inte var anpassad bara för dem utan en spelvärld att utvecklas i.
Detta fungerade perfekt ett tag. Nu har de kommit upp sig i level och vågar möta lite tuffare motstånd, man är inte längre lika rädda för ogres eller bugbears. Problemet är att jag, förmodligen omedvetet, under spelmötena nu drar ner på klenare motstånd som goblins och kobolds. Jag har hamnat i den situation som jag ville undvika - omvärlden har anpassat sig efter rp:na.
Jag tror att en av anledningarna kan finnas i att ett mindre antal, men mäktigare motståndare, blir en roligare och mer personlig utmaning än massor av klena motståndare. Dessutom så tenderar striderna i D&D när det är många inblandade att ta så otroligt lång tid. Därför tror jag att det är bekvämlighet som gjort att jag fallit i fällan. För även om det fortfarande borde vara lika stor risk att stöta på en goblin-patrull på 20 goblins som tidigare, är det nu mer troligt att rp:na istället springer på två kringströvande troll.
Jag tycker att strid skall vara så farligt att man tänker sig för innan man kastar sig in. Men i D&D kan striderna bli så sega att det istället är av den anledningen som jag som SL tänker mig för både en och två gånger innan jag låter en sådan inträffa. Det kan ju vara därför som man låter rp:na stöta ihop med ett troll mer ofta än 10 goblins. Har stridssytemet i D&D gjort att jag anpassar motståndet efter spelarnas nivå?
Någon annan som hamnat i samma situation?
Torbjörn - som vill att skogarna fortfarande skall krylla av goblins.
Jag försöker till mina spelare förmedla en bild av en omvärld som fungerar och utvecklas oavsett vad spelarna gör. Omvärlden står inte still och väntar bara för att rp:na vilar ut på ett värdshus.
Därför bestämde jag mig när jag började spelleda i FR att varelser och monster av alla slag skulle finnas runt om i skogar och berg, skogarna skulle inte vara befolkade enbart av goblins bara för att rp:na var gröna, utan för att stora stammar av dessa lever i dessa skogar. På andra platser levde stammar av farligare invånare och var man oförsiktig kunde man stöta på både troll och drakar. Jag ville helt enkelt inte anpassa världens befolkning efter rp:na nivå.
Detta fungerade bra i början, spelarna undvek ställen där de hört talas om att farligheter levde. Man flydde undan för svåra och stora monster men vågade istället utforska i koboldsens skog. I spelvärlden levde monster och varelser av alla nivåer av CR, spelarna var försiktiga med var de reste och därför träffade de sällan på riktigt svåra monster. Jag lät också rp:na höra rykten om spännande platser, trots att dessa egentligen var alldeles för farliga, bara för att de skulle få en känsla av en spelvärld som inte var anpassad bara för dem utan en spelvärld att utvecklas i.
Detta fungerade perfekt ett tag. Nu har de kommit upp sig i level och vågar möta lite tuffare motstånd, man är inte längre lika rädda för ogres eller bugbears. Problemet är att jag, förmodligen omedvetet, under spelmötena nu drar ner på klenare motstånd som goblins och kobolds. Jag har hamnat i den situation som jag ville undvika - omvärlden har anpassat sig efter rp:na.
Jag tror att en av anledningarna kan finnas i att ett mindre antal, men mäktigare motståndare, blir en roligare och mer personlig utmaning än massor av klena motståndare. Dessutom så tenderar striderna i D&D när det är många inblandade att ta så otroligt lång tid. Därför tror jag att det är bekvämlighet som gjort att jag fallit i fällan. För även om det fortfarande borde vara lika stor risk att stöta på en goblin-patrull på 20 goblins som tidigare, är det nu mer troligt att rp:na istället springer på två kringströvande troll.
Jag tycker att strid skall vara så farligt att man tänker sig för innan man kastar sig in. Men i D&D kan striderna bli så sega att det istället är av den anledningen som jag som SL tänker mig för både en och två gånger innan jag låter en sådan inträffa. Det kan ju vara därför som man låter rp:na stöta ihop med ett troll mer ofta än 10 goblins. Har stridssytemet i D&D gjort att jag anpassar motståndet efter spelarnas nivå?
Någon annan som hamnat i samma situation?
Torbjörn - som vill att skogarna fortfarande skall krylla av goblins.
