Nekromanti Anti-Narnia

[Lycan]

Alltså, nu ska jag försöka mig på att skriva ett typ spelledartekniskt foruminlägg, och eftersom jag mest känner mig korkad och underlägsen måste jag reservera mig med en massa löften om inläggets dålighet, att ni har tänkt dessa tankar och avfärdat dem någon gång under 80-talet, etc. På så vis mår jag mindre dåligt när den elaka kritiken väl kommer.

Hur som helst går jag omkring och funderar lite på ett scenario jag ska spelleda. Settingen är den där typiska animegrejen med vanlig kille som någon märklig tjej blir förälskad i. Typ Tenchi Muyo/Ah! Megami-sama alltså; fast det har gjorts så många animéer på det temat att det behövs en superdator för att räkna så långt.

Alla som sett en Tenchi Muyo-type anime vet hur det går till. Vanlig kille lever vanligt liv, övernaturlig tjej blir av krystad anledning förälskad i honom och flyttar typ in hos honom eller något liknande. Massa fåniga intriger uppstår där de flesta handlar om att den övernaturliga tjejen bråkar med några andra övernaturliga/vanliga tjejer om killens gunst. Skittrist.

Nu är det alltså inte anime-grejset som är det viktiga, så eventuella nipponofober behöver inte sluta läsa av den anledningen. Huvudgrejen är att hela scenariot utspelar sig i en av spelarnas lägenhet, _på riktigt_.

Den stackars spelare som får spela "killen" i ovanstående exempel bidrager alltså med hela sitt liv; av detta bygger vi scenariots grundvalar. Spelaren måste alltså, i största mån han klarar av (med reservation för utelämnande av tex toalettbesök), spela sig själv och sitt vanliga trista liv.

De andra spelarna spelar irriterande, "övernaturliga" (jag tänker robotar, gudinnor, änglar, intergalaktiska prisjägare... whatever lix0m) tjejer, som av olika, småfåniga anledningar blir förälskade i killen, flyttar in i hans lägenhet, och börjar intrigera om hans gunst.

Öh, vafan... Hade man kunnat ha roligt med det? Det är väl tänkt att vara lite partyrollspel eller så.

- Lycan

 

[Rising]

Ärligt talat... Den här idén var hur grym som helst. Det enda problemet är kanske att de flesta i min spelgrupp är rätt utomjordiska redan från början, så den lirare som får "spela sig själv" kommer vara ungefär lika rubbad som de som gestaltar någon av besökarna.

Men alltså, konceptet är guld, och jag älskar verkligen den här typen av serier (iaf när de söta, några kan vara rätt gubbsjuka, och det är inte lika ballt). Det här var en idé som jag önskat att jag kommit på själv.

 

[Troberg]

Låter som ett klockrent bidrag till Trobergs Dogmautmaning 2005! Det är en bra ide, låt den inte tappas bort!

 

[DeBracy]

Party party

Ja, för tusen klart detta kan vara fånigt kul! Gör en d20-version så köper j... nä vänta nu. Vaddå regler?

Gissningsvis är detta skitkul för folk som vågar släppa lös ordentligt och jag kan inte låta bli att se framför mig hur man spelar mycket mot rummet och sakerna som finns där. Eller? Lite halvlajv som XertaiX nån gång sagt om sin grupps spelande. Nyfikenheten gör ju gällande att jag måste undra lite hur du tänkt förbereda det hela? Ska det komma "pang på" eller ska spelarna förberedas? På vilka villkor deltar du som SL i spelet sedan?

Läcker idé... helt klart.

 

[Rickard]

Skön idé.. Den ska jag sno :) [NT]

/[color:\\"green\\"]Han[/color] vill höra mer om hur Lycan hade tänkt att gå tillväga

 

[Gurgeh]

Något helt annat

Förlåt om jag stör tråden, men jag ville haka på idén att man ska spela sig själv.

Jag hade tänkt göra ett superhjälterollspel där alla i spelgruppen spelar sig själv, fast med en hemlig identitet och superkrafter. Den enda av spelarna som inte har en hemlig identitet och superkrafter är den stackars spelledaren, som inte heller känner till att de andra är superhjältar och absolut inte får veta något eftersom det skulle kunna försätta honom i fara i vanlig ordning.

Spelmötet skulle alltså inledas med att spelarna spelar sig själva, spelande något annat rollspel tillsammans med spelledaren. (Läs meningen en gång till om ni inte förstår den!) Sedan slås radion spontant på och alla får höra att marsianerna anfaller / någons reporterflickvän har kidnappats / Professor Ondska rånar banken / godtycklig annan superkatastrof inträffar. Nu blir spelarnas första uppgift att på ett övertygande sätt rollspela hur de alla smiter från spelmötet, utan att spelledaren fattar att de är superhjältar och utan att de gör spelledaren ledsen för att de bara går från hans äventyr. När de väl har spelat klart hur de smiter från spelledaren övergår spelledaren från att spela sig själv till att bli en traditionell spelledare i det superhjälteäventyr som sedan utspelar sig.

Sedan skulle hela spelet vara i form av en serie också.

Nu får du tillbaka din tråd, tack för lånet!

/tobias

 

[Man Mountainman]

Jag håller med övriga skribenter om att det är en kul idé. Jag råkar dessutom ha det perfekta regelsystemet att rekommendera åt dig; Teenagers from Outer Space .

Jepp, jepp!

(Sen är det väl out of print och grejer men det har väl aldrig hindrat någon)

 

[Lycan]

Ojdå.

Jäklar, det blev mer respons än jag någonsin hade vågat hoppas på! Det här kräver ju lite mer spånande från min sida.

Idén föddes när jag funderade på Narnia-rollspel. När jag började spelleda kom jag ganska fort att bli sugen på att spelleda ett Narnia-scenario, alltså ett scenario där spelarna spelar sig själv i en sagovärld. Ganska fort "insåg" jag dock att det antagligen hade varit cp-trist.

Så, plötsligt, när jag tittade på Tenshi ni Narumon (se den, nu) slogs jag av en fantastisk idé; jag måste skriva ett rollspel där spelarna spelar jobbiga animebrudar som flyttar hem till spelledaren och sabbar för honom. Ganska snart kom jag dock att tänka på att spelledaren har för stor kontroll över rollspelet, och kommer därmed inte att bli frustrerad av animebrudarna. Därför valde jag att förflytta offerrollen till en av spelarna, och istället spelar kvarvarande spelare animebruttorna som ska intrigera om offer-spelaren.

Det som framför allt fick mig att vilja köra en av spelarna som offer var dock en kille i min grupp. Han är mycket noggrann (för att inte säga pedantisk), alltid renrakad och nytvättad, sorterar sina böcker efter bibliotekssystem, läser språk på sin fritid, pysslar med bonzaiträd, läser mest filosofi och teologi när han kopplar av och är allmänt reserverad, tillbakadragen och värdig, på ett kufiskt sätt.

Till råga på allt bor han tillsammans med en lika pedantisk _datornörd_ i en allmänt lökig lägenhet i Lund. Tänk bara när de tre vilda animetjejerna vänder upp och ner på hans lägenhet, planterar om hans bonzaiträd på gården och trollar på dem så de blir jättestora, tapetserar om med värsta kitchiga tapeterna, organiserar om hans bokhylla efter _färg_ och bygger om hans rumskamrats superserver till typ en massage-och-varm-choklad-kokar-robot som heter Butabuta-chan.

Jag hade egentligen inte tänkt använda några regler, vet inte riktigt, på något sätt hade det känts ganska häftigt att ha lite regler för en gångs skull... I så fall hade jag nog kört någon light-variant av WoD.

Spelarna som spelar "entiterna" (mangabrudarna) skulle i varje fall vara tre nefilim, alltså typ en korsning mellan änglar och människor (1 Mos. 6:4), som legat i dvala i en krypta på Kurilerna. Ett japanskt forskarlag hittar dock kryptan och tar med sig innehållet hem, av vilket det mest uppseendeväckande är tre kistor. Väl tillbaka på universitetet undersöks kistorna. GENOM, ett ondskefullt japanskt företag som slåss på det materiellas sida i slutstriden om jordens framtid (tm), har dock skickat folk för att "neutralisera" kistornas innehåll, och inleder en ritual för att väcka våra hjältinnor.

När hjältinnorna börjar vakna återfår de dock sitt medvetande en stund innan de vaknar, och genom att skicka profetiska drömmar till vissa av de "snälla" inblandade iu projektet lyckas de skapa en tridsfrist, under vilken de iklär sig rollerna av vanliga japanska studentskor, och flyr fältet.

De stannar några månader i Japan på jakt efter sin gamla läromästare, Ramuh, och passar dessutom på att plocka upp en massa japansk popkultur. Jagade av GENOM försöker de gissa sig till vart Ramuh kan befinna sig. Efter ett tag har de, med hjälp av sin astrologi, kommit fram till att Ramuh måste befinna sig i södra Sverige. Med hjälp av sina studentroller skriver de upp sig på ett utbytesprogram och sätter fart mot Lund...

När "studentskorna" anländer i Lund dras de till en kraft som utrstrålar en känsla av gemenskap (offerrollen), de tror först att det är Ramuh, men inser snart att det är en annan, icke uppvaknad, nefil. De förälskar sig i honom och flyttar in i hans lägenhet, samtidigt som sökandet efter Ramuh fortsätter.

Senare visar det sig att Ramuhs ande vilar i en urgammal amulett som upphittats i konungagraven i Kivik. Denna amulett förvaras på Lunds universitet... Någonstans i skuggorna rör sig dock fruktansvärda fiender... och den röda stjärnan på himlavalvet lyser allt starkare...

-

Som ytterligare spelmekanismer tänkte jag mig en överdrift av verkligheten. Offerrollens rumskamrat (datornörden) är alltså skicklig nog att ensam skriva program som typ kan kontrollera spionsatelliter (givetvis utan att bli upptäckt) eller beräkna motståndarnas strategier. På samma sätt får offerrollen lov att överdriva sina kunskaper (språkliga, teologiska och filosofiska främst, i det här fallet), genom att tex "kunna" Linear A.

Dessutom har hjältinnorna sina superkrafter, eftersom de faktiskt är nefilim. De måste nischa sig på olika sätt, genom att specialisera sig på olika sorters magi. Magisystemet tänkte jag typ skulle funka som vilket nivåbaserat specialkraftsystem som helst, där de börjar med sina mest grundläggande förmågor, och ju närmare undergången rollspelet närmar sig, desto fler saker kommer de ihåg, och når nya nivåer i sina superkrafter.

Handlingen ska växla mellan anime-ish fånig slapstick där typ folk ramlar in på varandra i duschen, trollar fram helknasiga husdjur och beter sig sådär japanskt, rent socialt rollspel, där intriger uppstår, hjältinnorna får konfronteras med den psykiska påfrestning det innebär att vara typ 19 och 4000 samtidigt och dramatiskt, världen går-mot-sitt-slut, lite action/ångest-betonat urban gothic-tjoho.

Resten av mina tankar kring ämnet är för förvirrande för att gå att pränta ner med vanliga tecken (hade kanske gått med typ mixtekiska).

- Lycan

 

[Lycan]

Förtydligande.

Alltså, nu blev det ju lite flummigt här. Ovanstående inlägg är alltså _ett förslag på ett scenario som kan köras med Anti-Narnia systemet_, där jag exemplifierar hur delar av Anti-Narnias mekanismer används. Typ.

Sedan ska jag ju då skriva ner Anti-Narnia också, kanske...

Men, hoppas mina syften framgick bättre nu. Vad jag vill ha kommentarer på är _spelbarheten_ i skiten, eftersom jag kanske ska tvinga min stackars spelgrupp att utstå ännu ett entusiastisk-Lycan-idiot-projekt...

- Lycan

 

[Ymir]

Re: Problemformulering?

För det första är idén som sådan ganska ägig. Fetpå, typ.

Det mest uppenbara problemet jag ser är kanske det mest självklara - vad hindrar killen ifråga (vi kan kalla honom 'Andy', det verkar passande av någon anledning) från att helt sonika bli så trött på de hyperaktiva animebrudarna att han sparkar ut dem? Jag menar, i slutändan är det väl vad vilken vettig människa som helst skulle gjort om hans hem invaderades av tre tossiga japanskor. (Okej, kanske inte jag, men jag är gravt sexuellt frustrerad och totalt asienkåt, så jag räknas inte). I anime/manga däremot, finns alltid förutsättningen att killen faktiskt tycker om flickorna, men först och främst är för tafatt för att ens våga bråka med dem. Om den här 'Andy' då inte spelar sig själv såpass tafatt (för det kanske han inte är) riskerar liksom lite av själva förutsättningarna för det hela att gå i stöpet. Eller?

När flickorna helt enkelt fått packa sina väskor och fått dörren igenslängd och låst framför sig och står övergivna, språkförbistrade och besvikna bland lodisarna på Botulfsplatsen, vad ska de då ta sig till? Jag tror det behövs någon slags band mellan flickorna och pojken som gör att det helt enkelt aldrig kan bli ett alternativ att dumpa dem. Han måste dras med dem.

Det andra problemet är rollspelsutmaningen. Den är förvisso blott en utmaning, och sådana är till för att övervinnas, men det är ändå ingen lätt sak - en ska spela sig själv, övriga hyperaktiva, kärlekskranka animegudinnor med en intuitiv förmåga att skapa slapstick. Visst blir det lättare om man sett en massa haremsanime eller förläst sig på Love Hina, men för de som inte gjort det kan det nog bli väldigt svårtillgängligt, tror jag. Man måste ha rätt referensramar, annars blir det väldigt svårt att som spelare förstå vad det är meningen att man ska uppnå.

- Ymir, tycker och tror