Morgoth
Swashbuckler
<table width="100%" border="0"><tr>
<td><a href="http://217.208.109.76/faginshand">
</td></tr><tr>
<td width="*">
</td><td width="33%" align="right">Det finns få saker så irriterande som att få en kula genom axeln. I skydd av mörkret haltade jag fram genom Lawndawns mindre respektabla kvarter, nyttjandes den lilla livskraft jag kände att jag hade än. Regnet dånade ner, och flera gånger var jag tvungen att luta mig mot en vägg under ett regnskygg och flåsa hejdlöst. Det var en jobbig vandring som varade många minuter.
Och så plötsligt stod hon där, gestalten som lyste upp hela gränden. Där jag tidigare hade känt stanken av mina egna, ivriga andetag och det infekterade såret, kände jag en vag och lockande doft, som av citron... det jag kände i det ögonblicket är svårt att formulera, men jag ska försöka. Gestalten framför mig sken som de öppna himlarnas välkomsthälsning de första dagarna under sommaren, och tyckte mig slitas itu av iver när, vid gud, citrondoften liksom förenade mig med naturen på ett underligt och harmoniskt vis. Genom mig ilade en blixt av inspiration som få människor känt sedan industrialismens intåg...
...och det var då jag tog upp den sedan länge tappade pennan och slängde bort flaskan. Det var då jag började författa sagan om Fagins Hand...
</td></tr></table>
<table width="100%"><tr><td valign="top"><font size="6">K</font></td><td>
an du motstå spänningen att kasta dig ut i slummen och uppleva äventyr, konflikt och drama? Har du kraften som krävs för att bryta dig fri från vett och etikett och följa ditt hjärtats kall in i den djupaste slummen, för att dra självaste Fagin i skägget och skynda dig tillbaks?</td></tr>
<tr><td valign="top"><font size="6" color="red">R</font></td><td>
iskerar du ett äventyrsfullt liv för möjligheten att leva händelselöst och säkert, att sakta vittra iväg och bli damm på en glömd grav? Hoppas du slippa alla krav på ansvar som verkligen betyder? Vill du distansera dig till sagorna och bygga en mur av läsglasögon mellan dig och dem?</d></tr>
<tr><td valign="top"><font size="6">S</font></td><td>
kulle du hellre sitta hemma och röka tryggt på din pipa än ge dig av till de platser där riktig kunskap står att finna? Letar du hellre efter en bra bok i bokhandeln än skriver din egen? Skrämmer tanken att skutta in mellan raderna på en färdigskriven bok dig? Skakar du vid blotta tanken av välförtjänt kunskap?</td></tr>
<tr><td valign="top"><font size="6" color="red">H</font></td><td>
ar du vad som krävs för att nästla dig in i ett adelshus av intriger och rävspel? Vågar du slänga rappa kommentarer i din motståndares ansikte, supa med filosofer och leva jävel på självaste söndagkvällarna? gremshocked Vågar du riskera allt för att vinna allt? Inte?</td></tr></table>
Då är förmodligen inte Fagins Hand någonting för dig. Men om jag däremot har fel i mina antaganden, kasta dig då i ett av fyra vädersträck och upplev ett rackarbajsarartonhundratal utan sitt like!
Fagins Hand är ett rollspel som omfamnar artonhundratalet, för allt det är. Vare sig du vill spela dickenska äventyr med föräldralösa barn, smutsiga öron och tiggeri; korsettångest med allt vad det innebär; artonhundratalsparty och -intrig eller artonhundratalsdeckare -följ med till Lawndawn, staden där fantasin är ribban, och charmen är huvudsaken.
Fagins Hand använder sig av ett snabbt och klipskt, kortbaserat regelsystem som är perfekt anpassat för fulspel, bluff, pokerface och spelhålesimulering. Varje korttyp representerar ett element i den fantastiska staden Lawndawn och resten av den pseudobrittaniska världen, vare sig det handlar om tjuvgillen, speltyper eller höghuskast. Följ med in i en fängslande värld!
Fagins Hand förutsätter fantasieggande konflikter, dynamisk spelstil, brun bönpudding och fratt tjalleruttan under en tidålder då den vackra atmosfären som begravdes under maskinernas kalla intåg börjar sippra upp mot ytan, och sagan blir verklighet!
Fagins Hand är, om du så önskar, en allegorisk kamp mellan ondskan och godheten, där stora delar av en expanderande stad glöms och slukas av skuggan som tär på allt. Vare sig du antar rollen som en fritänkande socialexil som skyddar dina nya hemtrakter från en överväldigande glömska, eller en sträng utredare som reser runt i slummen och skipar rättvisa, kommer du mer eller mindre att känna av denna kamp.
Mina damer och herrar, får jag presentera ett nydanande rollspel, för alla spelstilar, alla spelgrupper, alla åldrar, alla hjärnor, hjärtan och levrar...
Teo reste sig käpprak i sängen. Underliga ljud från undervåningen? Underliga ljud från undervåningen.
Försiktigt smög han fram till morgonrocken som hängde på den gamla vanliga trähängaren, öppnade den gamla vanla ebenholtsdörren, strök ljudlöst fram med en hand på det gamla vanliga marmorräcket, förflyttade sig med lätta steg ner från trappan och ut i salongen. Här stannade han för att vädra i luften och lyssna noga. Det var näst intill helt mörkt, så han smög fram till pappas piphörna och tände fotogenlampan som stod och skräpade med en halvt använd tändsticka som låg oordningssamt på bordet. Förfädernas porträtt såg kusliga ut i den svaga belysningen, så Teo lät bli att titta ditåt. Ljudet hördes igen.
Teo rundade hörnet in till pappas bibliotek och läsrum, samma rum som ljudet hade kommit ifrån. Framför den öppna brasan stod en spinkig gestalt i svarta, åtsittande kläder och en svart hatt på sned, och lassade in dokument och papper in i den nytända brasan. När han hörde den då tolvårige Teo klampa runt kröken frös han till och vände på huvudet. Ett vänligt, men enögt ansikte stirrade tillbaks på den lille pojken.
"Så det är så det är", mumlade Teo. "Du är här för att bränna upp fars dokument om äganderätt till Lömgångskvarteret."
"Du är klok för att vara en liten snorunge."
"Vilket kast tillhör du? Habeas Corpus? Victória Velox?"
"Du förvånar mig. Nåja, stå still och undvik gärna att skrika nu. Det här kommer inte att göra ont om du inte försöker göra motstånd."
Ett tag stod Teo där, immobiliserad av det påträngande hotet. Tiden frös liksom, och det enda som rörde sig i rummet var den lilla svettdroppe som sakta flöt ner för hans kind. Snart började krigstrummorna som han hade hört under hans och faderns besök till Amernikum ljuda i huvudet... först lågt, men sedan högre och högre, i takt med det påtagande hotet... precis som den där gången...
Teo och hans far hade kommit bort från resten av sällskapet och råkat hamna på infödingarnas jaktområden. De stod ett tag uppe på en hög kulle, bredvid en kaktus. Teo kom ihåg det som det var igår. Hans far hade spanat efter resten av expeditionen, medans Teo mest hade gråtit. Sedan hade de hört dem, krigstrummorna, som hade börjat som enkla och kraftiga slag långt där borta i horisonten, för att sedan ha tilltagit i både volym och frekvens, olika rytmer ihopväxta till ett flätat konstverk. Och Teo hade slutat gråta. Än idag tyckte han att det var det vackraste han hade hört i hela sitt liv. I bakgrunden av trummorna ljöd infödingarnas lågmälda nynnande, och de pulserande tonerna av primitiva blåsinstrument.
De hade kommit bort från varandra den gången, han och hans far, och han ämnade inte låta det hända igen. I fem år hade han klarat sig på egen hand i vildmarken jämte vilddjuren och infödingarna. Det tog ytterligare två år efter att han smugit sig ombord på ett skepp från Amernikum till Lawndawn innan han hittade sin familj. De hade blivit överlyckliga att se honom. Och Teo svor i den stunden för sig själv att han aldrig skulle låta någonting separera honom från hans far igen. Någonsin.
Krigstrummorna ljöd inom honom. Det gjorde dem alltid när fara annalkades. Teo var en härdad pojke -Amernikumanska vildmarken hade gjort honom sådan. Läget var spänt. Svettdroppen föll from hakan och flög sakta mot golvet. Sekunden blev en minut från Teo, hans medvetande absorberade tiden och hans hjärna kyldes av. Hans ögon fokuserade på motståndaren som stod och hånlog för sig själv. Han visste plötsligt vad han skulle göra.
I samma ögonblick som svettdroppen träffade golvet dök Teo med en primats kalla jaktinstinkt över sitt byte, som förvånat försökte greppa efter stiletten i stöveln. Stiletten bytte, då Teo tryckte in nageln i höghusherrens handled, ägare och Teo hade totalt överläge. Det var den skarpa rökstanken som fick honom att vakna ur ruset. Runt omkring honom slickade flammorna väggarna efter mer fotogen att brinna på. Han hadde tappat lampan när han kastade sig över mannen. Han förbannade sin animala instinkt.
Flera i hushållet hade vaknat och rusade nu mot rummet där allt hände. Elden hade så gott som redan brännt varje lunta i rummet till oigenkännlighet. Där Teo satt och gapade förvånat lyckades höghusherren ta sig ur hans grepp och kasta sig ut genom ett fönster.
Några minuter senare hade hela huset brunnit ner, och några av de äldre tjänarna brunnit inne. Slummen var vad som återstod för Teo och hans familj.
Verkar det här vara någonting för dig? Fagins Hand spelas med varsinn lek, där varje person, rollperson och spelledarperson, har en egen hand på tio kort. Med dessa kort ska man bluffa, fejka och chansa på ont och gott. Reglerna hittar ni här, som sagt.
Speltesta! Funkar det? Gillas det? Vad borde ändras? Och hur? Och när? Och varför? Vad gillar ni mest? Vad gillar ni minst? Vad hatar ni -för den delen- minst?
Reflektera.
Disclaimer: Fagins Hand är ett rollspel i produktion. Första betan kommer att släppas elektroniskt av Skaparna.
<td><a href="http://217.208.109.76/faginshand">
<td width="*">
</td><td width="33%" align="right">Det finns få saker så irriterande som att få en kula genom axeln. I skydd av mörkret haltade jag fram genom Lawndawns mindre respektabla kvarter, nyttjandes den lilla livskraft jag kände att jag hade än. Regnet dånade ner, och flera gånger var jag tvungen att luta mig mot en vägg under ett regnskygg och flåsa hejdlöst. Det var en jobbig vandring som varade många minuter.
Och så plötsligt stod hon där, gestalten som lyste upp hela gränden. Där jag tidigare hade känt stanken av mina egna, ivriga andetag och det infekterade såret, kände jag en vag och lockande doft, som av citron... det jag kände i det ögonblicket är svårt att formulera, men jag ska försöka. Gestalten framför mig sken som de öppna himlarnas välkomsthälsning de första dagarna under sommaren, och tyckte mig slitas itu av iver när, vid gud, citrondoften liksom förenade mig med naturen på ett underligt och harmoniskt vis. Genom mig ilade en blixt av inspiration som få människor känt sedan industrialismens intåg...
...och det var då jag tog upp den sedan länge tappade pennan och slängde bort flaskan. Det var då jag började författa sagan om Fagins Hand...
</td></tr></table>
<table width="100%"><tr><td valign="top"><font size="6">K</font></td><td>
an du motstå spänningen att kasta dig ut i slummen och uppleva äventyr, konflikt och drama? Har du kraften som krävs för att bryta dig fri från vett och etikett och följa ditt hjärtats kall in i den djupaste slummen, för att dra självaste Fagin i skägget och skynda dig tillbaks?</td></tr>
<tr><td valign="top"><font size="6" color="red">R</font></td><td>
iskerar du ett äventyrsfullt liv för möjligheten att leva händelselöst och säkert, att sakta vittra iväg och bli damm på en glömd grav? Hoppas du slippa alla krav på ansvar som verkligen betyder? Vill du distansera dig till sagorna och bygga en mur av läsglasögon mellan dig och dem?</d></tr>
<tr><td valign="top"><font size="6">S</font></td><td>
kulle du hellre sitta hemma och röka tryggt på din pipa än ge dig av till de platser där riktig kunskap står att finna? Letar du hellre efter en bra bok i bokhandeln än skriver din egen? Skrämmer tanken att skutta in mellan raderna på en färdigskriven bok dig? Skakar du vid blotta tanken av välförtjänt kunskap?</td></tr>
<tr><td valign="top"><font size="6" color="red">H</font></td><td>
ar du vad som krävs för att nästla dig in i ett adelshus av intriger och rävspel? Vågar du slänga rappa kommentarer i din motståndares ansikte, supa med filosofer och leva jävel på självaste söndagkvällarna? gremshocked Vågar du riskera allt för att vinna allt? Inte?</td></tr></table>
Då är förmodligen inte Fagins Hand någonting för dig. Men om jag däremot har fel i mina antaganden, kasta dig då i ett av fyra vädersträck och upplev ett rackarbajsarartonhundratal utan sitt like!
Fagins Hand är ett rollspel som omfamnar artonhundratalet, för allt det är. Vare sig du vill spela dickenska äventyr med föräldralösa barn, smutsiga öron och tiggeri; korsettångest med allt vad det innebär; artonhundratalsparty och -intrig eller artonhundratalsdeckare -följ med till Lawndawn, staden där fantasin är ribban, och charmen är huvudsaken.
Fagins Hand använder sig av ett snabbt och klipskt, kortbaserat regelsystem som är perfekt anpassat för fulspel, bluff, pokerface och spelhålesimulering. Varje korttyp representerar ett element i den fantastiska staden Lawndawn och resten av den pseudobrittaniska världen, vare sig det handlar om tjuvgillen, speltyper eller höghuskast. Följ med in i en fängslande värld!
Fagins Hand förutsätter fantasieggande konflikter, dynamisk spelstil, brun bönpudding och fratt tjalleruttan under en tidålder då den vackra atmosfären som begravdes under maskinernas kalla intåg börjar sippra upp mot ytan, och sagan blir verklighet!
Fagins Hand är, om du så önskar, en allegorisk kamp mellan ondskan och godheten, där stora delar av en expanderande stad glöms och slukas av skuggan som tär på allt. Vare sig du antar rollen som en fritänkande socialexil som skyddar dina nya hemtrakter från en överväldigande glömska, eller en sträng utredare som reser runt i slummen och skipar rättvisa, kommer du mer eller mindre att känna av denna kamp.
Mina damer och herrar, får jag presentera ett nydanande rollspel, för alla spelstilar, alla spelgrupper, alla åldrar, alla hjärnor, hjärtan och levrar...
Teo reste sig käpprak i sängen. Underliga ljud från undervåningen? Underliga ljud från undervåningen.
Försiktigt smög han fram till morgonrocken som hängde på den gamla vanliga trähängaren, öppnade den gamla vanla ebenholtsdörren, strök ljudlöst fram med en hand på det gamla vanliga marmorräcket, förflyttade sig med lätta steg ner från trappan och ut i salongen. Här stannade han för att vädra i luften och lyssna noga. Det var näst intill helt mörkt, så han smög fram till pappas piphörna och tände fotogenlampan som stod och skräpade med en halvt använd tändsticka som låg oordningssamt på bordet. Förfädernas porträtt såg kusliga ut i den svaga belysningen, så Teo lät bli att titta ditåt. Ljudet hördes igen.
Teo rundade hörnet in till pappas bibliotek och läsrum, samma rum som ljudet hade kommit ifrån. Framför den öppna brasan stod en spinkig gestalt i svarta, åtsittande kläder och en svart hatt på sned, och lassade in dokument och papper in i den nytända brasan. När han hörde den då tolvårige Teo klampa runt kröken frös han till och vände på huvudet. Ett vänligt, men enögt ansikte stirrade tillbaks på den lille pojken.
"Så det är så det är", mumlade Teo. "Du är här för att bränna upp fars dokument om äganderätt till Lömgångskvarteret."
"Du är klok för att vara en liten snorunge."
"Vilket kast tillhör du? Habeas Corpus? Victória Velox?"
"Du förvånar mig. Nåja, stå still och undvik gärna att skrika nu. Det här kommer inte att göra ont om du inte försöker göra motstånd."
Ett tag stod Teo där, immobiliserad av det påträngande hotet. Tiden frös liksom, och det enda som rörde sig i rummet var den lilla svettdroppe som sakta flöt ner för hans kind. Snart började krigstrummorna som han hade hört under hans och faderns besök till Amernikum ljuda i huvudet... först lågt, men sedan högre och högre, i takt med det påtagande hotet... precis som den där gången...
Teo och hans far hade kommit bort från resten av sällskapet och råkat hamna på infödingarnas jaktområden. De stod ett tag uppe på en hög kulle, bredvid en kaktus. Teo kom ihåg det som det var igår. Hans far hade spanat efter resten av expeditionen, medans Teo mest hade gråtit. Sedan hade de hört dem, krigstrummorna, som hade börjat som enkla och kraftiga slag långt där borta i horisonten, för att sedan ha tilltagit i både volym och frekvens, olika rytmer ihopväxta till ett flätat konstverk. Och Teo hade slutat gråta. Än idag tyckte han att det var det vackraste han hade hört i hela sitt liv. I bakgrunden av trummorna ljöd infödingarnas lågmälda nynnande, och de pulserande tonerna av primitiva blåsinstrument.
De hade kommit bort från varandra den gången, han och hans far, och han ämnade inte låta det hända igen. I fem år hade han klarat sig på egen hand i vildmarken jämte vilddjuren och infödingarna. Det tog ytterligare två år efter att han smugit sig ombord på ett skepp från Amernikum till Lawndawn innan han hittade sin familj. De hade blivit överlyckliga att se honom. Och Teo svor i den stunden för sig själv att han aldrig skulle låta någonting separera honom från hans far igen. Någonsin.
Krigstrummorna ljöd inom honom. Det gjorde dem alltid när fara annalkades. Teo var en härdad pojke -Amernikumanska vildmarken hade gjort honom sådan. Läget var spänt. Svettdroppen föll from hakan och flög sakta mot golvet. Sekunden blev en minut från Teo, hans medvetande absorberade tiden och hans hjärna kyldes av. Hans ögon fokuserade på motståndaren som stod och hånlog för sig själv. Han visste plötsligt vad han skulle göra.
I samma ögonblick som svettdroppen träffade golvet dök Teo med en primats kalla jaktinstinkt över sitt byte, som förvånat försökte greppa efter stiletten i stöveln. Stiletten bytte, då Teo tryckte in nageln i höghusherrens handled, ägare och Teo hade totalt överläge. Det var den skarpa rökstanken som fick honom att vakna ur ruset. Runt omkring honom slickade flammorna väggarna efter mer fotogen att brinna på. Han hadde tappat lampan när han kastade sig över mannen. Han förbannade sin animala instinkt.
Flera i hushållet hade vaknat och rusade nu mot rummet där allt hände. Elden hade så gott som redan brännt varje lunta i rummet till oigenkännlighet. Där Teo satt och gapade förvånat lyckades höghusherren ta sig ur hans grepp och kasta sig ut genom ett fönster.
Några minuter senare hade hela huset brunnit ner, och några av de äldre tjänarna brunnit inne. Slummen var vad som återstod för Teo och hans familj.
Verkar det här vara någonting för dig? Fagins Hand spelas med varsinn lek, där varje person, rollperson och spelledarperson, har en egen hand på tio kort. Med dessa kort ska man bluffa, fejka och chansa på ont och gott. Reglerna hittar ni här, som sagt.
Speltesta! Funkar det? Gillas det? Vad borde ändras? Och hur? Och när? Och varför? Vad gillar ni mest? Vad gillar ni minst? Vad hatar ni -för den delen- minst?
Reflektera.
Disclaimer: Fagins Hand är ett rollspel i produktion. Första betan kommer att släppas elektroniskt av Skaparna.