Nekromanti Att bryta ned karaktärer

Zaphod_UBBT

Swordsman
Joined
25 Mar 2002
Messages
531
Precis som det sägs i 'En studie i skräck' så har spelaren i rollspel en insats i form av en karaktär. Insatsen höjs när spelaren har en välgjord och väletablerad karaktär som han/hon faktiskt älskar.

Ska man då förstöra den här skapelsen?
Ska man slita av benet, förlama eller döda den här karaktären? Ska man låta karaktären brytas ner psykologiskt och driva honom/henne till vansinne?

Svår fråga tycker jag. Utpräglade skräckrollspel blir lätt väldigt farliga för karaktärerna, och den snåriga vägen till döden är ett mycket bra sätt att skrämmas på. Men lika mycket som jag vill skrämma arslet av spelarna vill jag också se dem vara lyckliga med sina karaktärer.

Hur mycket karaktärer får/borde/kan man förstöra för sina spelare egentligen?
Den frågan har ju givetvis inget absolut svar, men vad tycker ni? Hur mycket karaktärer går det åt när ni spelar?

Zaphod
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Uck, jag får så dåligt samvete! Jag älskar spelarnas karaktärer som om de var mina egna! Det har tom hänt att jag fuskat med tärningsslagen till spelarnas fördel... Nu har jag tvingat mig själv att slå slagen öppet för att inte frestas att fuska.

Under mina cirka 8 år som SL har ynkans en av spelarnas karaktärer dött. I Kult har ingen dött än, men jag har bara spellett 3 äventyr än och inga riktigt farliga...
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"Under mina cirka 8 år som SL har ynkans en av spelarnas karaktärer dött. I Kult har ingen dött än, men jag har bara spellett 3 äventyr än och inga riktigt farliga... "

Hur har de kunnat överleva så länge? Antingen så är du en extremt snäll SL eller så är de extremt skickliga. Tänk på att de små liven inte lär sig något om de inte får en knäpp på näsa emellanåt. :gremsmile:
 

UnConnected

Veteran
Joined
10 Apr 2002
Messages
162
Location
Göteborg
Även jag älskar mina spelares karaktärer hur mycket som helst. Det är så underbart när man ser dem utvecklas under en lite längre kampanj.

Så under min tid som SL kan jag faktiskt inte komma på en enda gång som en RP dött (förutom i humor spelet ORK! men då är det nästan ett måste att någon dör för eller senare :gremsmirk:).

Jag brukar ge dem ganska lagom motstånd så att de inte har det allt för lätt men ändå så att de ska klara sig med normal tur. Blir de lite för mycket "Jag kan klara av vad som helst stämmning" hos spelarna så brukar jag dock ge dem en riktigt svår utmaning så att deras självförtroende inte blir allt för högt... :gremlaugh:

Däremot så gillar jag att spela mycket på psykolgi i Kult och bryta ner deras psyken tills de inte vet vad som är verklighet och vad som är fantasi..men mina spelare brukar ta det rätt bra.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Jag har en pervers, sadistisk dragning till att förstöra och förvränga spelarnas skapelser på löpande band. I vissa spel är det i och för sig mer tydligt än andra, Kult brukar t ex ha betydligt lägre dösfrekvens än andra spel just därför att karaktärerna där är mer intressanta att låtas överleva och bli galna istället. Värst var det dock i ett icke-skräckspel, D&D3. I en kampanj vi spelade för något år sedan hände det ibland att karaktärer dog samma spelomgång som spelarens förra karaktär avled :gremtongue:
Annars kan jag ju säga att jag är riktigt fascistisk vad gäller misslyckade tärnignsslag eller förödande vägval. Huruvida det beror på ren ondska och apati, eller att jag inte vill att spelarna ska bli för säkra låter jag vara osagt, förmodligen lite av varje.
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
När jag ska spelleda skräck brukar jag ta mig an en betydligt mer känslokall och otrevlig personlighet. Just för att spelarna inte skall bli självsäkra och tro att de klarar allt.
Men det är klart, ibland är det svårt att hålla kvar den när spelarna gör riktigt roliga karaktärer, osm man nästan blir kär i. Då gäller det att föreställa sig spelarna sitta och skratta åt ens mesighet eller nåt liknande så att man får tillbaka hatet :gremwink:
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Åh, de små rackarna har allt fått känna på SLs vrede... Jag har skickat på dem allehanda monster och svårigheter men deras karaktärer är finurliga små rackare som klarar det mesta.

MINA karaktärer dör däremot som flugor när vi spelar rollspel - kan det bero på att Magoos karaktärer djärvt stirrar döden i vitögat - eller på att Magoo tycker att det är så kul att göra gubbar?

Skämt åsido så stryker inte speciellt många RP med när vi spelar, men det är hiskeligt spännande ändå! När ens karaktär har funnits med i ett antal år blir man väldigt nervös när den hotas till livet, det blir en spänning i sig att hålla sin lilla "Tamaguchi" vid liv ett tag till.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag tycker generellt att det inte ger något att döda en rollperson som spelaren inte bryr sig om. Det enda spelaren är rädd för då, tja, det är för att han ogärna vill hålla på och skapa en ny rollperson i mitten av ett pågående äventyr. Inte särskilt läbbigt, med andra ord. Jag tycker nästan det viktigaste i skräckrollspel är att låta spelarna få bygga upp sina rollpersoner så pass att de verkligen älskar dem på riktigt.

Sedan anser jag att en riktigt bra rollperson i ett skräckrollspel ska dö när de är på topp. De är som rockstjärnor. Om de får leva för länge blir de som saggiga Rolling Stones, det är mycket bättre att man avlivar dem tidigt och gör dem till odödliga legendarer som Jim Morrison och Kurt Cobain. De flesta av mina favvo-rollpersoner är dem som fortfarande hade något att leva för när de dog. Om spelaren tänker "jaha. Där dog den rollpersonen. Schysst, då kan jag äntligen få göra den där nya balla rollpersonen som jag har tänkt på under den sista tiden", då missar man ju effekten något.

Hur är det med dödligheten, då?

Om motståndet är konkret och dödligt (varulvar, jätteamöbor, cairathen) så tycker jag att en tredjedel av spelgruppen kan få dö i en kampanj om fem-sex äventyr. Alltså, spelar de riktigt, riktigt bra så ska de förstås få klara sig, men jag lägger ändå ribban där på ett ungefär.

Om motståndet är lite mer subtilt däremot, så håller jag nog samtliga vid liv (om de nu inte verkligen spelar dåligt). Jag siktar istället in mig på att bryta ner karaktärerna. Se till att de får tvångstankar, fobier, psykoser m.m. eller så avlivar jag någon av deras närstående-SLP. En Rollpersons fru/make, exempelvis, eller deras barn/husdjur.

Det är väldigt skrämmande att göra någon rollperson blind, rullstolsbunden eller se till att de måste använda proteser fortsättningsvis. Att få sitt ansikte vanställt är också en traumatisk upplevelse. De här förändringarna är jag särskilt förtjust i, eftersom det ger rollpersonen mer pondus på något vis. Ett ärr är ju på ett sätt en viktigare erfarenhet från ett skräckäventyr än en massa experience points. En rollperson som fått sitt ena öga utstucket av en psilosit känns faktiskt mer värdefull än en som klarat sig oskadd från alla sina äventyr. Den ärrade vet ju verkligen vad det är man har att förvänta sig. På ett sätt stärker det också bandet mellan spelaren och rollpersonen. Som spelare kan man bli helt galen av att få sin rollperson ärrad på detta sätt. Skall man bli en kapten Ahab eller kommer man stå som förstenad av skräck när man åter möter en psilosit? Det låter jag vara upp till spelaren att bestämma...

/Rising
 

Svalander

Warrior
Joined
11 Jan 2001
Messages
235
Location
göteborg
Identifikation och spelgladje

Vad ar spelgladje?

Realism?

Cinemaism?

det varierar nog fran person till person, men jag maste saga att olyckliga, men episka slut (som i filmer) gor inte alltid en kampanj battre an en med ett lyckligt slut.

Jag och min spelgrupp har haft i regel roligare nar de cineastiska dragen i aventyren blivit mer framtonade.

Maste saga att jag personligen tror att man som spelledare maste veta vad spelgruppen vill for att kunna utnyttja aventyren pa basta satt.

Ett tips; jag brukar be mina spelare att sa snabbt de av nagon anledning tappar kanslan for sin karaktar (sadant hander tyvarr) saga till mig. Da kan man "avliva" karaktaren i basta "Blaze of Glory"-stil, vilket okar pa inlevelsen hos de andra spelarna (om de inte vet nagot vill saga).

Detta ar en av anledningarna till varfor jag tycker spelledaren skall sla alla tarningsslag dolt, plus att hemligheter i spelgruppen ger starkare gruppupplevelse.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,292
Location
Helsingborg
Frågan, tycker jag, är inte om man ska förstöra spelarens skapelse utan hur ofta man ska göra det.. Gör man det för ofta så kommer spelarna till slut inte engagera sig i att göra sin rollperson intressant (om de nu gör det) och gör man det för sällan så kan spelaren tröttna på sin karaktär..

Tänk såhär: Det är sällan någon rollperson klarar sig länge i något rollspel.. Det ska isf. bero på en jätteförsiktig/jättesmart spelare eller en allt för snäll spelledare.. eller att rollpersonen börjar med en karriär.. eller "pensioneras".. eller görs och bara sedan läggs undan i ett plastfodral i en pärm som sedan göms i en garderob under trappan, strax bakom lådorna med strumpor (de icke matchande)..

~Nu slutar [color:\\"green\\"]Han[/color]
 

Totenklage

Veteran
Joined
23 May 2000
Messages
118
Location
Göteborg
Hmmm... hur kommer det sig att det alltid förutsätts att spelare i skräckrollspel blir mer rädda om dom vet att deras rollpersoner dör som flugor? När vi har spelat CoC (vare sig jag varit SL eller om jag själv varit spelare) så har det blivit nästan en trend (dock sublim) att inte lägga för mycket kraft i våra rollpersoner, dom dör ju ändå eller blir galna på ett par äventyr. Dom största karaktärsdödsögonblicken jag varit med om är ju när skogsalven Hirfindirinsnirin eller barbarkrigaren Shughak Blodsdräpe har dött (fingerade namn); dessa karaktärer är ju fantasyhjältar för fan, såna dör ju inte!?!
De karaktärer jag spelat vars dödsögonblick jag bäst minns är ju helt klart de jag haft i SF- eller fantasyrollspel. Hata mig om jag har fel men blir det inte lite förutsägbart när skräckrollspel alltid rör sig kring superläskigheter som automatiskt tvärdödar spelare? Varför inte bara spela skräckrollspel som andra spel fast med betoning på det läskiga/okända (fast utan karaktärsdödandet)? Dock måste jag hålla med the Chronicler i hans inlägg "Identifikation och spelglädje", funkar det med rollpersonsavlivning som skräckmetod i er spelgrupp så kör bara.
Jag måste ändå fråga: har någon av er försökt sig på episkt spelande i skräckmiljö? Jag har gjort det till viss del och med bra resultat, spelare blir inte räddare eller mer i stämning av vetskapen att det dör två karaktärer i snitt per spelmöte. Mina spelare hamnar mer i stämning när de hamnar i intressanta situationer, nödvändigtvis inte våldsamma eller direkt farliga situationer.
Jag tycker att det är lite synd att synen på skräckrollspelskaraktärer alltid måste vara så determinalistisk. Jag har själv haft svårt att finna känsla i karaktärer i spel som CoC iom att dessa karaktärers hälsa bara är en "downward spiral".
Nej, fram för mera långlivade karaktärer i skräckrollspel.

(Det enda spel som blivigt anklagat för att ha varit ett episkt skräckrollspel är väl Vampire men det är min bok lika lite skräckrollspel som Lilla Spöket Laban-the RPG.)

Well that´s just my opinion!
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Ska man då förstöra den här skapelsen?

Det beror ju helt på vad man menar med _förstöra_. Slita av en arm eller ett ben är sånt som händer. Det är inte något som behöver förstöra karaktären, tvärtom kan det ge den mycket mer djup (och, naturligtvis, färre lemmar).

Den frågan har ju givetvis inget absolut svar, men vad tycker ni? Hur mycket karaktärer går det åt när ni spelar?

Min svaghet är snarare att jag placerar dem i svåra valsituationer eller situationer där deras agerande kan få stora konsekvenser. Ibland finns det ingen tydlig "rätt" sak att göra och ibland gör de saker som de ångrar hemskt senare. En karaktär som lever i fruktan för vad mer som kommer hända och desperat försöker laga det han ställt till med är IMHO mycket roligare än någon som man bara begraver.

Jag är kanske bara elak...
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Det jag tycker du tar upp är faran med spelledare som inte låter spelarna få sitta in sig i sina rollpersoner ordentligt. Om man dör innan man fått börja tycka om sin rollperson helhjärtat (eller om man vet att spelledaren väntar tills man gjort något roligt och rotat sig in i sin rollperson innan han hämningslöst dödar den) då blir det mycket riktigt inte så roligt. Då bryr man sig inte.

Skräckrollspel behöver förstås inte handla om risktagande och möjligheten att förlora sitt liv, men det här med att spelaren har en insats är ändå unikt för just rollspelsskräcken och ett alldeles för viktigt verktyg för att lämnas oanvänt. Jag var i min ungdom på tok för snäll när jag spelledde, och det resulterade i att spelarna egentligen aldrig någonsin behövde fasa för sina rollpersoners liv. Jag minns dock en gång när jag spelade Sagan om Ringen och hela vår spelgrupp tillintetgjordes av en enda vakthund. Det var fullkomligen chockerande att ett rollspel kunde vara så farligt. I nästa äventyr stötte vi på en björn i skogen, och då blev vi fullkomligen skiträdda hela bunten. Vi visste ju vad en vanlig hund kunde ställa till med!!!

Jag baserar mycket av min skräckfilosofi på den erfarenheten. Att en rollperson dör i ett äventyr gör att man kan skrämma hela spelgruppen på effektivare sätt i kommande äventyr. Vad jag skräms med i mina skräckrollspel är ju inte att rollpersoner dör till höger och vänster, utan det är spelarnas själva insikt om att deras rollpersoner inte är säkra som katalyserar alla mina skräckstämningar.

/Riz
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"Sedan anser jag att en riktigt bra rollperson i ett skräckrollspel ska dö när de är på topp. "

Är inte detta nästan den svåraste tidpunkten att döda en rollperson på? Jag kan känner till många rollspelare som hade haft synnerligen svårt att acceptera att deras rollpersoner nästan alltid dör när de ligger på topp. Jag förstår givetvis ditt resonemang men jag misstänker att det inte hade funkat i alla spelgrupper. Delar dina egna spelare din åsikt att det är bäst att dö när man ligger på topp?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
"Jag kan känner till många rollspelare som hade haft synnerligen svårt att acceptera att deras rollpersoner nästan alltid dör när de ligger på topp."

Vad man än gör får man inte sätta det i system! Då blir det förutsägbart och spelarna aktar sig för att göra rollpersoner som de kan tycka om. Nej, det måste vara irrationellt, oförutsägbart och man måste bryta mot regeln lika många gånger som man väljer att följa den.

Jag tänker så här:

En bra skräckhistoria skall först och främst etablera karaktärerna, handlingen och stämningen. Först ger jag alltså spelarna rörelsefrihet att sätta sig in i sina karaktärer, lära känna varandra och få ett grepp om situationen. Redan där skall de börja älska sina rollpersoner.

Sedan är det förstås inte så att jag dödar rollpersonerna rakt av. Man kan nästan aldrig rälsa in rollpersonerna i en situation som är genuint skrämmande. Rollpersonen måste göra ett aktivt val som sätter honom/henne i en situation som han/hon upplever vara riskfylld (ofta livshotande). Då får man till schysst skräck. "Shit, nu har jag gjort en tabbe! Kommer jag ändå kunna klara mig?"

Jag dödar alltså inte aktivt rollpersonerna så fort de är på topp, men jag väntar med att leda in dem i valmöjligheterna som kan leda till livshotande situationer tills de verkligen älskar sina rollpersoner. När rollpersonerna börjar bli lite trötta så kan jag göra valen svårare, eller spetsa situationerna på detta vis:

Du ligger i en kraschad buss som kört utför en backe av något slag. Minnet är tomt, men nu hör du plötsligt stora, tunga steg som klampar ovanför dig och dova, gurglande ljud. Skall du gömma dig under någon av de sargade kropparna från övriga passagerare, eller ska du fly? Beroende på vad som klampar omkring där uppe så är ett alternativ att föredra, men inte ens om du väljer "rätt" så är du garanterad att överleva. Tärningarna kan ha sin gång också.

Situationer likt denna är elakare än "väljer du rätt så är det ingen fara"-situationer. De kan jag ta till när dödligheten i kampanjerna blir för låg och spelarna slutar ta riskfaktorerna på allvar. De kan vara mycket effektfulla, men jag väntar alltså in i det sista med att ta till dem.

/Riz
som märker att hans spelledarstil framstår som rätt mekanisk i de här exemplena. Riktigt så utstuderat leder jag ju förstås inte mina äventyr. Det hade ju varit skittråkigt. Nej, alltså, det bara flyter på när man väl spelleder, men nu i efterhand kan jag generalisera och spetsa min spelledarstil för att förtydliga hur jag tänker. Hoppas ni förstår.
 

Galdermester

Warrior
Joined
30 May 2001
Messages
222
Location
Norge
Et kjempe intresangt tema egentlig. Hva skal man gjøre med rollepersoner som man blir glad i?! Holder ikke på så mye med skrekkspill. Men prater generelt.
Veldig mange Sler "vil ikke" drepe Rper de liker, eller som spilleren liker veldig godt. Jeg vet om folk som har blitt uvenner etter at den ene drepte yndlings Rpen, han hadde spilt med i ett par år. Og jeg vet om folk som har sluttet og spille etter deres elskede Rp døde.. Har faktisk blitt sånn fysisk småangrepet selv engang, da en spiller anklaget meg for å ha jukset så han døde.
Vi kommer nesten inn på hvor virkelig eller hvor mye vi skal la spillet gå inn på oss? Skal vi bare si: jaja, sånn skjer. Når en Rp vi har brukt massevis av tid og kjærlighet på dør. Eller kan vi få lov til å bli deprimerte.
Tipper de aller fleste vil si at vi har problemer og burde slutte og spille, hvis vi viser eller sier at spillet noenganger går sånn inn på oss.. Selv er jeg av oppfatningen at en burde få lov til å leve seg inn i det, en burde få lov til å bli i dårlig humør hvis en yndlings rp dør. Men hvis det går ut over andre sosiale ting, eller det sosiale i det hele, så burde en kanskje skjerpe seg.
Selv har jeg som SL alltid hatt en "nøytal, objektiv" vei. Dør en rp så dør en rp. Jeg vil ikke være en dommer som bestemmer over livet i rollespill verdenen. Jeg ser meg mer som en "naturkraft" som styrer balansen, og følger verdenens regler (spillets regler).

(kom på noe gøy, hehe)
Skulle fortsette på Krilloan en lørdag for en del år siden. Hadde lest og forberedt meg hele dagen. Og så kom spillerne, vi hadde lagt colaene i fryseren osv. Og alle var skikkelig "gira". Og så endelig begynte vi.
10min etterpå var alle døde, og ble sent hjem igjen. Og jeg kunne bare glemme alt jeg hadde forberedt, og kunne begynne å rydde alt tilbake igjen (moralen er: verden er både ond og urettferdig :gremwink:).
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"Jag dödar alltså inte aktivt rollpersonerna så fort de är på topp, men jag väntar med att leda in dem i valmöjligheterna som kan leda till livshotande situationer tills de verkligen älskar sina rollpersoner. "

Det är lättare att skrämmas och skapa svåra val när man spelleder karaktärer med djup och personlighet alltså. Det håller jag fullständigt med om. Den egna livhanken blir också mer viktig om man spelar med en inarbetad rollperson som redan överlevt oräkneliga faror.

Helst vill jag inte att rollpersonerna ska dö meningslösa dödar om de inte har klantat sig kapitalt. Den bästa döden är den som passar karaktärens livsfilosofi och personlighet. Till exempel den modige dvärgen som täcker sin kamraters reträtt genom att möta en orchhord på en smal bro.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,292
Location
Helsingborg
Haha! Ja, där ser man

Vad kan man säga? Ni tar det tydligare mer allvarligt på rollspel i Norge.. :gremsmile:

Själv ser jag rollspelet som ett spel, inget annat.. Det som är lite otur är att det sitter någon (spelledaren) som har en övervägande makt över hela spelets gång och det är lätt att just denna person får ta smällen då han/hon råkat döda en rollperson.. Spelaren tar ut sin ilska mot denne, trots att det är mestadels slumpens (tärningarnas) fel eller spelarens eget fel.. Jag säger inte att det är något fel i att spelledaren har en så stor makt, men att det är lite oturligt att vissa ser det som att spelledaren spelar emot en.. Visst kan det hända, men jag tror och hoppas att så inte är fallet i de flesta spelgrupper..

Sedan finns det ju folk som tar rollspel alldeles för allvarligt.. Kommer ihåg att jag läste om en spelledare som frågade vad han skulle göra när en av hans spelare vägrade spela just det rollspelet för att en viss typ av troende var ärkeskurkar i en modul..

"...noe gøy..."
Vad betyder detta? Något kul (something funny)? Jag störde mig lite på att inte förstå 50% av meningen.. :gremsmile: Oturligt det där med Krilloan.. Det första äventyret "I skuggan av en ros" är nog det bästa jag spellett i DoD-vägar (har bara läst Svavelvinter några gånger)..

~Å andra sidan brukar [color:\\"green\\"]Han[/color] bli tjurig när det går illa i vanliga spel
 

Trystvidje

Veteran
Joined
26 Oct 2002
Messages
16
Var längesen man spelade skräck numera, men..

anser iallafall, att en karaktär man skapat, och trivs med, inte bara ska gå genom allt den går genom, endast för att dö!
[ehm, host, visst John?]

Nej, om man ska se till CoC, så om en spelare/grupp har en person/er de trivs med, så låt dem gärna ha kvar dem. Om de hamnar lågt på SAN, låt dem ta en semester på en lugn irländsk strand och vila ett tag, samtidigt som ni fortsätter spela med några andra karaktärer. Då får ni lite nytt också. Att det då senare "råkar" börja hända massa underliga saker på irland, gör ju att de gamla karaktärerna inte kan hålla sig lugna längre/blir indragna mot sin vilja...

Brukar bli något sådant när min grupp spelar, även om det är DoD6. YN mästare passar inte alltid i nybörjaräventyr, vilket gör att man behöver en ny person att spela med.
Blir som alltid, av någon anledning, massa konflikter mellan våra spelare, och är alltid lika kul att se vad som händer när man skapar nya karaktärer. :gremsmile:


Vad jag hört om "at the mountains of madness", så ska det gå åt högivs med rollpersoner.. det känns som att det skulle ta bort ganska mycket av känslan med spelet, att behöva sätta sig in i nya personers tankesätt hela tiden, och nästan behöva börja om från början igen. Mycket av vad som är kul med rollspel är ju att se sina små barn (gubbarna) växa upp och bli riktiga män! (ok, kvinnor i vissa fall också) :gremlaugh:
 
Top