Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Mina regler för strid har hittills varit ganska spelarkontrollerade. Spelare kan ge sin rollperson mer långvariga skador i utbyte mot att de inte besegras, den som besegrar sin motståndare får bestämma vad som händer. Standardgrejer. Inte snällt som så, de där långvariga skadorna är rätt obehagliga, men ändå med ett stort mått av kontroll -- spelaren bestämmer när rollpersonen blir illa skadad, ifall motståndaren dör eller blir medvetslös, och så vidare.
Saken är att det här ju är bullshit.
Jag jobbar med en realistisk, brutal värld här. När man tar till våld ska det finnas risk att motståndaren dör, även när man inte vill det. Det ska finnas risk att rollpersonen tar en permanent skada, även när spelaren mer än gärna bara skulle vilja "bli besegrad" och förlita sig på vad spelledaren bestämmer ska ske. Kort sagt, om våldsutövande ska ha kvar sin brutalitet och oförutsägbarhet bör jag backa från det där snälla spelarkontrollerade stuket och jobba på gammaldags, järnhårda regler där spelet skiter i de stridandes intentioner och snarare tjänar till att ge en grym men opartisk simulation av exakt vad som riskerar hända när knivarna kommer fram. Tänker jag rätt?
Saken är att det här ju är bullshit.
Jag jobbar med en realistisk, brutal värld här. När man tar till våld ska det finnas risk att motståndaren dör, även när man inte vill det. Det ska finnas risk att rollpersonen tar en permanent skada, även när spelaren mer än gärna bara skulle vilja "bli besegrad" och förlita sig på vad spelledaren bestämmer ska ske. Kort sagt, om våldsutövande ska ha kvar sin brutalitet och oförutsägbarhet bör jag backa från det där snälla spelarkontrollerade stuket och jobba på gammaldags, järnhårda regler där spelet skiter i de stridandes intentioner och snarare tjänar till att ge en grym men opartisk simulation av exakt vad som riskerar hända när knivarna kommer fram. Tänker jag rätt?