Nekromanti Att möta en gud - ska det vara något det?

[Rymdhamster]

Så, jag har grunnat lite på det här är ett tag nu. I typ två veckor närmare bestämt sedan föra Adventure Zone-avsnittet lades upp.

I olika former av fantasyspel så händer det ibland att rollpersonerna hamnar ansikte mot ansikte med en gud. Och oftast verkar spelledaren göra sitt yttersta för att understryka att det här ÄR EN GUD, som om det skulle få rollpersonerna att darra i stövelskaften och kasta sig på marken under upprepade böner. Jag har själv gjort mig "skyldig" till det här som SL.

Men det jag grunnar på nu... är det så jäkla självklart att man skall fyllas med någon slags tårögd vördnad?

Om man råkar vara präst tillägnad just den guden kanske. Men annars är ju litteraturen fylld av exempel på "vanliga dödliga" (oftast hjältar, antihjältar eller mäktiga personer på något sätt, men knappast i jämförelse med en gud) som när de står öga mot öga med en gud på sin höjd erbjuder en återhållsam respekt, men lika gärna kan vara uppnosiga, respektlösa, utmanande eller ifrågasättande. Ibland rent av hotfulla själva (även om det i dessa fall ofta visar sig att de faktiskt besitter någon förmåga eller föremål som låter dem spela i samma liga).

Till och med i bibeln finns det ju nån saga om hur "herren" hoppade på en människa bakifrån och följdaktigen fick stryk (var det Jacob? Bytte namn till Israel, har jag för mig).

Så borde vi kanske sluta förvänta oss att spelarna skall spela sina rollpersoner som lismande jasägare när de möter gudar och istället uppmuntra lite rappkäftat käbbel, och låta våra gudar ha tillräckligt med humor för att tåla lite munhuggning?

Vad tror ni om sånt här? Hur brukar ni göra (om ni någonsin gjort det)?

 

[Krille]

Så borde vi kanske sluta förvänta oss att spelarna skall spela sina rollpersoner som lismande jasägare när de möter gudar och istället uppmuntra lite rappkäftat käbbel, och låta våra gudar ha tillräckligt med humor för att tåla lite munhuggning?

Vad tror ni om sånt här? Hur brukar ni göra (om ni någonsin gjort det)?

Det är bara allsmäktiga monoteistiska gudar som förväntar sig att folket ska falla till marken och darra. "Ty jag är Her­ren, din Gud, en svart­sjuk Gud, som låter straf­fet för fäder­nas skuld drab­ba bar­nen in­till tred­je och fjärde led när man försmår mig men vi­sar god­het mot tu­sen­den när man äls­kar mig och håller mi­na bud."

Resten är lite mer medvetna om konkurrensen. Då kan man bara inte komma där och komma, utan man är faktiskt tvungen att komma överens om nån slags avtal. Man kan vara gudarnas gud, och likförbannat kommer nån slyngel och säger "käften, enögde gubbe, jag vill ha den där flickan som ligger på berget bakom eldmuren, och vare sig du, ditt spjut eller tusen av dina flygande tuttfior kan stoppa mig, för jag har ett skitcoolt svärd!", eller så kommer det en klase jättar och säger "hörrödu, äggfjärt, du lovade faktiskt att ge bort hon där i äktenskap mot att vi bygger din borg, så hit med bruden eller motsvarande mängd i guld!" Ja, man kan bli skitförbannad på folk och förbanna dem med evig sömn tills förste bäste pilt kommer och kysser en, men man kan inte förutsätta instant lydnad.

 

[Rymdhamster]

Resten är lite mer medvetna om konkurrensen. Då kan man bara inte komma där och komma, utan man är faktiskt tvungen att komma överens om nån slags avtal.

Det här var ett skitbra sätt att se på saken. Självklart! En gud kanske har förmågan att vaporisera nån med ett fingerknäpp, men behöver samtidigt se till att folk inte blir allt för rädda och drar till nån annan gud.

Tack!

 

[Mannen i skogen]

Jag har bara haft med ett möte med någon gudom, under alla år som jag har spellett. Mötet för kort och antiklimaktiskt Budskapet var att det var överflödigt att rollfigurerna hade sökt upp honom.
Naturligtvis ville en av rollfigurerna sno gudens svärd, men det räckte med lite antydningar om att det var en dålig idé för att han skulle låta bli.

Generellt tycker jag att gudsmöten i rollspel är svårt att få till bra, så jag undviker sådana inslag när jag spelleder, och himlar diskret med ögonen om det händer när jag är spelare.
Gudstro och hur den motiverar olika personer är däremot grymt intressant. (Däremot inte sådan tro som är reglerad av reglerna och bara är ett annat sorts magisystem i samma spelvärld.)

Om spelvärldens gudomar över huvud taget gör några märkbara avtryck i spelet så ska det gå utanför spelarnas förväntningar och gärna utanför spelets regler också, och rollfigurerna ska inte begripa vad som hände förrän efteråt. Om ens då. Och om de berättar om vad de varit med om tycker deras omgivning att de är dumma i huvudet eller har fullgoda naturliga förklaring till vad som hände.
Det är liksom mer realistiskt.

I kampanjen jag nämnde ovan hotades staden att gå under genom en grupp drakar. Kulten som tillbad guden jag nämnde hade en ritual som räddade dem som deltog i den. När rollfigurerna försökte få folk att förstå detta blev folk arga för att de använde skrämselpropaganda för att försöka vinna anhängare.
Personernas tro är som sagt en intressantare ingrediens i ett rollspel än gudarna de tror på.

 

[.113]

Jag tänker nog att det är lite som drakar, man muckar inte med en tre tusen år gammal Drake, man muckar inte med en mäktig gud..

Skillnaden är att de flesta gudar beskrivs som ganska snälla eller jätte Onda. Är de Onda är man nog försiktigare men snälla gudar är ju snälla så vem bryr sig. Lite som det där att man I vissa spel vet att man kommer klara alla utmaningar om man inte klantar sig hårt.

Så, jag tänker att dels måste man jobba på att få fram den där typ grekiska guda känslan med gudar som blixtar ihjäl folk för att de är arga och dränker folk för skojs skull.
Menar vem skulle på havet mucka med poseidon? Å gör man det på land, ha med en notis så nästa gång de ska åka båt blir Det en fet jävla storm tills de bönar och ber om förlåtelse..

 

[.113]

För övrigt ett bra äventyrsuppslag, en av spelarna förolämpar tex havsguden och varje gång gruppen ska resa via båt blir Det storm, de hamnar fel osv. Så då får man kämpa för förlåtelse. Sen har man nog respekt ska ni se

 

[Minimoni]

Det finns bara en gud och till denne säger vi "inte idag". ;-)

 

[HerrBjörk]

Nja... Inte bara monoteistiska gudar...
Även de grekiska och fornnordiska gudarna förväntade sig att packet (dvs framförallt människor, men även jättar å annat) skulle ha en himla respekt för dem. Och att alla alltid skulle förstå saker som inte alls är självklart om du inte råkar va just den guden som du möter (vilket du ju inte är).
De är alltså i allmänhet rättså uppblåsta och uppkravlade i sina egna rövhål (för att uttrycka sig fint).
Detta kan man väl ta fasta på i fantasyspel där mängder av gudar är realiteter. Alla är de övertygade om sin egen förträfflighet och snara till att döma...