Jag vet att saker som helt saknar fysisk eller mental representation inte finns. Jag har lärt mig just det i skolan; om det inte finns i det fysiska rummet och ingen har det i skallen så finns det inte.
När jag spelat samberättarspel har jag då och då känt mig otillfredsställd. Jag tycker om mysterier, jag _älskar_ att lösa mysterier. Men i "samberättande" kan det aldrig finnas ett mysterium att lösa, för vi hittar ju bara på lösningen allteftersom saker händer.
...
...eller? Finns det ett alternativ?
Har ni någonsin spelat samberättande utan förskrivet äventyr och allt bara har fallit på plats sådär äckligt perfekt? När det där vi kallar "shared creative space" verkligen levt upp till namnet? Och gjort det igen? Och igen och igen?
Just det har jag gjort, och börjat fundera på hur mycket av upplevelsen som handlar om mindset och hur mycket som är berättelsens "faktiska" kvalitet. [[disclaimer: jag tror inte på objektivitet utanför de formella vetenskaperna (https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskap#Formella_vetenskaper ) då det i mina ögon skulle ställa krav på en absolut objektiv observatör, och jag tror inte på gud...]]
När jag börjar ett spelmöte med att berätta att historien vi kommer att spela igenom redan finns, att det är något vi upptäcker snarare än skapar, när vi tillsammans kan tro på det, då händer det fucking magiska saker. Mindset är något vi i högsta grad kan kontrollera, så varför inte använda det som speldesign om det ger ett bra resultat?
Eller finns det en sanning här? Tänk om jag vill tro på den, för att den skapar bättre upplevelser för mig?
Har ni varit på ett open space enligt scrum.org?
Det är något vi intalar oss innan vi börjar, det är något vi påminner oss om efter att det slutat. Det är vad det är, det kunde aldrig ha varit något annat. Vi tänker inte så för att det är kul. Vi tänker så för att det ger resultat. Och jag vill se resultat när jag spelar mina samberättarspel.
Vad tänker ni om det?
När jag spelat samberättarspel har jag då och då känt mig otillfredsställd. Jag tycker om mysterier, jag _älskar_ att lösa mysterier. Men i "samberättande" kan det aldrig finnas ett mysterium att lösa, för vi hittar ju bara på lösningen allteftersom saker händer.
...
...eller? Finns det ett alternativ?
Har ni någonsin spelat samberättande utan förskrivet äventyr och allt bara har fallit på plats sådär äckligt perfekt? När det där vi kallar "shared creative space" verkligen levt upp till namnet? Och gjort det igen? Och igen och igen?
Just det har jag gjort, och börjat fundera på hur mycket av upplevelsen som handlar om mindset och hur mycket som är berättelsens "faktiska" kvalitet. [[disclaimer: jag tror inte på objektivitet utanför de formella vetenskaperna (https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskap#Formella_vetenskaper ) då det i mina ögon skulle ställa krav på en absolut objektiv observatör, och jag tror inte på gud...]]
När jag börjar ett spelmöte med att berätta att historien vi kommer att spela igenom redan finns, att det är något vi upptäcker snarare än skapar, när vi tillsammans kan tro på det, då händer det fucking magiska saker. Mindset är något vi i högsta grad kan kontrollera, så varför inte använda det som speldesign om det ger ett bra resultat?
Eller finns det en sanning här? Tänk om jag vill tro på den, för att den skapar bättre upplevelser för mig?
Har ni varit på ett open space enligt scrum.org?
- Whoever comes are the right people.
- When it starts, it’s the right time.
- Whenever it is over, it is over.
- Whatever happens is the only thing that could’ve happened.
Det är något vi intalar oss innan vi börjar, det är något vi påminner oss om efter att det slutat. Det är vad det är, det kunde aldrig ha varit något annat. Vi tänker inte så för att det är kul. Vi tänker så för att det ger resultat. Och jag vill se resultat när jag spelar mina samberättarspel.
Vad tänker ni om det?