Nekromanti Att skära djupt

[walium]

Jag och några till snackade på kanalen om rollspel och känslomässig inlevelse igårkväll(eller kanske snarare i morse). Det var ett så intressant ämne att jag gärna hade velat utveckla det i en tråd.

Att verkligen hängivet spegla alla känslor hos en spelledarperson och rollperson är jag inte säker på att jag klarar. Att få spelarna att skratta och ha roligt är en sak, men att få dem att gråta? Att spela en karaktär med sådan inlevelse i alla situationer känns nästan lite skrämmande. Och inte blir det bättre av att man spelar i en grupp bestående av mestadels män.

Jag anser mig vara en empatisk person och har inte svårt för att börja gråta när jag ser sorgliga scener i en film eller läser någon tragisk historia. Men att blotta mig så mycket inför mina spelare vet jag inte om jag klarar. Det känns obekvämt, det känns fel. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att jag kanske missar något bara för att jag är rädd och försiktig.

Hur djupt engagerar ni er i karaktärer och spelledarpersoner? Har ni någon gång lyckats spelleda eller spela fram en riktigt tragisk scen och fått det att fungera? Har ni någon gång blivit så engagerade att tårarna eller känslorna kommit helt naturligt? Hur mycket bjuder ni på er själva när ni spelar?

 

[Rising]

Det svåra med att vara spelledare är ju att man måste hålla i så många trådar att man sällan får den tid som krävs för att helt och fullt kunna rota sig i en spelledarperson. Innan man har hunnit börja känna en spelledarpersons sorg på riktigt så har man liksom alltid fått beskriva lite miljöer och utfört andra spelledarsysslor, kanske till och med agerat lite med en annan spelledarperson.

Jag har nog bara börjat gråta på riktigt en enda gång, och då var det mer en fråga om skådespeleri än en riktig känsla. Det går ju att simulera sådana där saker om man får tillräckligt med tid på sig. Spelarna blev rätt impade, men egentligen var det ändå inte så lyckat, för man blir ju lite irriterad i ögonen efteråt, och andningen blir hulkig och ryckig. Allt som allt var det ganska misslyckat. Min nuvarande spelgrupp skulle inte låta sig imponeras av sådana tricks.

Jag gillar att se tragedier på film, men de ska inte handla om människor som gråter. Det är ju vi i publiken som ska bli rörda. Det är min hållning i gråtfrågan. Jag gillar tragiska stämningar som verkligen känns inombords, men då jag vill att spelarna ska känna det långt efter att äventyret har slutat, så undviker jag händelser som kräver att roll- och spelledarpersonerna ska gå omkring med tårar rinnandes nerför kinderna.

Då bränner man ju nämligen ut lite av krutet. Man agerar ut känslan och frigör sig från den, på något vis.

Nä, på samma sätt vill jag inte att spelarna ska vara riktigt panikslagna när jag spelleder skräck, för då skulle de ju bara sluta sig inåt och inte leva sig in i äventyret. Det är en sorts lockande, pirrande mysryslig stämning som jag faktiskt tycker är allra bäst.

Såå... det är lite lurigt det här med känslor och agerandet av sådana. Svårast är kanske kärlek. När man gestaltar en viktig spelledarperson som en rollperson vill flörta med så tycker jag att allt möjligt konstigt kan hända. Jag har vid några tillfällen verkligen känt att "nu förstår jag vad alla tjejer verkar se hos honom (en viss spelare, alltså), om jag vore tjej så skulle jag falla för det där på en gång", osv. Men vi har ett ganska avslappnat förhållande till det där, kärlek och romantik är kanske en viktigare beståndsdel för oss än för många andra spelgrupper.

/Riz

 

[walium]

"Jag har nog bara börjat gråta på riktigt en enda gång, och då var det mer en fråga om skådespeleri än en riktig känsla. Det går ju att simulera sådana där saker om man får tillräckligt med tid på sig. Spelarna blev rätt impade, men egentligen var det ändå inte så lyckat, för man blir ju lite irriterad i ögonen efteråt, och andningen blir hulkig och ryckig. Allt som allt var det ganska misslyckat. Min nuvarande spelgrupp skulle inte låta sig imponeras av sådana tricks."

Nu var det i och för sig främst de bakomliggande känslorna och inte gråtande i sig som jag tänkte på. Att leva sig in så mycket i situationen att man för en stund blir någon helt annan. När allt kommer till kritan så är väl allt som spelledaren sysslar med simpla tricks och bländverk?

"Nä, på samma sätt vill jag inte att spelarna ska vara riktigt panikslagna när jag spelleder skräck, för då skulle de ju bara sluta sig inåt och inte leva sig in i äventyret. Det är en sorts lockande, pirrande mysryslig stämning som jag faktiskt tycker är allra bäst."

Där har du en poäng. Skulle spelarna verkligen agera korrekt i alla situationer så skulle antagligen helheten bli lidande. Särskilt då när det gäller skräck.

"Svårast är kanske kärlek. När man gestaltar en viktig spelledarperson som en rollperson vill flörta med så tycker jag att allt möjligt konstigt kan hända. Jag har vid några tillfällen verkligen känt att "nu förstår jag vad alla tjejer verkar se hos honom (en viss spelare, alltså), om jag vore tjej så skulle jag falla för det där på en gång", osv. Men vi har ett ganska avslappnat förhållande till det där, kärlek och romantik är kanske en viktigare beståndsdel för oss än för många andra spelgrupper."

Där har du ytterligare en poäng. Jag har blivit bättre, men jag är fortfarande inte särskilt bra på gestalta trovärdiga kärleksrelationer.

 

[GrottrolletNaug]

Tårar *Edit*

"Att verkligen hängivet spegla alla känslor hos en spelledarperson och rollperson är jag inte säker på att jag klarar. Att få spelarna att skratta och ha roligt är en sak, men att få dem att gråta? Att spela en karaktär med sådan inlevelse i alla situationer känns nästan lite skrämmande. Och inte blir det bättre av att man spelar i en grupp bestående av mestadels män.

Jag anser mig vara en empatisk person och har inte svårt för att börja gråta när jag ser sorgliga scener i en film eller läser någon tragisk historia. Men att blotta mig så mycket inför mina spelare vet jag inte om jag klarar. Det känns obekvämt, det känns fel. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att jag kanske missar något bara för att jag är rädd och försiktig."

Jag har som rollgestaltare den lite lustiga egenheten att jag har en ganska lång startsträcka. Det tar seriöst några timmar för mig innan jag blir varm i kläderna i en karaktär och kan spela den "naturligt". Detta händer alltså aldrig mig med SLPs, utan dom spelar jag istället förnuftigt. Jag resonerar i stil med "hur borde han reagera på det här". Jag saknar tyvärr den känslomässiga kopplingen till SLPs, som jag vanligtvis har till mina RP.

Däremot, får jag spela istället för att spelleda och hänge mig åt en och endast en karaktär, då kommer jag till slut "in i" karaktären. När karaktären blir glad så blir jag glad, eller så blir karaktären glad när jag blir glad. Jag vet inte riktigt vilket som kommer först, om något av dom kommer först. När jag är tillräckligt djupt inne i karaktären så blir jag ledsen om karaktären blir ledsen. En slags empatisk inlevelse helt enkelt, men den räcker inte till allt. Jag har ännu inte klarat av att känna med sinnesförvirring eller galenskap, men det är nog bara bra det

Generellt sätt brukar jag säga att man kan känna med sin karaktär med hela det känslospektrat som kan uppleva när man läser en bok eller ser på en film. Glädje, skratt, lycka, ilska, obehag, frustration, vemod, sorg, osv.

Men som du säger, är man inte bekväm med sin omgivning så är det nog svårt att gråta inför dom. Jag har personligen inte något sådant problem med min huvudsakliga spelgrupp. Men jag skulle nog inte kunna gråta inför mina andra spelgrupper som inte jag inte känner lika väl. Men jag antar, att om man kan gråta inför dom på grund av en bok eller film, så borde man kunna göra det av rollspel också.

Du har rätt att det är "omanligt" att gråta inför sina kompisar. I alla fall enligt den gängse normen för det manliga genuset. Men å andra sidan så bottnar sig den normen i att man inte ska visa några känslor alls, för att det är "kvinnligt". Dom föreställningarna håller dock på att luckras upp i dagens samhälle och jag anser inte alls att det är särskilt kvinnligt att visa känslor eller gråta inför folk. Snarare modigt och sunt. Problem är det i alla fall för grabbiga grabbar, inte bara gestaltningsmässigt i rollspel utan även i det vardagliga livet.



"Hur djupt engagerar ni er i karaktärer och spelledarpersoner? Har ni någon gång lyckats spelleda eller spela fram en riktigt tragisk scen och fått det att fungera?"

Jag engagerar mig så djupt som min inlevelse för stunden tillåter. Om jag är "inne i karaktären" så agerar jag bara så som känns naturligt. Observera att jag kan vara olika mycket "inne i" min karaktär, beroende på humör eller stämning i rummet. Är jag inte inne i karaktären så förnufts-gestaltar jag så gott jag kan, vilket oftast blir ganska torrt.

"Har ni någon gång blivit så engagerade att tårarna eller känslorna kommit helt naturligt? Hur mycket bjuder ni på er själva när ni spelar?"

Ja, i söndags första gången så grät jag inför min spelgrupp. Efter en lång utdragen dödsscen så avled min karaktärs far och det var så sorgligt så jag började gråta. Det är dock oklart om det var på grund av inlevelse eller på grund av att jag bara tyckte att det var rent allmänt sorgligt. Troligtvis en kombination. Dom personerna som utgör den spelgruppen har jag dock inte något som helst problem att gråta inför. Dom är mina bästa vänner och jag har gråtit inför dom (kanske inte alla, men dom flesta) förut av diverse mer eller mindre personliga anledningar.


/Naug, som är mycket nöjd med att bli av med rollspelsgråt-oskulden


Tillägg:
Jag är en ganska gråtmild person av mig i gemen och gråtar ofta av film och ibland böcker. Det gör troligtvis att jag har lättare att falla i gråt under rollspel då jag helt enkelt.. tja.. gråter hyfsat ofta.

 

[Johan K]

Tjaaa, jag går väll inte så djupt in i mina karaktärer så att jag gråter åt dem...
Men det är klart att man förösker spela dem så realistiskt som möjligt.
Har nog aldrig lyckats att spela en karaktär såpass realistikst så aatt jag börjar gråta eler nått sådant. Känns lite som att det är att gå över gränsen. Känns inte dirket som det är nått som lockar att göra helelr faktsitk.

 

[Niklas73]

Jag spelledde (och det har jag kanske tjatat om) en kampanj där Lydhrin , alven dök upp för att hjälpa mina stackars spelares rollpersoner ut ur dödsriket där de hade hamnat. Jag varkänd för att aldrig låta mina spelare tjäna någpt annat än livet på sina äventyr på den tiden.

Nåväl. Efter 14 dagars spelande så hade de tråcklat sig igenom dödsriket och hittat de tre kristallerna och skulle återställa dem på dessplatser. De kom inte upp. Någon måste offra livet (hade jag plabnerat en längre tid). De skruvade på sig... Det var ju ignen som hade lust. Så blonda, vackra, gudomliga Lydherin slängde sig in i den brinnande elden och offrade sitt liv varpå alla försökte rädda henne. Hon avled i lågorna medan hennes djupblå alviska gon vilade på den grupp hon först skrämt upp, därefter sedan följts åt och till sist offrat sig för.

Hela spelargruppen var nedstämd. De klarade sig men igne hade längre nån gaist. Jag tror att alla 4 på sitt lilla sätt förälskat sig i Lydhrin (trots att en var dvärg!) både som rollpersoner och som spelare. Lyckat enligt min mening.

Ett år senare dök hon upp! Levande! Glädjetjut utbröt. Jag tror som Rising på att romantik och kärlek kan göra en stor del. Jag använder det då jag kan. Även vänskap kan bli djupt. Mitt råd är: Använd detta! Använd känslor! Om man blir ett med karaktärerna så kommer rollspelandet ge så mycket mer. Go and fall in love!

/N

 

[Foggmock]

Jag anser mig vara en empatisk person och har inte svårt för att börja gråta när jag ser sorgliga scener i en film eller läser någon tragisk historia.

Jag är raka motsatsen. Senast jag grät var på min morfars begravning och ett par år innan det när jag fick lämna ifrån mig min katt. Innan dess - inte sen jag var en grabb och slog mig illa eller så. Av samma anledning är just SÅDANA känslor svåra att leva sig in i. Panik, rädsla, fylla och så vidare spelar jag eftersom jag lever mig in i den, sorg spelar jag, men upplever den aldrig. Visst, jag kan peka på situationer och säga 'den var sorglig' men jag gråter inte för det.

Men samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att jag kanske missar något bara för att jag är rädd och försiktig.

Känslor man aldrig haft saknar man inte. Och om man gör det råder jag personen i fråga att sluta då det inte leder någonvart..

Hur djupt engagerar ni er i karaktärer och spelledarpersoner?

Då jag tyvärr oftast är spelledare så blir det bara såpass djupt att jag kan gestalta dem trovärdigt. Paddan från introäventyret i Mutant: UA är inga problem att spela eftersom man vet vad hans problem är. Bonden Jöns Jönsson RP springer in i när man spelar fantasy lever man inte in sig i eftersom man själv är bekymmerslös och det är antagligen Jöns också. Det gäller att spela på bakomliggande orsaker och verkan - det är lättare att spela en nervös person som har nervositet som en grundförutsättning medans det är svårt att spela honom som lycklig eller förvirrad, emedan det blir svårare att få glada personer att framstå som nervösa om de vanligtvis är glada eftersom det kräver viss eftertanke och det kommer inte lika enkelt och spontant.

Vad gäller rollpersoner så är det ju just inlevelsen och verklighetsflykten som är det det viktiga, och jag tenderar såklart att gräva ner mig djupare i mina rollpersoner än mina SLP's. Är rollpersonen rädd blir inte jag rädd annat än åt den - men det kommer naturligt att spela rädd eftersom jag ändå har en grad av inlevelse som motsvarar känslan man eftersträvar i det aktuella spelet.

Så kort sagt - jag blir inte ledsen av sorgsna filmer, jag blir inte skrämd av hemska filmer och jag blir inte märkbart gladare av komedier även om jag skrattar åt dem - och jag blir det inte av rollspel heller. Om det är för att jag inte är så känslosam eller för att jag är en kass rollspelare låter jag vara osagt.

 

[Feuflux]

It cuts like a knife

Jag anser mig vara en empatisk person och har inte svårt för att börja gråta när jag ser sorgliga scener i en film eller läser någon tragisk historia. Men att blotta mig så mycket inför mina spelare vet jag inte om jag klarar. Det känns obekvämt, det känns fel.

Jag går inte in så hårt emotionellt i mina rollpersonstolkningar att jag skulle kunna börja gråta, och skulle jag kunna det så skulle jag ändå inte vilja göra det i nåt av mina spelgäng då jag troligtvis skulle bli utstirrad av ett gäng tysta, förvånade grabbar som aldrig skulle göra något sådant själva. Om jag missar något vete fasen. Jag spelar rollspel för att uppleva äventyr och inte för att utagera känslor (nu blev det förstås lite överdrivet). Slutsats, jag är rätt nöjd.

Feuflux kan gråta om följande omständigheter råder:
1) Sorglig/känslostark episod i en film visas
2) Inte en jävel kan höra mig
Och då är det inga forsande tårar eller så, så det gills kanske inte.

Inser plötsligt att jag har roligast i det av mina 3 gäng där jag känner deltagarna sämst, om nu det har något med saken att göra. Om det beror på att jag vågar släppa loss mer eller att de är "bättre" rollspelare vet jag inte riktigt, troligtvis både och.

Om man placerades i en en grupp där ingen kände någon av de andra och där det var 50/50 i könsfördelning samt att ingen träffades utanför spelträffarna. Skulle man få lättare eller svårare att släppa loss känslorna?

 

[GrottrolletNaug]

Re: It cuts like a knife

Du sade:
"Om man placerades i en en grupp där ingen kände någon av de andra och där det var 50/50 i könsfördelning samt att ingen träffades utanför spelträffarna. Skulle man få lättare eller svårare att släppa loss känslorna?"

En intressant fråga. Du sade tidigare:

"Inser plötsligt att jag har roligast i det av mina 3 gäng där jag känner deltagarna sämst, om nu det har något med saken att göra. Om det beror på att jag vågar släppa loss mer eller att de är "bättre" rollspelare vet jag inte riktigt, troligtvis både och."


Med det i åtanke så tänker jag försöka mig på att teoretisera lite kring känslor. Observera att jag "skjuter från höften" här, det här är bara min personliga åsikt i frågan.


Att spela ut känslor inför en liten grupp människor på nära avstånd är någonting ganska intimt(alltså inte teater, utan snarare runt ett bord eller i en soffa eller så. Där man spelar rollspel helt enkelt). Intimit och personligt. Ingenting dom flesta gör bara så där hux-flux. Vi har genom våran uppväxt lärt oss (framför allt vi av det manliga könet) att visa känslor för andra är ett tecken på svaghet och är ett oprofessionellt, kanske nästan lite avvikande beteende. Känslorna är någonting som är reserverat för näraste och käraste och bör inte visas för några "obehöriga". Nu har iofs tonårs- och främst ungdomskulturen som kommit på inmarsch sedan 50-talet luckrat upp detta tänkande.

Vart jag vill komma är, att man måste vara bekväm med dom som man ska visa känslorna inför för att faktiskt göra det. Om man är obekväm och rädd för att bli förlöjligad eller sedd på med stora förvånade ögon ( så här ---> ) så kommer man nog inte vågas/orka spela ut en massa känslor.

Denna bekvämhet kommer egentligen inte ifrån hur väl man känner sina medspelare utan vad man tror dom tycker är ok. Även om man inte träffat sina medspelare mer än ett par dagar och inte har mer än en ytlig bekantskap med dom så kan det vara ok att spela ut intima känslor för dom. Om alla i gruppen t.ex. är intresserade och förutsätter en känslomässigt laddad karaktärsgestaltning så kan man gott och väl komma undan obehaget att ens medspelare kommer se på en som en konstig filur.


Äh, jag vet inte ens vart jag försöker komma. Om någon får någon slags vett och sans ur det jag skriver så är det bra


/Naug

 

[Feuflux]

Re: It cuts like a knife

Äh, jag vet inte ens vart jag försöker komma. Om någon får någon slags vett och sans ur det jag skriver så är det bra

Så är det för mig jämt.

Känslor är fascinerande.
Gammalt Feuflux-citat: "jag har känslor men jag använder dem aldrig"
Nytt Feuflux-citat: "jag har känslor men ingen annan får kolla på dem"

Alltså, jag har problem med att släppa loss, jag vill inte visa mig sårbar då jag är rädd för konsekvenserna (tror jag iaf, jag är bara hobby-självanalyserande-psykolog). Med tanke på hur ofta jag verkligen pratar om hur jag känner så borde jag vara en gåta, ändå känns det som om det bara krävs en dag med mig för att förstå mig minst lika bra som mig själv (vad det nu innebär).

Jag vill kunna använda känslor, båda som spelare och som SL på ett högre plan än det jag gör nu. Men som allting ser ut för tillfället så läg jag få vänta. Varför är jag en blyg fegis med taskigt självförtroende?

(Hmm, om man intensivt tycker synd om sig själv på ett spelpass borde man nog kunna fixa fram lite gråt )

 

[walium]

Re: It cuts like a knife

Jag känner igen din tidigare kommentar om att det ibland kan vara lättare att öppna sig för främlingar. Jag upplevde också att det var svårare att ändra rutinerna med det gamla spelgänget nere i Skåne än det nya som jag skaffade i Linköping. Man hade liksom fastnat i ett visst beteende och mönster. Det var lättare att våga sig på något nytt i en grupp som inte hade lika förutfattade meningar.

Men jag uppmanar er alla att inte stirra er blinda på själv gråtande ut fokusera mer på det känslomässiga engagemang som leder fram till det.