Och då syftar jag inte på vampyrer. En en gammal Magi-modul till DoD så fanns det en liten text om att spela vidare med döda karaktärer som gengångare eller spöken. Har ni någon gång spelat eller spellett kampanjer där rollpersonerna varit någon form av odöd och hur gick det i så fall? Ska man låta döda rollpersoner förbli döda eller kan det finnas något dramatiskt värde i att låta dem återuppstå i någon form?
Nekromanti Att spela odöd
- Thread starter walium
- Start date
Bra ämne btw.
En en gammal Magi-modul till DoD....
Var det inte Gigant?
Ska man låta döda rollpersoner förbli döda eller kan det finnas något dramatiskt värde i att låta dem återuppstå i någon form?
Det tror jag nog, om vi bortser från de viljelösa varianterna av de vandöda. Saker av intresse att fundera över i dessa sammanhang kan ju vara om psyket på något vis fick sig en törn i samband med den sannolikt obehagliga upplevelsen att faktiskt dö och återuppstå.
* Är det emotionella registret lika intakt som det var innan döden?
Är den odödes förmåga att känna med sina tidigare levande kamrater och andra levander varelser för den delen på något sätt förändrad och isåfall på vilket sätt är det annorlunda nu jämfört med tidigare. Är den oförmögen att känna kärlek nu? Är den känslan så intimt förknippad med det levande att den inte längre existerar hos den vandöde? Och om den existerar, så är bara det tankeväckande i sig.
* Hur ser den vandöde på sin egen existens?
Det som tidigare byggde individens uppfattning om sig själv är nu eventuellt borta. Utseendet och möjligen värderingar/känslor är förändrade. Ens gamla vänner är kanske inte längre ens gamla vänner, kanske är de nu fientligt inställda. Troligen har den vandöde ett nytt register av förmågor och krafter långt bortom vad en levande humanoid kan uppbringa. På vilket sätt påverkar det självbilden?
Ahh... Detta är en djup brunn att ösa ur.
En en gammal Magi-modul till DoD....
Var det inte Gigant?
Ska man låta döda rollpersoner förbli döda eller kan det finnas något dramatiskt värde i att låta dem återuppstå i någon form?
Det tror jag nog, om vi bortser från de viljelösa varianterna av de vandöda. Saker av intresse att fundera över i dessa sammanhang kan ju vara om psyket på något vis fick sig en törn i samband med den sannolikt obehagliga upplevelsen att faktiskt dö och återuppstå.
* Är det emotionella registret lika intakt som det var innan döden?
Är den odödes förmåga att känna med sina tidigare levande kamrater och andra levander varelser för den delen på något sätt förändrad och isåfall på vilket sätt är det annorlunda nu jämfört med tidigare. Är den oförmögen att känna kärlek nu? Är den känslan så intimt förknippad med det levande att den inte längre existerar hos den vandöde? Och om den existerar, så är bara det tankeväckande i sig.
* Hur ser den vandöde på sin egen existens?
Det som tidigare byggde individens uppfattning om sig själv är nu eventuellt borta. Utseendet och möjligen värderingar/känslor är förändrade. Ens gamla vänner är kanske inte längre ens gamla vänner, kanske är de nu fientligt inställda. Troligen har den vandöde ett nytt register av förmågor och krafter långt bortom vad en levande humanoid kan uppbringa. På vilket sätt påverkar det självbilden?
Ahh... Detta är en djup brunn att ösa ur.
Ymir
Liten kantbaron
Natala och döden [Ångest]
Jag ser ingen poäng i att ta livet av en rollperson och senare återuppliva den bara för att, eller som en ren nyck - men så är jag ju inte mycket för att låta rollpersoner dö överhuvudtaget.
Däremot är vandödheten i sig ett ändamål, en intressant aspekt att utforska. Vad gör den med psyket? Vad gör den med ens relation till resten av mänskligheten? Vad gör den med ens...mänsklighet? Processen att bli en vandöd är således också intressant, men den ska inte vara något spontant SL bara låter hända - den bör snarare vara ett inplanerat stadium i kampanjen, eller åtminstone ämnad att ske. En rollperson som blir vandöd kan rentav ha varit ämnad att bli det från första början (ämnad av SL, av spelaren själv, och/eller högre makter, det varierar förstås). Det ska helt enkelt kännas som något speciellt, något som i hög grad påverkar plotten - om det bara 'händer' reduceras det alldeles för lätt till slentrian, och det skulle ta bort lite av den känslomässiga och dramaturgiska tyngden i det hela.
Nu tänker jag trots allt ta vampyrer som exempel, för jag ser inte varför du utesluter dem ur din frågeställning. I Vampire är premissen en annan, för där är man vampyrer från början - delvis andra poänger lyfts fram om man görs till vandöd under kampanjens gång, och det var ju dem du ville åt, men dem finns det utrymme för också i vampyrkonceptet. (En officiell och populär Vampire-kampanj, Giovanni Chronicles, bygger tex på att rollpersonerna blir vampyrer tidigt i kampanjen). Vampyrkonceptet är också det enda jag som spelare har erfarenhet av, för en vampyr är den enda vandöd jag spelat:
Den florentinska rikemansdottern Natala levde under mitten av 1400-talet, och giftes bort med en skum ädling ur ätten Giovanni. Det var dock, som det skulle visa sig, ett allt annat än vanligt äktenskap - maken Francesco var vampyr, likt sin fader Aeneas Sylvius, och de närde båda ett alldeles särskilt intresse för flickan. Natala var blott adoptivdotter till sin förmögne fosterfar, och hade fötts utanför hans port av en okänd kvinna som redan var död då Natala lyftes ur hennes buk av en tjänstekvinna. Detta, och sanningen om Natalas verklige far, gav henne en alldeles särskild plats i ödet. Hon var i mångt och mycket en helt vanlig flicka med helt vanliga drömmar och förhoppningar, men féfolkets blod rann i hennes ådror och hon var en inkarnation av självaste Dödsängeln, men en oanad makt över döden, tiden och självaste världen. I en tid då Ordi Nemo, teknokraterna, alltmer drev undan myterna och drömmarna från världen var Natala förutbestämd att ända tiden och låta hela världens cykel börja om på nytt - men hon hade också valet att låta bli och se historien ha sin gång och vad det ledde till. Om hon kunde nå en viss punkt i tid och rum var valet mellan fantasi och förnuft (eller var det trots allt godhet och ondska?) hennes allena. Och det visste Giovanni-klanen.
Giovanni hade lierat sig med Ordi Nemo i ett försök att spela ut alla andra vampyrklaner i världen och utplåna alla vampyrer, såväl som världens alla sagoväsen i övrigt, för att förnuft, vetenskap och teknik skulle härska i världen. Men Giovanni var också pålästa, och på något sätt såg de Natala för vad hon var. (Varnade kanske profetior dem för hennes röda ögon, eller sättet på vilket växter alltid tycktes dö om hon befann sig för länge i närheten av dem?). Giftermålet med Francesco var deras försök att kontrollera henne och den mäktiga kraft som bodde i henne - själva döden. De band henne till sig med sitt blod, som i henne skapade en artificiell men ack så stark kärlek för både hennes make och svärfar. I praktiken var hon deras slav.
Så kom U'ega Pirigme. Vem som skickat honom eller hur han fått reda på vad som hände vet jag inte, men det kan ha varit de mest obskyra källor - han var en methuselah, en uråldrig vampyr av Kappadociernas klan, född i Mesopotamien för årtusenden sedan, och långt överlägsen Francesco och Aeneas. Men de var inte ensamma, och sedan han helt sonika räddat Natala från dem och flytt med henne jagades han av hela Ordi Nemo. Och stackars Natala kämpade bara emot, helt trollbunden av sin kärlek till Francesco, som bara gjort henne illa - hon ville bara tillbaka till honom. U'ega Pirigme försökte lugna henne med sina krafter, men till slut insåg han att Francescos grepp om henne var för starkt, och fann bara ett sätt att bryta det. Han tömde henne på blod, ändade hennes levande liv, och gjorde henne till en vampyr likt honom. Kanske hade ödet alltid avsett att det skulle hända, för det var i sanningen en slags grym bekräftelse på Natalas natur - Kappadocierna var dödens klan, och en av deras allra mäktigaste hade invigt henne i deras led. Som vampyr förfogade hon för första gången över verkliga krafter, och hennes hud blev vit som mjölk, som hos alla Kappadocier. I all sin ungdomliga skönhet såg hon ut som ett blodlöst lik - som en dödsängel.
Natalas första reaktion var hänförelse över alla nya intryck och det nya sätt på vilket hon uppfattade världen. Sinnena förstärktes, kroppen kändes stark och all utmattning rann iväg, och blodsbandet till Francesco splittrades fullständigt. Sedan insåg hon att hon skulle leva för evigt, och visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till det. Hon var väldigt förvirrad. Dels fanns där en glädje över allt hon skulle få möjlighet att uppleva, allt hon skulle få se, men hon insåg fort att priset för det var mycket högt - hon skulle aldrig någonsin kunna få ett normalt liv igen, och alla tankar och uppfattningar hon närt om sin framtid grusades fullständigt. Hennes trygghetsbas var borta. Värst var insikten att hon aldrig någonsin skulle kunna få barn - hon var en renässansflicka trots allt, och såg det som något oerhört grundläggande för sin roll som kvinna. Natala var inte dum, tvärtom, och ångesten växte fort fram då hon förstod hur hon för alltid separerats från resten av mänskligheten. Mot det fanns egentligen ingen bot.
Så Natala frossade i den närhet hon kunde finna. Först och främst gällde det hennes sire, U'ega Pirigme - hon envisades med att vilja dricka hans blod för att utveckla ett allt starkare blodsband till honom, och därmed en allt starkare kärlek, och han blev den centrala punkten i hennes tillvaro, den enda som gav henne någon trygghet. Snart drack han också hennes, och de utvecklade en ganska freudiansk kärleksrelation som dock hjälpte dem att röra sig i världen - hon kunde lätt ta rollen som hans maka, och företräda sin sire då han på grund av solljuset inte kunde vistas utomhus. (Unga vampyrer var i den här WoD-versionen mindre känsliga mot solen, och det värsta den kunde göra mot Natala, hennes låga generation till trots, var att orsaka milda brännskador. Ont gjorde solljuset dock fortfarande, vilket fick SL att planera en synnerligen intressant tortyrmetod han tyvärr aldrig fick tillfälle att utsätta henne för. Nåja).
Den första psykologiska effekt vandödheten fick på Natala var alltså att hennes trygghetsbas och mänskliga liv rycktes ifrån henne, och att hon var tvungen att hitta ersättningar för detta på något sätt för att dämpa sin ångest. Den andra effekten var också intressant, dock - hon utvecklade fort en smått störd fascination för levande flickor i hennes egen ålder, och drack nästan bara blod av sådana. Hon ville identifiera sig med sina offer, känna med sina offer, uppnå någon slags närhet med dem - ofta sökte hon kontakt långt innan hon faktiskt bet dem, i andra fall agerade hon bara stalker och förföljde sin utvalda. I själva verket avundades hon givetvis sina offer något oerhört, och blodsugandet bar både drag av ömhet och hat - hon försökte vara snäll, men drack ofta alldeles för mycket som ett utslag av någon slags ofrivillig aggression grundad i avundsjukan. (Eller så var det besten inom henne som vaknade). Hon beblandade sig med andra ungdomar för att bara för en kort stund få sitta där och känna sig mänsklig och som en del av gemenskapen, men känslan av utanförskap tog alltid överhanden fort - hon såg för konstig ut, rörde sig bara utomhus i skymningen och på natten, kunde inte förtränga vetskapen att hon var annorlunda, och tittade alldeles för mycket på jämnåriga flickors halsar. Det fungerade helt enkelt inte. (Ångest).
Natala hade aldrig sex i livet. Sin sexualitet upptäckte hon först som vandöd, och den blev fort lite pervers (men Historien om Natala och kattungen, som är kulmen av det, återberättas bättre i mer slutna forum). Den vandöda kroppen var helt enkelt inte lika lätt att stimulera, och hon underhöll dess förnimmelser med det ständigt förstärkta blodsbandet till sin sire, och frossade i de artificiella känslor det skapade. (Därmed inte sagt att hon hade mindre kapacitet till känslor än människor och att hon inte hade utvecklat riktig kärlek till U'ega Pirigme, för det hade hon förstås, men det spelade ju egentligen ingen roll). Hennes beteende mot sina offer tog sig tillslut formen av någon slags dyrkan av deras köttsliga varande, och även om hon aldrig utsatte dem för direkta sexuella övergrepp fanns där i halsgnagandet alltid en sexuell underton. Hon slöt såren med kyssar.
Vad som sedan hände är kanske en annan historia. Ordi Nemo och Giovanni började hursomhelst utrota Kappadocierna, Natalas klan, och hon kunde själv känna då de dödade antediluvianen Ashur, klanens grundare (eller gjorde de verkligen det?). U'ega Pirigme och Natala fick hela tiden fly, och U'ega berättade för henne om vetskapen om sin förestående död och gav henne sina käraste minnen från forntiden i gåva att bära med sig genom seklerna i den sorgligaste scen jag rollspelat. (Jag grät som ett barn, och Enigmas 'Gravity of Love' är etsad i mitt hjärta sedan den natten). Han dog i Genua för att rädda henne, och tog med sig Aeneas Sylvius Giovanni i döden, och Natala fick bege sig ut på en egen flykt mot Wien i sökandet efter sitt eget öde. Och det slutade inte lyckligt. Hon fängslades omsider i en dröm av en magiker ur Ordi Nemo och togs tillfånga, och vid ett flyktförsök ur deras Vita torn skadades hon så svårt att hon drevs i dvala - men hon lyckades fly genom en magisk spegel. Tanken var att hon skulle vakna på 1600-talet, två sekler senare, till en förändrad värld där Ordi Nemos seger stod än närmare, och följas av andra i sin kamp...men den fortsättningen av kampanjen kunde vi av spelarbrist aldrig påbörja.
Andra psykologiskt betonade exempel på vandöda i mina kampanjer tog jag nyligen upp på Eonforumet - läs här om Eitha och Alariel. Kumbanigash och Inalea hade, de med, gott kunna användas som exempel på vandöda psyken, även om de nu råkar skilja sig från merparten av mänskligheten på andra sätt. Men de är allihop SLP:er - Natala är den enda vandöda jag spelat i en såpass seriös (i bemärkelsen 'djup') kampanj, men så glömmer jag henne också aldrig.
- Ymir, bitterljuv
Jag ser ingen poäng i att ta livet av en rollperson och senare återuppliva den bara för att, eller som en ren nyck - men så är jag ju inte mycket för att låta rollpersoner dö överhuvudtaget.
Däremot är vandödheten i sig ett ändamål, en intressant aspekt att utforska. Vad gör den med psyket? Vad gör den med ens relation till resten av mänskligheten? Vad gör den med ens...mänsklighet? Processen att bli en vandöd är således också intressant, men den ska inte vara något spontant SL bara låter hända - den bör snarare vara ett inplanerat stadium i kampanjen, eller åtminstone ämnad att ske. En rollperson som blir vandöd kan rentav ha varit ämnad att bli det från första början (ämnad av SL, av spelaren själv, och/eller högre makter, det varierar förstås). Det ska helt enkelt kännas som något speciellt, något som i hög grad påverkar plotten - om det bara 'händer' reduceras det alldeles för lätt till slentrian, och det skulle ta bort lite av den känslomässiga och dramaturgiska tyngden i det hela.
Nu tänker jag trots allt ta vampyrer som exempel, för jag ser inte varför du utesluter dem ur din frågeställning. I Vampire är premissen en annan, för där är man vampyrer från början - delvis andra poänger lyfts fram om man görs till vandöd under kampanjens gång, och det var ju dem du ville åt, men dem finns det utrymme för också i vampyrkonceptet. (En officiell och populär Vampire-kampanj, Giovanni Chronicles, bygger tex på att rollpersonerna blir vampyrer tidigt i kampanjen). Vampyrkonceptet är också det enda jag som spelare har erfarenhet av, för en vampyr är den enda vandöd jag spelat:
Den florentinska rikemansdottern Natala levde under mitten av 1400-talet, och giftes bort med en skum ädling ur ätten Giovanni. Det var dock, som det skulle visa sig, ett allt annat än vanligt äktenskap - maken Francesco var vampyr, likt sin fader Aeneas Sylvius, och de närde båda ett alldeles särskilt intresse för flickan. Natala var blott adoptivdotter till sin förmögne fosterfar, och hade fötts utanför hans port av en okänd kvinna som redan var död då Natala lyftes ur hennes buk av en tjänstekvinna. Detta, och sanningen om Natalas verklige far, gav henne en alldeles särskild plats i ödet. Hon var i mångt och mycket en helt vanlig flicka med helt vanliga drömmar och förhoppningar, men féfolkets blod rann i hennes ådror och hon var en inkarnation av självaste Dödsängeln, men en oanad makt över döden, tiden och självaste världen. I en tid då Ordi Nemo, teknokraterna, alltmer drev undan myterna och drömmarna från världen var Natala förutbestämd att ända tiden och låta hela världens cykel börja om på nytt - men hon hade också valet att låta bli och se historien ha sin gång och vad det ledde till. Om hon kunde nå en viss punkt i tid och rum var valet mellan fantasi och förnuft (eller var det trots allt godhet och ondska?) hennes allena. Och det visste Giovanni-klanen.
Giovanni hade lierat sig med Ordi Nemo i ett försök att spela ut alla andra vampyrklaner i världen och utplåna alla vampyrer, såväl som världens alla sagoväsen i övrigt, för att förnuft, vetenskap och teknik skulle härska i världen. Men Giovanni var också pålästa, och på något sätt såg de Natala för vad hon var. (Varnade kanske profetior dem för hennes röda ögon, eller sättet på vilket växter alltid tycktes dö om hon befann sig för länge i närheten av dem?). Giftermålet med Francesco var deras försök att kontrollera henne och den mäktiga kraft som bodde i henne - själva döden. De band henne till sig med sitt blod, som i henne skapade en artificiell men ack så stark kärlek för både hennes make och svärfar. I praktiken var hon deras slav.
Så kom U'ega Pirigme. Vem som skickat honom eller hur han fått reda på vad som hände vet jag inte, men det kan ha varit de mest obskyra källor - han var en methuselah, en uråldrig vampyr av Kappadociernas klan, född i Mesopotamien för årtusenden sedan, och långt överlägsen Francesco och Aeneas. Men de var inte ensamma, och sedan han helt sonika räddat Natala från dem och flytt med henne jagades han av hela Ordi Nemo. Och stackars Natala kämpade bara emot, helt trollbunden av sin kärlek till Francesco, som bara gjort henne illa - hon ville bara tillbaka till honom. U'ega Pirigme försökte lugna henne med sina krafter, men till slut insåg han att Francescos grepp om henne var för starkt, och fann bara ett sätt att bryta det. Han tömde henne på blod, ändade hennes levande liv, och gjorde henne till en vampyr likt honom. Kanske hade ödet alltid avsett att det skulle hända, för det var i sanningen en slags grym bekräftelse på Natalas natur - Kappadocierna var dödens klan, och en av deras allra mäktigaste hade invigt henne i deras led. Som vampyr förfogade hon för första gången över verkliga krafter, och hennes hud blev vit som mjölk, som hos alla Kappadocier. I all sin ungdomliga skönhet såg hon ut som ett blodlöst lik - som en dödsängel.
Natalas första reaktion var hänförelse över alla nya intryck och det nya sätt på vilket hon uppfattade världen. Sinnena förstärktes, kroppen kändes stark och all utmattning rann iväg, och blodsbandet till Francesco splittrades fullständigt. Sedan insåg hon att hon skulle leva för evigt, och visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till det. Hon var väldigt förvirrad. Dels fanns där en glädje över allt hon skulle få möjlighet att uppleva, allt hon skulle få se, men hon insåg fort att priset för det var mycket högt - hon skulle aldrig någonsin kunna få ett normalt liv igen, och alla tankar och uppfattningar hon närt om sin framtid grusades fullständigt. Hennes trygghetsbas var borta. Värst var insikten att hon aldrig någonsin skulle kunna få barn - hon var en renässansflicka trots allt, och såg det som något oerhört grundläggande för sin roll som kvinna. Natala var inte dum, tvärtom, och ångesten växte fort fram då hon förstod hur hon för alltid separerats från resten av mänskligheten. Mot det fanns egentligen ingen bot.
Så Natala frossade i den närhet hon kunde finna. Först och främst gällde det hennes sire, U'ega Pirigme - hon envisades med att vilja dricka hans blod för att utveckla ett allt starkare blodsband till honom, och därmed en allt starkare kärlek, och han blev den centrala punkten i hennes tillvaro, den enda som gav henne någon trygghet. Snart drack han också hennes, och de utvecklade en ganska freudiansk kärleksrelation som dock hjälpte dem att röra sig i världen - hon kunde lätt ta rollen som hans maka, och företräda sin sire då han på grund av solljuset inte kunde vistas utomhus. (Unga vampyrer var i den här WoD-versionen mindre känsliga mot solen, och det värsta den kunde göra mot Natala, hennes låga generation till trots, var att orsaka milda brännskador. Ont gjorde solljuset dock fortfarande, vilket fick SL att planera en synnerligen intressant tortyrmetod han tyvärr aldrig fick tillfälle att utsätta henne för. Nåja).
Den första psykologiska effekt vandödheten fick på Natala var alltså att hennes trygghetsbas och mänskliga liv rycktes ifrån henne, och att hon var tvungen att hitta ersättningar för detta på något sätt för att dämpa sin ångest. Den andra effekten var också intressant, dock - hon utvecklade fort en smått störd fascination för levande flickor i hennes egen ålder, och drack nästan bara blod av sådana. Hon ville identifiera sig med sina offer, känna med sina offer, uppnå någon slags närhet med dem - ofta sökte hon kontakt långt innan hon faktiskt bet dem, i andra fall agerade hon bara stalker och förföljde sin utvalda. I själva verket avundades hon givetvis sina offer något oerhört, och blodsugandet bar både drag av ömhet och hat - hon försökte vara snäll, men drack ofta alldeles för mycket som ett utslag av någon slags ofrivillig aggression grundad i avundsjukan. (Eller så var det besten inom henne som vaknade). Hon beblandade sig med andra ungdomar för att bara för en kort stund få sitta där och känna sig mänsklig och som en del av gemenskapen, men känslan av utanförskap tog alltid överhanden fort - hon såg för konstig ut, rörde sig bara utomhus i skymningen och på natten, kunde inte förtränga vetskapen att hon var annorlunda, och tittade alldeles för mycket på jämnåriga flickors halsar. Det fungerade helt enkelt inte. (Ångest).
Natala hade aldrig sex i livet. Sin sexualitet upptäckte hon först som vandöd, och den blev fort lite pervers (men Historien om Natala och kattungen, som är kulmen av det, återberättas bättre i mer slutna forum). Den vandöda kroppen var helt enkelt inte lika lätt att stimulera, och hon underhöll dess förnimmelser med det ständigt förstärkta blodsbandet till sin sire, och frossade i de artificiella känslor det skapade. (Därmed inte sagt att hon hade mindre kapacitet till känslor än människor och att hon inte hade utvecklat riktig kärlek till U'ega Pirigme, för det hade hon förstås, men det spelade ju egentligen ingen roll). Hennes beteende mot sina offer tog sig tillslut formen av någon slags dyrkan av deras köttsliga varande, och även om hon aldrig utsatte dem för direkta sexuella övergrepp fanns där i halsgnagandet alltid en sexuell underton. Hon slöt såren med kyssar.
Vad som sedan hände är kanske en annan historia. Ordi Nemo och Giovanni började hursomhelst utrota Kappadocierna, Natalas klan, och hon kunde själv känna då de dödade antediluvianen Ashur, klanens grundare (eller gjorde de verkligen det?). U'ega Pirigme och Natala fick hela tiden fly, och U'ega berättade för henne om vetskapen om sin förestående död och gav henne sina käraste minnen från forntiden i gåva att bära med sig genom seklerna i den sorgligaste scen jag rollspelat. (Jag grät som ett barn, och Enigmas 'Gravity of Love' är etsad i mitt hjärta sedan den natten). Han dog i Genua för att rädda henne, och tog med sig Aeneas Sylvius Giovanni i döden, och Natala fick bege sig ut på en egen flykt mot Wien i sökandet efter sitt eget öde. Och det slutade inte lyckligt. Hon fängslades omsider i en dröm av en magiker ur Ordi Nemo och togs tillfånga, och vid ett flyktförsök ur deras Vita torn skadades hon så svårt att hon drevs i dvala - men hon lyckades fly genom en magisk spegel. Tanken var att hon skulle vakna på 1600-talet, två sekler senare, till en förändrad värld där Ordi Nemos seger stod än närmare, och följas av andra i sin kamp...men den fortsättningen av kampanjen kunde vi av spelarbrist aldrig påbörja.
Andra psykologiskt betonade exempel på vandöda i mina kampanjer tog jag nyligen upp på Eonforumet - läs här om Eitha och Alariel. Kumbanigash och Inalea hade, de med, gott kunna användas som exempel på vandöda psyken, även om de nu råkar skilja sig från merparten av mänskligheten på andra sätt. Men de är allihop SLP:er - Natala är den enda vandöda jag spelat i en såpass seriös (i bemärkelsen 'djup') kampanj, men så glömmer jag henne också aldrig.
- Ymir, bitterljuv
Pom
Swashbuckler
Döden och den fria viljan
En valde dock att bli en shade (det var i AD&D för länge sedan). Shade är tekniskt sett inte gengångare, men är varelser så inpyrda med skuggessens att deras ämnesomsättning väsentligt hejdas och deras kapacitet blir beroende av graden av skugga.
Här rörde det sig alltså om ett medvetet val och rollpersonen förändrades inte så mycket psykologiskt. Men det var en högmagisk miljö där många av de frågeställningar som en övergång till ett odött tillstånd ger upphov till också kan vara aktuella för levande: frihet från åldrande, egenartade krafter och preferenser.
När det gäller mer traditionell form av odödhet: rollpersonen dör och blir oavsiktligt odöd, tycker jag mer det är spelarens smak som skall vara avgörande.
Detsamma gäller om regelrätt återuppståndelse är möjlig. Det senaste spelmöte jag deltog i medförde en rollpersons död. Det fanns en möjlighet att en annan rollperson skulle kunna återuppväcka den döde, låt vara med en måttlig men permanent förändring. De bägge spelarna tog en kort stund och diskuterade off-game om så skulle ske, och den dödes spelare bestämde sig för att låta den fallne förbli död och istället göra en ny rollperson.
Många saker kan SL kasta in bara för dramatikens skull, men en permanent och genomgripande förändring av rollpersonens väsen skall vara upp till spelaren. Om spelaren inte vill ha förändringen kommer hon inte heller att spela rollpersonen i fortsättningen.
En av mina kampanjvärldar har gott om socialt accepterade gengångare. I en av dess kulturer är det till och med eftersträvansvärt att bli åtminstone vissa former av gengångare. Däremot har få av mina spelare valt att spela sådana.
En valde dock att bli en shade (det var i AD&D för länge sedan). Shade är tekniskt sett inte gengångare, men är varelser så inpyrda med skuggessens att deras ämnesomsättning väsentligt hejdas och deras kapacitet blir beroende av graden av skugga.
Här rörde det sig alltså om ett medvetet val och rollpersonen förändrades inte så mycket psykologiskt. Men det var en högmagisk miljö där många av de frågeställningar som en övergång till ett odött tillstånd ger upphov till också kan vara aktuella för levande: frihet från åldrande, egenartade krafter och preferenser.
När det gäller mer traditionell form av odödhet: rollpersonen dör och blir oavsiktligt odöd, tycker jag mer det är spelarens smak som skall vara avgörande.
Detsamma gäller om regelrätt återuppståndelse är möjlig. Det senaste spelmöte jag deltog i medförde en rollpersons död. Det fanns en möjlighet att en annan rollperson skulle kunna återuppväcka den döde, låt vara med en måttlig men permanent förändring. De bägge spelarna tog en kort stund och diskuterade off-game om så skulle ske, och den dödes spelare bestämde sig för att låta den fallne förbli död och istället göra en ny rollperson.
Många saker kan SL kasta in bara för dramatikens skull, men en permanent och genomgripande förändring av rollpersonens väsen skall vara upp till spelaren. Om spelaren inte vill ha förändringen kommer hon inte heller att spela rollpersonen i fortsättningen.
Läsvärt men är det användbart?
Jag måster erkänna att dina små kampanjglimtar verkligen är läsvärda och informativa. Men kanske inte så värst användbara åtminstone inte för mig. Jag vet inte hur mycket av historien som du broderar ut och förstärker såhär i efterhand men referatet låter inte som något som ens avlägset liknar vad som förekommer i mina kampanjer. Du har din egen unika stil och det ska du ha credit för men jag är rädd för att många av dina inlägg ändå inte blir något annat än stämningsfulla berättelser för min del.
Jag måster erkänna att dina små kampanjglimtar verkligen är läsvärda och informativa. Men kanske inte så värst användbara åtminstone inte för mig. Jag vet inte hur mycket av historien som du broderar ut och förstärker såhär i efterhand men referatet låter inte som något som ens avlägset liknar vad som förekommer i mina kampanjer. Du har din egen unika stil och det ska du ha credit för men jag är rädd för att många av dina inlägg ändå inte blir något annat än stämningsfulla berättelser för min del.
Ymir
Liten kantbaron
Re: Läsvärt men är det användbart?
Tja...du efterfrågade det dramatiska värdet i att vara vandöd. Allt jag kunde göra var att försöka svara, och Natala var det bästa exempel jag kunde ge på rollspelsmöjligheter det öppnade upp för. Använde jag helt fel resonemang i min beskrivning av henne? Belyste jag fel punkter? Eller missförstod jag helt enkelt din fråga?
Historien broderar jag inte ut. Det är mina formuleringar som är utbroderade som om jag tror att jag är Tolkien eller nåt.
- Ymir, ville vara till hjälp
Tja...du efterfrågade det dramatiska värdet i att vara vandöd. Allt jag kunde göra var att försöka svara, och Natala var det bästa exempel jag kunde ge på rollspelsmöjligheter det öppnade upp för. Använde jag helt fel resonemang i min beskrivning av henne? Belyste jag fel punkter? Eller missförstod jag helt enkelt din fråga?
Historien broderar jag inte ut. Det är mina formuleringar som är utbroderade som om jag tror att jag är Tolkien eller nåt.
- Ymir, ville vara till hjälp
Re: Läsvärt men är det användbart?
Låt inte mina tillkortakommande som spelare och skillnaden mellan vår respektive spelstil komma ivägen. Jag har aldrig haft för avsikt att förolämpa dig bara påtala skillnaderna mellan vårt rollspelande. Eller i alla fall de skillnader som verkar finnas när vi möts såhär och jag kan läsa dina nedtecknade spelarerfarenheter. Om det kan glädja dig så framstår du som mycket mer avancerad.
Låt inte mina tillkortakommande som spelare och skillnaden mellan vår respektive spelstil komma ivägen. Jag har aldrig haft för avsikt att förolämpa dig bara påtala skillnaderna mellan vårt rollspelande. Eller i alla fall de skillnader som verkar finnas när vi möts såhär och jag kan läsa dina nedtecknade spelarerfarenheter. Om det kan glädja dig så framstår du som mycket mer avancerad.
Jag vet inte om Ymir trasslar in sig i sina egna formuleringar, eller om du (walium) skräms av hans högtravande språk, för jag tyckte nog att Ymir _egentligen_ svarade ganska bra på dina frågor.
"Har ni någon gång spelat eller spellett kampanjer där rollpersonerna varit någon form av odöd och hur gick det i så fall?"
Ja, jag spelledde Ymir i ett WoD-derivat som han redogör noggrant för nedan. "Kampanjen" Ymir sammanfattar är egentligen bara Ymirs introduktion till en långt större och mäktigare världsomvälvande superkampanj (som jag aldrig spelledde, vilket Ymir nämner).
Och där har jag ju gjort precis vad du pratar om, kommit fram till att det kunde vara häftigt för en av rollpersonerna att vara odöd. Eftersom det var en maffablaffa-kampanj hade jag bestämt att spelarna skulle vara tämligen high-fantasy, och en sorglig vampyr passade perfekt i spelgruppen.
Vad det hela tjänade på var känslor. Natalas odöda form gav en tragisk udd åt stämningen, när levande ställdes mot dött, möjligheter mot omöjligheter. Känslan av oåterkallelig förlust låg tung i luften, samtidigt som vikten av att rädda det som räddas kan framkom allt tydligare.
"Ska man låta döda rollpersoner förbli döda eller kan det finnas något dramatiskt värde i att låta dem återuppstå i någon form?"
Antagligen hade Natala fått dö på riktigt på slutet av kampanjen. Det är det enda som hade varit dramaturgiskt korrekt.
- Lycan
"Har ni någon gång spelat eller spellett kampanjer där rollpersonerna varit någon form av odöd och hur gick det i så fall?"
Ja, jag spelledde Ymir i ett WoD-derivat som han redogör noggrant för nedan. "Kampanjen" Ymir sammanfattar är egentligen bara Ymirs introduktion till en långt större och mäktigare världsomvälvande superkampanj (som jag aldrig spelledde, vilket Ymir nämner).
Och där har jag ju gjort precis vad du pratar om, kommit fram till att det kunde vara häftigt för en av rollpersonerna att vara odöd. Eftersom det var en maffablaffa-kampanj hade jag bestämt att spelarna skulle vara tämligen high-fantasy, och en sorglig vampyr passade perfekt i spelgruppen.
Vad det hela tjänade på var känslor. Natalas odöda form gav en tragisk udd åt stämningen, när levande ställdes mot dött, möjligheter mot omöjligheter. Känslan av oåterkallelig förlust låg tung i luften, samtidigt som vikten av att rädda det som räddas kan framkom allt tydligare.
"Ska man låta döda rollpersoner förbli döda eller kan det finnas något dramatiskt värde i att låta dem återuppstå i någon form?"
Antagligen hade Natala fått dö på riktigt på slutet av kampanjen. Det är det enda som hade varit dramaturgiskt korrekt.
- Lycan