"Med andra ord, torde det inte kunna resultera i en situation där en rollperson kör över de andra. Realistiskt måntro, men hur kul är det i längden?"
"Vårt jobb är att försvara demokratin, inte utöva den."
- gammalt militärt ordspråk
Nu är det inte helt sant - det pågår en hel del demokratiska processer i moderna krigsmakter, även om man som värnpliktig endast märker av den i värnpliktskongressen. Vare därmed hur som helst, man har ett problem om man är van vid demokratiska beslut och hamnar i en militär befälskedja. Varje värnpliktig kan intyga att det finns minst två syndikalistnötter i varje pluton som vägrar att följa icke-demokratiska beslut (fast det lär väl ha minskat idag, mtp hur många som får frisedel).
Min lösning är initiativ och delegation. Krig är en rätt vansklig uppgift, och borta är de dagar då man ställde sig knä om knä och marscherade mot fienden i raka led med fällda bajonetter. I det snabba och rörliga kriget idag (och även i kriget innan folkarméerna) så förändras situationen ständigt. Därmed måste det finnas utrymme för egna initiativ från soldaten, och sådana initiativ måste uppmuntras. Det är bättre att ta fel initiativ än att inte ta initiativ alls. "Bra initiativ, men fel!" är väl en rättelse som varje KB-elev har fått höra minst en gång.
Den andra saken är delegation. Man delegerar ansvaret. Plutonsbefälet vill ha ett värn och delegerar ansvaret för att värnet grävs till två värnpliktiga. Om de inte gräver värnet så är det deras ansvar och deras problem, eftersom de ska ligga i det. Divisonschefen vill ha en kulle tagen innan natten och delegerar ansvaret till en bataljonschef, som i sin tur avdelar ett kompani för uppgiften. Ansvaret har delegerats från staben som ser den strategiska nödvändigheterna till personerna i fält som ser de taktiska omständigheterna.
Tyska arméns officerare fick träning för en högre grad i befälskedjan än vad de hade, så att de skulle kunna ta ansvar och initiativ över sin grad. De fick (till en början) frihet att ta initiativ, och ansvaret delegerades neråt tillsammans med den friheten. Officerarna fick en uppgift och medel att lösa uppgiften, och soldaterna under dem fick frihet att ta egna initiativ för att uppnå målet. Det tillsammans med en ny taktik och god samordning mellan vapenslagen var den huvudsakliga orsaken till att Benelux och Frankrike föll så fort 1940.
Glöm inte heller att om inte rollpersonerna är överbefälhavare, statsminister och försvarsminister (eller motsvarande) så har de en chef. Befälskedjan går även åt andra hållet. Glöm heller inte befälskedjans natur. En rollperson kan vara general om han vill - om resten av rollpersonerna inte står under generalens befälskedja, direkt eller indirekt, så kan generalen inte ge order till rollpersonerna. Det mest tydliga exemplet är mellan generaler och flottister. Flottisterna står i en befälskedja som börjar med chefen Marinen, medan generalen står i en befälskedja som börjar med chefen Armén. Ska generalen ge order till flottisterna så måste den gå som en begäran uppåt till chefen Armén som lämnar den vidare till ÖB, som sedan kan beordra chefen Marinen att beordra flottisterna att göra som generalen vill. Men det funkar även på lägre nivå. Om en rollperson är korpral och chef för andra pluton första grupp, och rollpersonerna står som meniga i andra pluton andra grupp, så kan korpralen inte ge order åt de övriga. Han får i så fall begära det av plutonschefen, som kan ge ordern.
Och jag tror det är det som är nyckeln till att få in en militär struktur i rollspel. Oavsett om rollpersonerna är av samma grad eller om en är chef över de andra så måste ansvar delegeras och initiativ premieras. Om den rollperson som är chef inte klarar av uppgiften, byt ut honom. Det är exakt vad som ska hända i verkligheten. Glöm inte att befälskedjan går åt båda hållen, och glöm definitivt inte att högre grad inte automatiskt innebär att man har befäl över någon med lägre grad.
- Krille
