Ymir
Liten kantbaron
Vilken är den bästa fisktanken ni någon sett i en enskild, utgiven rollspelsmodul, och varför?
Jag röstar på Cairo by Night. Den har alla ingredienser en fantastisk fisktank behöver; awesome karaktärer med inspirerande agendor och plotter, intressanta fraktioner med komplexa förhållanden till varandra, mystiska übermäktiga aktörer som manipulerar allt från skuggorna, ett ton av händelserik backstory som utgör grund för den nutida intrigmatrisen, en clash mellan kulturer, religioner och ideal, aktörer som täcker hela spektrat från benevolent helgon till sadistiska monster, trötta pragmatister och allt in between. Den enda nackdelen är egentligen det här som alla WoD-spel lider av, alltså Secret History*...medan vissa kanske ser möjligheterna och awesomenessen med det greppet så känns det bara betungande för mig, som har nån slags naturlig drift att vilja ha hela nationer som krigar mot varandra i mina fisktankar.
*(Dvs att vampyrerna existerar i skuggan av det mänskliga samhället och att det är en premiss för spelet att de inte blir avslöjade)
Om ni har lust kan ni också berätta om den -sämsta- fisktanken, men det känns som en mer snårig diskussion eftersom en dålig fisktank rimligen är dålig för att den inte är en fisktank tillräckligt väl(?), varvid man kunnat hävda att Return to the Temple of Elemental Evil är en dålig fisktank, liksom.
Jag har ingen klar kandidat för sämsta fisktank, men en jag skulle vilja lyfta fram som dålig, oförtjänt hyllad, är Giovanni Chronicles 1: Last Supper. Till skillnad från Cairo by Night, som ger rollpersonerna ingångar i fisktanken från alla möjliga håll och nivåer, så förutsätter Giovanni Chronicles att man står längst ned på näringskedjan, vilket i sig vore helt okej, om det inte vore för att resten av scenariot handlar om 9000 år gamla ärkevampyrer som vill diablisera Gud. Resultatet blir att rollpersonerna reduceras till åskådare och bisittare när andra gör häftiga saker, speciellt som hela scenariot är skrivet på ett sätt som aktivt uppmuntrar spelledaren att förhindra dem att agera ("om rollpersonerna försöker göra det här kommer Japheth (med stats som gör honom obesegerlig, Ymirs anm.) knuffa undan dem"), och utgången av huvudintrigen är bestämd på förhand (eftersom den är del av Vampires kanoniska backståry).
Och det värsta med alltihop är att WW många år senare, nära slutet på old WoD, gav ut Lair of the Hidden, en liknande fisktank där rollpersonerna återigen är lägst på näringskedjan bland en massa übervampyrer från bronsåldern, men nu plötsligt gjorde de det bra - hela scenariot är designat för att rollpersonerna ska kunna kullkasta den känsliga balansen mellan übervampyrerna och den mystiska plott de odlat, och samtliga übervampyrer är försedda med svagheter som klyftiga rollpersoner kan utnyttja för att besegra dem, eller helt enkelt spela ut dem mot varandra. Man är fria att interagera med och utforska übervampyrerna, och blanda sig i vad man vill av deras fisktank.
Det där är för övrigt ett återkommande mönster i WWs böcker; ju senare de är utgivna, desto bättre är fisktankarna. Så medan Cairo by Night, Iberia by Night, Mexico City by Night och Lair of the Hidden är strålande, välbalanserade och fängslande fisktankar med massor av inspirerande intriger och ingångar för rollpersonerna, är tidigt utgivna motsvarigheter som Giovanni Chronicles, Berlin by Night, Milwaukee by Night etc mest...missyckade, o-interaktiva och lökiga.
Någon lärde sig alltså någonting efter hand.
Jag röstar på Cairo by Night. Den har alla ingredienser en fantastisk fisktank behöver; awesome karaktärer med inspirerande agendor och plotter, intressanta fraktioner med komplexa förhållanden till varandra, mystiska übermäktiga aktörer som manipulerar allt från skuggorna, ett ton av händelserik backstory som utgör grund för den nutida intrigmatrisen, en clash mellan kulturer, religioner och ideal, aktörer som täcker hela spektrat från benevolent helgon till sadistiska monster, trötta pragmatister och allt in between. Den enda nackdelen är egentligen det här som alla WoD-spel lider av, alltså Secret History*...medan vissa kanske ser möjligheterna och awesomenessen med det greppet så känns det bara betungande för mig, som har nån slags naturlig drift att vilja ha hela nationer som krigar mot varandra i mina fisktankar.
*(Dvs att vampyrerna existerar i skuggan av det mänskliga samhället och att det är en premiss för spelet att de inte blir avslöjade)
Om ni har lust kan ni också berätta om den -sämsta- fisktanken, men det känns som en mer snårig diskussion eftersom en dålig fisktank rimligen är dålig för att den inte är en fisktank tillräckligt väl(?), varvid man kunnat hävda att Return to the Temple of Elemental Evil är en dålig fisktank, liksom.
Jag har ingen klar kandidat för sämsta fisktank, men en jag skulle vilja lyfta fram som dålig, oförtjänt hyllad, är Giovanni Chronicles 1: Last Supper. Till skillnad från Cairo by Night, som ger rollpersonerna ingångar i fisktanken från alla möjliga håll och nivåer, så förutsätter Giovanni Chronicles att man står längst ned på näringskedjan, vilket i sig vore helt okej, om det inte vore för att resten av scenariot handlar om 9000 år gamla ärkevampyrer som vill diablisera Gud. Resultatet blir att rollpersonerna reduceras till åskådare och bisittare när andra gör häftiga saker, speciellt som hela scenariot är skrivet på ett sätt som aktivt uppmuntrar spelledaren att förhindra dem att agera ("om rollpersonerna försöker göra det här kommer Japheth (med stats som gör honom obesegerlig, Ymirs anm.) knuffa undan dem"), och utgången av huvudintrigen är bestämd på förhand (eftersom den är del av Vampires kanoniska backståry).
Och det värsta med alltihop är att WW många år senare, nära slutet på old WoD, gav ut Lair of the Hidden, en liknande fisktank där rollpersonerna återigen är lägst på näringskedjan bland en massa übervampyrer från bronsåldern, men nu plötsligt gjorde de det bra - hela scenariot är designat för att rollpersonerna ska kunna kullkasta den känsliga balansen mellan übervampyrerna och den mystiska plott de odlat, och samtliga übervampyrer är försedda med svagheter som klyftiga rollpersoner kan utnyttja för att besegra dem, eller helt enkelt spela ut dem mot varandra. Man är fria att interagera med och utforska übervampyrerna, och blanda sig i vad man vill av deras fisktank.
Det där är för övrigt ett återkommande mönster i WWs böcker; ju senare de är utgivna, desto bättre är fisktankarna. Så medan Cairo by Night, Iberia by Night, Mexico City by Night och Lair of the Hidden är strålande, välbalanserade och fängslande fisktankar med massor av inspirerande intriger och ingångar för rollpersonerna, är tidigt utgivna motsvarigheter som Giovanni Chronicles, Berlin by Night, Milwaukee by Night etc mest...missyckade, o-interaktiva och lökiga.
Någon lärde sig alltså någonting efter hand.