Det bästa med Eon är världen. Oändliga kampanjuppslag, ofantligt intressanta officiella spelledarpersoner (och då syftar jag inte på Cerec Tzorcelan och töntgänget), särskilt de lite mäktigare, detaljerat och med en historia och en rikhet som är godis för spelledare som vill ha genomtänkthet och många trådar i sin väv. Många begåvade författare med stora talanger och kreativitet, även om vi inte fått se någon modul än detta år.
Om man ska gå in på detaljer så är
tirakerna
alverna
cirefalierna
Legio Colonan, och magin öht
Västlanden när Ymir har skummat det
episka kampanjer i Mundana
rauner
kragg
hela Rhung-Alari
regelsystemet
drakarna, drakpersonligheterna
de gamla rikena
Drunok, i Drängars tappning.
kamorferna
hyggelmonstret
Mithera-skogen
Men framförallt - humorn. Eon är skrivet med glimten i ögat och genom att läsa flera av stämningstexterna så får man sig ett gott skratt. Detta ser jag som någon slags kärlek, att författarna faktiskt gillar det de gör. Och det är det som värmer mest, drakarnas anfall mot Edron får ursäkta.
-Hjalle, Eonanist javisst.