Handen på hjärtat tycker jag nog Eons Mundana är koolast. Inte för att den är koolast på pappret tvunget, utan för att det är den setting jag investerat överlägset mest av min känsla för skönhet, drama, epik och awesome i. (Därtill är det med viss sannolikhet vid det här laget det mest omfattande svenska fiktiva världsbygget någonsin).
En sekundär favorit är Old World of Darkness, återigen för att jag investerat så mycket i den, men också givetvis för att den likt Mundana har en väldigt färgstark, inspirerande och awesome-fylld grund, och för att WW är mästare på att väva in mytologi och magi från vår världs historia i sina fiktioner.
Sen har vi också
Whimsicalia, en setting jag och mina medspelare skapat från scratch med utgångspunkt i någon sorts vag D&D-kosmologi. Eftersom den är nästan helt och hållet vår egen dras den inte med artefakter av icke-awesome på det sätt Mundana och WoD gör, utan är ärkeägig rakt igenom, men jag har inte faktiskt spelat i den ens en bråkdel så mycket som i Mundana och WoD, och har därför inte investerat alls lika mycket i den och lika mycket känslor för den. Men ge det tio år eller tjugo, och det kommer vara världshistoriens koolaste fantasyvärld. (Och den har några av de mest stämningfulla grejer jag någonsin skrivit, typ
det här och
här).
En honorable mention går till Tolkiens Arda. Det är inte en värld jag någonsin skulle vilja spela rollspel i, den är inte tillräckligt mångfacetterad, men den är (ihop med Tekumél ofc) det mest gedigna världsbygget i fantasyhistorien, och med den mest koherenta, stämningsfulla och awesome fiktiva mytologin. Arda har fördelen att mannen bakom spakarna var en av 1900-talets giganter på språklig onani, något som är inga andra fantasysettingar förunnat. Ardas mytologi och epos är lika fängslande och färgstarka som Eddan, Illiaden, Tusen & en natt, Gesarkvädet, Gilgamesh, Ramayana och Färden till Västern, och lär räknas till dessas skara om tvåhundra år.
Mitt fantasyintresse skapades av Marvels Conanserier, och Hyboria ligger mig varmt om hjärtat. Men post-Marvel-tolkningar av Hyboria är tokfixerade på Hyborias pseudovästerländska bitar, och missar konsekvent att settingens essens är orientalism.