Ingen överraskning kanske, men:
Burning Wheel -
Fight!: Älskar att det känns farligt, att en dolk faktiskt innebär en stor risk, det är inte enbart en fnysning och en liten fyrasidig ynktärning. Jag älskar att det är osäkert vad som kommer ske, man blir alltid överraskad, förvånad och väldigt sällan blir saker exakt så som man planerat. Positioneringen och utnyttjandet av miljöer är en av de saker som är helt magiska i Fight!, dock utnyttjas de alldeles för lite.
Range and Cover: Bästa versionen i något spel ever för avståndsstrid?
Burning Empires -
Firefight!: BE har aldrig rullat igång, däremot har jag spelat en eller två Firefight!s, och jag måste säga att så som jag ser dem, så är de helt fantastiska. Det skapar verkligen de där tre sidorna med trupprörelser, kommunikation, spaning, osv som finns i serien tillsammans med inzoomningar när något väljer att skjuta. Det är verkligen helt fantastiskt hur systemet jobbar på flera olika nivåer och tillåter oss att i en mening berätta hur våra pansarsvävare närmar sig byn från alla håll, hur vi stör ut fiendens kommunikation osv, och för att i nästa beskriva hur krypskytten i skogen tar sikte och drar av ett skott och fäller någon på motståndarsidan. Mums!
Riddle of Steel - Förvisso bara läst quickstartreglerna, vilka jag gillar skarpt. Små, pilliga och dödliga. Hur Spiritual Attributes samverkar med resten av systemet och gör att även en krigsherre som vunnit slag efter slag för sitt rikes säkerhet faktiskt riskerar att bli brutalt nedstucken av en simpel tjuv i hamnkvarteren, gör det riktigt trevligt.
Storming the Wizard's Castle - Man får slå stora nävar med olikafärgade tärningar. Det kan ju inte vara dåligt. Gillar framförallt hur de fyra olika tärningspoolerna samverkar och hur färdighetsslag under en strid kan vara lika viktigt som de faktiska attackslagen. Att stridssystemet sen skall byggas om för att likna magisystemet i samma spel gör det inte sämre.
FATE: Jag vill gilla FATE, men jag har svårt att göra det. Misstänker att det till stor del är att jag spelat det alldeles för lite och inte har kläm på alla tekniker som att stacka aspekter osv. Men jag gillar det i tanken, de få gånger vi haft strider i praktiken kändes det som BRP.
Trollbabe: Så jag misslyckades med mitt slag, jag får beskriva hur banditen svingar sitt svärd och river upp mina byxor, men precis då (kryssar av buret föremål) slänger jag påsen med salt mot honom, den öppnas och träffar honom i ansiktet (kryssandet gör att jag får slå om), och jag misslyckas igen, så han slår den åt sidan, torkar av sitt ansikte och kastar sig över mig, vi faller bakåt (kryssar min kumpan, Torva), men precis då griper Torva in, hon rycker tag i banditen och (slår om och misslyckas) osv osv osv. Trollbabe är nog ett av världens bästa rollspel.