Fridigern
Swordsman
- Joined
- 23 Sep 2014
- Messages
- 404
Jag läste nyligen den kända apokryfen av B3 och slogs av att den är väldigt mycket bättre än den tillrättalagda version som kom ut några månader senare.
För de som inte vet så skedde rollspelsvärldens kanske mest dramatiska IRL-händelse i samband med släppet av modul B3. Natten efter modulens släpp återkallades den, bilar körde runt och hämtade upp alla avlämnade paket och Gygax själv lär ha gått runt och plockat äventyret från de anställdas hyllor. Alla kopior brändes, förutom ett sjuttiotal exemplar som lär ha plockats från en soptunna och bevarats... Jean Wells, den enda kvinna som skrivit en TSR-modul, var författaren. Hon lär ha anställts för att skriva något som kunde locka fler kvinnor till D&D. Eventuellt hade TSR även tänkt sig att hon skulle skriva något barnvänligt. Orsaken till återkallandet skall ha varit att modulen dels var dåligt skriven (kartor som inte funkade mm) samt att den hade bilder och beskrivningar av S&M. Ett par månader senare kom modulen ut igen, denna gång skriven av Tom Moldway och Jean Wells, då i kraftigt ändrad form.
WoTC släppte gratis-pdf:er av bägge äventyren för några år sedan och dessa ligger fortfarande uppe på diverse hemsidor, man når pdf:en med en google-sökning på modulens namn, varför det inte torde vara mot forumets policy att rekommendera läsning. Och det gör jag! Den oranga, första, B3-versionen är faktiskt ett fräckt äventyr!
De som tycker detta låter spännande bör själva läsa innan de läser vidare, således SPOILER (B3 och lite B1):
Den tillrättalagda Tom Moldway-versionen av B3 är en ganska kass B-modul om man jämför med B1 och B2. Det är snuttegulligt, små älvor ger rollpersonerna ett uppdrag att gå till en grotta och dyker upp då och då för att varna om man vill göra något dumt i äventyret. Det är mycket handling, hjältemod och rälsning och inte alls som B1 och B2, där rollpersonerna förväntas uppsöka ruiner för att leta efter skatter för egen vinnings skull.
Jean Wells-originalversion är däremot rakt av som en variant av B1, ett ruinpalats som stått tomt i hundratals år där vildmarken tagit över det omgivande forna lyckoriket. Rollpersonerna är där för att plundra. Jean Wells verkar ha tagit fasta på möjligheten att berätta en historia med sin dungeon. I B1 berättas om vänskapen mellan två höglevels-äventyrare som bygger ett stronghold. Jean Wells lånar mycket av strukturen från B1 (tomma rum man förväntas göra själv, placera ut monstren själv osv) och berättar också en historia genom mosaiker och muralmålningar i palatsets ruiner. Den här historian är dock mycket bättre, mer mystisk och tänkvärd. I ryktestabellen och intro-historien får rollpersonerna veta att palatset innehavts av den Disneyaktiga prinsessan Argenta, vilken var god, hade skuttande små djur och annat. Hon fick en stor juvel av de snälla dvärgarna och gjorde en stor fest. På festen kom en ond främling, vilken sedan återkom på en drake, kidnappade prinsessan och eldade upp hela riket. Sen vet man inte så mycket mer.
Under utforskandet hittar man egendomligt nog ett palats fyllt av fällor och elakheter (lite mysko eftersom prinsessan var god?). Överallt finns bilder av prinsessan, draken och den onde främlingen i något slags lyckoförhållande. På någon bild ser prinsessan till och med lite ond ut. När man hittar den stora juvelen kommer spökena av både prinsessan och främlingen och anfaller urskiljningslöst, bägge är då AL Chaotic (onda).
Det finns ingen förklaring till vad som faktiskt hänt i äventyret, men mellan raderna tycker jag att man kan läsa en sorlig kärlekshistoria som närmast för tankarna till Withering Heights, där en god och älskad rik flicka förälskar sig villkorslöst i en riktigt ond och grym man (Heathcliff) och kärleken drar dem bägge i fördärvet. Spelarna får själva dra slutsatsen att allt inte verkar vara som de fått höra, och att palatset uppenbarligen bebotts länge efter att främlingen dök upp.
Snacket om att kartan inte skulle hänga ihop och så är också bara bullshit, grottan funkar minst lika bra som andra TSR-grejjor, men är kanske skriven på ett lite mer förvirrande sätt. Jag skulle säga att B3-apokryfen utan ändringar blir en utmärkt fortsättning på B1 och B2. Speciellt om man fixar till den ganska coola hexcrawl som hintas om i äventyret (men inte beskrivs närmare).
För de som inte vet så skedde rollspelsvärldens kanske mest dramatiska IRL-händelse i samband med släppet av modul B3. Natten efter modulens släpp återkallades den, bilar körde runt och hämtade upp alla avlämnade paket och Gygax själv lär ha gått runt och plockat äventyret från de anställdas hyllor. Alla kopior brändes, förutom ett sjuttiotal exemplar som lär ha plockats från en soptunna och bevarats... Jean Wells, den enda kvinna som skrivit en TSR-modul, var författaren. Hon lär ha anställts för att skriva något som kunde locka fler kvinnor till D&D. Eventuellt hade TSR även tänkt sig att hon skulle skriva något barnvänligt. Orsaken till återkallandet skall ha varit att modulen dels var dåligt skriven (kartor som inte funkade mm) samt att den hade bilder och beskrivningar av S&M. Ett par månader senare kom modulen ut igen, denna gång skriven av Tom Moldway och Jean Wells, då i kraftigt ändrad form.
WoTC släppte gratis-pdf:er av bägge äventyren för några år sedan och dessa ligger fortfarande uppe på diverse hemsidor, man når pdf:en med en google-sökning på modulens namn, varför det inte torde vara mot forumets policy att rekommendera läsning. Och det gör jag! Den oranga, första, B3-versionen är faktiskt ett fräckt äventyr!
De som tycker detta låter spännande bör själva läsa innan de läser vidare, således SPOILER (B3 och lite B1):
Den tillrättalagda Tom Moldway-versionen av B3 är en ganska kass B-modul om man jämför med B1 och B2. Det är snuttegulligt, små älvor ger rollpersonerna ett uppdrag att gå till en grotta och dyker upp då och då för att varna om man vill göra något dumt i äventyret. Det är mycket handling, hjältemod och rälsning och inte alls som B1 och B2, där rollpersonerna förväntas uppsöka ruiner för att leta efter skatter för egen vinnings skull.
Jean Wells-originalversion är däremot rakt av som en variant av B1, ett ruinpalats som stått tomt i hundratals år där vildmarken tagit över det omgivande forna lyckoriket. Rollpersonerna är där för att plundra. Jean Wells verkar ha tagit fasta på möjligheten att berätta en historia med sin dungeon. I B1 berättas om vänskapen mellan två höglevels-äventyrare som bygger ett stronghold. Jean Wells lånar mycket av strukturen från B1 (tomma rum man förväntas göra själv, placera ut monstren själv osv) och berättar också en historia genom mosaiker och muralmålningar i palatsets ruiner. Den här historian är dock mycket bättre, mer mystisk och tänkvärd. I ryktestabellen och intro-historien får rollpersonerna veta att palatset innehavts av den Disneyaktiga prinsessan Argenta, vilken var god, hade skuttande små djur och annat. Hon fick en stor juvel av de snälla dvärgarna och gjorde en stor fest. På festen kom en ond främling, vilken sedan återkom på en drake, kidnappade prinsessan och eldade upp hela riket. Sen vet man inte så mycket mer.
Under utforskandet hittar man egendomligt nog ett palats fyllt av fällor och elakheter (lite mysko eftersom prinsessan var god?). Överallt finns bilder av prinsessan, draken och den onde främlingen i något slags lyckoförhållande. På någon bild ser prinsessan till och med lite ond ut. När man hittar den stora juvelen kommer spökena av både prinsessan och främlingen och anfaller urskiljningslöst, bägge är då AL Chaotic (onda).
Det finns ingen förklaring till vad som faktiskt hänt i äventyret, men mellan raderna tycker jag att man kan läsa en sorlig kärlekshistoria som närmast för tankarna till Withering Heights, där en god och älskad rik flicka förälskar sig villkorslöst i en riktigt ond och grym man (Heathcliff) och kärleken drar dem bägge i fördärvet. Spelarna får själva dra slutsatsen att allt inte verkar vara som de fått höra, och att palatset uppenbarligen bebotts länge efter att främlingen dök upp.
Snacket om att kartan inte skulle hänga ihop och så är också bara bullshit, grottan funkar minst lika bra som andra TSR-grejjor, men är kanske skriven på ett lite mer förvirrande sätt. Jag skulle säga att B3-apokryfen utan ändringar blir en utmärkt fortsättning på B1 och B2. Speciellt om man fixar till den ganska coola hexcrawl som hintas om i äventyret (men inte beskrivs närmare).
