För er som är intresserade av lite bakgrund till mitt SF-spel Shadows of Darkworld (som diskuterades här på forumet för ett tag sedan) har jag nu skrivit samman bakgrundshistorien (ägnade större delen av dagen åt det, då jag fick en stor injektion inspiration i morse).
Shadows of Darkworld, how it came to be:
Januari, 2003
USA-spioner åtvervänder från Irak, och rapporterar att Irak har en stor mängd massförstörelsevapen. USA ställer ett ultimatum till Irak:
”Överlämna era massförstörelsevapen till USA, eller ta konsekvenserna.”
Februari, 2003
Irak svarar med ett hot:
”Vi överlämnar inte våra massförstörelsevapen, särskilt inte till USA. Anfall oss, om ni vill, men då får hela världen ta konsekvenserna.”
FN ber USA att inte anfalla Irak, eftersom hela världen nu står på spel. USA bedömer att Saddams hot visserligen bör tas på allvar, men de tror även att det nu är ännu viktigare att Saddam omintetgörs.
Mars, 2003
USA ignorerar FN:s böner, och iscensätter en massiv attack mot Irak. Det visar sig att USA i hemlighet, under lång tid, har mobiliserat sin armé för just en sådan här attack. Det visar sig snabbt att Irak inte har några massförstörelsevapen överhuvudtaget. FN ber USA att dra sig tillbaka från Irak, men USA ser nu chansen att för evigt bli av med både Saddam Hussein och hela Iraks befolkning, som ändå varit värdelösa för USA, då de alltid stöttat Saddam Hussein. Alltså fortsätter USA sitt privata krig mot Irak.
April, 2003
Hela arabvärlden sluter nu upp för att hjälpa Irak, och stora FN-styrkor från hela världen blandar sig i striden för att hindra det maktfullkomliga USA att totalt förinta Irak. Saddam Hussein uttalar ytterligare ett hot:
”USA:s styrkor har 24 timmar på sig att lämna Irak, annars kommer hela världen att lida.”
USA tar detta som ett dåligt aprilskämt, då Irak uppenbarligen inte har några massförstörelsevapen, och fortsätter attacken.
Ett dygn senare avlossas flera hundra kärnvapenmissiler, från en tidigare väl dold plats, allihop riktade mot världens huvudstäder. Antimissilsystem och stridsflyg sätts in för att slå ut kärnvapenmissilerna. Det visar sig dock att datorerna som styr antimissilsystemen har blivit manipulerade av hackers, och de robotar som ska slå ut missilerna, siktar istället in sig på stridsflygplanen och slår ut dem.
I ett enda slag utplånas världens största städer. Världens lamslås.
USA-styrkor mördar Saddam kallblodigt. Iraks ledare har fallit, och armén ger upp.
Maj, 2003
De överlevande från kärnvapenkatastrofen flyr ner i underjordiska skyddsrum och katakomber. Framtiden ser väldigt mörk ut.
Maj, 2003 – 2023
Hela Jordens befolkning lever i skyddsrum och katakomber, under 20 års tid. En hel generation föds och växer upp i mörkret, utan att se solens ljus. Det råder stor brist på mat, medicin, och kläder. Av den befolkning som överlevde kärnvapenkatastrofen, har en stor del avlidit på grund av de svåra levnadsförhållandena, och man uppskattar nu att endast en tusendel, 6 miljoner, återstår av Jordens befolkning. Under dessa 20 år har också människor gett sig upp till ytan då och då, för att beskåda förödelsen, skaffa förnödenheter, och för att de inte står ut med att leva i underjorden. Man är ganska säker på att det fortfarande finns människor på ytan, människor som av någon anledning inte kom till skyddsrummen, men som ändå överlevt. Ingen vet hur kraftig strålning det rör sig om, eller hur stort område den påverkar, men man misstänker att det finns ett fåtal områden som har klarat sig från radioaktiviteten. Under det första året i underjorden fick ingen lämna skyddsrummen, men efter det började små expeditioner av människor besöka ytan. I början kom ingen tillbaka, men med tiden började det återvända folk från dessa expeditioner. De uppmuntrade de andra i skyddsrummen att följa med upp till ytan och göra fler expeditioner, och med åren blev det fler och fler som lämnade skyddsrummen.
Juni, 2023
De som hade en del kunskap om radioaktivitet väntade längst av alla, och övertygade större delen av de väntande i skyddsrummen att vänta tillsammans med dem. Riskerna med att ge sig ut för tidigt, var alldeles för höga, men nu, 20 år senare, ansåg man att man väntat tillräckligt länge. Alla beordrades upp ur skyddsrummen, nu var tiden kommen att återvända till ytan.
Juli, 2023
Som väntat, var förödelsen total, men man upptäckte också att det fanns ett fåtal byggnader som hade stått emot kärnvapnen, och att det även fanns nybyggda byggnader. Detta var ett stort mysterium. Det visade sig att det under många år, innan det ödesdigra året 2003, funnits en stor grupp människor som blev allt räddare för ett tredje världskrig som involverade kärnvapen. Dessa människor, allihop väldigt rika forskare, hade med gemensamma resurser byggt underjordiska komplex där de hade mat, vatten, el, och resurser för forskning. Denna grupp välbeställda människor insåg att det antagligen skulle ta flera hundra år innan Jorden var återställd, och därför ägnade de all sin tid åt intensiv forskning, för att utröna om man kunde förverkliga de planer som tidigare funnits om att kolonisera Mars. De kom fram till att så var fallet, och strax efter att befolkningen kommit upp ur skyddsrummen, gav sig forskarna av för att kolonisera Mars. De som levt i skyddsrummen under svåra förhållanden, föraktade de rika forskarna som så egoistiskt hållit sig för sig själva, och levt vidare som om ingenting hade hänt. Människorna och de kvarvarande (inte fullt så rika) forskarna, började det tunga och svåra arbetet att röja upp i förödelsen. Befolkningen använde sig av de rika forskarnas kvarvarande byggnader, resurser, teknik och teknologiska framsteg. De nya byggnaderna var dock byggda av de människor som hade återvänt till ytan mycket tidigare. De hade, mot alla odds, lyckats överleva, men vissa av dem hade förgiftats av radioaktiviteten. Deras ansträngningar hade dock inte varit förgäves, de hade kraftigt förbättrat de övrigas chanser till fortsatt överlevnad. Det långa arbetet började.
Oktober, 2217
Drygt tvåhundra år senare har mänskligheten ökat från 6 miljoner till 50 miljoner. Jorden återhämtar sig, bit för bit. Tekniken har, trots de stora motgångarna, blivit så avancerad att man nu, åtminstone teoretiskt, kan resa bortom de nio kända planeterna, och hitta nya planeter där man kan leva. Fortfarande har man inte hört något från de forskare som reste till Mars, och därför sänder man nu iväg en rymdsond, för att få veta vad som har hänt. Man har också sänt iväg rymdsonder för att hitta nya planeter att bosätta sig på.
December, 2217
Rymdsonden från Mars återvänder, och för med sig goda och dåliga nyheter. Forskarna lyckades upprätta en koloni, och började göra Mars till en beboelig planet. Ca 50 år senare träffades Mars av ett jättelikt meteorregn. Nu verkar Mars återigen vara en död planet, men denna gång finns det ännu mindre chanser till överlevnad där. Man börjar nu fundera på om Venus kan vara beboelig, och sänder en rymdsond dit.
Augusti, 2218
Rymdsonden från Venus återvänder. Venus kan koloniseras, men med stora svårigheter, för det finns nämligen liv på Venus, men det liv som finns där kan närmast betecknas som monsterlika djur, med en fysiologi man inte trodde var möjlig. Venus verkar alltså vara ett riskområde, och man har nu bara två möjliga alternativ: hoppet om att de övriga rymdsonderna hittar beboeliga planeter, och hoppet om att Jorden återhämtar sig.
Februari, 2254
Rymdsonderna återvänder. Tre beboeliga planeter har hittats, men de befinner sig i ett helt annat solsystem. En av planeterna är en skogsbeklädd planet, med ett något varmare klimat än Jordens. Den döps till Eso. Den andra planeten är en torr planet, med en temperatur några lägre än Jordenk, den är bergig, och rik på metaller. Planeten döps till Ruga. Den sista planeten är en kall och snötäckt planet, som döps till Nima. Det beslutas att man ska göra ett försök att kolonisera dessa tre planeter.
November, 2259
Tre expeditioner ger sig av från Jorden, en till varje planet. Varje expedition består av fem farkoster, med 10 besättningsmän, och 40 passagerare. 200 personer beräknas börja koloniseringen av varje planet.
Maj, 2280
Koloniseringen av planeterna slutförs, och befolkning från Jorden börjar skeppas till de tre planeterna. En del av befolkningen väljer dock att stanna kvar på Jorden. På Eso börjar man experimentera med genetik, för att få fram varelser speciellt anpassade för överlevnad på de olika planeterna. Man börjar också försöka skapa mänskliga robotar. Den religiösa organisationen ”Livets beskyddare” skapas, i protest mot genetikexperimenten.
Maj, 2280 – 2301
Forskarna och genetikerna lyckas skapa många sorters varelser, men allihop verkar vildsinta och djurlika. Man tror inte att dessa varelser kommer att bli användbara, men sparar dem, för att studera hur varelserna utvecklas. Man dristar sig till att i fortsatta försök injicera mänskligt DNA i experimentvarelserna. Proteststorm från ”Livets beskyddare”, som dock ignoreras.
December, 2285
De första humanoida robotarna skapas, men de är inte särskilt effektiva, och dessutom ganska omänskliga i sitt utseende. Försöken fortsätter.
November, 2287
Efter många olika versioner av robotar, skapas en robot som av forskarna anses vara den första effektiva, och tillika humanoida roboten. Den får namnet Android-1, och alla framtida robotar beräknas skapas med Android-1 som utgångspunkt.
Februari, 2290
Forskarna har presenterat flera efterföljare till Android-1, och har nu enats om en version som är stabil och funktionsduglig. Robotens kropp är utformad som den mänskliga kroppen, men endast ansiktet förses med syntethud, för att roboten inte ska förväxlas med riktiga människor. Den övriga kroppen är täckt av metall. Roboten får namnet Android-5, och blir snabbt populär hos befolkningen, som dock kallar den Roid. Forskarna börjar massproducera Roider, och de används framförallt i industrin, gruvarbetena på Ruga, och isbrytningen på Nima.
Mars, 2312
Efter många års forskning och experimenterande, ser tre humanoida varelser dagens ljus. Lon, en smidig, kattliknande varelse, med djuriska, välutvecklade sinnen, väl lämpad för Esos väldiga skogar. Ross, en stor och kraftfull björnliknande varelse, anpassad för det påfrestande gruvarbetet på Ruga. Sol, en smal, människoliknande varelse, med stora psioniska krafter, som kan bli mycket användbara när man ska bryta isblock på Nimas yta. Varelserna kallas i folkmun för Biogen (biologiskt och genetiskt modifierade). ”Livets beskyddare” fortsätter protestera.
Juli, 2312
Forskninglaboratorierna drabbas av sabotage. De tidigare experimentvarelserna, som anses misslyckade, släpps ut ur sina burar, och ut på Esos yta. Man misstänker att de skyldiga till sabotaget är en extrem fraktion av organisationen ”Djurens rätt”. ”Livets beskyddare” säger cyniskt ”vad var det vi sa”.
Augusti, 2312
Belöningar utfästs till de som lyckas fånga experimentvarelserna, som nu kallas Biomonster, levande eller döda. Flera jaktlag bildas, för att fånga in, eller i värsta fall avliva, de förrymda experimentvarelserna. Biomonstren är dock svåra att fånga in, och lyckas dessutom föröka sig, bland annat genom att beblanda sig med Esos infödda djur. Att vara Jägare och Skytt, och fånga Biomonster, blir snabbt ett populärt och välbetalt, men riskabelt yrke. ”Livets beskyddare” protesterar mot att forskarna skapar besudlat, artificiellt liv, och att andra försöker tjäna pengar på det. Även Biogenerna Lon och Ross används för att jaga Biomonster.
September, 2312
Biogenrasen Lon visar sig inte bara ha djuriska sinne, utan även rovdjursinstinkter, och visar sig vara extremt grymma och blodtörstiga i strid. De har dessutom vissa samarbetssvårigheter, då de ser sina jaktkompisar som rivaler i kampen om bytet. Ross visar också upp negativa sidor, i form av dålig kontroll över sin styrka, och bärsärkaraseri. Sol deltar inte i Biomonsterjakten, som tur är, men visar sig istället vara extremt envisa, känslokalla, cyniska, och egoistiska. De har dessutom svårt att lyda order. ”Livets beskyddare” säger ”vad var det vi sa”. Forskarna beslutar att låta Biogenerna fortsätta leva, och ha sina ”små egenheter”, eftersom inte heller människor är perfekta.
Juni, 2329
Forskarna gör en banbrytande upptäckt: Flera Biogen har muterat och fått nya utseenden och förmågor. Gemensamt för mutationerna är att de har utlösts under det att varelsen har varit hårt pressad och befunnit sig i svåra och farliga situationer. Forskarna tror att om Biogen kan utvecklas på detta vis, evolvera, finns det heller inget som hindrar att även Biomonstren kan evolvera. ”Livets beskyddare” säger än en gång ”vad var det vi sa”.
Juli, 2329
Inspirerade av Biogenernas förmåga att evolvera, börjar forskarna experimentera med vanliga människor för att se om man kan förbättra människors förmågor. Storm av protester från ”Livets beskyddare”.
April, 2330
Forskarna upptäcker att det är möjligt att förbättra människors förmågor, men att det är riskfyllt och svårt att beräkna vilka följder det får, dels på kort sikt, och dels på lång sikt. Detta beror på att man använder olika former av droger och mediciner som förändrar människans DNA. Experimenten forsätter. ”Livets beskyddare” protesterar ännu mer högljutt och genomför dessutom en del mindre attentat mot forskningslabben.
Oktober, 2335
Flera personer avlider, utan förklarliga skäl. Det visar sig att alla de avlidna har varit försökspersoner i experimenten där man försöker förbättra människor. Efter stora påtryckningar från den ”Livets beskyddare”, som denna gång faktiskt har fått resten av befolkningen med sig i protesterna, stoppas experimenten.
September, 2400, nutid
Planeterna har nu en konstant befolkning. Eso har 50 miljoner invånare och är den planet som är mest beboelig. Ruga är uteslutade en gruvplanet, med 5 miljoner invånare. Nimas största användningsområde är att man bryter isblock där, som sedan fraktas till framförallt Ruga, men även till Eso, och smälts till vatten. Nima har 10 miljoner invånare. Jorden har nu återhämtat sig ganska bra från katastrofen, och har en befolkning på 200 miljoner människor. Några gånger varje år går transporter mellan de två solsystemen.
Det är alltså historien, så här långt. Kommentera gärna, då jag är ganska ny när det gäller scifi-spel...
/Skuggvarg
Shadows of Darkworld, how it came to be:
Januari, 2003
USA-spioner åtvervänder från Irak, och rapporterar att Irak har en stor mängd massförstörelsevapen. USA ställer ett ultimatum till Irak:
”Överlämna era massförstörelsevapen till USA, eller ta konsekvenserna.”
Februari, 2003
Irak svarar med ett hot:
”Vi överlämnar inte våra massförstörelsevapen, särskilt inte till USA. Anfall oss, om ni vill, men då får hela världen ta konsekvenserna.”
FN ber USA att inte anfalla Irak, eftersom hela världen nu står på spel. USA bedömer att Saddams hot visserligen bör tas på allvar, men de tror även att det nu är ännu viktigare att Saddam omintetgörs.
Mars, 2003
USA ignorerar FN:s böner, och iscensätter en massiv attack mot Irak. Det visar sig att USA i hemlighet, under lång tid, har mobiliserat sin armé för just en sådan här attack. Det visar sig snabbt att Irak inte har några massförstörelsevapen överhuvudtaget. FN ber USA att dra sig tillbaka från Irak, men USA ser nu chansen att för evigt bli av med både Saddam Hussein och hela Iraks befolkning, som ändå varit värdelösa för USA, då de alltid stöttat Saddam Hussein. Alltså fortsätter USA sitt privata krig mot Irak.
April, 2003
Hela arabvärlden sluter nu upp för att hjälpa Irak, och stora FN-styrkor från hela världen blandar sig i striden för att hindra det maktfullkomliga USA att totalt förinta Irak. Saddam Hussein uttalar ytterligare ett hot:
”USA:s styrkor har 24 timmar på sig att lämna Irak, annars kommer hela världen att lida.”
USA tar detta som ett dåligt aprilskämt, då Irak uppenbarligen inte har några massförstörelsevapen, och fortsätter attacken.
Ett dygn senare avlossas flera hundra kärnvapenmissiler, från en tidigare väl dold plats, allihop riktade mot världens huvudstäder. Antimissilsystem och stridsflyg sätts in för att slå ut kärnvapenmissilerna. Det visar sig dock att datorerna som styr antimissilsystemen har blivit manipulerade av hackers, och de robotar som ska slå ut missilerna, siktar istället in sig på stridsflygplanen och slår ut dem.
I ett enda slag utplånas världens största städer. Världens lamslås.
USA-styrkor mördar Saddam kallblodigt. Iraks ledare har fallit, och armén ger upp.
Maj, 2003
De överlevande från kärnvapenkatastrofen flyr ner i underjordiska skyddsrum och katakomber. Framtiden ser väldigt mörk ut.
Maj, 2003 – 2023
Hela Jordens befolkning lever i skyddsrum och katakomber, under 20 års tid. En hel generation föds och växer upp i mörkret, utan att se solens ljus. Det råder stor brist på mat, medicin, och kläder. Av den befolkning som överlevde kärnvapenkatastrofen, har en stor del avlidit på grund av de svåra levnadsförhållandena, och man uppskattar nu att endast en tusendel, 6 miljoner, återstår av Jordens befolkning. Under dessa 20 år har också människor gett sig upp till ytan då och då, för att beskåda förödelsen, skaffa förnödenheter, och för att de inte står ut med att leva i underjorden. Man är ganska säker på att det fortfarande finns människor på ytan, människor som av någon anledning inte kom till skyddsrummen, men som ändå överlevt. Ingen vet hur kraftig strålning det rör sig om, eller hur stort område den påverkar, men man misstänker att det finns ett fåtal områden som har klarat sig från radioaktiviteten. Under det första året i underjorden fick ingen lämna skyddsrummen, men efter det började små expeditioner av människor besöka ytan. I början kom ingen tillbaka, men med tiden började det återvända folk från dessa expeditioner. De uppmuntrade de andra i skyddsrummen att följa med upp till ytan och göra fler expeditioner, och med åren blev det fler och fler som lämnade skyddsrummen.
Juni, 2023
De som hade en del kunskap om radioaktivitet väntade längst av alla, och övertygade större delen av de väntande i skyddsrummen att vänta tillsammans med dem. Riskerna med att ge sig ut för tidigt, var alldeles för höga, men nu, 20 år senare, ansåg man att man väntat tillräckligt länge. Alla beordrades upp ur skyddsrummen, nu var tiden kommen att återvända till ytan.
Juli, 2023
Som väntat, var förödelsen total, men man upptäckte också att det fanns ett fåtal byggnader som hade stått emot kärnvapnen, och att det även fanns nybyggda byggnader. Detta var ett stort mysterium. Det visade sig att det under många år, innan det ödesdigra året 2003, funnits en stor grupp människor som blev allt räddare för ett tredje världskrig som involverade kärnvapen. Dessa människor, allihop väldigt rika forskare, hade med gemensamma resurser byggt underjordiska komplex där de hade mat, vatten, el, och resurser för forskning. Denna grupp välbeställda människor insåg att det antagligen skulle ta flera hundra år innan Jorden var återställd, och därför ägnade de all sin tid åt intensiv forskning, för att utröna om man kunde förverkliga de planer som tidigare funnits om att kolonisera Mars. De kom fram till att så var fallet, och strax efter att befolkningen kommit upp ur skyddsrummen, gav sig forskarna av för att kolonisera Mars. De som levt i skyddsrummen under svåra förhållanden, föraktade de rika forskarna som så egoistiskt hållit sig för sig själva, och levt vidare som om ingenting hade hänt. Människorna och de kvarvarande (inte fullt så rika) forskarna, började det tunga och svåra arbetet att röja upp i förödelsen. Befolkningen använde sig av de rika forskarnas kvarvarande byggnader, resurser, teknik och teknologiska framsteg. De nya byggnaderna var dock byggda av de människor som hade återvänt till ytan mycket tidigare. De hade, mot alla odds, lyckats överleva, men vissa av dem hade förgiftats av radioaktiviteten. Deras ansträngningar hade dock inte varit förgäves, de hade kraftigt förbättrat de övrigas chanser till fortsatt överlevnad. Det långa arbetet började.
Oktober, 2217
Drygt tvåhundra år senare har mänskligheten ökat från 6 miljoner till 50 miljoner. Jorden återhämtar sig, bit för bit. Tekniken har, trots de stora motgångarna, blivit så avancerad att man nu, åtminstone teoretiskt, kan resa bortom de nio kända planeterna, och hitta nya planeter där man kan leva. Fortfarande har man inte hört något från de forskare som reste till Mars, och därför sänder man nu iväg en rymdsond, för att få veta vad som har hänt. Man har också sänt iväg rymdsonder för att hitta nya planeter att bosätta sig på.
December, 2217
Rymdsonden från Mars återvänder, och för med sig goda och dåliga nyheter. Forskarna lyckades upprätta en koloni, och började göra Mars till en beboelig planet. Ca 50 år senare träffades Mars av ett jättelikt meteorregn. Nu verkar Mars återigen vara en död planet, men denna gång finns det ännu mindre chanser till överlevnad där. Man börjar nu fundera på om Venus kan vara beboelig, och sänder en rymdsond dit.
Augusti, 2218
Rymdsonden från Venus återvänder. Venus kan koloniseras, men med stora svårigheter, för det finns nämligen liv på Venus, men det liv som finns där kan närmast betecknas som monsterlika djur, med en fysiologi man inte trodde var möjlig. Venus verkar alltså vara ett riskområde, och man har nu bara två möjliga alternativ: hoppet om att de övriga rymdsonderna hittar beboeliga planeter, och hoppet om att Jorden återhämtar sig.
Februari, 2254
Rymdsonderna återvänder. Tre beboeliga planeter har hittats, men de befinner sig i ett helt annat solsystem. En av planeterna är en skogsbeklädd planet, med ett något varmare klimat än Jordens. Den döps till Eso. Den andra planeten är en torr planet, med en temperatur några lägre än Jordenk, den är bergig, och rik på metaller. Planeten döps till Ruga. Den sista planeten är en kall och snötäckt planet, som döps till Nima. Det beslutas att man ska göra ett försök att kolonisera dessa tre planeter.
November, 2259
Tre expeditioner ger sig av från Jorden, en till varje planet. Varje expedition består av fem farkoster, med 10 besättningsmän, och 40 passagerare. 200 personer beräknas börja koloniseringen av varje planet.
Maj, 2280
Koloniseringen av planeterna slutförs, och befolkning från Jorden börjar skeppas till de tre planeterna. En del av befolkningen väljer dock att stanna kvar på Jorden. På Eso börjar man experimentera med genetik, för att få fram varelser speciellt anpassade för överlevnad på de olika planeterna. Man börjar också försöka skapa mänskliga robotar. Den religiösa organisationen ”Livets beskyddare” skapas, i protest mot genetikexperimenten.
Maj, 2280 – 2301
Forskarna och genetikerna lyckas skapa många sorters varelser, men allihop verkar vildsinta och djurlika. Man tror inte att dessa varelser kommer att bli användbara, men sparar dem, för att studera hur varelserna utvecklas. Man dristar sig till att i fortsatta försök injicera mänskligt DNA i experimentvarelserna. Proteststorm från ”Livets beskyddare”, som dock ignoreras.
December, 2285
De första humanoida robotarna skapas, men de är inte särskilt effektiva, och dessutom ganska omänskliga i sitt utseende. Försöken fortsätter.
November, 2287
Efter många olika versioner av robotar, skapas en robot som av forskarna anses vara den första effektiva, och tillika humanoida roboten. Den får namnet Android-1, och alla framtida robotar beräknas skapas med Android-1 som utgångspunkt.
Februari, 2290
Forskarna har presenterat flera efterföljare till Android-1, och har nu enats om en version som är stabil och funktionsduglig. Robotens kropp är utformad som den mänskliga kroppen, men endast ansiktet förses med syntethud, för att roboten inte ska förväxlas med riktiga människor. Den övriga kroppen är täckt av metall. Roboten får namnet Android-5, och blir snabbt populär hos befolkningen, som dock kallar den Roid. Forskarna börjar massproducera Roider, och de används framförallt i industrin, gruvarbetena på Ruga, och isbrytningen på Nima.
Mars, 2312
Efter många års forskning och experimenterande, ser tre humanoida varelser dagens ljus. Lon, en smidig, kattliknande varelse, med djuriska, välutvecklade sinnen, väl lämpad för Esos väldiga skogar. Ross, en stor och kraftfull björnliknande varelse, anpassad för det påfrestande gruvarbetet på Ruga. Sol, en smal, människoliknande varelse, med stora psioniska krafter, som kan bli mycket användbara när man ska bryta isblock på Nimas yta. Varelserna kallas i folkmun för Biogen (biologiskt och genetiskt modifierade). ”Livets beskyddare” fortsätter protestera.
Juli, 2312
Forskninglaboratorierna drabbas av sabotage. De tidigare experimentvarelserna, som anses misslyckade, släpps ut ur sina burar, och ut på Esos yta. Man misstänker att de skyldiga till sabotaget är en extrem fraktion av organisationen ”Djurens rätt”. ”Livets beskyddare” säger cyniskt ”vad var det vi sa”.
Augusti, 2312
Belöningar utfästs till de som lyckas fånga experimentvarelserna, som nu kallas Biomonster, levande eller döda. Flera jaktlag bildas, för att fånga in, eller i värsta fall avliva, de förrymda experimentvarelserna. Biomonstren är dock svåra att fånga in, och lyckas dessutom föröka sig, bland annat genom att beblanda sig med Esos infödda djur. Att vara Jägare och Skytt, och fånga Biomonster, blir snabbt ett populärt och välbetalt, men riskabelt yrke. ”Livets beskyddare” protesterar mot att forskarna skapar besudlat, artificiellt liv, och att andra försöker tjäna pengar på det. Även Biogenerna Lon och Ross används för att jaga Biomonster.
September, 2312
Biogenrasen Lon visar sig inte bara ha djuriska sinne, utan även rovdjursinstinkter, och visar sig vara extremt grymma och blodtörstiga i strid. De har dessutom vissa samarbetssvårigheter, då de ser sina jaktkompisar som rivaler i kampen om bytet. Ross visar också upp negativa sidor, i form av dålig kontroll över sin styrka, och bärsärkaraseri. Sol deltar inte i Biomonsterjakten, som tur är, men visar sig istället vara extremt envisa, känslokalla, cyniska, och egoistiska. De har dessutom svårt att lyda order. ”Livets beskyddare” säger ”vad var det vi sa”. Forskarna beslutar att låta Biogenerna fortsätta leva, och ha sina ”små egenheter”, eftersom inte heller människor är perfekta.
Juni, 2329
Forskarna gör en banbrytande upptäckt: Flera Biogen har muterat och fått nya utseenden och förmågor. Gemensamt för mutationerna är att de har utlösts under det att varelsen har varit hårt pressad och befunnit sig i svåra och farliga situationer. Forskarna tror att om Biogen kan utvecklas på detta vis, evolvera, finns det heller inget som hindrar att även Biomonstren kan evolvera. ”Livets beskyddare” säger än en gång ”vad var det vi sa”.
Juli, 2329
Inspirerade av Biogenernas förmåga att evolvera, börjar forskarna experimentera med vanliga människor för att se om man kan förbättra människors förmågor. Storm av protester från ”Livets beskyddare”.
April, 2330
Forskarna upptäcker att det är möjligt att förbättra människors förmågor, men att det är riskfyllt och svårt att beräkna vilka följder det får, dels på kort sikt, och dels på lång sikt. Detta beror på att man använder olika former av droger och mediciner som förändrar människans DNA. Experimenten forsätter. ”Livets beskyddare” protesterar ännu mer högljutt och genomför dessutom en del mindre attentat mot forskningslabben.
Oktober, 2335
Flera personer avlider, utan förklarliga skäl. Det visar sig att alla de avlidna har varit försökspersoner i experimenten där man försöker förbättra människor. Efter stora påtryckningar från den ”Livets beskyddare”, som denna gång faktiskt har fått resten av befolkningen med sig i protesterna, stoppas experimenten.
September, 2400, nutid
Planeterna har nu en konstant befolkning. Eso har 50 miljoner invånare och är den planet som är mest beboelig. Ruga är uteslutade en gruvplanet, med 5 miljoner invånare. Nimas största användningsområde är att man bryter isblock där, som sedan fraktas till framförallt Ruga, men även till Eso, och smälts till vatten. Nima har 10 miljoner invånare. Jorden har nu återhämtat sig ganska bra från katastrofen, och har en befolkning på 200 miljoner människor. Några gånger varje år går transporter mellan de två solsystemen.
Det är alltså historien, så här långt. Kommentera gärna, då jag är ganska ny när det gäller scifi-spel...
/Skuggvarg