Nekromanti Balanseras det?

[Pom]

Jag älskar balans mellan olika PC i samma sällskap. Däremot ogillar jag när de allra flesta mötena är jämt balanserade för att bli lagom utmaningar för dem. Jag tycker mycket bättre om när spelarnas egna val och ambitioner får inverka på hur farligt det blir. Om man vet att nästan alla strider är sådär lagom utmanande och att DM kommer att ändra förutsättningarna för att göra den sådan i annat fall, då går luften ur mig i alla fall.

Med 3E är det mycket lätt att konstruera möten som är precis lagom balanserade. Det är noga uträtt hur farligt "farligt" är, och XP är direkt relaterat till hur relativt svår en utmaning är.

Ni åldringar som likt mig spelat i tidigare upplagor, har ni upplevt att denna fokus på mötesbalans har påverkat hur välbalanserade möten ni slänger på era spelare? Är det oftare lagom balanserade möten nu än tidigare?

För egen del skulle jag säga nej. Men jag delar ut lvls istället för XP och använder CR som en informationsbit bland andra om varelsen ifråga.

 

[Guest]

Ja, alldeles på tok för mycket!!

Jag vill börja med att säga att jag håller alldeles med dig på punkten att det balanseras för mycket vad gäller motståndet för PC´s. Det är tråkigt. Det verkar som att "bättre fly än illa fäkta" inte långre ska finnas kvar, utan att PC´s alltid förväntas slåss till sista blodsdroppen.

Det måste finnas möten som är dem övermäktiga för spänningens skull många gånger, anser jag. Hur kul är det att möta en drake som är precis jämn med gruppen?

Däremot håller jag inte med dig om att gruppens medlemmar måste balanseras. Detta manifesterar jag som DM genom att förutom XP till karaktärerna för deras resultat, också utdela starkt individuella XP till spelarna för deras insatser.

T.ex: Vem fattade det helt avgörande beslutet att göra si eller så i äventyret? Vem lyckades klura ut de gåtfulla inristningarna i gravkammaren som öppnade den magiska portalen? Vem lyckades klura ut vem som låg bakom morden i Waterdeeps stadskärna? Etc, etc. Dessa XP verkar dels som en stimulantia att spelarna ska anstränga sig mer, men också helt enkelt belöning för "a job well done".

Jag kan t.ex. belöna en spelare med 500 XP för något riktigt bra som han gjort. Denna spelare får nu välja helt hur han vill portionera ut dessa på sina karaktärer (vi spelar nämligen med 2 eller fler gubbar var, vi är 3 spelare). Ibland lägger dem 500 XP på en och samma PC, ibland delar dem upp dessa. Spelmekaniskt kan man ju föreställa sig att detta visar vilken PC det var som "kom på lösningen egentligen" och därför belönas med dessa XP. En personlig variant på Story Awards kan man säga.

För mig som DM är det oerhört viktigt att spelarna och jag tillsammans bygger upp illusionen av att världen i D&D verkligen finns där. Att spelarnas val och beslut får direkta konsekvenser för dem och deras omvärld. Därför går jag aldrig in med en "gudomlig hand" och ger dem lite hjälp när saker och ting går dåligt. Dem måste själva se till att klara sig. Däremot är det viktigt att vara rättvis, och självklart ge PC´s en chans då dem kommer upp med goda idéer. Det får inte bli tvärtom att man försöker sätta åt dem.

Jag kör med "köpäventyr" och jag kör verkligen "by the book". Jag är därför noggrann med att se till att PC´s uppfyller de krav som äventyrskonstruktören ställt på spelarna vad gäller levels och antal PC´s som bör spela. Man kan säga att det är mitt sätt att balansera spelandet. Sen kör vi rakt av helt enkelt. Oftast går det bra även om det är svårt, men då och då blir det ett dödsfall. Trots sorgen över detta tror jag ändå de flesta spelare föredrar detta framför en DM som hela tiden ser till att dem får avgörande hjälp, eller helt enkelt gör så att dem vinner varje fientligt möte. Vad är utmaningen i det?

 

[Pom]

Re: Ja, alldeles på tok för mycket!!

Köpäventyr som man inte kan köra rakt av är slöseri med pengar tycker jag. Är det inspiration, kartor, koncept, gubbar eller annat man behöver finns det andra källor, mer eller mindre gratis.

Balansen inom sällskapet är en rent privat grej - jag vet att det finns många som har roligt ändå. Fast jag tror det är en liten skillnad om man kör med en eller flera gubbar på en gång. När vi körde Dragonlance för tusen år sedan var jag i och för sig DM, men jag fick för mig att spelarna var ganska nöjda med sina rollpersoner, trots att det mot slutet kunde finnas lvl 5 folk med lökiga värden sida vid sida med välutrustade och genetiskt begåvade lvl 13 folk. Men då var det 4 gubbar per skaft som gällde.

Men det var hur som helst trevligt att höra att det finns fler som gör motstånd mot tendensen till överbalansering.

Eller kanske är det bara jag som inbillat mig att det är en risk. Är det någon som har erfarenhet av spelgrupper där man uppenbart kör mer lagombalanserade möten i D&D3E än i exempelvis AD&D?

 

[Guest]

Re: Ja, alldeles på tok för mycket!!

Jag har endast direkt erfarenhet av detta i ett kort abrupt sammanhang. Jag var sporadiskt med i en grupp där man var tvungen att köra med point-buy.

För mig är point-buy skräckexemplet på balansering och räkne-rollspelande på en gång.

Rollspel, särskilt D&D, ska spelas med tärning!