Barf forth Sword & Sorcery

[Tarsus]

Den här blir jag sjukt tveksam till. Medan Howard var rasistiskt i mycket av världsbygget till Conan känns det inte särskilt passande för genren att folk in-fiction är det. Nästan alla Sword & Sorcery grejer handlar om att huvudpersonen dyker upp på ett nytt ställe och gör grejer, vilket folk brukar vara fine med.

Rasism som ett biologiskt koncept känns som mer av en modern företeelse som inte matchar de perioder som Sword & Sorcery drar sin inspiration ifrån. Visst var raslära mainstream på Howards tid, men det var ju inte riktigt så det fungerade under antiken och på medeltiden, eller under förhistorien för den delen. Det jag skrev om var hur folk är misstänksamma och avoga mot personer utanför deras grupptillhörighet. Det finns en anledning till att Conan och Elric vandrar land och rike runt innan de slutligen slår sig ner, i Conans fall när han gör sig till kung (vilket inte ses med helt blida ögon av alla i Aquilonia, som man märker i The Phoenix on the Sword), och Elric brukar alltid beskrivas som en främmande existens för människorna omkring sig, en som många fruktar. Jag säger inte att hjältarna i Sword & Sorcery jagas av pöblar vart de än går, men de rör sig i primitiva och brutala världar där den starkes lag råder och som utbölingar måste de visa vad de går för. Det finns trots allt inga hobbitar som bjuder på te och kakor i Hyboria.

 

[JohanL]

Rasism som ett biologiskt koncept känns som mer av en modern företeelse som inte matchar de perioder som Sword & Sorcery drar sin inspiration ifrån.

REH har också en väldigt specifik form av rasism som kommer från teosoferna, med "rotraser" (Hyboréerna är ättlingar till Atlantis, det är perioden som, som filmen berättar för oss, "the rise of the sons of Aryas" (alltså arierna), och så vidare). Det här var en extremt vanlig tankefigur på den tiden, och syns även hos Lovecraft (men där Lovecraft valde att vända upp-och-ned på den i stället).

 

[Tarsus]

REH har också en väldigt specifik form av rasism som kommer från teosoferna, med "rotraser" (Hyboréerna är ättlingar till Atlantis, det är perioden som, som filmen berättar för oss, "the rise of the sons of Aryas" (alltså arierna), och så vidare. Det här var en extremt vanlig tankefigur på den tiden, och syns även hos Lovecraft (men där Lovecraft valde att vända upp-och-ned på den i stället).

Filmen? Det är ju inledningen till The Phoenix on the Sword! Det fungerar i alla fall som en slags datering även med hänsyn till moderna teorier om man tolkar det som folkvandringarna under den tidiga bronsåldern då nomader rörde sig österut och söderut från stäpperna in i Europa, Mellanöstern och Indien, även om "arya" är mer av just ett iranskt ord.

 

[JohanL]

Filmen? Det är ju inledningen till The Phoenix on the Sword!

Visst, men varifrån känner de flesta igen det?

 

[Mogger]

@Nässe har du kikat på Sorcerer & Sword? Av Edwards? Finns massor av matnyttigt där!

 

[Quadrante]

Finns Sword & Prejudice som genre?, om inte borde den finnas (men det kanske bara är detsamma som pulp och J.Carter?).

 

[entomophobiac]

En S&S-hjälte som sticker ut är ju Imaro, som är inspirerad av massajer och afrikansk historia ("sword & soul"). Där används ju helt andra troper och stereotyper, som bottnade i Charles Saunders egna arbete med afrikansk historia. Saunders uttryckte själv att det han gjorde var att han efterapade Howards metodik med att blanda riktiga och påhittade namn med riktiga och påhittade kulturer, och sen egentligen göra lite vad som passade berättelsen och tempot.

Imaro är skithäftig, tycker jag, för att jag som västerlänning inte riktigt vet vad som komma skall. Och om det är något jag skulle vilja se mer så är det nog exakt det. En sorts (vad jag tror) respektfull representation av helt andra kulturer--riktiga som påhittade i en osalig röra--istället för att allt ekar av antika Egypten eller dyrkar ormar, för att det var hur Howard skrev saker. Eller för den delen verk som tar det antika Egypten på allvar ordentligt. Eller vad som helst. Lite som att Coriolis kanske kan ses som persiskinspirerad scifi.

Hur skulle S&S se ut som utgick från inuiters världsbild, eller sherpas, eller vad som helst?

Som Ilyassaikrigare är ditt mandomsprov att dräpa ett lejon.

 

[Klingonsylt]

Imaro födde subgenren Sword & Soul. Köpte en antologi med såna berättelser som heter Griots men har inte läst ut den än.

 

[God45]

Imaro födde subgenren Sword & Soul. Köpte en antologi med såna berättelser som heter Griots men har inte läst ut den än.

Sorcerer of the wildeeps är AMAZING i den genren!

 

[JohanL]

Hur skulle S&S se ut som utgick från inuiters världsbild, eller sherpas, eller vad som helst?

Bra fråga… jag är inte säker på att de kulturerna skulle fungera, eftersom S&S verkar kräva, vad ska vi kalla det, extravagant hypermaskulinitet. Men det kvarstår många andra möjliga kulturer ändå. Jag kan mycket lätt se en fruktbar indisk S&S, till exempel.

(Däremot borde de lämpa sig ypperligt till Western-formatet.)

 

[erikt]

Bra fråga… jag är inte säker på att de kulturerna skulle fungera, eftersom S&S verkar kräva, vad ska vi kalla det, extravagant hypermaskulinitet.

Knappast. I så fall skulle varken Röda Sonja, eller Jirel of Joiry existera.

 

[Quadrante]

Tittar man på de kulturella influenser som S&S har så ser man snabbt att detta med ”hypermaskulinitet” är en pålaga som inte direkt kommer ur de kulturer som används.

 

[entomophobiac]

Bra fråga… jag är inte säker på att de kulturerna skulle fungera, eftersom S&S verkar kräva, vad ska vi kalla det, extravagant hypermaskulinitet.

Personligen känner jag att det här är trådens hittills svalaste hot take. Hypermaskulinitet är så enkelt att helt enkelt inte ha med för den som skulle skriva modern S&S. Och det även utan att tänka sig de undantag som redan finns, från Jirel till Elric. Verkligen inget som krävs--vare sig nu eller då.

 

[JohanL]

Tittar man på de kulturella influenser som S&S har så ser man snabbt att detta med ”hypermaskulinitet” är en pålaga som inte direkt kommer ur de kulturer som används.

Nä, men det kommer ur den populärkulturella bilden av dem.

Och undantagen som listas är det just för att de förhåller sig gentemot klassisk S&S. S&S-hjältinnor är inte heller ett motargument - de uppfyller fortfarande de traditionellt manliga idealen om styrka och svärdssvingande.

Ska vi kalla det storvulen heroism i stället, om det gör folk nöjdare? Man måste åtminstone ha någon sorts socialt ideal om individuellt mäktiga krigare, tror jag. Vill du ha en Conan-figur i en mer kollektivistisk kultur måste det oundgängligen handla om att lämna den, dekonstruera den, eller göra uppror mot den.

 

[entomophobiac]

Nä, men det kommer ur den populärkulturella bilden av dem.

För en kreatör är ju den bilden inte bara totalt ointressant, den är också totalt irrelevant. Särskilt som idén med en genre här inte har särskilt tydliga ramar. Det finns ingen checklista saker alla har gemensamt—bara inspiration du kan ta med dig eller strunta i.

Sen kan du väl skriva hypermaskulin S&S 2023 också, men det känns ju spontant som att det skulle bli en Andrew Tate-karikatyr med martyrkomplex.

 

[JohanL]

Sen kan du väl skriva hypermaskulin S&S 2023 också, men det känns ju spontant som att det skulle bli en Andrew Tate-karikatyr med martyrkomplex.

I praktiken blir det väl mest Conan-pastisch när det händer?

 

[entomophobiac]

I praktiken blir det väl mest Conan-pastisch när det händer?

Tycker iofs den litterära Conan är betydligt intressantare än bodybuilder-Conan, även om det helt klart beskrivs oproportionerligt mycket “steely thews” även av Howard.

 

[JohanL]

Tycker iofs den litterära Conan är betydligt intressantare än bodybuilder-Conan, även om det helt klart beskrivs oproportionerligt mycket “steely thews” även av Howard.

Conan-filmen från 2011 var rätt skräpig, men jag tycker Jason Momoa i alla fall hade en mer passande look och kropp än Arnold.

 

[olaberg]

Det är individualismen som för mig gör tropen svår att rollspela utifrån viljan att en samstämd äventyrargrupp löser problem tillsammans.

 

[Rymdhamster]

Ser man till böckerna är det kanske mycket individualism. Men ser man till filmer istället känns det rätt vanligt att det första som händer är "getting the gang together" med alla möjliga färgstarka karaktärer.