"Jag har inte ännu bestämt om MC-killen ska vara på den onda eller goda sidan, lättast är ju att han är god och poliserna onda men det skulle ju vara en kul twist om RP befinner sig i huset i Hörnsjö med sin gode vän som visar sig vara... mindre god."
Ooou ja, mycket bra. Det är riskfyllt, dock. De får ju inte döda honom i huset, för då stämmer ju inte tidningsartikeln om beskjutningen. Hur du än vill göra, tänk till ordentligt så det inte blir för svårt att spelleda när ni väl kör äventyret.
"Jag har hittills spelat Kult lite mer som Call of Cthulu - "deckargåtor" med små övernaturliga inslag. Mina RP har efter 3 äventyr inte sett speciellt mycket av den andra världen än. Alla övernaturliga händelser har hittills kunnat förklaras, kanske är det dags att de får spana in Metropolis?!"
Det var häftigt att du legat lågt med det kultbombastiska så lång tid. Frågan är om det inte blir för tilltaget med en ritual och en massa hokus pokus på en gång. Å andra sidan; om det skulle funka, då kommer det fungera rejält! Dina spelare är ju lika rationella och ovetandes om Kultmytologin som deras rollpersoner!
Jag föreslår följande: (små brottstycken av tankar som flyger genom mitt huvud)
- Låt ritualen vara av väldigt lågmäld karaktär. Inget stort och sensationellt, inga märkliga ingredienser, inga snurrande artefakter, inga jungfrur som måste offras, inga kultister i svarta rockar med hebreiska inskriptioner osv. Låt det vara ett gäng gubbar som donar lite med helt vardagliga ingredienser bara. På så vis kommer spelarna ha en känsla i bakhuvudet att "det här kommer ju aldrig att gå" -en mycket lämplig känsla.
-Låt ritualen ta till synes ändlöst lång tid, men för att stresskänslan skall uppstå; låt ceremonimästaren (=MC-föraren eller någon annan SLP) berätta att det är en ritual i "tretton steg" eller liknande. På så vis kan spelarna hela tiden ha ett tidsbegrepp om hur långt de kommit och hur lång tid de behöver hålla stånd mot polisen innan ritualen är klar.
-Involvera spelarna i ritualen. Låt ceremonimästaren säga "i det här momentet behöver vi vara sju personer. En person måste stå vid varsin spets på heptagrammet och hälla en obruten bivaxlinje längs skåran som löper till den spets de har på sin motsols sida. Det kommer bli trångt när vi alla närmar oss mitten, så om ni inte är lika slanka och smärta som babylonierna råder jag er att inte hjälpa till i detta moment." eller något. Det ökar närvaron.
- Låt ritualen ge tidiga symptom på att något övernaturligt kommer hända, men var sparsmakad på effekter. Ungefär när ritualen kommit halvvägs kan du börja låta konstiga saker hända. Låt det vara små, små saker, dock. Tar du i för mycket blir det inte alls lika häftigt. Ett lysrör kan upplevas blinka högfrekvent som ett stressat stroboskop. Är det trasigt, eller är det så att ni bara ser allt mycket tydligare helt plötsligt? När man stänger av det så kan det istället tyckas lysa svagt med ett indigoblått dovt ljus. Lyser det verkligen fortfarande, eller är det så här ljust det är när det är mörkt? Rollpersonerna kan börja skönja allt med en utökad tydlighet. Efterhand kan verkligheten börja förvridas. Folk kan säga saker som de redan sagt och déja vu-fenomen kan börja uppstå, du kan skicka ljudhallisar till enskilda spelare i form av papperslappar som inte leder någonvart (typ, barnröster som kallar från andra rum i huset, men när man går dit är ingen där, osv) och rollpersonerna kan stundtals börja se saker hos varandra som inte finns där. Håll allt på en låg nivå, dock. Inget bör vara mer övernaturligt än att det kan uppstå vid en vanlig syratripp.
När den civila polisbilen dyker upp kan alltså äventyrarna antingen direkt se att det är poliser i bilen (klarsynthet) eller tro sig se läskiga vidunder i bilen (hallisar). I vilket fall som helst så är situationen dubbelt läskig.
- Ceremonimästaren kan varna för att ritualen kan bli påfrestande för de närvarandes psyken. Om någon känner sig uppjagad kan denna få en lugnande dekokt av kummin och johannesört. Det gör en dock sömnig och dåsig och tämligen oanvändbar i strid, så man kan gissa sig till att ingen av rollpersonerna vill fega ur. Poängen är iaf att ceremonimästaren varnat dem. Jag skulle låta någon annan SLP i huset (men förmodligen inte MC-föraren) vara den som ballar ur. Han kan gömma sig i huset ett tag innan han blir fullkomligt galen och börjar försöka sabotera hela ritualen. På så vis får en strid utspelas både i och utanför huset.
-När det gäller Metropolis skulle jag även där vara vääääldigt försiktig till en början. Vissa områden i Metropolis kan se ut ungefär som vilken mänsklig storstad som helst, så jag skulle låta rollpersonerna inledningsvis hamna i något som de inte direkt upplever som en övernaturlig dimension eller liknande. När de stövlar in i ett område där modern arkitektur blandas samman med gamla sydamerikanska tempel så blir det nog en dramatisk upplevelse, däremot. Då kan man börja slänga in Azghoulerna...
/Rising
