Mathias
Veteran
En liten berättelse (som inte är klar) till Saga. Blir glad om du läser och tycker till.
För enkelhetens skulle kommer fortsättningen på berättelsen att läggas till den första öppnade tråden men även läggas som svar på denna.
PROLOG
Han väntade på det välbekanta metalliska ljud som uppkommer när ett lås öppnas. Men det var ingen nyckel som satt i detta lås, det var en dyrk, en dyrk som hölls av en mörkhårig pojke med stora vackra ögon. Dessa ögon, och det leende som han ibland lät spela på sina läppar, hade fått mången flicka att rodna. Inte för att han hade någon större erfarenhet av det kvinnliga könet, då han blott var sjutton år fyllda och bara stulit kyssar av tre flickor i sitt liv, tre flickor som ej lät honom komma under deras kjolar.
Det metalliska ljudet ville inte infinna sig och han hade börjat få ont i ryggslut och lår där han satt i en mycket obekväm ställning. Han satt i ett tält som antagligen ägdes av någon som hade så mycket pengar att denne inte skulle sakna de som snart skulle stjälas. Om inte bara låset skulle kärva så. Kanske var det låset envishet, eller kanske var det att han hade en stark huvudvärk efter de stop med öl han druckit kvällen innan som gjorde att hans annars så vakna hörsel ej kunde uppfatta den man som nu stegade in i tältet. Mannen var klädd i dyrbara kläder, dock helt utan rustning fast han såg ut som en riddersman. I hans bälte satt ett vackert och välsmitt svärd, det svärd som han nu drog tyst ur dess skida. Pojken, låt oss kalla honom Elfric eller Musen det namn som hans kamrater i Selinor hade gett honom, trodde sig nu vara härskare över det envisa låset då han tyckte sig höra det ljud som han så hett längtade efter.
Kallt stål mot hans hals. Kallsvetten som på en sekund bröt fram i hans panna. Skräcken att bli upptäckt och att upptäckas.
”Så du försöker att stjäla mina ägodelar?” Rösten var lugn, och i den fanns ingen ilska, bara en sakligt beskrivande vad som egentligen pågick i denna stund.
Pojken tittade upp på mannen. I pojkens mörka ögon var det inte svårt att se skräcken, skräcken att bli förd till stadsvakten för att sedan sitta i en kall fängelsehåla och bara vänta på den hängning som skulle komma. Allt detta virvlade runt i Musens huvud under bråkdelen av en sekund.
Han fick inte fram ett ljud, bara öppnade munnen och skulle ha skrattat åt sig själv om han kunde se sig just i denna stund. Mannen som höll ett svärd mot hans hals var lång och senigt byggd, håret var långt och korpsvart, ansiktet väderbitet med små rynkor runt ögonen som var ljust blå. Minen var allvarlig, beräknande och iakttagande. Men så log mannen. Ett hjärtligt leende, ett leende som Musen ej i sin vildaste fantasi kunde tro att komma över en mans läppar som nu höll på att bli bestulen på sin egendom av en simpel tjuv som honom.
”Jag tror att Pana ler mot mig idag.”
Musen åt allt vad han kunde och när han inte fyllde sin mun med den grillade kycklingen så drack han stora klunkar av det goda öl som riddarens väpnare hämtat åt honom. Denne stod nu vid sidan av mannen som kommit på honom. Musen förstod ingenting. Mitt i mot honom satt mannen som presenterat sig som Riddar Castor. Denne iakttog honom under tystnad, hans blick var svårtydd och granskande. Hans väpnare, som enligt Musens tycke, var allt för gammal för sin tjänst. Över de sextio gissade pojken att han var. Hans hår och skägga hade en gång varit lika mörkt som Musens själv men nu hade de grå tagit över och endast lämnat spår av ungdomens mörkhet. Väpnaren, som riddar Castor kallat Mewk såg på Musen med kalla skeptiska ögon. Det syntes helt tydligt att han föraktade hans sort, men Musen var van. Ingen tyckte om en tjuv, så enkelt var det.
”Du verkar vara utsvulten pojk. Låt inte mig störa. Fortsätt äta du”, sade riddar Castor när han såg hur Musen försökte att få fram svar på riddarens fråga men inte först lyckades då hans mun var fylld med mat.
Tillslut var kycklingen slut och Musen hade gnagt av allt kött på kycklingens vita ben. Nu satt han och torkade av sina flottiga fingrar på en linneservett som låg på bordet framför honom. Han lutade sig tillbaka i stolen, rapade så tyst han nu kunde och såg på riddaren.
”Varför?”
”Varför?, replikerade riddaren.
”Ja, varför allt detta? Varför tog du inte bara fast mig och lämnade mig till myndigheterna? Jag är en simpel tjuv som försökte att stjäla det som faktiskt tillhör dig.”
”Lår mig säga så här.” Riddaren satte sig upp i stolen, lutade sig fram över bordet mot Musen och såg allvarligt på honom. ”Du kom som gudasänd. När jag såg dig där, sittande och försökte att dyrka upp min kista fick jag en idé, en lösning på allt uppdagade sig i mitt huvud. Det var dig som jag behövde, din kunskap, ditt skrås hemligheter och färdigheter.”
”Varför?”
”Du var mig en envis rackare!” Riddaren log. Innan jag berättar för dig så måste jag be dig att svära på att du inte kommer att svika mig.”
”Räcker det inte med att du inte kommer att lämna mig till lagen om jag inte gör vad du säger? Musen tittade på mannen med kisande ögon. Maten hade gjort honom stöddig, det var längesen han ätit.
”Förvisso, men jag vill ändå att du svär på det som är dig mest kärt här i livet. Vad är dig mest kärt Elfric?”
Musen tänkte ett tag under tystnad. Så såg han riddaren in i ögonen och sade med allvarsam min:
”Jag svär på min arma moders stjäl att jag ej kommer att svika er riddar Castor. Detta säger jag om även ni lovar att hålla ert ord gentemot mig.”
”Jag svär på min riddarheder, min familj och min tro.” Detta var gott nog för Musen.
Det hela lät mycket enkelt. Han skulle i skydd av mörkret ta sig in i ett hus i staden, målet var att hitta en bok. Boken skulle ha ett mycket tydligt utseende och riddar Castor försäkrade att han inte skulle missa den om han såg den. Boken skulle stjälas. Ingen fick komma till skada i huset och inget annat fick röras eller för den delen tas med. Han skulle dessutom få 200 marker för besväret, hälften nu och resten sen.
Under den tid som riddaren berättade om vad Musen skulle göra och det han visste om huset så bröt väpnaren in flera gånger. När den gamle mannen talade om boken var riddaren tyst. Detta kändes mycket underligt. Varför skulle riddarens väpnare tala så varmt om en bok och varför glittrade det så i den gamla mannens ögon då han förde boken på tal? Musen anade att mannen som riddaren kallade sin väpnare inte var det han sa sig vara. Det osade katt, något som Musen inte gillade.
KAPITEL 1
De bestämde att inbrottet skulle ske om två dagar, på kvällen till den stora tornerspelet, detta skulle ge Musen nästan två hela dagar att rekognosera och försöka att planera inbrottet. Det var gott om tid.
Musen tog sig in i staden bort från de många tälten och området där så många hade färdats för att vara med på tornerspelen som skedde varje år.
Han tänkte inte förspilla någon tid. Huset kände han mycket väl till, i alla fall till exteriören, men några andra frågor dykt upp. Vem var egentligen riddar Castor? Och vem var hans underliga väpnare? På värdshuset Gyllene stjärnan fick han lite information om riddarens namn. Det var den blinde lutspelaren och berättaren Blinde Altver som berättade att namnet Castor härstammade från en gammal sägen. I denna berättas det om riddaren som ljusets förkämpe mot Shaitans onda demoner. Denne bär ett magiskt svärd vid namn Geathex, detta svärd glödde med ett rött ljus när demoner närmade sig och det var med detta svärd som riddaren förgjorde demonerna. Sagan hade ingen som helst verklighets förankring enligt Blinde Altver, det var en sammanslagning av folksången Pojkriddaren och kvädet Demonynglet.
Musen tackade den gamle blinde mannen med två klingande marker på bordet.
”Låt Pana vara med dig pojk!” Rosslade den gamle efter honom när han kryssade ut mellan borden och ut från värdshuset Gyllene stjärnan. Han började vandra mot huset.
Huset som låg helt nära Lorenas torg var ett två vånings hus med, vad det i alla fall såg ut som från utsidan där nu Musen stod, hade också en vind. Hela huset var vitrappad och taket lagt med tegelpannor. Från gatan till fanns en port med en bastant järnbeslagen ekdörr. Det var inte den som Musen skulle ta sig igenom. Nedervåningens fönster var igensatta med robusta fönsterluckor. Övervåningen med sina fönster av glas kunde inte berätta något om det som fanns innanför då tunga mörka draperier hängde där inne. Bredvid huset, på dess östra sida fanns en låg tegelmur i den fanns även en dörr som antagligen ledde till husets innergård. Musen hade sett tillräckligt. Han skulle återkomma när mörkret fallit, då skulle det klättras.
-Mathias alias Vidfarne
För enkelhetens skulle kommer fortsättningen på berättelsen att läggas till den första öppnade tråden men även läggas som svar på denna.
PROLOG
Han väntade på det välbekanta metalliska ljud som uppkommer när ett lås öppnas. Men det var ingen nyckel som satt i detta lås, det var en dyrk, en dyrk som hölls av en mörkhårig pojke med stora vackra ögon. Dessa ögon, och det leende som han ibland lät spela på sina läppar, hade fått mången flicka att rodna. Inte för att han hade någon större erfarenhet av det kvinnliga könet, då han blott var sjutton år fyllda och bara stulit kyssar av tre flickor i sitt liv, tre flickor som ej lät honom komma under deras kjolar.
Det metalliska ljudet ville inte infinna sig och han hade börjat få ont i ryggslut och lår där han satt i en mycket obekväm ställning. Han satt i ett tält som antagligen ägdes av någon som hade så mycket pengar att denne inte skulle sakna de som snart skulle stjälas. Om inte bara låset skulle kärva så. Kanske var det låset envishet, eller kanske var det att han hade en stark huvudvärk efter de stop med öl han druckit kvällen innan som gjorde att hans annars så vakna hörsel ej kunde uppfatta den man som nu stegade in i tältet. Mannen var klädd i dyrbara kläder, dock helt utan rustning fast han såg ut som en riddersman. I hans bälte satt ett vackert och välsmitt svärd, det svärd som han nu drog tyst ur dess skida. Pojken, låt oss kalla honom Elfric eller Musen det namn som hans kamrater i Selinor hade gett honom, trodde sig nu vara härskare över det envisa låset då han tyckte sig höra det ljud som han så hett längtade efter.
Kallt stål mot hans hals. Kallsvetten som på en sekund bröt fram i hans panna. Skräcken att bli upptäckt och att upptäckas.
”Så du försöker att stjäla mina ägodelar?” Rösten var lugn, och i den fanns ingen ilska, bara en sakligt beskrivande vad som egentligen pågick i denna stund.
Pojken tittade upp på mannen. I pojkens mörka ögon var det inte svårt att se skräcken, skräcken att bli förd till stadsvakten för att sedan sitta i en kall fängelsehåla och bara vänta på den hängning som skulle komma. Allt detta virvlade runt i Musens huvud under bråkdelen av en sekund.
Han fick inte fram ett ljud, bara öppnade munnen och skulle ha skrattat åt sig själv om han kunde se sig just i denna stund. Mannen som höll ett svärd mot hans hals var lång och senigt byggd, håret var långt och korpsvart, ansiktet väderbitet med små rynkor runt ögonen som var ljust blå. Minen var allvarlig, beräknande och iakttagande. Men så log mannen. Ett hjärtligt leende, ett leende som Musen ej i sin vildaste fantasi kunde tro att komma över en mans läppar som nu höll på att bli bestulen på sin egendom av en simpel tjuv som honom.
”Jag tror att Pana ler mot mig idag.”
Musen åt allt vad han kunde och när han inte fyllde sin mun med den grillade kycklingen så drack han stora klunkar av det goda öl som riddarens väpnare hämtat åt honom. Denne stod nu vid sidan av mannen som kommit på honom. Musen förstod ingenting. Mitt i mot honom satt mannen som presenterat sig som Riddar Castor. Denne iakttog honom under tystnad, hans blick var svårtydd och granskande. Hans väpnare, som enligt Musens tycke, var allt för gammal för sin tjänst. Över de sextio gissade pojken att han var. Hans hår och skägga hade en gång varit lika mörkt som Musens själv men nu hade de grå tagit över och endast lämnat spår av ungdomens mörkhet. Väpnaren, som riddar Castor kallat Mewk såg på Musen med kalla skeptiska ögon. Det syntes helt tydligt att han föraktade hans sort, men Musen var van. Ingen tyckte om en tjuv, så enkelt var det.
”Du verkar vara utsvulten pojk. Låt inte mig störa. Fortsätt äta du”, sade riddar Castor när han såg hur Musen försökte att få fram svar på riddarens fråga men inte först lyckades då hans mun var fylld med mat.
Tillslut var kycklingen slut och Musen hade gnagt av allt kött på kycklingens vita ben. Nu satt han och torkade av sina flottiga fingrar på en linneservett som låg på bordet framför honom. Han lutade sig tillbaka i stolen, rapade så tyst han nu kunde och såg på riddaren.
”Varför?”
”Varför?, replikerade riddaren.
”Ja, varför allt detta? Varför tog du inte bara fast mig och lämnade mig till myndigheterna? Jag är en simpel tjuv som försökte att stjäla det som faktiskt tillhör dig.”
”Lår mig säga så här.” Riddaren satte sig upp i stolen, lutade sig fram över bordet mot Musen och såg allvarligt på honom. ”Du kom som gudasänd. När jag såg dig där, sittande och försökte att dyrka upp min kista fick jag en idé, en lösning på allt uppdagade sig i mitt huvud. Det var dig som jag behövde, din kunskap, ditt skrås hemligheter och färdigheter.”
”Varför?”
”Du var mig en envis rackare!” Riddaren log. Innan jag berättar för dig så måste jag be dig att svära på att du inte kommer att svika mig.”
”Räcker det inte med att du inte kommer att lämna mig till lagen om jag inte gör vad du säger? Musen tittade på mannen med kisande ögon. Maten hade gjort honom stöddig, det var längesen han ätit.
”Förvisso, men jag vill ändå att du svär på det som är dig mest kärt här i livet. Vad är dig mest kärt Elfric?”
Musen tänkte ett tag under tystnad. Så såg han riddaren in i ögonen och sade med allvarsam min:
”Jag svär på min arma moders stjäl att jag ej kommer att svika er riddar Castor. Detta säger jag om även ni lovar att hålla ert ord gentemot mig.”
”Jag svär på min riddarheder, min familj och min tro.” Detta var gott nog för Musen.
Det hela lät mycket enkelt. Han skulle i skydd av mörkret ta sig in i ett hus i staden, målet var att hitta en bok. Boken skulle ha ett mycket tydligt utseende och riddar Castor försäkrade att han inte skulle missa den om han såg den. Boken skulle stjälas. Ingen fick komma till skada i huset och inget annat fick röras eller för den delen tas med. Han skulle dessutom få 200 marker för besväret, hälften nu och resten sen.
Under den tid som riddaren berättade om vad Musen skulle göra och det han visste om huset så bröt väpnaren in flera gånger. När den gamle mannen talade om boken var riddaren tyst. Detta kändes mycket underligt. Varför skulle riddarens väpnare tala så varmt om en bok och varför glittrade det så i den gamla mannens ögon då han förde boken på tal? Musen anade att mannen som riddaren kallade sin väpnare inte var det han sa sig vara. Det osade katt, något som Musen inte gillade.
KAPITEL 1
De bestämde att inbrottet skulle ske om två dagar, på kvällen till den stora tornerspelet, detta skulle ge Musen nästan två hela dagar att rekognosera och försöka att planera inbrottet. Det var gott om tid.
Musen tog sig in i staden bort från de många tälten och området där så många hade färdats för att vara med på tornerspelen som skedde varje år.
Han tänkte inte förspilla någon tid. Huset kände han mycket väl till, i alla fall till exteriören, men några andra frågor dykt upp. Vem var egentligen riddar Castor? Och vem var hans underliga väpnare? På värdshuset Gyllene stjärnan fick han lite information om riddarens namn. Det var den blinde lutspelaren och berättaren Blinde Altver som berättade att namnet Castor härstammade från en gammal sägen. I denna berättas det om riddaren som ljusets förkämpe mot Shaitans onda demoner. Denne bär ett magiskt svärd vid namn Geathex, detta svärd glödde med ett rött ljus när demoner närmade sig och det var med detta svärd som riddaren förgjorde demonerna. Sagan hade ingen som helst verklighets förankring enligt Blinde Altver, det var en sammanslagning av folksången Pojkriddaren och kvädet Demonynglet.
Musen tackade den gamle blinde mannen med två klingande marker på bordet.
”Låt Pana vara med dig pojk!” Rosslade den gamle efter honom när han kryssade ut mellan borden och ut från värdshuset Gyllene stjärnan. Han började vandra mot huset.
Huset som låg helt nära Lorenas torg var ett två vånings hus med, vad det i alla fall såg ut som från utsidan där nu Musen stod, hade också en vind. Hela huset var vitrappad och taket lagt med tegelpannor. Från gatan till fanns en port med en bastant järnbeslagen ekdörr. Det var inte den som Musen skulle ta sig igenom. Nedervåningens fönster var igensatta med robusta fönsterluckor. Övervåningen med sina fönster av glas kunde inte berätta något om det som fanns innanför då tunga mörka draperier hängde där inne. Bredvid huset, på dess östra sida fanns en låg tegelmur i den fanns även en dörr som antagligen ledde till husets innergård. Musen hade sett tillräckligt. Han skulle återkomma när mörkret fallit, då skulle det klättras.
-Mathias alias Vidfarne