solvebring
Superhero
Jag funderar över det här med att lösa konflikter i mera berättelsebaserade rollspel. Nu är det inte mitt projekt, Fenomenia, som jag tänker närmast på - utan rent generellt.
Vad jag syftar på med berättelsebaserat rollspel är att det är berättelsen som står i centrum och att berätta är spelarnas fokus. Därmed är det inte bara att slå en tärning och säga "du träffar" eller "du ger dig, han får glasskålen för tio spänn". Nej, det ska berättas, det ska hända någonting - spelet ska drivas vidare. Konflikterna har alltid synliga och drivande konsekvenser. Det är i sig konfliktresolution av högsta grad kan man kanske säga - om jag inte nu lägger in för mycket i det begreppet?
Så, alltså, för mig handlar det om att avgöra vem som får berätta konfliktens lösning och i vilken vinkel. Med andra ord - av vem och hur förs berättelsen vidare?
- - - - -
Att utlysa en konflikt är inte så vidare svårt. Allt som krävs är ju ett det uppstår en tvist, en motsättning, mellan två eller flera parter.
Så...
Hur avgöra/löser/driver man vidare konflikten i ett berättelsebaserat spel?
Vilka varianter känner du till - vilka varianter gillar du?
Naturligtvis kan man använda tärningar. Men säg att berättelsespelet helt saknar attributer och färdigheter. Det kanske inte finns mer än ett personakoncept - eller så kanske det finns lite mer, som personliga drivkrafter. Då kan man ju använda dem kanske, och rulla tärning. Att rulla tärning är dock väldigt klassiskt och att rulla tärning kräver - utan vidare meck för att tolka om ord eller annat till siffror - just värden. Sedan så känner jag, rent spontant, att berättelsebaserade spel är väldigt kreativa och lekfulla och att tärningar och värden är ganska stelt och urvattnat.
För mig är personavärden irrelevanta i berättelsebaserade rollspel, eftersom det inte är rollpersonen som rollpersonen som ska utvecklas, utan berättelsen och personerna med den - ur ett rent narrativt perspektiv.
I första Berättelser från Staden, den versionen som Arvid gav ut på bok, så användes vanliga spelkort (hjärter, ruter, klöver och spader). Det tyckte jag väldigt mycket om. Det är verkligen en särdeles enkel men ändå kreativ lösning.
Nå... Shoot!
Vad jag syftar på med berättelsebaserat rollspel är att det är berättelsen som står i centrum och att berätta är spelarnas fokus. Därmed är det inte bara att slå en tärning och säga "du träffar" eller "du ger dig, han får glasskålen för tio spänn". Nej, det ska berättas, det ska hända någonting - spelet ska drivas vidare. Konflikterna har alltid synliga och drivande konsekvenser. Det är i sig konfliktresolution av högsta grad kan man kanske säga - om jag inte nu lägger in för mycket i det begreppet?
Så, alltså, för mig handlar det om att avgöra vem som får berätta konfliktens lösning och i vilken vinkel. Med andra ord - av vem och hur förs berättelsen vidare?
- - - - -
Att utlysa en konflikt är inte så vidare svårt. Allt som krävs är ju ett det uppstår en tvist, en motsättning, mellan två eller flera parter.
Så...
Hur avgöra/löser/driver man vidare konflikten i ett berättelsebaserat spel?
Vilka varianter känner du till - vilka varianter gillar du?
Naturligtvis kan man använda tärningar. Men säg att berättelsespelet helt saknar attributer och färdigheter. Det kanske inte finns mer än ett personakoncept - eller så kanske det finns lite mer, som personliga drivkrafter. Då kan man ju använda dem kanske, och rulla tärning. Att rulla tärning är dock väldigt klassiskt och att rulla tärning kräver - utan vidare meck för att tolka om ord eller annat till siffror - just värden. Sedan så känner jag, rent spontant, att berättelsebaserade spel är väldigt kreativa och lekfulla och att tärningar och värden är ganska stelt och urvattnat.
För mig är personavärden irrelevanta i berättelsebaserade rollspel, eftersom det inte är rollpersonen som rollpersonen som ska utvecklas, utan berättelsen och personerna med den - ur ett rent narrativt perspektiv.
I första Berättelser från Staden, den versionen som Arvid gav ut på bok, så användes vanliga spelkort (hjärter, ruter, klöver och spader). Det tyckte jag väldigt mycket om. Det är verkligen en särdeles enkel men ändå kreativ lösning.
Nå... Shoot!