Bagis i mitt hjärta!
Bagarmossen
Bagis
Några konstiga typer på
www.rollspel.com påstår att i Bagarmossen vimlar det av
orcher (!?!)... det är självklart helt fel.
Som många förorter till Stockholm lever Bagis under miljonprogrammets bittra besvärjelse. Man skulle bo och arbeta i förorten, och endast åka in till Stockholms centrum i undantagsfall. Lokaler byggdes där lokalt näringsliv kunde verka, skolor, dagis och fritidshem ploppade upp - men inte fasen stannade jobben i Bagis. Efter en 15 minuter lång tunnelbaneresa står man på plattans svartvita rutnät, eller vid en av centralstationens perronger. Jobben la sig till rätta någon annan stans, varvid de ordningsställda lokalerna i många hyreskasernernas bottenplan oftast är spöklikt tomma. Alternativt byter de ägare och användning innan man hunnit lära sig vad som låg där tidigare.
Pizzerior finns, tobaksaffärer och låssmeder likaså. De anrättningar som går under den politiskt inkorrekta termen "turklivs" finns det flera stycken av. Det mesta finns samlat runt den smältdegel som kallas Lagaplan; dikter har skrivits om denna motsägelsefulla plats. Å den ena sidan är det där allting sker: torgförsäljning, slitna utomhusserveringar, en kinakrog, en "Jalla Livs" som säljer importerade livsmedel, en hälsovårdsbutik, ett apotek, självklart varsitt ICA och Konsum. Ett ställe man går till för lokala bestyr och inköp på dagen, och skyndsamt promenerar rakt över på natten. Det är när butikerna stänger som Lagaplans andra sida visar sig. Det är på fredagar och lördagar som de lokala ungdomarna samlas och gör... ja, vad gör de egentligen?
Det är socialrealism när den är som tydligast: det är det tuffa gänget som står med cigg i mungipan och folkbärsa i höger hand, det är tjejgänget som med översminkade ansikten och med hög röst står och tjafsar om mode och killar. Tjafsar om vad som helst och inget som helst. Det motsägelsefulla ligger i att lika mycket som Lagaplan är en plats där man gör någonting, lika mycket är det en plats där man gör ingenting. Lagaplan fyller en icke-existerande glugg i ungdomarnas liv med ingenting. Lagaplan är bara ett annat sätt att stava till sysslolöshet, cynism och desillusionism. Låt oss pröva en konversation med en av Lagaplans mer frekventa besökare, femtonåriga Marco:
"Tjena kompis, hur är läget?"
"Aeh, de e lungt..."
"Vad gör du då?"
"Öeeh, jag hänger... ... ..."
...
... (slurp)
...
"Durå?"
"Ja, jag hänger väl jag också..."
På vardagarna är det skolan som gäller. Bagarmossens Skola ger ett slitet intryck, det är bara lokalerna nära expeditionen och rektorns kontor som restaurerats någorlunda sedan 70-talet. De har däremot restaurerats gång på gång på gång... lite lustigt sammanträffande det där.
Som elev grupperar man sig i sitt gäng: tuffa gänget har jag nämnt, sedan finns datanördarna och sportfjantarna. Plugghästarna föraktas. Det gäller att kunna plugga mycket utan att det märks att man pluggar mycket, det gäller att kunna svara på frågorna utan att det märks att man kan svara, det gäller att kunna lisma för läraren utan att andra märker det. Det är viktigt att veta sin plats - de som försöker sig på någon slags crossover mellan gängen ses på med oförstående ögon. Det man inte förstår föraktar man det med, så skolan fungerar i bästa fall som ett utlopp för förakt, och i sämsta fall en orsak till sådan. Föraktet påverkar alla och envar - till och med en annars så helylle person går runt och föraktar dem som befinner sig över och under honom i hierarkin. Sparka nedåt, trotsa uppåt. Oförstånd är förakt.
Bagarmossen är ständigt i rörelse. Det finns flera indicier för den konspirationslystne att "någonting håller på att ske". Rasism existerar - en misstro som slår åt alla håll. Något som blev uppenbart när en zigensk sextonåring "av misstag" stack ner en chilensk nittonåring härom året. Dagen efter hade hans tvillingbror fått tag på en pistola, och tömde magasinet in i en bil med släktingar till sextonåringen. En person till omkom. Sextonåringens familj försökte länge hävda att det var sextonåringens yngre bror, en viss mister trettonåring, som hålt i kniven nittonåringen "ramlat in i". Detta för att lillbrorsan inte var straffmyndig än. Det hela redde ut sig, tvillingbrodern åkte i kurran och sextonåringen fick ungdomsvård. Efter lite turbulens så kunde också de båda invandrargrupperna samexistera igen. Händelsen var överspelad. Men har hela sanningen uppdagats? Vad är det egentligen för plan som trettonåringen filar på när han kör Unreal Tournament på sin PC? Trettonåringan har dessutom börjat utvekla krafter. Mäktiga krafter. Omvärden ska allt få se.
Sen så har vi den underliga incidensen med daghemmets kanin. Låt oss kalla honom Bobo (OBS! Bobo hette egentligen någonting annat). Bobo levde sina dagar glatt mumsande på maskrosblad i en bur utanför ett daghem i Bagarmossen. Om helgerna kunde det dock lätt bli lite ensamt. En helg skulle dock Bobo få besök. Historien förtäljer inte detaljerna, men när daghemspersonalen återvände till arbetet på måndagsmorgonen så var inte Bobo i sin bur. Bobo satt uppspikad, med tarmarna utskurna, på en anslagstavla i närheten.
Vad orsakade detta? Tomhet, ensamhet, cynism, empatisvårigheter, psykiska störningar, krafter för starka för ett enkelt sinne att kontrollera? Var Bobo med om en ritual? Försvann någon av hans kroppsdelar för att förtäras? Skrattade Bobos förövare rått när han med sin morakniv... nåja, det ligger en guttural mystik över det hela i alla fall. Någon obduktion av kadavret utfördes aldrig.
Det finns andra, besynnerliga, förorter i Bagarmossens närhet. Som ung Bagarmossenbo har man lätt att finna släktskap med de från Skarpnäck. Man till och med ser upp till dem lite. Den som har "kontakter" i den berömda "skarpamaffian" åtröner automatiskt stor respekt. Björkhagen står för något helt absurt. Fantastiska berättelser förtäljer att elever på Björkhagens Skola inte ens har lås på sina skåp. De som bevittnat detta fenomen berättar om hur de inte kunnat låta bli att stjäla åt sig åtskilliga pennor och sudd "bara för att". Vad är det som gör dessa människor så säkra. Ingen förstår det. Och det man inte förstår föraktar man.
Nu kanske inte detta är någon berättelse om en idyll. Men se inte det som en orsak att snacka skit om Bagarmossen, jao. Jag måste
representera min förort, aiit. Dizzar du Bagis så dizzar du mig. Dizzar du mig dizzar du mina homies - och det vill du nog inte, tjônnen...