Med lite tur kan jag skriva ett par grejer i den här tråden, men jag vill bara ta en grej per inlägg. Så här är en grej jag lärt mig: Ställ dig frågan "Varför ska jag bry mig?". En av de absoluta grundstenarna som krävs för att ett spel ska vara roligt är att jag som spelare (SL är också en spelare) bryr mig om vad som händer. När jag tänker tillbaka på ett speltillfälle som kändes "meh" så hamnar jag ofta i slutsatsen "Jag brydde mig inte" och när jag tänker tillbaka på sessioner som riktigt lyfte så kände jag under spel att jag verkligen brydde mig om vad som hände. Det var viktigt huruvida Leffe kunde hoppa över den där klippan. Jag höll andan när jag såg tärningen rulla.
Det här kan kännas lite uppenbart, men jag tror inte att det är det, av ett par olika anledningar:
1: Att bry sig om vad som händer är inte detsamma som att hoppas på ett visst resultat. I ett speligt spel sitter man och hoppas på att slaget ska lyckas, såklart, men egentligen så är det inte framgång i spelet som man bryr sig om. Vem fan bryr sig om min rollperson levlar eller inte? Det är ju bara nuffror på ett papper. Det som det egentligen handlar om är att tärningen gör mina beslut viktiga. Om jag misslyckas så innebär det att jag satsade fel, att jag måste ändra min strategi, eller liknande. Det är konsekvensen av mina beslut som engagerar mig, att jag agerar och påverkar spelet, får feedback, samarbetar och motarbetar mina medspelare. Så när vi gör speliga spel måste vi minnas att bara för att det kan gå bra eller dåligt för min rollperson så innebär det inte att jag bryr mig om det. Jag måste koppla min rollpersons framgång till min egen och skapa ett givande och tagande med spelaren. När det görs väl kan man ha kul även om det går dåligt. Detta gäller i ännu högre grad i dramaspel. Ett bra dramaspel måste låta spelaren njuta av rollpersonens tragiska öde.
2: Det finns inget automatiskt i att bry sig om sin rollperson. En koppling till rollpersonen måste byggas upp. Det som gör att jag har svårt att ha kul i AW är att jag inte lyckas engagera mig i rollpersonens öde. Vi måste jobba med att bygga in engagemang i rollpersonen, precis som en filmskribent måste jobba med att få publiken att bry sig om huvudrollsinnehavaren. Det finns flera tekniker vi kan använda för att bygga det här engagemanget. En sak är tid. Långa kampanjer fungerar bra, för ju mer vi lär känna rollpersonen desto mer investerar vi i henne. En annan vanlig teknik är inflytande. När jag själv får skapa rollpersonen och bestämma vem hon är så ökar mitt engagemang (det här är det som gör att jag har svårt för AW). Att göra rollpersonen lik mig själv ökar också mitt engagemang. Speciellt tenderar det att inbegripa moral. Jag kan spela en rollperson med en annan moraluppfattning än min (det är en del av nöjet), men ju längre bort jag kommer desto svårare blir det för mig att engagera mig. Det finns garanterat fler tekniker att jobba med här.
3: Det går att bry sig om mer än sin egen rollperson. SL kan (och bör) bry sig om allas rollpersoner. I gruppspel bör man bry sig om gruppen som helhet. Dramaspel lyfter när jag sitter och lyssnar spänt till scener där min rollperson inte är med, inte för att det påverkar min egen rollpersons berättelse, utan för att jag verkligen bryr mig om vad som händer. Och ni vet den där gamle mannen ni skall hjälpa hitta sin sonson som blivit bortrövad? Spelet lyfter till en helt annan nivå om alla bryr sig om honom, också. Många av samma tekniker kan användas här.. Om jag var med och skapade den gamle mannen så kommer jag att bry mig mer om honom, till exempel. Här är också en anledning till att många har svårt för rälsade äventyr. Om jag inte får vara med och bestämma vad som händer är det svårare att få mig att bry mig. Inte omöjligt, dock; vi bryr oss om vad som händer i filmer och böcker, trots allt.
4: Att bry sig är att vara sårbar. Här anknyter vi lite till "spela djärvt och sårbart"-grejen: det är bra att spela sårbart. Men det är inte riktigt det som är min poäng här. Det är att det finns ett psykologiskt motstånd mot att bry sig om man riskerar att bli sårad. Om jag engagerar mig djupt i min rollperson och hon bryskt tas ifrån mig kommer det att göra ont. Därför är det svårare för mig att bry mig om en rollperson som jag vet riskerar att försvinna. Ett enkelt knep att öka engagemanget är därför att garantera spelarna att de inte kan bli av med sina rollpersoner. Det gör att man vågar investera mer i dem och vågar sätta dem i knipa. Det är inte för alla spel, men i de spel där man kan använda tricket så är det väldigt användbart. Det här kan till viss del även appliceras på idéer. När jag bollar fram idéer och känner att det finns risk att folk tycker att de är dåliga så blir jag mindre benägen att lansera idéer jag verkligen bryr mig om. Jag slänger ur mig lite halvtaskiga saker på en höft, kanske skämtar och lägger ut grejer jag själv uppenbart tycker är flamsiga, så att ingen ska tro att jag bryr mig om dem. Men om du kan få mig att känna att mina idéer tas emot och uppskattas runt bordet så kommer jag att engagera mig. En av de kraftfullaste tekniker jag lärt mig för att bygga engagemang är helt enkelt att ta allas idéer på allvar och bejaka dem. När folk märker det tenderar de att engagera sig mer och sluta flamsa.