Re: Bibeln och Wheel of Time (långt)
Ärligt vet jag inte, men långt blir det i alla fall.
"Det var bara knappa 150 år sedan både diktare och andra uttryckte sig genom grekisk mytologi - just för att de inte trodde på den inte var bundna av den och inte begick något helgerån när de gav den sitt eget tankeinnehåll och egenmäktigt använde symbolerna. Den grekiska mytologin blev urmodig, för trång ock fjärran, när det blev någorlunda ofarligt att överta den kristna mytologin i stället, med dess allmänt kända symboler och teckenspråk. En försvagad kristendom hade öppnat Bibeln för de vantrogna och profana. De hade kunnat hämta skatterna där liksom man kan närma sig den klasiska litteraturen i övrigt, när minnet av skola och plugg och banala utläggningar omsider försvinner. Egentligen förstod man väl inte heller en figur som Lucifer innan man kunde bjuda hem honom och utan skräck se hur han var skapt, ljusbringaren som hade blivit den stora hataren och gav människorna det mörker de så gärna ville ha, när de blev så skrämda av ljuset." Aksel Sandemose, Varulven
I Wheel of Time-serien finns massor med referenser till Bibeln, men det finns en hel del annat också. Själva tanken med en kraft som styr allt och som är uppdelad i en manlig och en kvinnlig del (för att inte tala om själva symbolerna) kommer från taoismen, återfödelsen från bl.a. hinduismen, en hel del namn och annat kommer från legenderna om kung Arthur (läs t.ex Malorys "Le Morte d'Arthur" om ni råkar få en livstid eller två över), Aiel-krigarna och Aes Sedaierna från Frank Herberts Dune-böcker, längden från Förenta Staternas samtliga telefonkataloger och kärlekshistorierna från valfri TV-såpa (nej, jag är inte elak, bara avundsjuk). Och då har jag inte ens nämnt Tolkien. (Okej då, jag är väl lite elak också)
Vad betyder då det här? Är Robert Jordan en sorglig plagiatör? En smygreligiös amerikan? En helt vanlig författare? Dessa frågor kan besvaras med "nej", "kanske" och "ja".
Att läsa en bok är i själva verket en rätt egendomlig sysselsättning (jo, jag håller mig visst till ämnet). Vi läser ord på en sida och på något sätt får vi för oss att det vi läser faktiskt händer, även om vi vet att det inte gör det - om jag skriver "När jag ramlade ner från balkongen i morse tappade jag min kaffekopp" kan ni föreställa er hur det såg ut fast ni antagligen inte tror att det verkligen hände. Men det går inte helt automatiskt, skriver jag "När jag ramlade ner från skranen i morse tappade jag min ontokopter" är det antagligen inte lika lätt att föreställa sig det. (Nåja, jag kanske inte håller mig till ämnet i alla fall. Men jag kommer dit så småningom. Tror jag).
En författare (Robert Jordan, t.ex.) kan alltså underlätta för sina läsare genom att använda kända begrepp. Och diverse religioner, för vår del speciellt kristendomen, är åtminstone relativt kända för de flesta läsare. Kanske inte så kända att alla direkt inser att Shaitan är grekiska för Satan, men åtminstone så mycket att vi tycker att Shaitan är ett rätt schysst namn för en ond snubbe utan att reflektera desto mera över saken. Att använda myter och religioner (eller andra författares verk) som inspirationskälla är alltså inte plagiat (om någon trodde att jag tyckte det, alltså).
Det behöver inte heller betyda att författaren tror på den religion han använder (två exempel: Orson Scott Cards böcker om Alvin och Philip Pullmans serie om den mörka materian använder båda religion, men den ene är för och den andre emot). När det gäller Robert Jordan och religioner vet jag ingenting, men han verkar inte vara någon särskilt aktiv kristen, taoist eller kung Arthur-dyrkare i alla fall.
Det Robert Jordan gör är inte särskilt ovanligt heller; alla författare (alla människor, faktiskt, och därför enligt logiken osv...) påverkas förstås av det de läser eller hör berättas och de allra flesta använder det medvetet i större eller mindre grad i sina böcker (resten använder det omedvetet).
-JPS- föreläser från balkongen före frukost