- För att undvika att boken förstörs för någon som inte sett den sätts en spoilervarning på hela tråden. Alltså får man diskutera vad man vill angående boken i denna tråd, specifika händelser, platser, namn och allt, om man läser det utan att ha sett boken gör man alltså det på eget ansvar.
Nekromanti [Bokklubb I] Diskussion
- Thread starter Balderk
- Start date
Rising
Vila i frid
Ärs, jag är inte riktigt färdig med den ännu (okej, jag har bara hunnit halvvägs), men jag är en sådan där som tycker instinktivt illa om den.
Först har jag lite problem med hela hoj-köret. Jag vet ingenting om motorcyklar och kan inte riktigt relatera till de partierna i boken, men det är nog ändå detta jag tycker om mest i boken. Det behandlas på en väldigt låg och handbegriplig nivå, och jag tycker författaren handskas med de flyktiga, mänskliga filosofierna bäst. De funderingar som har fötts på motorcykelsadeln är mycket bättre än de som verkar ha kommit till hemma vid skrivmaskinen.
Men mest har jag problem med det här corny zen- och närvaroköret, och jag tycker författaren blir för -nöjd- med sina betraktelser, ungefär som en västkustamerikan som begripit någon ytlig tanke hos en österländsk filosofi. Om och om igen formulerar han sina tankar fram till den punkt tills att den låter bra för förrfattaren, och sedan slutar han. Han fortsätter inte följa resonemanget för att använda det som ett verktyg att analysera sina egna beteenden. Så länge han kan hitta brister hos sina kompisar och hos ungdomarna på verkstaden så är han nöjd. Ofta blir det rent frustrerade att läsa, och man vill helst bara hoppa in i boken och ställa de motfrågor som ingen i Pirsig's omgivning någonsin konfronterar honom och hans teorier med. Varför ställer han inte dessa frågor till sig själv? Denna oförmåga att utmana sig själv tycker jag blir hans egen karaktärsbrist till sist, en sådan som han finner så stort nöje i att leta hos andra.
Men jag har lite problem med nöjda filosofer överhuvudtaget. Livsförbättrarfilosofier. Jag köper dem inte. Jag tycker förstås bättre om cyniska galenhjärnor som bara räcker långfingret åt världen. Det är enklare att hålla en sund distans till dem.
Sedan har jag förstås jätteproblem med hans livsfilosofi överhuvudtaget. Min egen filosofi är ju snarast att betrakta som en rak diametral motsats till hans tankar.
Så... jag var helt fel person att börja läsa den här boken, men det är en trevligt upplagd berättelse och jag rekommenderar alla andra (särskilt de här på forumet som oftast känner att de inte tänker och resonerar som jag; ni kommer säkert älska den) att läsa. Inte minst för att det är en modern klassiker. Jag har sneglat på den länge, men det var först nu som jag verkligen tog steget ut och började läsa den. Så, tack Troberg, och tack bokklubben. Trots att jag ogillar boken så är jag glad över att få läsa den.
/Riz
Först har jag lite problem med hela hoj-köret. Jag vet ingenting om motorcyklar och kan inte riktigt relatera till de partierna i boken, men det är nog ändå detta jag tycker om mest i boken. Det behandlas på en väldigt låg och handbegriplig nivå, och jag tycker författaren handskas med de flyktiga, mänskliga filosofierna bäst. De funderingar som har fötts på motorcykelsadeln är mycket bättre än de som verkar ha kommit till hemma vid skrivmaskinen.
Men mest har jag problem med det här corny zen- och närvaroköret, och jag tycker författaren blir för -nöjd- med sina betraktelser, ungefär som en västkustamerikan som begripit någon ytlig tanke hos en österländsk filosofi. Om och om igen formulerar han sina tankar fram till den punkt tills att den låter bra för förrfattaren, och sedan slutar han. Han fortsätter inte följa resonemanget för att använda det som ett verktyg att analysera sina egna beteenden. Så länge han kan hitta brister hos sina kompisar och hos ungdomarna på verkstaden så är han nöjd. Ofta blir det rent frustrerade att läsa, och man vill helst bara hoppa in i boken och ställa de motfrågor som ingen i Pirsig's omgivning någonsin konfronterar honom och hans teorier med. Varför ställer han inte dessa frågor till sig själv? Denna oförmåga att utmana sig själv tycker jag blir hans egen karaktärsbrist till sist, en sådan som han finner så stort nöje i att leta hos andra.
Men jag har lite problem med nöjda filosofer överhuvudtaget. Livsförbättrarfilosofier. Jag köper dem inte. Jag tycker förstås bättre om cyniska galenhjärnor som bara räcker långfingret åt världen. Det är enklare att hålla en sund distans till dem.
Sedan har jag förstås jätteproblem med hans livsfilosofi överhuvudtaget. Min egen filosofi är ju snarast att betrakta som en rak diametral motsats till hans tankar.
Så... jag var helt fel person att börja läsa den här boken, men det är en trevligt upplagd berättelse och jag rekommenderar alla andra (särskilt de här på forumet som oftast känner att de inte tänker och resonerar som jag; ni kommer säkert älska den) att läsa. Inte minst för att det är en modern klassiker. Jag har sneglat på den länge, men det var först nu som jag verkligen tog steget ut och började läsa den. Så, tack Troberg, och tack bokklubben. Trots att jag ogillar boken så är jag glad över att få läsa den.
/Riz
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Utan att spoila den för mycket så kan jag nog avslöja att de saker du saknar till stor del kommer i den sista tredjedelen av boken, då en rätt så kraftig vändning sker.
Det sagt så håller jag inte med Pirsig i allt, men på det hela taget tror jag ändå att han är något på spåren.
Här är en sak som jag obserververat och även hört andra göra samma observation: första gången jag läste den så kände jag likadant. Det var de handgripliga bitarna som var intressanta. Andra gången jag läste den så var det de filosofiska bitarna. Tredje gången ville man bara förbi de handgripliga bitarna för att sätta de mentala tänderna i filosofin på allvar. Det var som om det var en ny bok vid varje genomläsning.
Inget att tacka för, det ska bara bli kul att någon förstår mitt svammel...
Quan'talis
Swashbuckler
Jag köpte boken då den skulle avskrivas på biblioteket där jag jobbade just då (jag har alltså ett riktigt vackert exemplar, med slitna pärmar och sidor som ramlar ut när man bläddrar) men har aldrig kommit mig för att läsa den förrän nu, så jag ska väl också tacka Troberg (och Balderk, för all del). Jag har inte heller läst hela boken, men jag misstäner att jag kommit en aning längre än du (jag är på sidan 175), för jag tyckte precis samma sak till att börja med. Det jag irriterade mig mest på var i och för sig att han påpekade precis vad hans vänners problem var, men han förklarade det bara för läsaren och inte för dem, men att han aldrig verkade bli färdig med sina tankegångar var en sak som jag också reagerade på.
Nåja, det finns alltså en förklaring. Visserligen borde toleransen för "spoilers" vara rätt hög i en sån här tråd, men jag misstänker att du inte är särskilt långt från förklaringen, så jag låter bli att säga något om den just nu (och sen visar det sig säkert att du läst 50 sidor mer än jag i alla fall...).
JPS
Nåja, det finns alltså en förklaring. Visserligen borde toleransen för "spoilers" vara rätt hög i en sån här tråd, men jag misstänker att du inte är särskilt långt från förklaringen, så jag låter bli att säga något om den just nu (och sen visar det sig säkert att du läst 50 sidor mer än jag i alla fall...).
JPS
Rising
Vila i frid
Oj, jag vet inte vilken sida jag är på då jag läser den som ett elektroniskt dokument (laddade faktiskt ner boken från kazaa så jag har varit lite olydig) men jag har hört andra säga samma sak om bokens senare hälft så jag ser fram emot att få se hur det kommer låta.
Förresten vill jag ta tillfället i akt och påpeka att den här sortens böcker gör sig oerhört bra i rollspelsbokklubben eftersom den ger så mycket information som man kan använda i sitt spelledande. Läser man en bok om en riddare och en drake så får man ju bara inspiration till att skriva högst ett äventyr, och att göra det om just en riddare och en drake, men en sådan här bok är mycket mer givande i ett längre perspektiv.
(Den bästa rollspelsinspirationen hittar man nog i just böcker om filosofi och beteenden, jag läser exempelvis just nu en hel del hundböcker för att vi ska få en liten valp här på kontoret, och de böckerna är helt vansinnigt bra alltså: Jag har redan skrivit ett äventyr om tre olika svartfolk som alla var som olika retriever-raser: Jag såg nämligen en så rolig liknelse om hur tre olika retrievers gick ner i vatten när de skulle bada: Golden retrievern var hispig, fnupprig och velig: "Ska jag gå ner här? Nä, hu så kallt, jag går ner här istället.. Brrr, nä, det här går inte, hur var det där första stället nu igen?" medan Labradoren var lugn och beräknade med sin höga intelligens efter en betänksam överblick var någonstans det var bäst att långsamt gå ner i vattnet; och sedan kom en flat coated retriever och bara: BRUMMM BRRRRUMMM Tjohoooo!!! kutade som en galning och hoppade ner i det blöta. Ju mer jag läste om skillnaden mellan de olika retrievarna så förstod jag att det var en lysande psykologisk modell att använda i rollspel också.)
Hoppas att någon nominerar "så talade Zarathrusta" till nästa gång, för då får jag en spark i ändan och kan kanske läsa ut den. Det är en sådan där bok som jag älskar att läsa, men som jag aldrig kommer någon vart i.
/Riz
skall läsa ut Pirsig till Jul
Förresten vill jag ta tillfället i akt och påpeka att den här sortens böcker gör sig oerhört bra i rollspelsbokklubben eftersom den ger så mycket information som man kan använda i sitt spelledande. Läser man en bok om en riddare och en drake så får man ju bara inspiration till att skriva högst ett äventyr, och att göra det om just en riddare och en drake, men en sådan här bok är mycket mer givande i ett längre perspektiv.
(Den bästa rollspelsinspirationen hittar man nog i just böcker om filosofi och beteenden, jag läser exempelvis just nu en hel del hundböcker för att vi ska få en liten valp här på kontoret, och de böckerna är helt vansinnigt bra alltså: Jag har redan skrivit ett äventyr om tre olika svartfolk som alla var som olika retriever-raser: Jag såg nämligen en så rolig liknelse om hur tre olika retrievers gick ner i vatten när de skulle bada: Golden retrievern var hispig, fnupprig och velig: "Ska jag gå ner här? Nä, hu så kallt, jag går ner här istället.. Brrr, nä, det här går inte, hur var det där första stället nu igen?" medan Labradoren var lugn och beräknade med sin höga intelligens efter en betänksam överblick var någonstans det var bäst att långsamt gå ner i vattnet; och sedan kom en flat coated retriever och bara: BRUMMM BRRRRUMMM Tjohoooo!!! kutade som en galning och hoppade ner i det blöta. Ju mer jag läste om skillnaden mellan de olika retrievarna så förstod jag att det var en lysande psykologisk modell att använda i rollspel också.)
Hoppas att någon nominerar "så talade Zarathrusta" till nästa gång, för då får jag en spark i ändan och kan kanske läsa ut den. Det är en sådan där bok som jag älskar att läsa, men som jag aldrig kommer någon vart i.
/Riz
skall läsa ut Pirsig till Jul
Quan'talis
Swashbuckler
Du kan väl nominera den själv? Jag skulle antagligen rösta på den.
Jag gillar Nietzsche för att det är så lätt att säga emot honom – han säger saker utan att tänka efter, kommer med påståenden bara för att provecera folk och lämnar luckor stora nog att köra en medelstor filosofs sammanlagda produktion genom (hmm... inte så kostigt att du gillar honom), men till skillnad från många filosofer som kräver att man tänker på det de skriver förväntar sig Nietzsche att man ska tänka på det han skriver om.
Och skulle man någongång bli svarslös behöver man bara säga "visst, Friedrich, men du hade en mustasch som såg ut som om en bisamråtta krupit upp på din överläpp och dött där" för att ha övertaget igen. Fast jag tycker bättre om "Den glada vetenskapen" än om Zarathustra.
JPS
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
ZatAoMM och rollspel
En anledning till att jag nominerade den var att den klyfta mellan synsätt Pirsig beskriver dyker upp i rollspelsdiskussionerna här ganska ofta.
I rollspelssammanhang har vi i den klassiska ringhörnan sådant som regelsystem, sannolikhetsfördelningar och liknande formalia. I den romantiska ringhörnan har vi spelkänsla, utseende och sånt.
Det som gör Pirsigs lösning intressant här är att hans Kvalitet inte bara kan ena de klassiska/romantiska synsätten, den kan också utgöra en bas för att ena de olika rollspelssynsätten.
Är jag ute och cyklar här?
En anledning till att jag nominerade den var att den klyfta mellan synsätt Pirsig beskriver dyker upp i rollspelsdiskussionerna här ganska ofta.
I rollspelssammanhang har vi i den klassiska ringhörnan sådant som regelsystem, sannolikhetsfördelningar och liknande formalia. I den romantiska ringhörnan har vi spelkänsla, utseende och sånt.
Det som gör Pirsigs lösning intressant här är att hans Kvalitet inte bara kan ena de klassiska/romantiska synsätten, den kan också utgöra en bas för att ena de olika rollspelssynsätten.
Är jag ute och cyklar här?
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Re: ZatAoMM och rollspel
För övrigt anser jag att WW borde övervägt att ta några Losec (eller är det Lobac, blandar alltid ihop dem) innan de släppte Mage, de är bra för magen.
Underligt, det lilla jag vet om Mage ger inte det intrycket...
För övrigt anser jag att WW borde övervägt att ta några Losec (eller är det Lobac, blandar alltid ihop dem) innan de släppte Mage, de är bra för magen.
Arvid och boken av Pirsig
Hur ska jag börja? Jag läste klart boken till slut iallafall, jag kom av mig rätt rejält när det saknades 10 sidor och jag fick sticka till biblioteket och låna ett nytt exemplar.
Rent handlingsmässigt så är den här berättelsen tajt. Nästan övernaturlig, översvämmande, kallsupande insikt, förlorande av fotfästet och en saklig ton jag gillar. Passar mig perfekt.
Filosofin har jag fortfarande inte fått riktigt grepp om, jag förstår vad han skriver, men jag har inte insett sambanden riktigt känns det som - Antingen det, eller så tycker jag bara inte att Kvalitet som linjen mellan fakta och känslor är så självklart som han tycker, att det är lite vagt och ihoptejpat.
Menar han att hur vi människor uppfattar världen centreras kring vad vi tycker är gott? Isåfall har jag förstått, antar jag.
Jag tycker ungefär samma sak när jag läser diskussioner som har tradat sönder sig på forumet. Pirsigs tempo och omfattning är härliga, fast han kanske hade varit lättare att förstå mer kortfattad? Jag tror jag gör en Troberg och hoppar direkt på filosofin nästa gång.
Det jag greppat är iallafall intressant, och även om jag kanske inte kan använda det så mycket i praktiken, som det oftast är med filosofi, så har det vidgat mina vyer. Bara att vara medveten om något kan utveckla dig, som jag brukar se det. Kanske jag bara gillar den för att den ger sken av att vara smart, precis som jag gillar Serial Experiment Lain, utan att vara säker på att jag fattat allt - Tänk om jag bara gillar den för att den ger ett prettosken av att vara djuuuuuup?
Och själv tyckte jag också att det var lite tråkigt med nöjda klassificeringar och fördömande av modern hets i början: Värsta standardgreppen för att vara lite djup, kan jag lita på att han når något med detta? Det varar bara en liten stund dock, sedan känns de motiverade.
I vilket fall som helst så är väl det här, om något, min livsbok, om inte någon annan kan ta den platsen. Jag mindes mest betygstankarna ur den från första gången jag läst den, och definitionen av kvalitet snarare än det klassiska och romantiska.. Det var när jag var 14 år, för 5 år sen, visade det sig.
Vad jag menar med livsbok är att den är så fundamental på många sätt, definitivt inte lika fundamental som min livslåt, Enjoy the Silence med Depeche Mode, som blev en så viktig genom att jag hört den då och då som liten, fångats av den, tänkt att "En dag kanske jag hittar den på CD och blir en sån som lyssnar på sånt" och sedan också gjort det. Obundet av dess kvalitet så kan jag alltså konstatera att det är en viktig del av mig. Typ.
Iallafall, Zen har lite av den känslan. När jag fick den sa jag att jag förstått vad jag gillade tack vare den, nämligen mångfald. Inte en så häftig analys, och rätt fel också egentligen, men kanske sa jag det för att det fanns så mycket hos den som tilltalade mig.
Och när jag nu läser den igen förstår jag hur mycket hos mig den träffar, eller kanske rent av skapade eller hjälpte till att bygga på för fem år sedan: Hela insiktsgrejen i berättelser, hur cool den är.. Förutsättningarna som vänder i dramat.. Nästan övernaturligt.. Att analysera tankemönster, att analysera och granska sina egna tankar.. Mysfaktorn. Och det känns som jag rekommendera den till folk: Till Feliath för dess kulturnihilism, till w176 för dess betygsanalys (på sidan 176! (där Quan'talis nästan var när han skrev sitt inlägg!) Wow! ) och till Zaphod på grund av dess skildring av en ogripbar känsla - En till av mina saker, som kanske förresten bara är nostalgisk och vag igenkänning. Som Pirsigs tillbakablick på Faidros, som det här inläggets tillbakablick på första gången jag läste boken. Och så Faidros själv, förstås. Det är också en anledning till att han borde läsa den.
En bra bok? Ja, det tycker jag. En viktig bok? Ja, iallafall för mig.
Hur ska jag börja? Jag läste klart boken till slut iallafall, jag kom av mig rätt rejält när det saknades 10 sidor och jag fick sticka till biblioteket och låna ett nytt exemplar.
Rent handlingsmässigt så är den här berättelsen tajt. Nästan övernaturlig, översvämmande, kallsupande insikt, förlorande av fotfästet och en saklig ton jag gillar. Passar mig perfekt.
Filosofin har jag fortfarande inte fått riktigt grepp om, jag förstår vad han skriver, men jag har inte insett sambanden riktigt känns det som - Antingen det, eller så tycker jag bara inte att Kvalitet som linjen mellan fakta och känslor är så självklart som han tycker, att det är lite vagt och ihoptejpat.
Menar han att hur vi människor uppfattar världen centreras kring vad vi tycker är gott? Isåfall har jag förstått, antar jag.
Jag tycker ungefär samma sak när jag läser diskussioner som har tradat sönder sig på forumet. Pirsigs tempo och omfattning är härliga, fast han kanske hade varit lättare att förstå mer kortfattad? Jag tror jag gör en Troberg och hoppar direkt på filosofin nästa gång.
Det jag greppat är iallafall intressant, och även om jag kanske inte kan använda det så mycket i praktiken, som det oftast är med filosofi, så har det vidgat mina vyer. Bara att vara medveten om något kan utveckla dig, som jag brukar se det. Kanske jag bara gillar den för att den ger sken av att vara smart, precis som jag gillar Serial Experiment Lain, utan att vara säker på att jag fattat allt - Tänk om jag bara gillar den för att den ger ett prettosken av att vara djuuuuuup?
Och själv tyckte jag också att det var lite tråkigt med nöjda klassificeringar och fördömande av modern hets i början: Värsta standardgreppen för att vara lite djup, kan jag lita på att han når något med detta? Det varar bara en liten stund dock, sedan känns de motiverade.
I vilket fall som helst så är väl det här, om något, min livsbok, om inte någon annan kan ta den platsen. Jag mindes mest betygstankarna ur den från första gången jag läst den, och definitionen av kvalitet snarare än det klassiska och romantiska.. Det var när jag var 14 år, för 5 år sen, visade det sig.
Vad jag menar med livsbok är att den är så fundamental på många sätt, definitivt inte lika fundamental som min livslåt, Enjoy the Silence med Depeche Mode, som blev en så viktig genom att jag hört den då och då som liten, fångats av den, tänkt att "En dag kanske jag hittar den på CD och blir en sån som lyssnar på sånt" och sedan också gjort det. Obundet av dess kvalitet så kan jag alltså konstatera att det är en viktig del av mig. Typ.
Iallafall, Zen har lite av den känslan. När jag fick den sa jag att jag förstått vad jag gillade tack vare den, nämligen mångfald. Inte en så häftig analys, och rätt fel också egentligen, men kanske sa jag det för att det fanns så mycket hos den som tilltalade mig.
Och när jag nu läser den igen förstår jag hur mycket hos mig den träffar, eller kanske rent av skapade eller hjälpte till att bygga på för fem år sedan: Hela insiktsgrejen i berättelser, hur cool den är.. Förutsättningarna som vänder i dramat.. Nästan övernaturligt.. Att analysera tankemönster, att analysera och granska sina egna tankar.. Mysfaktorn. Och det känns som jag rekommendera den till folk: Till Feliath för dess kulturnihilism, till w176 för dess betygsanalys (på sidan 176! (där Quan'talis nästan var när han skrev sitt inlägg!) Wow! ) och till Zaphod på grund av dess skildring av en ogripbar känsla - En till av mina saker, som kanske förresten bara är nostalgisk och vag igenkänning. Som Pirsigs tillbakablick på Faidros, som det här inläggets tillbakablick på första gången jag läste boken. Och så Faidros själv, förstås. Det är också en anledning till att han borde läsa den.
En bra bok? Ja, det tycker jag. En viktig bok? Ja, iallafall för mig.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Re: Arvid och boken av Pirsig
Själv sammanfattar Pirsig i sin andra bok det så här: Kvalitet är ett substantiv. Med det menar han att kvaliteten är det primära, resten är beskrivningar. Det är en bra bil. Bra är det primära, bil är en beskrivning av det som är bra.
En sak som många av de som kommenterat boken på Amazon hängt upp sig på är hur han behandlar Chris, vilket en del går så långt som att kalla barnmisshandel. Jag har hört det argumentet flera gånger på andra ställen också. Är det bara jag som tycker att det är överkänsligt? Visst, det är inte lätt för Chris i slutet av boken, men han gör vad han kan utifrån situationen. Vad mer kan man begära?
Apropå Chris, vilken upplaga har folk läst? I de nyare beskrivs i efterordet vad som hänt med Chris efter att boken publicerats. Ni som läst det, tillför det något. Var det rätt eller fel att ta med det?
Kul att du gillar den!
Som jag sagt tidigare så kräver den nästan en andra genomläsning.
Jag skulle nog försöka sammanfatta det ungefär som du och säga att kvalitet är linjen mellan fakta och känslor, men förtydliga med att det inte avser linje som gräns utan linje som mötesplats. Kvalitet uppstår där fakta och känslor sammanfaller, eller om man så föredrar kan man säga att fakta och känslor är sättet vi uppfattar kvalitet på.
Själv sammanfattar Pirsig i sin andra bok det så här: Kvalitet är ett substantiv. Med det menar han att kvaliteten är det primära, resten är beskrivningar. Det är en bra bil. Bra är det primära, bil är en beskrivning av det som är bra.
Jag tror faktiskt inte det. Hade han gjort det hade boken blivit för tung och för abstrakt, vilket skulle få de flesta att dumpa den.
Jo, han lägger ut några trådar som han inte knyter ihop direkt. Man måste dessutom se det i ljuset av när boken skrevs, det var andra tider.
Det jag tycker är att Pirsig sätter fingret på en disharmoni i vårt tankesätt, i samhället och i kulturen. Denna disharmoni känner jag igen och jag ser den ofta. Vad han dessutom gör är att förklara orsakerna och hitta en enande lösning där han binder ihop tankesätten på ett elegant sätt. För mig så ringer hans lösning med en renare ton än det traditionella sättet att se på världen.
En sak som många av de som kommenterat boken på Amazon hängt upp sig på är hur han behandlar Chris, vilket en del går så långt som att kalla barnmisshandel. Jag har hört det argumentet flera gånger på andra ställen också. Är det bara jag som tycker att det är överkänsligt? Visst, det är inte lätt för Chris i slutet av boken, men han gör vad han kan utifrån situationen. Vad mer kan man begära?
Apropå Chris, vilken upplaga har folk läst? I de nyare beskrivs i efterordet vad som hänt med Chris efter att boken publicerats. Ni som läst det, tillför det något. Var det rätt eller fel att ta med det?
Hurra, troberg!
Allt jag verkligen önskade mig i julklapp var att någon skulle ta upp min Pirsigdiskussion.
Som jag sagt tidigare så kräver den nästan en andra genomläsning.
Kanske ska förtydliga att jag redan läst den en gång, det är en rätt central del av hela den där "fundamental del av mig"-grejen..
Jag skulle nog försöka sammanfatta det ungefär som du och säga att kvalitet är linjen mellan fakta och känslor, men förtydliga med att det inte avser linje som gräns utan linje som mötesplats. Kvalitet uppstår där fakta och känslor sammanfaller, eller om man så föredrar kan man säga att fakta och känslor är sättet vi uppfattar kvalitet på.
Det vill säga, att sådant som är Gott har fakta och känslor.
Jag menade att man kan dela upp världen med hjälp av kvalitet, eftersom vi uppfattar världen med kvaliteten. Nåja.
Själv sammanfattar Pirsig i sin andra bok det så här:
Den andra boken är också ball. Också sådär skarpt granskande omtumlande och härlig, iallafall en mening - Den där han beskriver sig själv från när han skrev Zen och Konsten..
Borde kanske läsa den också, det var ett tag sedan med den med.
Jag tror faktiskt inte det. Hade han gjort det hade boken blivit för tung och för abstrakt, vilket skulle få de flesta att dumpa den.
Men lättare att förstå?
En sak som många av de som kommenterat boken på Amazon hängt upp sig på är hur han behandlar Chris, vilket en del går så långt som att kalla barnmisshandel.
Jag tyckte det var fullt naturligt. Själv tyckte jag nästan att det var för bra - Han klarar verkligen av att vara bestämd när det behövs - men bestämde mig för att inte bli imponerad ändå. Det skulle varit lite för macho.
I de nyare beskrivs i efterordet vad som hänt med Chris efter att boken publicerats. Ni som läst det, tillför det något. Var det rätt eller fel att ta med det?
Meh, det är trevligt.
Allt jag verkligen önskade mig i julklapp var att någon skulle ta upp min Pirsigdiskussion.
Som jag sagt tidigare så kräver den nästan en andra genomläsning.
Kanske ska förtydliga att jag redan läst den en gång, det är en rätt central del av hela den där "fundamental del av mig"-grejen..
Jag skulle nog försöka sammanfatta det ungefär som du och säga att kvalitet är linjen mellan fakta och känslor, men förtydliga med att det inte avser linje som gräns utan linje som mötesplats. Kvalitet uppstår där fakta och känslor sammanfaller, eller om man så föredrar kan man säga att fakta och känslor är sättet vi uppfattar kvalitet på.
Det vill säga, att sådant som är Gott har fakta och känslor.
Jag menade att man kan dela upp världen med hjälp av kvalitet, eftersom vi uppfattar världen med kvaliteten. Nåja.
Själv sammanfattar Pirsig i sin andra bok det så här:
Den andra boken är också ball. Också sådär skarpt granskande omtumlande och härlig, iallafall en mening - Den där han beskriver sig själv från när han skrev Zen och Konsten..
Borde kanske läsa den också, det var ett tag sedan med den med.
Jag tror faktiskt inte det. Hade han gjort det hade boken blivit för tung och för abstrakt, vilket skulle få de flesta att dumpa den.
Men lättare att förstå?
En sak som många av de som kommenterat boken på Amazon hängt upp sig på är hur han behandlar Chris, vilket en del går så långt som att kalla barnmisshandel.
Jag tyckte det var fullt naturligt. Själv tyckte jag nästan att det var för bra - Han klarar verkligen av att vara bestämd när det behövs - men bestämde mig för att inte bli imponerad ändå. Det skulle varit lite för macho.
I de nyare beskrivs i efterordet vad som hänt med Chris efter att boken publicerats. Ni som läst det, tillför det något. Var det rätt eller fel att ta med det?
Meh, det är trevligt.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Re: Hurra, troberg!
Inom rollspel skulle man kunna säga att ett högkvalitativt spel har bra regler och bra stämning, en högkvalitativ spelledare är förtrogen med spelmekaniken och berättartekniken och så vidare.
Hur skulle jag kunna låta bli, det var ju jag som nominerade den.
Jo, jag insåg det, men påpekade det för de andra läsarna. Dessutom var det ett tag sedan och jag fick intrycket av att du var i yngsta laget vid första genomläsningen.
Exakt, några sätt till att uttrycka det på.
Inom rollspel skulle man kunna säga att ett högkvalitativt spel har bra regler och bra stämning, en högkvalitativ spelledare är förtrogen med spelmekaniken och berättartekniken och så vidare.
Ur en rent filosofisk synvinkel så är den ett betydligt starkare verk, men har man inte läst ZatAoMM först så är den ganska förvirrande (tro mig, jag läste dem i fel ordning...).
Jag tror inte det. Mycket av det som verkar trivialt är sådant han använder för att ge en verklighetsnära förankring till filosofin, att förklara den i termer som är lätta att greppa. Utan dem skulle den antagligen blivit för abstrakt.
Samma här. Han var rak och tydlig och lät Chris känna sig vuxen och utvecklas. Jag misstänker att kritikerna inte greppat boken och behövde något att slå på.
Trevligt kanske inte är det uttryck jag skulle valt, men jag håller med om att det tillför något. Jag har dock varit sugen på att maila honom och korrigera hans "svenska" ord "kulturbärer"...