Flurtis
Hero
En sak som har slagit mig när man pratar om rollspelsteori är att man alltid pratar om gruppens gemensamma spelupplevelse. Låt mig vidarutveckla:
När man pratar om GNS så gäller ju som bekant ämnet spelstilar. Den självklara frågan här måste ju vara vad är en spelstil? För mig är en spelstil en individuell smak och touch på rollspelsupplevelsen. Det är spelstilen som skiljer mig ifrån den till höger om mig på spelbordet. I dagsläget så så brukar vi ofta använda termer som problemlösning narrativism gameism etc, när vi pratar om spelstilar. Men som jag ser det så inriktar sig inte dessa "termer" den individuella spelstilen, undan snarare på gruppens gemensamma spelstil.
En effekt utav detta blir ju att när man använder sig mycket utav GNS så hamnar fokus på gruppens spelstil men inte individen.
Missförstå mig inte nu. Jag är inte ute efter att kritisera GNS. Faktum är att jag vill hålla GNS utanför den här diskussionen. Det jag vill lyfta fram är individens spelupplevelse. Vad har vi för olika mål och förväntningar individuellt vid ett spelmöte.
Jag tänker mig den här frågeställningen i en väl sammansvetsad grupp som har en viss spelstil enligt GNS modellen, T:ex Gameism eller narrativism. Är det då en självklarhet att alla "narrativismare" har samma förväntningar och "kicks" på spelmötet. Jag tycker inte det. Jag anser att en Narrativismare mycket väl kan ha en annan uppfattning än en annan Narrativismare på vad som är ballt och häftigt.
För mig finns det två lyckade spelmöten:
Den ena när individens spelupplevelse varit possetiv: Kärnan.
Den andra när gruppens spelupplevelse varit possetiv: Skalet
Den här synen kan ju självklart framstå som väldigt egoistisk, men är den inte sann? Varför denna onödiga analys då? Ja därför att jag ofta finner att jag saknar stöd i rollspelsteori för Kärnan. Oftast kan vi tillämpa GNS och andra modeller för att analysera och förbättre Skalet, men har vi några liknande verktyg för Kärnan?
Detta är inte bara nödvändigt av spelledaren men även för speltillverkare för visst måste Kärnan vara lika viktig som Skalet?
Vad finns det då för några Kärnor i våra rollspelmöten? Vad vill man uppnå och varför som enskild spelare? Visst skulle man kunna använda sig av termer som Powergejmare och friformare här men jag tycker inte att dom verkligen beskriver vad man vill ha ut av spelmötet. Vad som får en att gå glad därifrån och se fram emot nästa spelsession.
Jag vet inte själv vad jag vill med detta inlägg. Mestadels tror jag att jag vill föra en diskussion angående en djupare syn på spelarens spelupplevelsen än bara gruppens gemensamma spelupplevelse. Vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar?
//Flurtis
När man pratar om GNS så gäller ju som bekant ämnet spelstilar. Den självklara frågan här måste ju vara vad är en spelstil? För mig är en spelstil en individuell smak och touch på rollspelsupplevelsen. Det är spelstilen som skiljer mig ifrån den till höger om mig på spelbordet. I dagsläget så så brukar vi ofta använda termer som problemlösning narrativism gameism etc, när vi pratar om spelstilar. Men som jag ser det så inriktar sig inte dessa "termer" den individuella spelstilen, undan snarare på gruppens gemensamma spelstil.
En effekt utav detta blir ju att när man använder sig mycket utav GNS så hamnar fokus på gruppens spelstil men inte individen.
Missförstå mig inte nu. Jag är inte ute efter att kritisera GNS. Faktum är att jag vill hålla GNS utanför den här diskussionen. Det jag vill lyfta fram är individens spelupplevelse. Vad har vi för olika mål och förväntningar individuellt vid ett spelmöte.
Jag tänker mig den här frågeställningen i en väl sammansvetsad grupp som har en viss spelstil enligt GNS modellen, T:ex Gameism eller narrativism. Är det då en självklarhet att alla "narrativismare" har samma förväntningar och "kicks" på spelmötet. Jag tycker inte det. Jag anser att en Narrativismare mycket väl kan ha en annan uppfattning än en annan Narrativismare på vad som är ballt och häftigt.
För mig finns det två lyckade spelmöten:
Den ena när individens spelupplevelse varit possetiv: Kärnan.
Den andra när gruppens spelupplevelse varit possetiv: Skalet
Den här synen kan ju självklart framstå som väldigt egoistisk, men är den inte sann? Varför denna onödiga analys då? Ja därför att jag ofta finner att jag saknar stöd i rollspelsteori för Kärnan. Oftast kan vi tillämpa GNS och andra modeller för att analysera och förbättre Skalet, men har vi några liknande verktyg för Kärnan?
Detta är inte bara nödvändigt av spelledaren men även för speltillverkare för visst måste Kärnan vara lika viktig som Skalet?
Vad finns det då för några Kärnor i våra rollspelmöten? Vad vill man uppnå och varför som enskild spelare? Visst skulle man kunna använda sig av termer som Powergejmare och friformare här men jag tycker inte att dom verkligen beskriver vad man vill ha ut av spelmötet. Vad som får en att gå glad därifrån och se fram emot nästa spelsession.
Jag vet inte själv vad jag vill med detta inlägg. Mestadels tror jag att jag vill föra en diskussion angående en djupare syn på spelarens spelupplevelsen än bara gruppens gemensamma spelupplevelse. Vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar?
//Flurtis
