Nekromanti Brädspelstråden: Höst
- Thread starter Max Raven
- Start date
Vimes
Sillkung
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 12,089
Jag spelade, som sagt i en annan tråd, CamelUp förra tisdagen (spelet inköpt på hos Lekbergs på TullCon, för övrigt). Det här är alltså Spiel des Jahres 2014, och där kan man kanske sluta, för det säger det mesta: det här är ett bra casual/familje-spel, du behöver tänka en del men utan något jättedjup eller allt för mycket komplexitet. Men vidare: spelet är ett bettingspel där tärningar i olika färg matas fram ur en pyramid, tärningarnas färg korresponderar mot en kamels färg, som tar lika många steg som tärningen visar. Den intressanta mekaniken är att kamelerna staplas på varandra så att en kamel som kommer sist till en ruta hamnar ovanpå de andra, men också att om en kamel i botten av en kamelstapel ska flyttas så flyttar den med sig alla kameler ovanpå. Detta gör det, förstås, betydligt svårare att räkna ut sannolikheten för var en kamel ska hamna i racet.
Är det kul? tja, jag hade druckit en del vin i tisdags och tyckte det var jättekul att tjoa "C-C-C-CAMEL-UP!" när kameler blev staplade på varandra och så vidare. Så jag hade kul. Känns som en given filler, eller introspel, eller "julspel"*: ett spel för 2-8 deltagare (jag gissar att det är bäst på typ 5-6), lätt att lära (jag ska försöka spela det med min 7-åring i helgen), robusta komponenter (tärningspyramiden är förstås helt onödig, men kul. Rejäla TRÄkameler), snabbspelat (20-30 min på fem halvfyllon i tisdags), beroendeframkallande (vi spelade två partier i tisdags, och hade spelat fler om det inte varit sent och vi spelat Puerto Rico innan).
Så, jag ger CamelUp tummen upp.
_____________
*"Julspel" innebär för mig ett spel som jag och min bror (som båda gillar att spela spel där man måste sitta med pannan i djupa veck) med mina föräldrar (som är jättegamla och har jättesvårt att lära sig nya spel) och min dotter på 7-år runt jul.
Är det kul? tja, jag hade druckit en del vin i tisdags och tyckte det var jättekul att tjoa "C-C-C-CAMEL-UP!" när kameler blev staplade på varandra och så vidare. Så jag hade kul. Känns som en given filler, eller introspel, eller "julspel"*: ett spel för 2-8 deltagare (jag gissar att det är bäst på typ 5-6), lätt att lära (jag ska försöka spela det med min 7-åring i helgen), robusta komponenter (tärningspyramiden är förstås helt onödig, men kul. Rejäla TRÄkameler), snabbspelat (20-30 min på fem halvfyllon i tisdags), beroendeframkallande (vi spelade två partier i tisdags, och hade spelat fler om det inte varit sent och vi spelat Puerto Rico innan).
Så, jag ger CamelUp tummen upp.
_____________
*"Julspel" innebär för mig ett spel som jag och min bror (som båda gillar att spela spel där man måste sitta med pannan i djupa veck) med mina föräldrar (som är jättegamla och har jättesvårt att lära sig nya spel) och min dotter på 7-år runt jul.
I går spelade vi Dead of Winter, ett semi-coop-spel där man är ett gäng överlevande under zombieapokalypsen under vintern. Man har dels ett övergripande mål beroende på scenario (de vi spelade var Stockpile där man skulle se till att man hade en massa mat, verktyg, bränsle, medicin, och barrikader, och Raiding Party där man skulle tömma två platser på allt av intresse), och dels har varje spelare ett hemligt mål de ska uppnå förutom det gemensamma (jag hade t ex Hoarder i det ena scenariet, där jag skulle ha fler kort på hand än alla andra, och Let It Burn i det andra där jag skulle se till att vi slutade spelet med en massa barrikader och att jag hade ett Bränsle-kort över). Det finns en chans på knappt 50% att någon av spelarna är förrädare och försöker motarbeta de andra. Man kan också bli utslängd ur kolonin, och byter då ut sitt målkort mot ett nytt som är oberoende av om kolonin överlever eller inte.
Förutom att jobba mot det övergripande målet kommer det varje hel runda en Kris, som oftast brukar innebära "offra X kort (där X=antalet icke-utslängda spelare) annars händer skit, och om ni offrar X+2 kort får ni en boost." De offrade korten är dock, likt Battlestar Galactica, hemliga, och om någon stoppar in ett kort av fel sort så tar det ut ett kort av rätt sort. Och som extra lök på laxen får man i varje spelartur en egen potentiell händelse av något slag, som kan trigga på olika saker (finns person X i spel, har du någon figur i kolonin, flyttar du någon figur till en annan plats, o s v) och kräva olika val av en.
Ens lilla faktion består till att börja med av två figurer per spelare, men man kan givetvis bli av med folk genom skador av frost och zombiebett, och man kan även hitta fler överlevande ute i stan. Har man fler figurer kan man göra fler saker och har tillgång till fler specialförmågor, men å andra sidan behövs mer mat för fler figurer. Det kan också finnas "hjälplösa överlevare," som bara kostar extra mat men inte kan göra något.
Min uppfattning om spelet var att det var ASCOOLT. Man fick verkligen hela tiden väga olika aspekter av spelet mot varandra - vill jag stå kvar här ute på polisstationen och leta saker till nästa runda och locka hit en zombie, eller vill jag ta mig tillbaka till kolonin och riskera att bli skadad eller till och med biten på vägen? Vågar jag anfalla zombien och riskera att bli skadad eller zombifierad själv? Ska vi spendera de här korten på att lösa krisen, eller ska vi leva med konsekvenserna av att misslyckas och använda dem proaktivt i stället?
Förutom att jobba mot det övergripande målet kommer det varje hel runda en Kris, som oftast brukar innebära "offra X kort (där X=antalet icke-utslängda spelare) annars händer skit, och om ni offrar X+2 kort får ni en boost." De offrade korten är dock, likt Battlestar Galactica, hemliga, och om någon stoppar in ett kort av fel sort så tar det ut ett kort av rätt sort. Och som extra lök på laxen får man i varje spelartur en egen potentiell händelse av något slag, som kan trigga på olika saker (finns person X i spel, har du någon figur i kolonin, flyttar du någon figur till en annan plats, o s v) och kräva olika val av en.
Ens lilla faktion består till att börja med av två figurer per spelare, men man kan givetvis bli av med folk genom skador av frost och zombiebett, och man kan även hitta fler överlevande ute i stan. Har man fler figurer kan man göra fler saker och har tillgång till fler specialförmågor, men å andra sidan behövs mer mat för fler figurer. Det kan också finnas "hjälplösa överlevare," som bara kostar extra mat men inte kan göra något.
Min uppfattning om spelet var att det var ASCOOLT. Man fick verkligen hela tiden väga olika aspekter av spelet mot varandra - vill jag stå kvar här ute på polisstationen och leta saker till nästa runda och locka hit en zombie, eller vill jag ta mig tillbaka till kolonin och riskera att bli skadad eller till och med biten på vägen? Vågar jag anfalla zombien och riskera att bli skadad eller zombifierad själv? Ska vi spendera de här korten på att lösa krisen, eller ska vi leva med konsekvenserna av att misslyckas och använda dem proaktivt i stället?