Natten var klar och kall. Stjärnorna gnistrade som diamanter på himlen och en svag vind gjorde känslan av kyla ytterligare lite mer påtaglig. Fader Meadows gick sakta över kyrkogården i det milda skenet från de heliondrivna lyktorna. Han vände sig kort om och såg upp mot den upplysta kyrkan och kände som vanligt frid och trygghet. Runt okring honom på kyrkogården lyste gravljusen upp gravarna. Det var alla helgonaafton, en tid av frid och hågkomst.
Längst ned på kyrkogården stod grinden öppen. Fader Meadows gick långsamt däråt. Plötsligt uppstod ett kraftigt muller och fadern ryckte till. Det svarta tåget dök upp från ingenstans. Rälsen vibrerade och det svarta loket spydde ut sin svarta rök. Dånet var för ett ögonblick öronbedövande och tåget for genom natten som ett galet odjur. Men lika fort som det kom så var det borta. Fader Meadows rös. Tyst förbannade han transportdepatementet som godkännt bygget av järnvägen så nära kyrkan. Ena dagen hade det legat ett vackert fält där och dagen efter den svarta banvallen.
Fader Meadows gick vidare ned till grinden. Ljuset från helionerna verkade minska för varje steg och vinden tilltog något. Stegen blev mer tveksamma och väl mellan gridstolparna så var det nära att han stannade helt. Den åldrade prästen skämdes plötsligt. En man av gud, rädd för en järnväg och lite mörker. Han tog trotsigt ett havdussin steg ut genom grinden. Banvallen var ytterligare ett förtiotal steg bort, hög och massiv. Plötsligt drog ett moln för månen. Underligt, himlen hade varit helt klar för bara en stund sedan. Fadern tittade upp emot himlen och vände sedan blicken mot kyrkan. Den upplysta fasaden strålade inte så klart som den borde. Plötsligt kändes det som om kyrkan färdades bort från honom och som om grinden som bara var några steg bort var avsevärt längre.
Plötsligt hörde han ett ljud bakom sig, ett ljud av nedfallande stenar. Fadern slängde stoltheten för vindarna. Han sprang. De första stegen kändes det som om någon höll honom fast. Varje steg var en kamp. Banvallens tyngd och massa gjorde att det kändes som han sprang i vatten. Han hörde ljudet från tåget igen, kände dess doft och smak av järn. Det var inte där än, men det kom. Det kom!
Men så plötsligt släppte det. Fadern stapplade in genom grindarna och tittade bakom sig. Banvallen låg stilla och tyst. Inget tåg kom och natten var stilla. Fadern väntade innanför grinden i över en minut, men inget hände. Han log ett nervöst leende och bannade sig själv. Dina sinnen spelar dig spratt, gamle man! Han vände sig om och började gå upp mot kyrkan. Plötsligt reste sig nackhåren på honom. Han kastade en snabb blick över axeln, men kunde inte se någonting. Han gick raskt upp till kyrkan, stängde dörren och låste den med dubbla slag.
Långt bort i natten tjuter en ensam tågvissla.
Längst ned på kyrkogården stod grinden öppen. Fader Meadows gick långsamt däråt. Plötsligt uppstod ett kraftigt muller och fadern ryckte till. Det svarta tåget dök upp från ingenstans. Rälsen vibrerade och det svarta loket spydde ut sin svarta rök. Dånet var för ett ögonblick öronbedövande och tåget for genom natten som ett galet odjur. Men lika fort som det kom så var det borta. Fader Meadows rös. Tyst förbannade han transportdepatementet som godkännt bygget av järnvägen så nära kyrkan. Ena dagen hade det legat ett vackert fält där och dagen efter den svarta banvallen.
Fader Meadows gick vidare ned till grinden. Ljuset från helionerna verkade minska för varje steg och vinden tilltog något. Stegen blev mer tveksamma och väl mellan gridstolparna så var det nära att han stannade helt. Den åldrade prästen skämdes plötsligt. En man av gud, rädd för en järnväg och lite mörker. Han tog trotsigt ett havdussin steg ut genom grinden. Banvallen var ytterligare ett förtiotal steg bort, hög och massiv. Plötsligt drog ett moln för månen. Underligt, himlen hade varit helt klar för bara en stund sedan. Fadern tittade upp emot himlen och vände sedan blicken mot kyrkan. Den upplysta fasaden strålade inte så klart som den borde. Plötsligt kändes det som om kyrkan färdades bort från honom och som om grinden som bara var några steg bort var avsevärt längre.
Plötsligt hörde han ett ljud bakom sig, ett ljud av nedfallande stenar. Fadern slängde stoltheten för vindarna. Han sprang. De första stegen kändes det som om någon höll honom fast. Varje steg var en kamp. Banvallens tyngd och massa gjorde att det kändes som han sprang i vatten. Han hörde ljudet från tåget igen, kände dess doft och smak av järn. Det var inte där än, men det kom. Det kom!
Men så plötsligt släppte det. Fadern stapplade in genom grindarna och tittade bakom sig. Banvallen låg stilla och tyst. Inget tåg kom och natten var stilla. Fadern väntade innanför grinden i över en minut, men inget hände. Han log ett nervöst leende och bannade sig själv. Dina sinnen spelar dig spratt, gamle man! Han vände sig om och började gå upp mot kyrkan. Plötsligt reste sig nackhåren på honom. Han kastade en snabb blick över axeln, men kunde inte se någonting. Han gick raskt upp till kyrkan, stängde dörren och låste den med dubbla slag.
Långt bort i natten tjuter en ensam tågvissla.
