Call of Cthulhu fyller 40 idag! Bästa Cthulhu minnet!

[God45]

Mitt bästa Call of Cthulhu minne är när vi hade fått tag på tre olika magiska ritualer som kunde användas tillsammans för att göra… Något. Oklart vad. Vi kommer överens om att det vore sjukt korkat att utföra ritualerna. Liksom, så dumt va? Men för att ingen skulle bli frestad att göra det ändå delade vi upp ritualerna mellan oss. Vi var 3 levande utredare så vi tog varsin ritual med oss och åkte hem. Planen var att träffas dagen efter och fortsätta utredningen.

Så alla utför så klart sin ritual!

Spelare 1 reser okontrollerat i tiden och råkar utplåna sig själv retroaktivt genom att förstöra tidslinjen,

Spelare 2 binder en dimensionsvarelse under sin kontroll och reser till drömvärlden och andra dimensiomer för att bli en stor trollkarl.

Jag kommer i direktkontakt med något som är som en gud, tappar all sanity och går på ett kalkulerat killing spree där jag dödar alla ens lite inblandade i våra utredningar tills Spelare 2 dyker upp och dödar mig för att stoppa det.

 

[Skarpskytten]

Beyond the Mountians of Madness, SL jag. Det som följer förstör äventyret för dig.

Spoiler

Så spelarna har sabbat Väggen som håller Guden sovande genom att plocka bort Starkweathers huvud, världen håller på att gå under och de flyr åt olika håll. Två RP sticker med en tredje RP, som på grund av sin nyfikenhet har fått ena armen uppäten (ben och nerver är dock kvar) och blivit galen på kuppen. In genom en dörr kommer två Äldre ting. Varelserna tecknar mot dörren som går till Väggen och förklarar med sina psedopodder att de behöver en av RPna (för att laga Väggen genom att stoppa in dennes levande i huvud i den där den lär bli kvar halvt levande i all evighet, kan man räkna ut). De två spelarna vars RP är stridsdugliga bara tittar på varandra, nickar och berättar att de lägger ifrån sig den tredje RPn och backar ut ur rummet. Inte ett ord sades, de var helt överens om att de skulle offra sin värnlösa vän för att rädda sina egna skinn. Sublimt.

 

[Skarpskytten]

Oh! En till. Mitt personliga rekord.

Shub-Niggurath kom. Min gubbe blev på en och samma stridsrunda av med 1) all sin SAN, 2) all sin STR, 3) alla sina HP.

Slå det!

 

[God45]

Oh! En till. Mitt personliga rekord.

Yog-soggoth kom. Min gubb blev på en och samma stridsrunda av med 1) all sin SAN, 2) all sin STR, 3) alla sina HP.

Slå det!

Det är ett perfekt hattrick!

 

[Skarpskytten]

Det är ett perfekt hattrick!

Precis. Jag är mkt stolt över denna prestation. Lite synd bara att vi sumpade äventyret och släppte lös en gud i den grekiska övärlden.

 

[McKatla]

Tre minnen:

1) i vårt första CoC-äventyr för ca 30 år sedan mötte vi en mumie i en källare hos en professor. Vi tog oss nätt och jämt ut och lyckades stänga in den, men ville ju ha vad det nu var som fanns därnere. Så vi tog på oss riddarrustningar som fanns att tillgå i huset, och kunde sedan oskadda rumstera om i källaren trots en mumie som försökte bitas och rivas – men helt verkningslöst på grund av all skyddande plåt. Det var ofantligt underhållande!

2) Min rollperson (samma som i 1 tror jag) lyckades lära sig att åkalla något urgammalt väsen, vilket han såklart inte kunde låta bli att testa i träsken utanför New Orleans (jag visste som spelare inget om CoC:s förutsättningar att det ALLTID är bättre att låta bli sådant!). Och ja, monstret, stort som det högsta trädet, uppenbarade sig med sin svängande trädarmar och en massa munnar med vassa tänder. Jag beordrade då varelsen att ge sig på vår nemesis varpå spelledaren bara konstaterar att jag visserligen kunde kalla på den, men att jag inte har lärt mig formeln för att kontrollera den. Resterna av rollpersonen återfanns dagen efter som skrumpna, utsugna rester...

3) Min vekling till bokmal och överliggare vid Uppsala universitet följde med på en arkeologisk resa till Island. Han ramlade av hästryggen, så klumpig vara han. Och han orkade inget, så klen var han. Och han vågade inte gå över hängbron, så feg var han (de andra fick bära honom efter att han frusit av skräck när han krypande kommit halvvägs). Väl framme hittar vi en urgammal grav under jord, där vi till sist står inför en mäktig odöd varelse, typ en lich. Denne tar sig an den ene efter den andre i sällskapet, tills bara bokmalen återstår – han har försökt gömma sig bakom alla de andra. Men Det Superhäftiga Svärdet (TM) ligger av en slump Inom räckhåll, och han tänker att han ju i alla fall måste försöka göra något. Så han tar svärdet, och anfaller. Vågar knappt ens själv titta så han hugger närmast blint. Spelledaren konstaterar att här krävs närmast ett mirakel, dvs ett slag på 01, för att lyckas besegra varelsen. Varpå jag slår 01! Så räddade bokmalen dagen! Och skröt om det resten av sitt liv, där han aldrig igen vågade lämna Uppsala.

 

[Magnus Seter]

Black devil mountain, ett äventyr i Asylum and other Tales. Jag är keeper. Nyarlathotep dyker upp ... rollpersonerna slår SAN. De som lyckas tar T10 SAN loss, alla blir galna. Den som misslyckas förlorar T100, och tar 2 poäng SAN loss! Dör sedan nästa runda med vettet i behåll.

För att inte tala om Masks of Nyarlathotep där rollpersonerna får en mystisk lapp med meddelandet att de ska möta någon mitt i natten i en mörk gränd, och säg inget till nån! Ta inte med vapen. Och de åker dit. Utan vapen och utan att berätta för någon. Ses aldrig igen.

 

[Henke]

Skulle tippa på att det har att göra med Masks of Nyarlathotep när min arkeolog Nathaniel Petersen får låna en magisk dolk av gudomen Oden för att förgöra drottning Nitocris nere i någon underjordisk pyramid. Han hade blivit instruerad att hugga drottningen i ett av ögonen men minns inte där och då om det var vänster eller höger. Vi stannade berättelsen mitt i själva hugget så det blev en cliffhanger till nästa spelmöte (något halvår senare).

 

[entomophobiac]

Har spellett Beyond the Mountains of Madness två gånger, båda gånger med grupper som inte var bekanta med Cthulhu Mythos. Det blev väldigt roligt båda gånger och såna upplevelser som är precis helt omöjliga att återskapa så fort folk "spoilats".

 

[Christoffer]

Alla gånger med Tentakler och dynamit i källare. Utan det är det inte Cthulhu enligt källa nedan.

De få som jag har spelat har alltid slutat i en källare med en massa tentakler och dynamit.

/Cthulhu enligt Poppe

 

[revault]

Vi spelade Masks of Nyarlathotep och alla hade fått färdiga rollpersoner av spelledaren. Jag spelade en krigsveteran från första världskriget som var riktigt duktig på att hantera sitt gevär. Tyvärr så led han också av allvarlig PTSD och varje gång det började smälla runt om honom blev han katatonisk och kröp ihop i fosterställning.

 

[Organ]

Bästa vet jag inte men i alla fall det första. Jag och fyra vänner var helt nya på CoC. Jag var Keeper och scenariot var klassikern The Haunting. Jag och spelarna var vana med Drakar och demoner och ingen av oss tänker att det här nya spelet, som dessutom har samma regler, ska bli särskilt dödligt. Vad kan hända, liksom? Vi har ju för fasen slagits mot både demoner, troll och drakar och klarat det galant.

Spelarna undersöker det beryktade spökhuset Corbit House. De sitter sent på natten i köket och spelar kort. Jag bestämmer mig för att spajsa upp det hela genom att låta en av rollpersonerna bli besatt av den onda ande som härjar i huset och försöka ta livet av sina kamrater. Jag väljer med flit den av rollpersonerna som ”klenast” just för att det hela inte ska utgöra ett sånt stort hot. Jag vill ju inte ha en TPK på händerna utan bara skrämma upp spelarna lite grand.

Sagt och gjort. Den utvalde spelarens åldrade antikhandlare reser sig plötsligt upp, kastar korten på bordet (död mans hand naturligtvis) och drar sin 32-kalibriga revolver. Jag låter ingen bli automatöveraskad utan alla får slå initiativ. Allt för spänningens skull och att det inte ska bli så dödligt. Den skröplige antikhandlaren slår dock naturligtvis bättre än både ex-militären, storviltjägaren och privatdetektiven och är först.

”Nåja, han har ju bara baschans, så hur illa kan det gå?” tänker jag.

Spelaren slår. 01. Ett omedelbart dödande skott i huvudet på den ene. Ett skott till. Ingen crit men väl en Impale, tillräckligt för att ännu en rollperson ska död välta bakåt på sin pinnstol. Den kvarvarande spelaren är nu ensam kvar med sin plötsligt mordiske vän och blåser honom åt skogen med sitt avsågade hagelgevär.

På en spelrunda har det som bara skulle bli en lite creepy och otäck händelse oåterkalleligen decimerat spelarnas rollpersoners antal med 75%.

Konsensus kring bordet var att CoC var ett skitspel men jag hade fått en ny favorit.

 

[Rangertheman]

Mitt enda "gamla" minne är att jag köpte Call of Cthulhu-boxen (andra utgåvan) på Computer Center/Spelhålan i Malmö efter att ha kollat på den vid ett flertal besök. Tror att vi spelade det en eller två gånger, men återgick säkert rätt snabbt till DoD, Mutant och Chock.

I Call of Cthulhu Sverige har det hänt en hel del saker som säkert kommer att kommas ihåg länge Eftersom det rör Tjurmannen från Kungsskär lägger jag det inom spoiler-taggar. Men det är inga alltför grova spoilers eftersom merparten är påhittat utanför kampanjen.

Spoiler

Vid ett besök i en Skansen-liknande inrättning hittade jag på att ett av husen var hämtat från en liten by, Altedal, med ett mystiskt förflutet. Självklart ville utredarna besöka den byn, så det var bara att googla fram en lämplig karta och bygga ut berättelsen

Efter att ha undersökt byn övernattade utredarna i en liten stuga i byns utkanter. Alla utredare utom en gjorde en "drömvandring" för att försöka få insikter i vad som kunde ha hänt när alla bybor plötsligt försvann. Den kvarvarande utredaren, professor Holmlund, har en pipa som låter honom få en inblick i drömmarna som de övriga ser. Han gick runt i byn med pipan i munnen.

Drömmen var inte som de var vana vid att de särskilda drömmarna var, utan mer som ett minne som spelades upp. Bilderna är lite som vaselin på en lins. Holmlund såg också händelserna, men eftersom han inte var med de andra hörde han inga ljud eller röster. Byäldsten ledde alla byborna till en grotta, urgröpt ur flodbanken några meter ovanför vattenytan, en grotta som gruppen besökt i vaket tillstånd. Han berättade att Fadern och Modern hade kommit och att det var dags att möta dem i dopet. Väl i grottan drogade han dem och skar halsen av dem en efter en, och knuffade ner liken i floden. Till berättelsen hör att en annan av utredarna, Elise, rörde vid resterna av en kniv när de besökte grottan tidigare och då fick en vision av morden. De sovande försöker därför, innan alla byborna kommit ner i grottan, att stoppa så många av dem de kan. Ett lyckat slag på drömfärdigheten gör att de hindrar några bybor, vilket får dem att upplösas i intet. Holmlund tecknar istället skyddsrunor, som han lärt sig tidigare, på klippväggen som leder ner till grottan. För de sovande dyker de upp som glödande tecken.

Holmlund upptäcker också att en man gått bakom Byäldsten hela tiden och gjort mystiska gester. Men han kan inte meddela "drömvandrarna". De samlade insatserna gör ändå att mannen tycks bli rädd och fly därifrån. Han rusar upp till storgården. Holmlund, som ser honom fly, följer efter i den riktiga världen. Den flyende mannen hoppar upp på en häst och skrämmer iväg övriga hästar innan han rider österut. I ett desperat försök att stoppa honom ritar Holmlund skyddsrunor på spiltväggarna. Mannens häst löses upp men han rider ändå vidare i luften, utan häst.

Det blev väldigt häftigt att det blev flera dimensioner: De drömmande, "minnet" och verkligheten (Holmlund) som alla vävdes samman. Jag hade inga som helst tankar att det skulle bli så, utan trodde bara att utredarna skulle bevittna "minnet" och på så sätt få reda på vad som hänt. Med deras interaktion blev det fantastiskt! Intressant dilemma hur de skulle lösa att de såg saker från två olika håll men inte kunde kommunicera sinsemellan