Nekromanti [CoC] Krönika - Masks of Nyarlathotep

[Tyr]

Denna krönika är en spoiler för köpkampanjen The Complete Masks of Nyarlathotep till Call of Cthulhu. Så om du tror att någonsin kommer spela denna grymma kampanj så ska du såklart inte läsa vidare. Jag skriver mest för min egen skull. Kampanjen lär spelas under en mycket lång tid och då kan det vara användbart att ha händelseförloppet nedskrivet. Jag hoppas även kunna dela med mig av mina tankar om kampanjen, vilket kan vara till nytta för spelledare som vill leda kampanjen.



Kapitel 1, New York - del 1

2:e jan 1925, New York
Sessionen startade med att privatdetektiv Richard Brown fick ett kortfattat telegram från en bekant vid namn Jackson Elias. I telegrammet skrev Elias att han hade nyheter angående Carlyleexpeditionen och att Richard skulle samla "gänget" och träffa honom när han anländer i New York den 15:e januari. Med "gänget" menar han mekanikern Dan Anderson och den kriminella Donald Thomson. Tillsammans hjälpte den omaka gruppen till att stoppa en kult på Nantucket häromåret. Men nu ville alltså Elias träffas igen och Richard spillde ingen tid att komma i kontakt med Donald och Dan. Jackson Elias själv är en författare som specialiserar sig på att avslöja dödskulter. Ju blodigare desto bättre.

De kom alla ihåg Carlyleexpeditionen från tidningsartiklar. En rik playboy fick för sig att leda en egyptisk utgrävning. Ingen visste varför och expeditionens medlemmar var hemlighetsfulla. Efter en tid i Egypten så begav sig expeditionen på en "välförtjänt" semester till Kenya. Väl där försvann expeditionen under ett safari och hittades senare massakrerade. Expeditionens huvudsakliga medlemmar återfanns dock aldrig, men dödförklarades efter att de skyldiga infödingarna hittats och hängts.

14:e jan 1925, New York
Utredarna möttes i restaurangen på Grand Hotel för att äta gott och snacka minnen. Vad Jackson Elias kunde tänkas vilja kom inte på tal alls. Restaurangen var fullsmockad och hotellet fullbokat. Planscher lät utredarna veta att Charlie Chaplin skulle promota sin nya film Guldfeber på hotellet dagen efter. Kanske det var därför det var så mycket folk. De bestämde sig för att träffas igen den 15:e då de hört från Elias, och går var och en hem till sitt. Dan, som annars bor i Memphis, tog in på ett mindre hotell.

15:e jan 1925, New York
Richard höll sig hemma den 15:e för att inte missa om Elias försökte nå honom via telefon. När telefonen väl ringde så var klockan en bit efter sju på kvällen. Jackson Elias lät skärrad och aningen förvirrad. Han babblade något om att han (vem?) hade återvänt och att han (Elias) var något stort på spåren. Han ville inte snacka mer över telefonen och ville att de skulle möta honom på Chelsea Hotel, rum 410, vid 20:00. Utredarna blev lite oroliga över vem som kan ha återvänt. Kungen i gult? Sanningens vålnad?

Richard kontaktade snabbt de övriga och var alla samlade på hotellet 20 minuter innan avtalad tid. Conciergen var rätt säker på att hon sett Elias återvända till hotellet så utredarna begav sig direkt upp till fjärde våningen, vissa mindre entusiastiska än andra. Richard gillade inte att komma för tidigt till ett möte. Men de knackade på till rum 410 ändå. Ingen öppnade. En knackning senare och det var fortfarande ingen som öppnade. Donald provade dörren vilken var låst. Richard klagade på att de borde återkomma senare medan Donald hör hur någon verkar smyga runt där inne. Donald, som aldrig fegar för inbrott, tog fram sina dyrkar för att få upp dörren. Detta leder till att Richard, frustrerad över att ingen lyssnar, drämmer till Donald med pistolkolven. Men den kriminella visar stort prov på självbehärskning och låser snabbt upp dörren.

Han öppnade upp dörren och överraskades av en skrikande svart man som slängde sig över honom med en udda formad dolk i högsta hugg. Donald hann inte se mycket mer än att mannen hade ett rött pannband på sig, med ett långt rött band av tyg hängandes ner över ansiktet, innan dolken var planterad i hans bröst. Richard och Dan såg två andra män längre in i rummet, en mörkhyad som var på väg ut genom fönstret och en vit som verkade vänta på sin tur. Tillsammans lyckas utredarna nedgöra den första mannen med hjälp av Donald käpp och Dans knogjärn. Dan fick se att nästa man var på väg ut genom fönstret och rusade snabbt dit. Träffen från knogjärnet var så klockrent att mannen dog omedelbart och föll ut på brandtrappan utanför fönstret. Brandtrappan gav ifrån sig ett oroväckande ljud och kollapsade efter ett par sekunder och dödade även den tredje mannen. En svart bil som stått och tomkört körde lugnt iväg från platsen efter det att trappan kollapsat och Dan lyckades se registreringsnumret.

Samtidigt upptäckte Richard och Donald att Jackson Elias låg död i sin säng med uppsprättad buk, avlägsnade inälvor och med en runa inkarvad i pannan. De hittade en del ledtrådar i rummet som gav en inblick i vad Elias undersökt den senaste tiden, vilka de plockade med sig. Just då hördes polissirener och utredarna drabbades av panik. De ville inte förknippas med brottsplatsen. Richard förband kvickt Donalds sår och en svårt skadad Donald stal en jacka från Elias för att dölja sin skada. Efter det lämnade de rummet och låste efter sig.

I korridoren försökte de komma fram till ett sätt att undkomma polisen, men det var för sent. Tre poliser anlände och de höll kvar utredarna för att ta vittnesmål. Situationen ledde till att utredarna fick reda på att det skett flera rituella mord i samma stil som detta, men de ville inte vara kvar när kommisarien anlände. Donald var skadad och försökte dölja det. De hade alla stört brottsplatsen. Donald tog även med sig mordvapnet! En av poliserna hade redan lagt märke till att Donald inte såg särskilt kry ut så de försökte väldigt hårt att övertala poliserna till att låta dem tala med kommisarien morgonen därefter istället. De använde en av ledtrådarna som svepskäl, en föreläsning de inte fick missa. Ett lyckat Credit Rating roll senare så tyckte poliserna att det gick bra och tog deras namn och kontaktupgifter innan de återgick till brottsplatsen. De var inte misstänkta ändå.

Utredarna, nervösa för polisen, beger sig direkt till New York University för att närvara på prof. Cowles föreläsning om kulter i Polynesien och sydvästra Stilla Havet. Reklamen för föreläsningen hade dock sagt 'tonight', utan något precifikt datum, och tyvärr så hade föreläsningen varit dagen innan. Professorn hade redan återvänt till Arkham, men de fick hans kontaktuppgifter. Istället kom de fram till de borde ta Donald till sjukhuset. Han hade råkat ut för en olycka i "köket" sades det.

16:e jan 1925, New York
Dagen efter så mötte de poliskommisarie Martin Poole för att lämna vittnesmål. Han började ställa till synes enkla frågor om vad de gjorde på hotellet och varför. Utredarna fastnade snart i sina uppenbara lögner och Poole sa 'vi alla inser att ni bara snackar en massa skit, så varför tar ni inte och berättar vad som egentligen hände'. Efter detta gav de ett korrekt vittnesmål och kom undan lite väl enkelt. De erbjöd sig att hjälpa polisen, så som de gjort på Nantucket. Poole, som gjort väldigt lite framsteg i utredningen, var intresserad av all hjälp han kunde få, men kunde inte ge några extra befogenheter. Men han delade med sig av polisens teori. En dödskult som dödade personer som visste för mycket. De har jobbat med en konsult, en folklorist vid namn Mordecai Lemming, och har frågat runt i Harlem. Men ingen i Harlem vill eller vågar tala med polisen. Dan berättade om bilen som han hade sett lämna brottsplatsen, något som Poole uppskattade. Han bekräftade att bilen rapporterats stulen för ett par dagar sedan.

Lättade över att sluppit lindrigt undan hos polisen så drog utredarna sig till minnes vad de läst i morgontidningen. Jackson Elias begravning skulle ske redan 08:00 nästa morgon. En öppen borglig begravning. Det fanns även en eulogi skriven av hans vän och förläggare Jonah Kensington. Richard, som brevväxlat med Elias, kände till Kensington sedan tidigare och utredarna tyckte unisont att de borde tala med vännen först. Jonah Kensington var chefredaktör på bokförlaget Prospero House och det var där de valde att träffa honom. Han visade sig vara öppen, vänlig och gjorde sitt yttersta för att hjälpa utredarna. Främst så fick de ta del av en mängd av Elias anteckningar vilka klart visade hur författaren gradvis gått och blivit galen de senaste månaderna. Elias hade sett vad han menade var otroliga saker, en konspiration av global vidd och att det fanns en tidsfrist. De fick också veta på ett ungefär hur Elias rest runt den senaste tiden och att de till stor del stämmer in på platser där Carlyleexpeditionen befunnit sig. Kensington nämnde också att han inte ville att Elias skulle ha dött förgäves för den bok han nu jobbade på. Så han var villig att betala stora summor för sanningen bakom Carlyleexpeditionen.

Efter mötet med Kensington valde utredarna att följa upp fler av de ledtrådar som de hittat i rum 410. Det första föremålet var en tändsticksask från Stumbling Tiger Bar, "Shanghai Fun & Friends" med tillhörande adress. De spekulerade i att Elias kan ha plockat upp asken efter en vända i Chinatown. Men efter ett besök så kom de fram till att den antagligen kommer från Shanghai. Trippen till Chinatown var dock inte förgäves då de hade möjliget att äta sig mätta på dumplingar.

Mätta och belåtna så tog de sig till hamndistriktet för att följa upp nästa ledtråd. Ett visitkort från Emerson Imports med namnet Silas N'Kwane skrivet av Elias på backsidan. På plats så talade de med herr Emerson själv i hans kontor. Jackson Elias hade träffat honom angående hans importer från Mombasa. Han importerar från en man vid namn Ahja Singh, men Elias var mer intresserad av för vems räkning. Klienten visade sig vara Ju-Ju House i Harlem, vars ägare hette Silas N'Kwane. Emerson varnade utredarna på samma sätt som han varnat Elias för att ge sig i kast med "svartingarna". Utredarna var tacksamma för varningen.

Härnäst verkade spelarna vara intresserade av att besöka Ju-Ju House, men vi tvingades avbryta för kvällen.

 

[Tyr]

Här efter följer lite kommentarer och tips om New York-kapitlet. Det är spoilertaggat utifall mina spelare hänger här på forumet.

Spoiler

När jag började spela CoC med denna gruppen så visste jag att jag ville spelleda MoN förr eller senare. Så jag började med en egengjord kampanj för att förebåda lite saker från MoN. Jag introducerade Jackson Elias så att spelarna skulle känna honom genom spel och inte genom en handout. Jag introducerade också Nyarlathotep genom en av hans aspekter, Sanningens Vålnad (karaktär från boken The King in Yellow). Det finns även lite förebådande för yith och Australienkapitlet. Preliminärt så tycker jag detta blev mycket lyckat och jag rekommenderar starkt att introducera åtminstone Jackson Elias långt innan MoN. Se upp så att han inte dör bara. Då får du det jobbigt att skapa nya handouts.

Ett tips jag läste på internet var att använda kändisar för att krydda till New York-kapitlet. Jag tyckte det lät kul men har väl inte utnyttjat det så mycket ännu. Kanske mest för att jag inte tagit mig tid att researcha. Under första sessionen så slank Charlie Chaplins promotion för filmen Guldfeber med (släpptes det året och är filmen han vill bli ihågkommen för). Det är inte nödvändigt att utredarna möter kändisarna i fråga, men att bara höra om dem levandegör världen lite.

Ett annat tips från internet var att det faktiskt var solförmörkelse, en som syntes från New York, den 25:e januari 1925. Det finns mängder av autentiska tidningsutklipp från den tiden som med fördel kan användas för att förebåda solförmörkelsen året därefter som är av vikt för kampanjen. Även om utredarna inte är kvar i New York då solförmörkelsen äger rum så började tidningarna skriva om den långt tidigare och kan vävas in i kampanjen på något vis.

Om det är få spelare i din spelgrupp, se till att ha potentiella allierade som kan tänka sig följa med utredarna i deras undersökningar för att utjämna oddsen. Senare i kampanjen finns det en hel del NPC'er där det uttryckligen står att de är potentiella följeslagare, men inte i New York-kapitlet. Själv så har jag placerat en fd följeslagare i New York och även gjort NPC'er som nämns i förbifarten (Thomas Witherspoon och Mordecai Lemming) till möjliga allierade. Ska se om jag kan lägga till fler, men de måste skapas så att de har någon anknytning till det som händer i kampanjen. Annars kommer utredarna aldrig söka sig till dem.

Något jag reflekterat över är att ledtrådarna som pekar mot London kan tyckas lite fåtaliga och tråkiga i jämförelse med andra I New York-kapitlet. Detta verkar inte komma till att bli ett problem med min grupp, men det kan vara värt att ha i åtanke att man pekar lite mer mot London. Kanske man kan se att en brittisk flagga på fotot föreställandes Dark Mistress. Kanske Kensington kan säga att Elias verkade bli galen efter sitt besök i London (inte direkt sant, men det kan tyckas så). Kanske Elias plockade med sig en av artiklarna från The Scoop och ytterligare en handout kan återfinnas i rum 410. Kanske något helt nytt. Annars verkar ledtrådarna rätt balanserade. Spåren mot Shanghai är rätt vaga, men det är också rätt tråkigt att sticka till Shanghai så tidigt. Inte mycket pekar mot Australien men det som finns verkar intressant. Egypten och Kenya känns båda relevanta.

En annan sak är att Mukunga lätt kan bli en doldis som utredarna möter en gång och aldrig hör talas om. Så jag har försökt att plantera ledtrådar som leder mot Mukunga men som inte direkt avslöjar honom som en bad guy. Jag tänkte använda mig av baren Fat Maybelle's och diverse spår som leder dit. På det sättet blir inte ledtrådarna lika enkelriktade.

Ett annat tips är att skriva ut flera kopior av handouts som tar längre tid att läsa. Det blir mycket dötid om alla ska läsa Nairobi notes efter varandra. Antingen det eller att någon högläser. Men det är inte alla som har samma engelska hörförståelse som läsförståelse.

Inför nästa spelmöte så känns det mest angeläget för mig att se om det finns något sätt för mig att skapa en "öppning" för att spelarna ska bli intresserade av att ta reda på mer om medlemmarna av Carlyleexpeditionen. Som det ser ut nu så verkar de inte allt för intresserade och det är ju inte nödvändigt. Det hela blir bara lite plattare. Antagligen kommer jag försöka leda mot Erica Carlyle. Om hon har någon skit på någon av medlemmarna så kanske de känner sig uppmuntrade att gräva vidare. En annan sak jag måste ta ställning till är hur kulten reagerar. De får inte bli allt för passiva. Annars verkar kampanjen flyta på bra.

 

[Jocke]

Det är ett gäng år sen jag SL:ade Masks (10-15 nånting), men här kommer lite tips:

Spoiler

1. Självklart, men jag skriver det ändå: Skriv nummer på baksidan av dina urklippta handouts.

2. Om du inte hade tänkt dig att två-tre investigators skall dö per del (eller sju-åtta om de ska in under sfinxen och röja) så måste typ alla encounters farlighet dras ner. Mina spelare föredrog att bli galna över att bli dödade av kultister.

3. Jag har spelat kampanjen en gång och spellett den en gång, båda gångerna åkte gruppen till London efter NY, men därefter blir det mer osäkert.

4. I handout #8 nämns en kompis till Erica Carlyle; Victoria Post. Det finns ingen text om henne i boken, mina spelare fick nån hang-up på henne, så jag bestämde att hon var i Australien, så hade de en person att leta upp när de väl kom dit.

5. Jack Bradys Statement är förbannat långt. För långt för att jag skulle orka lära mig det och för långt för att mina spelare skulle orka läsa igenom det under spel. Det var ett problem.

 

[Tyr]

Tack! Vad kul med lite kommentarer!

Spoiler

2. Angående dödligheten så kommer jag absolut försöka tona ner det där jag tycker det behövs. Jag vill helst att spelarna ska hinna fästa sig vid sina utredare innan de behöver rulla nya. Ska de dö så ska det kännas episkt.

Men jag hoppas att det blir ett par döda utredare ändå! Eller åtminstone att de fruktar för sina liv. Jag är en allt för mjäkig spelledare annars. Man vill ju att de ska frukta denna kampanjen!

3. Ja fördelen är att London ligger på vägen till det intressanta, så man kan lika väl stanna där. Bland utredarna i mitt spel finns det en engelsman och en skotte och de visade tidigt intresse av att stanna till där.

4. Tack! Det hade jag helt glömt. Jag ska försöka få med Victoria Post på något sätt.

5. Absolut. Jag kommer definitvt ta intervjun ingame. Köra på stödord och fokusera på det viktigaste. En del information kanske kan komma från andra källor. Efter förra spelmötet insåg jag att om spelarna skulle läsa den handouten själva så skulle det ta halva spelmötet. De läser INTE snabbt.

 

[Byrax_UBBT]

Härlig läsning, ser fram mot nästa avsnitt! Köpte själv MON på Amazon för två veckor sedan och funderar på att dra ihop en medelålders spelgrupp.

 

[Tyr]

Härlig läsning, ser fram mot nästa avsnitt! Köpte själv MON på Amazon för två veckor sedan och funderar på att dra ihop en medelålders spelgrupp.

Tack för det! Hoppas att kampanjen ger er många oförglömliga spelmöten! Tyvärr blev mitt egna spelmöte inställt denna veckan, så det dröjer åtminstone en vecka till innan nästa del. Jag kommer fortsätta att skriva på krönikan så länge jag mäktar med.

 

[Elk82]

Kul läsning. Roligt att du håller rollspelandet vid liv här i Karlskrona. Jag satt faktiskt och bläddrade i MON häromdagen och tänkte att jag kanske kunde köra den med dig någon gång när jag får mer tid att lägga på rollspelshobbyn men nu ser jag att du ironiskt nog själv kört igång kampanjen så det känns lite överflödigt.

Hur tycker du kvaliten på äventyren är? Jag kan tycka att zombieäventyret i Juju huset är lite sämre än vad många av de andra äventyren är. Jag har fått känslan av att det finns en överhängande risk att samtliga rp antingen dör eller blir galna innan kampanjen är färdig vilket inte behöver vara ett problem i sig men kan vara lite trist.

Jag tycker det var en smart grej att köra en mindre kampanj innan som introducerade viktiga slp:er inför MON, tänkte själv gra något liknande.

Ska bli kul att följa utvecklingen i kampanjen

 

[Tyr]

Kul läsning. Roligt att du håller rollspelandet vid liv här i Karlskrona. Jag satt faktiskt och bläddrade i MON häromdagen och tänkte att jag kanske kunde köra den med dig någon gång när jag får mer tid att lägga på rollspelshobbyn men nu ser jag att du ironiskt nog själv kört igång kampanjen så det känns lite överflödigt.

Ja det var ju lite synd. Skulle varit kul att själv dö en fruktansvärd död i den kampanjen! Men å andra sidan spelar det inte någon större roll för mig om jag läst kampanjen. Jag kan tänka mig spela mer av en SLP som inte är så drivande och mest fokusera på att rollspela. Trevligt sällskap och kul att se vad som blir annorlunda. Så om det inte spelar någon roll resten av deltagarna så är bara att meddela mig om du vill ha en spelare till.

Hur tycker du kvaliten på äventyren är? Jag kan tycka att zombieäventyret i Juju huset är lite sämre än vad många av de andra äventyren är. Jag har fått känslan av att det finns en överhängande risk att samtliga rp antingen dör eller blir galna innan kampanjen är färdig vilket inte behöver vara ett problem i sig men kan vara lite trist.

Ska jag vara ärlig så är det många delar av kampanjen som jag inte läst. Åtminstone inte allt för ingående. Juju House är rätt så enkelt uppbyggt och kort. Det är rätt farligt både för det fysiska och mentala välbefinnandet. Mitt mål med New York-delen är att omintroducera mythosen och skrämma upp rollpersonerna lite. Så jag har tänkt att minska på motståndet men jag har inte detaljerna klara för mig. Jag överväger att vara snäll med SAN point recovery i kampanjen. Har för mig att det fanns lite frivilliga regler där man återfår lite SAN points under båtturerna t.ex. Med den base SAN som rollpersonerna har betvivlar jag att de skulle komma förbi London om jag inte är lite snällare.

Men nej, som separat äventyr är det ingen höjdare. Men det kan nog bli rätt stämningsfullt. Jag har kanske ett par kort uppe i rockarmen som kan maximera dess potential. Vi får se.

Jag tycker det var en smart grej att köra en mindre kampanj innan som introducerade viktiga slp:er inför MON, tänkte själv gra något liknande.

Ska bli kul att följa utvecklingen i kampanjen

Det rekommenderas starkt!

Kul att du kommenterade! Jag håller tummarna för att det blir spel imorgon.

 

[Tyr]

Denna krönika är en spoiler för köpkampanjen The Complete Masks of Nyarlathotep till Call of Cthulhu. Så om du tror att någonsin kommer spela denna grymma kampanj så ska du såklart inte läsa vidare.



Kapitel 1, New York - del 2

16:e jan 1925, New York
Spelmötet inleddes med att utredarna stod vid Donalds bil, utanför Emerson Imports, och diskuterade vad de skulle göra härnäst. Efter en kort överläggning så bestämde de sig för att besöka Ju-Ju House. Det måste ju funnits en anledning att Jackson Elias var intresserad av ägaren Silas N'Kwane. Så de satte sig i Donalds svindyra Mercedes-Benz och åkte mot Harlem.

Snön singlade långsamt nedåt medan utredarna körde runt i Harlem på jakt efter 1 Ransom Court, adressen som herr Emerson gett dem. Både Donald och Richard hade bott ett par år i New York men ingen av dem hade spenderat särskilt mycket tid i Harlem. Det föll dem inte in att fråga om vägen heller. Plötsligt fick Ben syn på något och bad Donald att stanna i bilen. En bit därifrån stod en bil parkerad, utanför Fat Maybelle's, som såg misstänkt lik ut den bil som flytt från brottsplatsen efter mordet på Jackson Elias. De övriga lyckades övertala Ben till att gå bort och bekräfta att det var rätt bil medan de själva satt kvar i bilen och väntade. Ben, som var nervös av att ens befinna sig i närheten av bilen, nöjde sig med att bekräfta registreringsnummret och skyndade sedan tillbaka. På Bens inrådan så åkte de till närmsta callbox och tipsade polisen om var det stulna fordonet stod parkerat.

Efter dagens goda gärning så dröjde det inte länge förrän de hittade rätt. Ransom Court var en liten gränd vid 137th Street som utredarna hade lyckats missa. På vänstersidan i gränden fanns ett par lägenheter, på högersidan fanns bakdörren till någon butik som verkar ha konkat och rakt fram låg Ju-Ju House. I gränden låg ett par alkoholister, alternativt knarkare, utspridda och visade inget intresse för de nya besökarna. Utredarna ignorerade uteliggarna och vandrade in i butiken. Bjällror tillkännagav deras ankomst. Butiken var väldigt liten och fylld till bredden med afrikansk kultur. Mestadels grigri, juju och fetisher. Men också träsniderier, afrikanska djävulsmasker, spjut, knivar, smycken och statyetter. Bakom disken stod en gammal afroamerikan med kort krylligt vitt hår och med ett par läsglasögon vilandes över näsryggen. Han var upptagen med att hjälpa en annan kund, den enda i butiken bortsett från utredarna. Mannen försvann en kort stund in i ett angränsande rum och när han återvände så hade han med sig en liten fylld läderpåse med tillhärande läderrem som han gav till kunden. Kunden hängde påsen runt halsen, tackade mannen och gick.

När de var ensamma med mannen så passade de på att fråga ut honom. Han var, som de hade antagit, butiksägaren Silas N'Kwane. Han var inte till så mycket hjälp för utredarna, men medan han vände sig bort för att bläddra igenom inventariepapprena för att ta reda på vad han fick in i sin förra varuleverans så lade de märke till en läderinbunden anteckningsbok som låg på disken. De blev alla nyfikna på vad den innehöll och Donald gjorde till och med ett tafatt försök till att stjäla den. Silas blev dock klar innan han hann lägga labbarna på den. Den enda nya informationen de egentligen fick var att de krökta dolkar som kultisterna använt kallades för pranga. Utredarna övervägde att försöka locka iväg Silas från sin anteckningsbok på något sätt men de valde att lämna butiken istället. Ben stannade kvar någon minut längre och pratade och lade då märke till att Silas hade något stort runt halsen men som var täckt av kläder. Donald och Richard kände sig iaktagna när de lämnade butiken och kunde nästan svurit att uteliggarna hållt butiken under uppsikt.

Härnäst bestämde sig utredarna för att kontakta prof. Anthony Cowles för att se om de kunde ta reda på varför Jackson Elias visat intresse för hans föreläsning om kulter i Polynesien. De fick kontakt med professorn via telefon och han kunde tänka sig att träffa dem redan samma dag på Miskatonic University, i Arkham, för att gå igenom hans föreläsning. Det var inget han kunde eller ville göra över telefon. Således begav de sig mot Arkham så snabbt de kunde och anlände kring sjutiden på kvällen.

De träffade professor Cowles i hans kontor på Miskatonic University. En storväxt man med ett knallrött skägg. Han såg ut att vara av skotskt ursprung men talade med en rejäl australiensk dialekt. Professorn hade inget emot att gå igenom de viktigaste punkterna från hans föreläsning. Faktum var att han antagligen fortsatt fram till småtimmarna om inte utredarna ursäktat för sig så småningom. Den första delen handlade om en kult som en gång existerat bland Australiens aboriginer. En kult som dyrkat alla fladdermöss fader. Genom offer kunde de visa sig värdiga nog för att fadern skulle uppenbara sig. Den andra delen handlade om en aboriginsk sångcykel som nämner en plats i västra Australien där enorma varelser samlades. De byggde storslagna byggnader, men de förstördes så småningom av levande vindar och varlserna förintades. Vägen öppnades då för alla fladdermöss fader att ta sig till aboriginernas land och växa sig stark. För den tredje delen satt professor Cowles igång diaprojektorn och visade ett par överexponerade bilder från en expedition. Varje bild visade upp ett par svettiga män som stod kring stora stora stenblock som tydligt varit del av en arkitektur. Något som fick Richard att reagera var de otydliga tecken som fanns ristade på en del av stenblocken. Han kände igen tecknena från de gånger han använt den där maskinen på Nantucket för att slunga sitt medvetande 65 miljoner år tillbaka i tiden. Då han träffade Ikyakatak. Cowles pratade även lite om expeditionens huvudman Arthur MacWhirr, hans dagbok och hur hans expedition blev attackerade av aboriginer beväpnade med kultistvapen. I den fjärde delen berättade han om en saga han hört i norra Australien. Sandfladdermusen, eller alla fladdermöss fader, hamnade i en kraftmätning med Regnbågsormen, aboriginsk vattengud och livets beskyddare. Regnbågsormen lyckades med list fånga Sandfladdermusen och hans anhängare i ett vattnigt djup. Professorn berättade om ett par paralleller mellan handlingen i denna sagan och guden Cthulhu.

Avslutningsvis så berättade professor Cowles att han planerat att ordna en expedition för att styrka MacWhirrs fynd och bygga vidare på det han startade. Han hade accepterat den temporära forskartjänsten vid Miskatonic delvis för att se om han kunde hitta sponsorer. Trötta efter "föreläsningen" så bestämde sig utredarna för att ta in på Hotel Miskatonic och stanna där över natten.

17:e jan 1925, Arkham
I Jackson Elias hotellrum så hade utredarna hittat ledtråd i form av ett skriftligt brev från Harvards bibliotek. Så tidigt nästa morgon åkte utredarna ner till Harvard University för att ta reda på vilken bok Jackson Elias hade velat låna och vilken information han hade varit ute efter. Det var ändå på vägen tillbaka till New York. Boken visade sig vara Africa's Dark Sects, en sällsynt bok som försvann under mystiska omständigheter innan Elias bett om att få låna den. Miriam Atwright kunde inte vara till mer hjälp än så men erbjöd sig ändå hjälpa dem i mån av tid om de stannade för att leta information i biblioteket, vilket de bestämde sig för att göra. De antog att Elias behövt boken för att identifiera kulten som slutligen blev hans död.

Vad de lyckades ta reda på under dagen i biblioteket var att märket som ristats in i Jackson Elias panna var en symbol som tillhörde den blodiga tungans kult. Kulten, som hade sitt ursprung i en kult som drevs bort från forna Egypten, var verksam i Kenya och tillbad den blodiga tungans gud. De lyckades även gräva fram att kultens högsäte sades ligga i närheten av Mt. Kenya. Efter deras besök i Harvard så bestämde sig utredarna för att se om professor Anthony Cowles visste något om den blodiga tungans kult så de körde återigen norrut mot Arkham. Tyvärr så kunde professorn inte hjälpa dem ytterligare, åtminstone inte personligen, eftersom han knappt kunde något om afrikansk antropologi. Dock så hade han en kollega vid namn prof. John Rogers som han presenterade för utredarna som hade just den inriktningen. Prof. Rogers hade läst Africa's Dark Sects vid något tillfälle och kunde ge en beskrivning över hur guden ska ha sett ut enligt författarens vittnesmål. Han kunde även berätta om att kulten var välkänd och fruktad i hemlandet.

Nöjda över sin exkursion så bestämde sig slutligen utredarna för att bege sig tillbaka till New York. Klockan var runt fyra på eftermiddagen då de lämnade Arkham och det mörknade snabbt. Efter ett par timmar så körde de ensamma på en mörk mindre väg omgärdad av skog på bägge sidor. Ben, som lidit av en svår rädsla för mörker sedan han flögs ner i abyssen under staden Carcosa, satt med ficklampan tänd i baksätet. Plötsligt kolliderade något med bilen från höger sida. Något som delvis tryckte in bildörren och knuffade över bilen i vänster körfält. Douglas var en medelmåttig förare men han lyckades trots detta stabilisera bilen, få över den i rätt körfält och bromsa in. Vad det än var som kolliderat med bilen så var det borta nu så utredarna körde vidare. Det dröjde dock inte länge innan bilen tvingades över i vänster körfält igen och denna gången var Ben och Richard beredda. De hann skymta att en stor svart ormliknande varelse rammade bilen för att sedan försvinna lika snabbt igen. Richard drabbades av panik och skrek åt Donald att stanna bilen. Donald, som ännu en gång lyckats hålla kontroll på bilen, lydde och bromsade snabbt in varefter Richard hoppade ur. Hans andning var snabb, han hade dragit sin revolver och försökte lokalisera hotet. Monstret attackerade från motsatta sidan denna gången. Bilen träffades hårt och knuffades rakt in Richard som misslyckades att hoppa undan. Istället slungades han bakåt, slog i bakhuvudet och förblev liggandes. Då skrek Douglas åt Ben att han skulle dra in Richard i bilen. Ben trotsade mörkret och började släpa Richard mot den relativa säkerheten i bilen. Dock fick han syn på monstret igen, svagt upplyst av bilen baklyktor. En enorm svart ormliknande varelse med en stor käft fylld med sylvassa tänder och en enda stor läderaktig vinge som alternerade mellan att slå på höger och vänster sida om kroppen. Den påbörjade en dykning mot Ben och Richard men böjde plötsligt av då ett starkt ljusken lyste upp natten och den försvann istället in i skogen. Ljuset tillhörde strålkastarna på en mötande bil vars ägare stannade till för att se så att utredarna inte behövde hjälp. Han utgick från att de hade råkat ut för någon viltolycka.

Väl tillbaka i New York så övervägde Douglas att lämna in sin bil för lagning, men bestämde sig för att skjuta upp det tills dagen innan det var dags för den planerade resan till London. Istället tog sig var och en hem till sitt. Den natten så drömde Ben en udda dröm. Han var rädd för att kungen i gult skulle ha invaderat hans drömmar igen men denna gången var det annorlunda. Han befann sig i mörker som vanligt men det var en annan röst som kallade efter honom. Efter han började röra sig mot rösten så fick han se en uppochnervänd ankh lysa i mörkret. Symbolen visade sig vara placerad i pannan på en reslig majestetisk man klädd i vad som såg ut att vara en faraos kläder. Han räckte sina händer inbjudande mot Ben. Lysande bilder uppenbarade sig då i Bens händer. I den vänstra kunde han se sitt egna ansikte titta tillbaka på honom och i den högra så såg han någon form av assymetrisk pyramid. Ben greppade mannens händer och drömmen avslutades abrupt.

18:e jan 1925, New York
Nästa dag så beslutade utredarna att de skulle följa upp de ledtrådar som fanns bland Jackson Elias nyaste anteckningar, det vill säga de han skrev då han var spritt språngande galen. Bland annat var de intresserade av "kassaskåpet med Carlyles böcker" och "psykoanalytikerns dokument". De började med att ta reda på vad som hänt med Carlyles ägodelar efter hans död och det visade sig att hans syster Erica hade ärvt allt efter han dödförklarades. De fick också reda på att Carlyles ägor låg i Westchester County en bit utanför New York. Under bilturen dit så upptäckte att de var förföljda, och av den där bilen igen! De vände om snart efter utredarna lämnat Manhattan dock.

Carlyle Estate var en tre våningar hög herrgård med tillhörande 5 tunnland mark, allt omgivet av ett 2.5 meter högt gjutjärnsstaket med spetsade toppar. På ägorna kunde utredarna se flera vakter, bland annat hundpatruller. Grinden var stängd och vaktad av två beväpnade vakter. Richard gick ur bilen och började snacka med den ena vakten då den andra vakten plötsligt utbrast 'Richard Brown? Är det verkligen du?'. Den andra vakten visade sig vara Reginald Harmon, en man som de lärt känna på Nantucket. Ja han hade nämnt att han skulle flytta till New York. Han skickade iväg sin vaktkollega på rökpaus så att de kunde prata ostört. Harmon, eller Stoneface som utredarna kallar honom, berättade att Ms Erica Carlyle hade höjt säkerheten rejält efter ett inbrottsförsök genom biblioteket. Hon lät också installera ett nytt modernare kassaskåp i hennes kontor. Kassaskåpet som Elias nämnde var antagligen det gamla i biblioteket.

När utredarna bad att få tala med Ms Carlyle så berättade Harmon att inte ens polisen fick träffa henne utan ett bokat möte, men han övertalades till att gå och försöka övertyga henne å deras vägnar. Medan han var borta så anlände en målare i en liten lastbil som tilläts köra igenom efter vakten sökt igenom lastbilen. De fick senare reda på att Ms Carlyle höll på och renovera salongen inför en solförmörkelsefest hon skulle vara värd för den 25:e. Om en stund så återvände Harmon med goda nyheter, Ms Carlyle hade gått med på att träffa dem (kanske hon var uttråkad).

Utredarna leddes till ett flott bibliotek där de slog sig ner medan de väntade på Ms Carlyle. Biblioteket rymde tusentals böcker, alla skyddade bakom glasdörrar. De noterade att någon sorts gallergrindar hade installerats på insidan av bibliotekets fönster. Utredarna nöjde sig med att konstatera att de inte kunde se kassaskåpet från där de satt. De ville inte bli påkomna med att snoka runt. Efter en stund så dök Ms. Carlyle; en kort blond kvinna med en prålig hatt och klädsel och hon såg konstant sur ut under hela mötet. En bit därifrån stod en en stor biffig man som de antog var hennes livvakt. Harmon hade bett utredarna att uppföra sig eftersom hans jobb hängde på att de gjorde det, så Donald valde att hålla käften. Istället var det mest de övriga som snackade. Hon var inte särdeles intresserad av att tala om sin bror men de lyckades övertala henne om vikten av deras utredning. Hon berättade att allt började gå utför för Roger (Carlyle) efter han träffat den där "negerkvinnan". Deras relation visade hur depraverad hans smak blivit och det var därefter som han började förändras. Han kunde vara borta flera dagar för att plötsligt dyka upp med galenskap i blicken och säga att han varit i Harlem. Han plågades även av mardrömmar och hon rekommenderade honom till att träffa psykoanalytikern dr. Robert Huston. Hon kände sig lite skyldig eftersom hon trodde att det var dr. Huston som föreslagit expeditionen i rekreationssyfte. Men till syvene och sist så var det ändå "negerkvinnans" fel. Då de frågade om vad som hänt med dr. Hustons personjournaler så visste hon inte men hon föreslog att de kunde fråga på ett sjukhus.

Avslutningsvis så nämnde utredarna Carlyles böcker. Ms Carlyle berättade att det var ännu en underlig sak som Roger började med. Hon hade bläddrat igenom en av böckerna och det hon såg där skrämde henne. Roger brukade inte vara särskilt intresserad av böcker i allmänhet och än mindre ockulta böcker. Efter lite övertalning så gick hon med på att låta utredarna titta igenom böckerna, men de fick inte lämna biblioteket. Efter hon hämtat böckerna så lämnade hon dem och livvakten stannade kvar för att hålla koll. Ben bläddrade igenom People of the Monolith, en diktsamling av en Justin Geoffrey. Richard tog sig först en titt på The Pnokatic Manuscripts, någon form av krönika om en storslagen ras vid namn Yith och sedan boken Selections de Livre D'Ivon (de delar av den som är skriven på franska) skriven av en trollkarl vid namn Eibon och vars syfte verkar ha varit att bevara hyperboreansk religion och trollkonst. Donald valde att läsa igenom boken Life as a God, en handskriven dagbok om en engelsk konstnär som reste till Egypten och blev en lägre präst inom den svarta faraons brödraskap.

Spelmötet avslutades med att utredarna tilläts köpa böckerna för en enorm summa pengar. De har visat intresse för att jaga rätt på dr. Hustons patientjournaler och kanske att återvända till Ju-Ju House. Men de börjar bli sugna på att resa vidare och de har sagt att de kommer resa till London härnäst.

 

[Tyr]

Här efter följer lite kommentarer och tips om New York-kapitlet. Det är spoilertaggat utifall mina spelare hänger här på forumet.

Spoiler

Fat Maybelle's beskrivs som " a sleazy bar" i kampanjen. Jag hann aldrig bestämma mig för vad jag ville göra av stället, men jag lutade åt att låta den vara en jazz joint och en speakeasy (lönnkrog). Det är alltid trevligt att påminna om förbudstiden, och särskilt eftersom det skapar en kontrast mot London där det är fritt fram att köpa alkohol. Det finns lite häftiga saker man kan ta upp, som t.ex. hemliga paneler som döljer flaskorna och att servera alkoholen i koppar och muggar ifall polisen skulle storma stället. Man kan också namedroppa någon känd jazzmusiker från den tiden. Anledningen till att låta den stulna bilen vara parkerad där utanför skulle tjäna många syften. Dels att peka mot Fat Maybelle's, dels att peka mot Harlem i allmänhet och även Ju-Ju House som inte ligger långt därifrån och dels peka mot bilens ägare Thomas Witherspoon. De kunde hittat ett registreringsbevis i hans namn och jag har förberett honom som en möjlig följeslagare.

Silas N'Kwanes anteckningsbok var något som var tänkt att göra utredarna mer intresserade av Ju-Ju House. Med lite kreativitet så kunde de med enkelhet tagit en snabb titt i den. Det var också tänkt att komma fram i spel att Silas var nervös över att anteckningsboken låg framme medan utredarna var där och snokade, men spelarna misslyckades konstant med sina tärningsslag och andra tillfällen dök inte upp. Boken är egentligen en almanacka med inringade datum som löper långt tillbaka i tiden. Dessa datum är då chakotan behöver matas och de har blivit mer frekventa med tiden.

Så här i efterhand så borde jag kanske låtit det ta längre tid för Silas att titta igenom sin inventarieförteckning. Silas skulle snabbt ha upptäckt att boken var borta, kallat på "uteliggarna" och det skulle funnits en risk för konflikt. Även om utredarna snackat sig ur situationen så skulle vakterna utanför ha blivit avslöjade vilket skulle gjort utredarna sugna på att återvända. Nu är det inte säkert att utredarna kommer återvända alls, vilket vore synd. Bra för deras välbefinnande men synd eftersom det finns häftiga saker där.

"Föreläsningen" av prof. Anthony Cowles valde jag att läsa högt för spelarna snarare än att dela ut handout och det gick väl rätt bra. Det gjorde också att jag kunde avbryta då och då för att påpeka vad utredarna känner igen från vad som sägs. Ska försöka göra så fortsättningsvis med längre handouts. När det gäller information om den röda tungans kult så var jag rätt generös med vad utredarna hittade, men jag ville belöna spelarna för att de tog initiativ och försökte gräva djupare.

Monstret som anföll utredarna på den mörka vägen var en hunting horror frammanad av Mukunga. Kultisterna fick upp ögonen för dem efter deras besök i Ju-Ju House och ville inte ta några risker. De kommer antagligen försöka igen innan utredarna lämnar New York. Själva händelsen var influerad av en annan MoN-krönika jag läst.

Drömmen som Ben hade är exakt samma mardröm som Carlyle brukade ha. Anledningen till att jag lät honom ha drömmen är för att han är mottaglig. Både Hastur och Nyalathotep har inkräktat i hans drömmar sedan tidigare och de har inte gett upp på att försöka konvertera honom. De har storslagna planer för den där mekanikern.

Jag serverade utredarna massor av potentiella sätt att lägga vantarna på Carlyles böcker. En man på insidan i form av en gammal allierad, en renovering som kräver arbetare och en fest som kan utnyttjas. Men i slutänden så valde de att köpa loss böckerna istället. Samtliga utredare, inkusive mekanikern, är välbärgade så varför inte.

Tips: Skriv ner ett par meningar om varje bok. Både utseendemässigt och handlingsmässigt. Spelarna kommer nästan garanterat fråga om det. Det finns information både i grundboken, i kampanjen och på internet som man kan använda sig för att pussla ihop något. Eller bara hitta på något stämningsfyllt. Hitta på nya namn på eventuella besvärjelser. Samma tips gäller exempelvis Hayama-maskens visioner. Ett annat tips är att rejält korta ner tiden det tar att studera böcker. Till ett par veckor snarare än ett par månader.

Exempel:
Selections de Livre D'Ivon
Latin med franska kommentarer
1200-t, Gaspar du Nord
Läderinbunden, handskriven, blodstänk
Ett axplock av orginalet Liber Ivonis, analyserat av fransosen Gaspar du Nord. Orginalet sägs vara skrivet av trollkarlen Eibon från Hyperborea. Trollkarlens syfte med boken ska ha varit att bevara hyperboreansk religion och trollkonst. Sina krafter ska han ha fått från sin gud Zhothaqquah, grodguden. Tyvärr är det svårt att få sig en överblick eftersom bara fragment av orginalet återfinns i denna boken, men ett par ritualer tycks vara intakta.

 

[Tyr]

Denna krönika är en spoiler för köpkampanjen The Complete Masks of Nyarlathotep till Call of Cthulhu. Så om du tror att någonsin kommer spela denna grymma kampanj så ska du såklart inte läsa vidare.


Kapitel 1, New York - del 3

18:e jan 1925, New York
Sessionen började med att utredarna satt i Donalds kvaddade bil, utanför Carlyle Estate, och diskuterade vad de skulle göra härnäst. Åsikterna gick isär men de beslöt sig tillslut för att jaga rätt på dr. Hustons patientjournaler. Men allra först så ville de boka båtbiljetter till England. De resonerade så att det vore bra att veta exakt när skeppen lämnar hamn eftersom det kanske inte händer så frekvent. De bokade biljetter på första bästa ångbåt, SS Gray Lady, vilken skulle lätta ankar om tre dagar. Gott om tid för att ta tag i de sista lösa trådarna alltså.

Utredarna hade ingen aning om hur de skulle jaga rätt på patientjournalerna, men de började med att jaga rätt på en psykiatriker. Vilken som helst. De fick tag på en ung läkare vid namn Steven Atkin som kunde ge utredarna den information de sökte. Dr. Robert Huston hade varit känd och kontroversiell i psykiaterkretsar. Patientjournalerna hade tillfallit Medical Affairs Board efter dr. Huston dödförklarats för ett par år sedan.

En stund senare så hade utredarna tagit sig till Medical Affairs Board, beläget i ett höghus som tittade ut över Central Park. I kontoret satt Adrian Ferris, en principfast medelålders man som var helt immun mot utredarnas charmoffensiv. Bara närstående, doktorer och patienterna själva hade möjlighet att titta på journaler. Men tillslut så lyckades de få tillgång till Roger Carlyles patientjournal genom ett telefonsamtal till Erica Carlyle.

Journalen i sig innehöll ett år av sessioner med Roger Carlyle. De relevanta delarna beskrev hans drömmar. De var näst intill identiska med drömmen Ben hade haft häromnatten, men Ben hade bara drömt en del av helheten innan han vaknat. Ben gillade inte det han läste och var glad över att han inte fått se slutet av drömmen. Journalen gav också ett namn till Carlyles mysteriska afrikanska flickvän, M'Weru, och insinuerade att dr Huston kan ha blivit utpressad av Carlyle framåt slutet.

Klockan var runt 17:00 då utredarna var klara med att läsa igenom patientjournaler. Ute på gatan snöade det rätt rejält och vinden verkade tillta. De var sugna på att bara ta det lugnt ett par dagar fram tills resan till England, men nyfikenheten tog överhanden. De ville veta vad som stod i den där läderinbundna boken som Silas N'Kwane hade i sin butik. De hade ingen direkt plan, men de åkte raka vägen till Harlem och Ju-Ju House. Butiken visade sig vara stängd för dagen och det fanns inga spår efter uteliggarna som legat utslagna i gränden för ett par dagar sedan. Detta passade den småskurkiga Donald alldeles utmärkt och han började plocka fram sitt dyrkset. Richard manade dock till försiktighet, och utredarna väntade någon timme på att det skulle bli alldeles mörkt och att snöstormen skulle tillta ytterligare. Under tiden satt de i bilen med lampor tända och läste i sina ockulta böcker.

Höljda av mörker och snöfall så smög sig utredarna tillbaka in i gränden. Donald dyrkade med lätthet upp låset och de tog sig alla in i den mörka butiken. Småskurken skred till verket medan de övriga stod och skruvade på sig vid utgången. Först lyckades han inte hitta boken i mörkret för den verkade inte ligga kvar där den tidigare legat. Han hakade loss och tände fotogenlampan som hängde i rummet, noga med att inte låta den lysa rakt ut genom skyltfönstret, och använde den för att leta bakom disken. Där bakom hittade han snabbt boken och utredarna tog sig en titt. Den visade sig vara en almanacka med inringade datum. De inringade datumen gick långt bak i tiden och blev efterhand tätare och tätare inpå varandra. Nästa inringade datum var morgondagen. Eftersom det inte fanns så mycket information i boken så nöjde de sig med att låta Richard skriva av ett par datum och sedan lägga tillbaka boken där de hittat den. Donald insisterade på att den skulle läggas uppochner.

När Donald tog sig runt disken tidigare så hörde han och kände hur golvet under mattan verkade ihåligt. Så efter de tagit hand om almanackan så rullade de bort mattan och tog sig en titt. Där under fanns en lucka som ledde ner i mörk stenkorridor fylld med inristade symboler. Utredarna kände igen de afrikanska symbolerna från deras efterforskningar i Harvards bibliotek, och de symboliserar ondska. Korridoren slutade i en dörr som var täckt av symboler som ingen av utredarna hade sett förut. Ben tog initiativet, satte örat mot dörren och lyssnade och han tyckte sig höra ett dämpat jämrande en bit in i rummet på andra sidan dörren. Richard tyckte att det var en väldigt dålig idé att ta sig in i rummet medan Donald tog fram sitt dyrkset igen och började lirka. Det var ett svårt lås att dyrka men Donald lyckades efter en stund, öppnade dörren en bit, höll fram lampan och tittade in.

Rummet dominerades en stor rund stenskiva på golvet, antagligen ett lock av något slag, som var kopplad till en vinschanordning. Det var från under den stenskivan som jämrandet kom ifrån. I övrigt så verkade rummet tomt så när på facklor och afrikanska trummor utspridda längs med väggarna. När utredarna tagit sig in i rummet så lade de även märke till ett draperi som skärmade av något vid den motsatta väggen. Donald föreslog att det kanske var ett vinddrag som gav upphov till till det jämrande ljudet. De andra hoppades innerligt på att han hade rätt men skiftade fokus till draperiet istället. Richard kikade in bakom draperiet, in i den mörka alkoven, men behövde hjälp från Donald för att lysa upp ordentligt. Det var här som galenskapen tog sin början.

På golvet i alkovens golv låg en säck med en massa prylar i där bland annat kunde en bok utskönjas. Längs med alkovens väggar var lik upphängda. Eller var de verkligen upphängda? Tittade precis ett av liken på Richard? Zombier, fyra till antalet, började släpa sig mot utredarna! Donald började skrika gällt, slängde fotogenlampan mot närmsta zombie och flydde hals över huvud mot utgången. Ben och Richard fick möta de odöda fasorna ensamma. Den brinnande zombien var mest desorienterad och släpade sig planlöst runt och en annan zombie fick raskt huvudet avslaget av Ben. Den tuffaste striden stod mellan utredarna och de två återstående zombierna, en strid som utredarna slutligen vann. Men inte utan allvarliga skador. Richard blev biten över vänsterhanden och Ben blev svårt biten över hals/nacke.

Efter striden och första hjälpen i ljuset av en brinnande zombie, och medan Ben stal allt som gick att stjäla från alkoven, så flyttade Richard på stenskivan och tog sig en titt ner i hålet. Där nere såg privatsnoken något fruktansvärt. En maskliknande varelse, en massa av purpurvenade muskler och ett dussintal mänskliga ansikten som alla högljutt beklagade sig. Han tog det med ro dock och ropade istället efter Ben (här hade spelaren som spelar Richard ett ondskefullt leende på läpparna). Ben flippade ut fullständigt och började skratta okontrollerat. Tillslut så låg han och vred sig på marken och kunde knappt andas. Det tog ett tag, och ett antal örfilar från Richard, innan han återhämtade sig skapligt. Därefter hjälptes de åt att bränna ihjäl monstret med hjälp av kvarvarande fotogenlampor. Efteråt så hittade de Donald sittandes i ett hörn av gränden, hypervaksam. De tog sig hem till Donald för att slicka sina sår.

19:e till 21:e jan 1925, New York
De spenderade de sista dagarna innan båtresan med att återhämta sig och läsa böcker. De var rädda att deras skador skulle medföra obekväma frågor ifall de besökte ett sjukhus så de gjorde sitt bästa på egen hand. Den enda händelsen som stack ut från mängden var när Jonah Kensington ringde för att se hur det gick med deras efterforskningar. Då Richard berättade om deras resa till London så ville han träffa dem personligen innan avfärd. Under mötet så fick de reda på två av Elias kontakter i London: poliskommissare James Barrington och Mickey Mahoney, ansvarig utgivare på tidningen The Scoop. Utredarna fick sig även varsitt glas skotsk whiskey från Kensingtons spritgömma.

Innan de tog sig till ångbåten den 21:e så lämnade de av Donalds bil för reparation. Bilmekanikern bara gapade då han fick se den kvaddade bilen. Det skulle bli dyrt, men bilmekanikern Ben hade stenkoll på hur mycket det borde kosta och fick ner priset lite i alla fall.

Båtfärden, som beräknades ta 4 dagar, var förhållandevis lugn och spenderades med att läsa ockulta böcker. Dock skakades utredarna av att de fick syn på samma sorts varelse som nästan fick dem att köra av vägen för ett par dagar sedan. Den flög högt och i samma riktning som de själva var på väg mot, österut.

25:e jan 1925, Southampton och London
En dag senare än planerat så anlände de till ett regnigt Southampton. De hade inga problem att ta sig igenom tullen även om tjänstemännen höjde på ögonbrynen åt en del av artefakterna utredarna hade med sig. Richard var den enda som hade med sig skjutvapen och han hade brittisk vapenlicens sedan tidigare. Tjänstemännen gjorde sig också lustiga över amerikanen Ben som sig bör. Utredarna stannade inte längre än nödvändigt utan tog första bästa tåg till London. Richard, som är från Oxford, var den enda som spenderat någon som helst tid i London förut och fick agera guide i den gigantiska staden.

De stannade först till vid Scotland Yard för att få snacka med James Barrington. Poliskommissarien ville gärna träffa utredarna när han fick reda på att det gällde Jackson Elias. Elias hade varit en del av hans egna nuvarande utredning även om hans information inte lett någonstans. Utredarna lyckades övertyga Barrington om att de var kapabla och kunde hjälpa till, så det fick ta del av den information han hade. Barrington var ansvarig för utredningen kring de egyptiska morden, så kallade för att offren i huvudsak var av egyptiskt ursprung, och hade varit det under det senaste året. Morden hade hållit på ett par år innan dess. Enligt Elias så var morden rituella av sin natur och utförda av en kult vid namnet den svarta faraons brödraskap. Denna information bestreds av Edward Gavigan vid Penhewstiftelsen som menade att Elias var en sensationsjournalist. Barrington berättade också om ett populärt inneställe vid namn The Blue Pyramid i Soho som många av offren besökt samt att de intervjuat en Tewfik al-Sayed som också förnekat brödraskapets existens.

Avslutningsvis så stannade utredarna till vid The Scoop för att ta sig ett snack med Mickey Mahoney. Irländaren var mycket samarbetsvillig och beklagade att Elias gått och blivit mördad. Men hur som helst så hade Elias varit intresserad av ett par artiklar som Mahoney skrivit, tre till antalet. En om ett monster i Lesser-Edale, en om en konstnär som målar surrealistiska tavlor och en om de egyptiska morden. Samtliga artiklar var från högst ett par månader tillbaka.

...och där avslutade vi för kvällen.

 

[Byrax_UBBT]

Kul läsning!

 

[Tyr]

Kul läsning!

Kul att höra! Vi har spelat nästa del idag, så nästa del kommer när jag har tid och ork att skriva krönikan.

En liten spoiler från spelmötet...

Spoiler

Den första utredaren har fått lämna spel på grund av permanent galenskap! Vem kan det vara?!

 

[Elk82]

Kul att äventyrarna kommit en bit på vägen. Hur lång tid tror du kampanjen kommer att ta att spela med tanke på takten som spelarna haft hittils? Kommer du köra med sidoäventyren i England eller hoppar du över diverse sidospår?

 

[Tyr]

Kul att äventyrarna kommit en bit på vägen. Hur lång tid tror du kampanjen kommer att ta att spela med tanke på takten som spelarna haft hittils? Kommer du köra med sidoäventyren i England eller hoppar du över diverse sidospår?

Det beror på rätt många faktorer. För min grupp tog det 3 spelmöten att ta sig förbi New York. Resten av kapitlena räknar jag kommer ta 4-5 spelmöten vardera, så kanske 25 spelmöten allt som allt. Våra spelmöten är korta men relativt effektiva, så jag tror det kan vara en ok måttstock för en normal spelgrupp.

Spoiler

Jag körde med samtliga sidospår. Det senaste spelmötet så verkade det först som att de skulle börja utreda de egyptiska morden, men de gjorde en helomvändning och började med att kolla upp konstnären i Soho istället. Just konstnärsavstickaren är kul och inspirerande medan Lesser-Edalespåret mest känns tråkigt och oinspirerande... Så om någon har tips på hur man kan krydda till det sidoäventyret så är jag idel öra. Kanske man kan göra något större med druiderna. Jag vet inte...

 

[Tyr]

Denna krönika är en spoiler för köpkampanjen The Complete Masks of Nyarlathotep till Call of Cthulhu. Så om du tror att någonsin kommer spela denna grymma kampanj så ska du såklart inte läsa vidare.


Kapitel 2, London - del 1

25:e jan 1925, London
Vid spelmötets start så var utredarna fortfarande kvar i tidningsredaktionen för The Scoop. Mickey Mahoney hade försvunnit iväg då han hade behövts annorstädes och därmed lämnat dem ensamma. De hade dock fått det de kommit hit för att få tag på, och de kunde inte komma på något annat att göra där, så de lämnade byggnaden.

Det började kännas omständigt att släpa runt på all packning, så första prioritet blev att finna något ställe att bo på. Normalt sett så brukar de bo så extravagant som möjligt. Samtliga i gruppen är omåttligt rika (även bilmekanikern). Men händelserna fram tills då verkade ha gjort utredarna mer än en smula paranoida så de försökte hitta ett vandrarhem istället. Efter att ha frågat runt lite så träffade de en äldre dam vid namn Edith Smith som kunde inhysa utredarna under deras vistelse i staden.

Efter att ha gjort sig hemmastadda i sina temporära boenden så diskuterade utredarna vad de skulle göra härnäst. Att utreda de egyptiska morden verkade vara mest relevant för stunden och hade därmed högsta prioritet. Men Donald påpekade att klockan inte var så mycket ännu. Om de skulle besöka nattklubben The Blue Pyramid så fick det vänta till kvällen. Ben frågade dock varför de inte kunde gå dit omedelbart vilket fick Donald att undra om bilmekanikern någonsin varit på en nattklubb. En konstig blick riktad mot Ben senare så insåg han att han varit dum som ens frågat. Efter att sett över sina alternativ så kom de fram till att de skulle ta och passa på att besöka surrealistkonstnären innan kvällningen. Hans adress fanns bifogad med tidningsartikeln och visade sig lämpligt nog vara i Soho, 6 Holbein Mews.

Så ännu en gång så gav sig utredarna ut i Londons vackra väder. Lätt regn, dis och smog. Gruppens britter kände sig som hemma. Efter att ha insett att det skulle ta hela 20 minuter att promenera till konstnärens hem så tog de istället en taxi som lämnade av dem i ett mycket nedgånget kvarter. Enligt artikeln hette konstnären Miles Shipley. Hans hus var ett förfallet tvåvåningshus med fönster igenspikade med bräder. Från gatan så kunde de också se en skylight uppe på taket som av någon anledning hade målats svart. Utredarna gick för att knacka på och efter en stund så öppnade en ovårdad man i 40-årsåldern. Han öppnade dörren bara delvis och frågade viskandes om de blivit förföljda. Han var mycket mån om att de inte blivit förföljda av de som lurar i dimman. Utredarna fick reda på att mannen ifråga var konstnären Miles Shipley, men inte så mycket mer, och de fick snabbt intrycket av att han var spritt språngande galen. Utöver det så kände de att det luktade konstigt i huset, men de kunde inte riktigt placera lukten.

Efter ytterligare en stund så kom en gammal dam gående ner för trappan, med en korg med garn och stickor i, för att ta emot besökarna. Hon skickade iväg Miles för att vila och ursäktade för sin sons beteende. Med det överstökat så undrade hon om de var där för att köpa tavlor. När utredande svarade jakande så insisterade hon på ett de skulle visa att de hade pengar med sig. Tydligen hade det varit många som bara kommit förbi för att titta på tavlorna så hon ville se så att de var seriösa. Hon nickade gillande när Donald tog fram en bunt sedlar från plånboken och visade vägen till galleriet på övervåningen. På vägen upp för trappan så tyckte sig Ben se något konstigt med den gamla damens skugga. Den verkade inte ha formen som den borde ha...

Galleriet var ett sparsamt inrett rum med ett sluttande tak. I taket hängde fotogenlampor och de kunde se den svartmålade skylighten. På den motsatta sidan av rummet fanns en dörr med hasp och ett stort hänglås. Förutom målartillbehör så fanns det inte mycket där bortsett från de färdiga tavlorna som stod lutade mot två av väggarna. Utredarna började titta igenom tavlorna, en efter en. Det ena hemska motivet efter det andra. Då och då medan de tittade på tavlorna så slängde Ben ett öga mot den gamla damen. En av gångerna så såg han hur hon väldigt tydligt slickade sig om läpparna medan hon höll uppsikt. Hon märkte att hon fått uppmärksamhet riktad mot sig och undrade om de ville ha något att dricka. Lite te kanske? Det var frestande, för klockan var ju runt 5 och det var därmed tedags. Men de litade inte alls på henne eller hennes son och tackade därmed nej. Trots detta så ursäktade hon sig en stund och försvann iväg. Ben tog tillfället i akt att se om Donald och Richard sett det som han hade sett. Det hade de inte gjort och de verkade mest irriterade över att bli störda. Samma sak då Ben fick syn på en orm, en snok kanske, som slingrade sig ut genom ett hål i väggen.

Helt plötsligt så var den gamla damen där igen och tittade på dem. De hade inte hört henne komma tillbaka. Hon bara log vänligt mot utredarna när de slängde blickar mot henne. Vid det här laget hade Ben slutat titta på tavlor. Han kände sig nöjd efter att ha tittat på ungefär hälften. Istället så hade han börjat intressera sig för den låsta dörren. Den gamla damen lät dem veta att Miles mästerverk var där inne och att den inte var riktigt klar ännu. När de övriga tittat klart på de kvarvarande tavlorna så insisterade Donald på att få se mästerverket. Den gamla damen verkade tveksam inför idéen och menade att hennes son inte skulle gilla om hon visade tavlan innan den var klar. När Donald erbjöd en stor hög med pengar bara för att titta på tavlan så ändrade hon sig snabbt och låste upp dörren åt utredarna.

Väl där inne så tände hon en fotogenlampa för att lysa upp det mörka rummet. Rummet i sig var relativt litet och det fanns inte mycket mer än en tavla på ett staffli som var övertäckt med en vit duk. Donald gick raskt fram och drog väck duken och de tog sig en titt på tavlan. Tavlan verkade faktiskt vara rätt så klar. Den föreställde ett träskaktigt område med en ensam ö i mitten. På ön fanns ett stenaltare till synes gjort av obsidian. I fjärran syns en trädlinje och bortom den en främmande himmel. Allt eftersom utredarna undersökte tavlan så tycktes den mer och mer levande. Krusningar i vattnet, ormar som simmar genom vattnet och en dinosaurie som syns över trädkronorna! Vänta...vart tog Donald vägen? Helt plötsligt så kunde Ben och Richard se småskurken, i hans fula pälsrock, i tavlan! De kunde se vad som såg ut att vara ödlemän komma simmandes i rak riktning mot honom. Donald började fly men föll snart till marken av okänd anledning och omgavs snart av ödlemän som släpade bort den livlöse mannen. Richard slutade raskt att beskåda tavlan och frågade bestört den gamla damen vad som hänt med Donald. Hon verkade inte ha en aning om vad Richard snackade om. Enligt henne så var det bara han och Ben som kommit dit för att titta på tavlor. Ben slutade titta på tavlan efter att han började få en utomkroppslig upplevelse. Senare så menade han att det varit hans flyktiga shamanismträning för ett par år sedan som räddat honom.

Nej vid det laget kände utredarna, de som fortfarande var kvar, att det var hög tid att sticka därifrån. De sa adjö till den gamle damen och började gå därifrån. Men damen ropade ut att de glömt något, och hennes röst tycktes gradvis förändras. När de vände sig om så fick de syn på den gamle damen som var mitt uppe i en förvandling till en ödleman! Hon gjorde ett kvickt utfall med en av hennes stickor och träffade Richard i armen. De försvarade sig själva men ödlemannen var övernaturligt smidig. Efter att Ben fått till en träff med sitt knogjärn så yppade hon ett par ord och han tog sig för hjärtat och föll till marken i bröstsmärtor. Richard missade förvånansvärt ofta men fick in ett par träffar i alla fall. Nog för att hon skulle använda sin svarta magi igen. Richard drabbades plötsligt av fasa och började fly ut ur huset. I trappan ner så mötte han Miles som inte hann mer än ropa efter sin mor innan han knuffades baklänges av en panikslagen privatdetektiv. Richard hoppade raskt över den livlösa konstnären nedanför trappen och sprang ut ur huset. Väl där så stängde han dörren och satte sig ner och blockerade den. På övervåningen så lyckades Ben bryta magin som höll honom i sitt grepp och fortsatte striden. Det var en hård strid som slutligen avslutades med ett välriktat slag som krossade ödlemannens struphuvud.

Efter striden så gick Ben för att hitta sin vän. Men först så hittade han den avsvimmade konstnären som han tog och band fast med riklig mängd garn. Slutligen så hittade han en märkbart skakad Richard utanför efter att ha letat igenom hela huset först. Richard hade trott att Miles hade dött i fallet nedför trappen, och nu när det visade sig att så inte var fallet så ville han åtgärda detta. Ben lyckades övertala honom att han inte var ett hot nu dock, så de nöjde sig med att binda fast honom vid en stol och leta igenom huset. Lite noggrannare denna gången. I konstnärens rum så hittade de ett skrin med en spruta och någon form av grönaktig vätska i ett tillförslutet provrör i. Ett snabbt test visade att vätskan inte var frätande. I källaren så hittade de ett hemligt rum. Där inne så var lukten som de känt i huset väldigt påtaglig och de insåg att det luktade reptilhus. Det fanns mängder av ingredienser, mestadels örter och växter, och en mängd av böcker. Richard antecknade ner de ingredienser han kände igen medan Ben tog en titt i böckerna. Böckerna var mestadels skrivet på i ett skriftspråk han aldrig sett förut, men det fanns också en bok på latin. Det fanns även ett stenkar med ett trälock över det i rummet som de tog sig en titt i. I det så låg ett avhugget huvud tillhörande en ung kvinna.

Efter att ha sökt igenom huset så väckte de upp Miles i ett försök att få några svar från honom. Hans extrema galenskap gjorde det svårt, men om de tydde honom rätt så hade det varit hans mor som bett honom måla mästerverket och att om den blev helt färdig så skulle de kanske kunna rädda Donald. De skulle precis släppa Miles fri för att låta honom måla klart tavlan då han frågade var hans mor var. Utredarna tittade på varandra och klämde fram att hans mor blivit sjuk och behövde vila. Ben försvann upp på övervåningen, släpade ödlemannen till hennes rum och lade henne under ett täcke i hennes säng.

25:e jan till 27:e jan 1925, London och ?
Därefter följde ett par dar där Miles målade klart tavlan och utredarna turades om att hålla honom under uppsikt. Ben hämtade deras ockulta böcker och inhandlade mat under den första dagen.

För ett par hundra miljoner år sedan så vaknade Donald upp i ett skumt rum, enbart upplyst av ett par facklor. Rummet var runt med ett gapande mörkt hål i mitten av rummet. Väggar, tak och golv tycktes alla gjorda av svart obsidian. Han var vaktad av två ödlemän och en bit därifrån var en till ödleman klädd i ljusa ceremoniella kläder. Donald antog att det var någon form av präst. Prästen märkte att mannen i den fula pälsrocken kvicknat till och började kommunicera med hjälp av kroppsspråk. Först ville han att Donald skulle tvätta ansikte, händer och armar med vattnet i en närliggande skål. Småskurken var livrädd men han gjorde som prästen sa, trots att vattnet var missfärgat och fullt med alger. Därefter så gestikulerade prästen åt honom att han skulle ställa sig upp. Donald lydde varpå en av vakterna sparkade honom i ryggen så att han föll huvudstupa ner genom hålet.

Han landade med ett plask i vattnet långt där nedanför. Det var kolmörkt då den enda ljuskällan var det svaga fackelljuset från hålet långt däruppe. Han kunde känna att vattnet var liknande det han tvättade sig i bara för en stund sedan. Kraftig algblomning och nu med varelser som lekfullt bet honom i benen. Donald försökte i panik känna om han kunde hitta en vägg och då han inte hittade någon så började han simma för att försöka hitta en. Den fula pälsrocken blev för tung i vattnet så den fick han överge. Han tog sig tillslut fram till en vägg och följde den tills han hittade en avsats som han kunde dra sig upp på. Där kunde han bli av med diverse iglar och ormliknande varelser som hängt sig fast. Från avsatsen tog han sig till en tunnel som var så lågt i tak han var tvungen ta sig fram på knäna. Det kändes som att han tog sig uppåt, men glädjen från den insikten blev kortlivad då tunneln tog slut och han halkade ner i en ny vattensamling. Här kunde han faktiskt se ljuskällor, men de var väldigt djupt nere under vattnet.

Donald bestämde sig för att använda samma taktik som innan. Han följde väggen tills dess han hittade en ny avsats, han hivade sig upp... Men denna gång grep någon fast i hans ben! Hans började frenetiskt försöka slita sig loss, lyckades och försökte ta sig vidare upp på land. Han kom in i en ny tunnel och denna gången var det högt nog i tag för att kunna stå upp. När han hörde att varelser började ta sig upp på land efter honom så började han ta sig därifrån så snabbt som möjligt och använde händerna som ersättning för synen. Efter en stund fick han se ett pulserande ljus någonstans i slutet av en tunnel. Ju närmare han tog sig desto mer frekvent verkade pulserandet bli. Tillslut så kunde han springa, nu med varelserna hack i häl. Donald ville inte ta sig en titt på vad som jagade honom utan han sprang för allt han var värd tills han kom fram till ljuskällan. Den visade sig vara en metallkub, 2.5x2.5x2.5 meter. Nu lös den med ett konstant sken. Donald tog sig fram till kuben och försökte hitta en öppning. När han placerade händerna på den så öppnades den plötsligt upp och slängde sig in och kurade ihop sig i ett hörn och grät.

28:e jan 1925, London
Tillbaka i nutiden så hade Miles blivit klar med tavlan. Men till utredarnas stora besvikelse så verkade det inte ha hjälpt. Tavlan hade blivit än mer detaljerad och verkade ha en större dragningskraft än tidigare. Ben och Richard kom överens om att tavlan var tvungen att förstöras och försökte därmed att köpa tavlan. Konstnärens pris var fem...prostituerade. Det där kan kräva en förklaring. Miles är den som hjälper sin mor att skaffa föda, dvs människokött. Det blir oftast prostituerade eftersom de är lättare för honom att ta hem än andra främlingar. Nu är hans mor "sjuk" och inte där för att hålla honom i skinnet, så han vill ha hem en massa mat för att kunna vårda sin mor tillbaka till full hälsa. Utredarna anade inte oråd utan trodde att gamle galna Miles bara ville ha en orgie så de hjälpte honom. Till och med Richard hade börjat tro att Miles bara utnyttjats av sin onda "mor". Men när de lämnat av prostituerade och var ute på gatan så fick de sig en kalldusch då tjejerna började skrika. Två av dem lyckades fly men de övriga dog efter det att Miles plötsligt dragit en kniv och börjat döda. Utredarna kunde inget göra åt situationen, men Richard avrättade konstnären efter det att de stormat in.

De bestämde sig där för att omarbeta sin plan. Istället för att bara förstöra tavlan så bestämde de sig för att bränna ner hela huset. Med tavla och allt. De skred till verket och tog sig därifrån till fots innan polisen anlände på plats.

29:e jan 1925, London
Dagen efter så kunde de läsa om händelsen och om sig själva i tidningen. De verkade inte uppfattas som medskyldiga till morden men däremot skyldiga till anlagd brand. De verkade heller inte ha blivit identifierade ännu.

I en annan tidningsartikel så kunde de läsa om en bisarr händelse som inträffade för ett par dar sedan. En nattvakt hade hittat inkräktare under sin rond på British Museum. Inkräktaren hade på något sätt tagit sig in i en metallkub som står på utställning i det afrikanska galleriet. Kuben hittades i mellersta Afrika för tjugo år sedan och skeppades hem till England. Experter menade att kuben var ihålig, men inga försök till att öppna den hade lyckats. Inte förrän nu. Inkräktaren vägrade att under några omständigheter lämna kuben. Polis fick tillkallas för att föra mannen från platsen. Efter psykologiska utvärderingar från två oberoende psykologer så visade det sig att mannen var tvungen att tvångsinspärras för sin egen, och alla andras, bästa.

 

[Tyr]

Denna krönika är en spoiler för köpkampanjen The Complete Masks of Nyarlathotep till Call of Cthulhu. Så om du tror att någonsin kommer spela denna grymma kampanj så ska du såklart inte läsa vidare.


Kapitel 2, London - del 2

29:e jan 1925, London
Spelmötet tog vid precis där det förra slutade. Utredarna hade mer eller mindre gett upp hoppet om att finna Donald vid liv, men den där artikeln om metallkuben gav dem en strimma av hopp. Inte bara hade de sett metallkuben och museet avbildade på en av Miles Shipleys tavlor men hela situationen osade av Donald. Därmed så åkte de till City of London Mental Hospital för att försöka få träffa den nyintagna patienten. Artikeln hade om inte annat gjort dem nyfikna.

Vid entrén så togs utredarna emot av en sjuksköterska som undrade om de var där för att träffa en patient. Det visade sig att patienten i fråga fortfarande inte var identifierad och att han dessutom tagits in för en halv vecka sedan, inte häromdagen som utredarna trott efter att ha läst tidningsartikeln. Patienten hade öppnat upp sig för doktorn som haft hand om honom men hade ännu vägrat att ge sitt namn. Sjuksköterskan blev glad av att höra att de trodde sig kunna identifiera patienten och hon tog dem till den ansvarige psykiatrikerns kontor. Men innan de lämnat väntrummet så lade Richard märke till att en man där hade verkat lite väl intresserad av vad han och Ben gjorde där. Richard kände paranoian stiga men valde att inte göra något för stunden.

Psykiatrikern ifråga var en man i 50-årsåldern vid namn John Dunbar som var djupt försjunken i en tjock patientjournal när sjuksköterskan släppte in dem. Inte förrän sjuksköterskan harklade sig så tittade han förvånat upp från det han hade läst. Hon presenterade dem för dr. Dunbar innan hon ursäktade för sig och lämnade kontoret. Doktorn var också glad över att potentiellt kunna finna sin nya patients identitet, och patienten verkade fascinera honom något enormt. Efter lite givande och tagande av information så var doktorn nöjd och redo att låta utredarna få träffa sin patient. Utredarna var redan helt säkra på patienten var deras vän Donald Thomson. Det visade sig att Donald berättat mer eller mindre allt för den gode doktorn. Inte bara om vad som hänt i London och i New York utan också vad som hänt på Nantucket innan dess.

Utanför dörren till kontoret var den där mannen från väntrummet igen! Han var en kortväxt man med ett ansikte prytt av en slokmustasch och på huvudet hade han en tweedkeps. Han presenterade sig som Lyle Bennet, en gammal vän till Donald, och hans tal avslöjade skotsk härkomst. Han menade att han av en tillfällighet sett Donald då han släpades bort från British Museum för ett par dar sedan och sedan dess hade han försökt få träffa honom. De anställda på mentalsjukhuset hade varit mindre än tillmötesgående dock så han hade inte kommit längre än till väntrummet. Utredarna var skeptiska men de hade ingen auktoritet här. Doktorn tillät Bennet att följa med dem till Donalds rum.

Donald var tyvärr nedsövd eftersom han varit i stort behov av sömn, men utredarna kunde i alla fall identifiera honom. Bennet nickade och höll med om att det var hans gamle polare. Donald verkade vara bortom räddning, och de hade inget annat att göra på mentalsjukhuset, men när de skulle bege sig därifrån så bad doktorn att få tala med Ben och Richard i enrum. Det visade sig att dr. Dunbar alltid varit mycket intresserad av det ockulta och att mötet med Donald påmint honom om en värld han mer eller mindre tvingats prioritera bort under åren. Han var trött på att vara instängd i det där unkna kontoret och undrade om han kunde slå följe med utredarna. Efter en kort överläggning så kom Ben och Richard fram till att de definitivt kunde behöva hjälp och att en psykiatrier kunde vara användbar. Dr. John Dunbar sade upp sig med omedelbar verkan trots sina kollegors protester och de tre lämnade City of London Mental Hospital.

Utanför mentalsjukhuset väntade Bennet som också hade haft något han ville fråga utredarna. Det visade sig att han hade tänkt söka Donalds hjälp. Det var så tydligt som det kunde bli att han sysslade med skumraskaffärer utan att säga det rakt ut, och när han tyckte det verkade som att utredarna var reko personer så fortsatte han. Han hade blivit anlitad att stjäla tillbaka ett föremål till dess rättmätiga ägare och blivit erbjuden en stor summa pengar för detta. Eftersom han inte kunde få tag på sin låsdyrkare så behövde han nu ett team, och det snabbt. Det slank också ur honom vem som hade stulit detta föremålet, en herre vid namn Tewfik al-Sayed. Ett namn som utredarna kände igen men som de inte kunde placera. Richard skulle kunnat dyrka lås i Donalds ställe men utredarna var långt ifrån säkra på om de kunde lita på Bennet. De fick ett par dagar på att bestämma sig om de ville hjälpa till, det var ju inte så att någon av dem egentligen behövde pengarna, och av någon anledning så gav de honom deras adress och bestämde att de skulle träffas där senare.

Sagt och gjort så försvann Bennet iväg och utredarna tog sig till deras inhysning. Edith, värdinnan, hade sett araber stryka omkring på gatan utanför och att de verkade ha haft huset under uppsikt. Hon undrade om de var några som utredarna kände. Efter att de nekat till detta så kom hon fram till att hon skulle ringa polisen nästa gång det inträffade. De hade försvunnit efter det att hon upptäckt dem. Hon undrade också vart de gjort av Donald varpå de drog till med något svepskäl och gick till sina rum. Där läste de böcker tills kvällningen då det äntligen var dags att besöka The Blue Pyramid.

Inte för att utredarna någonsin varit Egypten, men The Blue Pyramid såg precis ut som de föreställt sig att en egyptisk nattklubb såg ut som. Allt från inredningen till musiken som spelade i bakgrunden och från de livliga besökarna till magdansöserna som stod för underhållningen (utredarna var förfärade över lättkläddheten). Utredarna visste inte vad de skulle göra härnäst utan nöjde sig med att beställa drinkar och hålla uppsikt över vad som hände i nattklubben. Efter en stund så lade de märke till en kraftig medelålders herre med ett par utkastare i släptåg. Han verkade gå runt och inspektera och anställda som han kom i närheten av verkade börja jobba lite extra flitigt. Efter en stund gick utredarna gick fram till mannen, presenterade sig som poliskonsulter och bad att få prata med honom i enrum. Mannen, Abdul Nawisha, tvekade men gick med på att tala med utredarna på hans kontor.

Tyvärr så hade herr Nawisha inte mycket att komma med som utredarna inte hört förut. Det var inte förrän Richard tog upp den röda tungan och svarta faraon som saker och ting hettade till. Nawisha blev helt plötsligt gravallvarlig och bad utredarna att lämna hans nattklubb och inte komma tillbaka. Ett par blickar mot utkastarna avslöjade att detta inte var upp till diskussion så de lämnade hastigt kontoret. Utanför kontoret så möttes de av en ung magdansös som hastigt viskade att hon hade något att berätta men att det fick vänta tills efter stängning.

Så vid stängningsdags så återvände de för att tala med henne. Hennes namn var Yalesha och hon beskyllde den svarta faraons brödraskap med att ha mördat hennes pojkvän. Ytterst ansvarig menade hon att en man vid namn Tewfik al-Sayed var. Han var en stammis på nattklubben och ett par gånger i månaden så dök han upp runt midnatt med en liten lastbil och körde iväg med nattklubbsbesökare. Det var inte alltid som besökarna återsågs igen. När utredarna frågade henne om Abdul Nawisha var iblandad så menade hon att han var medveten om kulten men för feg för att göra någonting åt dem.

Väl tillbaka på inhysningen så överraskades Richard av en vagt humanoid skepnad inne i hans nedsläckta rum. Han stängde snabbt dörren och tände lyset men då var skepnaden redan borta. Hade han inbillat sig det? Hur som helst kände han att det började bli dags att flytta.

30:e jan 1925, London
Nästa morgon så kunde Ben och Richard läsa om sig själva i tidningen igen. Letandet efter dem hade intensifierades efter att polis hittat ett förkolnat lik på övervåningen i Shipleys hus, antagligen tillhörandes konstnärens mor. De efterlysta utredarna spenderade tid med att byta hår- och klädstil och diskuterade sedan med John om att de borde flytta. John erbjöd dem att flytta hem till honom tillsvidare. Han hade ett stort hus med rum som knappt användes i alla fall. Ben och Richard nappade på erbjudandet och fram mot kvällen bodde i John Dunbars villa.

31:e jan 1925, London
Sent på kvällen dagen innan så kom de ihåg att de inte berättat för Edith om deras nya adress så hon kunde skicka Bennet på rätt väg (hoppsan), så det återgärdade de tidigt på morgonen. I övrigt så spenderade de hela dagen med att läsa gamla dammiga böcker.

1:a feb 1925, London
Denna dagen dök Bennet upp för att se om han kunde räkna med utredarnas hjälp. Mycket hade hänt sedan de pratades vid sist, som att Tewfik al-Sayed verkade basa för den svarta faraons brödraskap, så de hade bestämt sig för att ställa upp. Detta gillades av Bennet som började berätta lite om vad han sett medan han hållit uppsikt över al-Sayeds lägenhet och butik. al-Sayed hade alltid livvakter med sig, udda för en kryddhandlare, och han lämnade alltid någon i hans lägenhet som låg ovanför kryddbutiken. Så de skulle bli tvungna att övermanna honom och vara snabba med stölden. Men eftersom föremålet var stulet från fösta början så skulle inte al-Sayed kunna vända sig till polisen menade Bennet. Han var fortfarande förtegen om vad det rörde sig om för något föremål.

När Bennet frågade om de hade några förslag angående stöten så hade inte utredarna mycket att komma med. Richard föreslog dock de skulle skaffa kläder av arabiskt stuk att ha på sig. Gruppen kom fram till att det säkert inte skadade att förklä sig, så Bennet försvann iväg för att införskaffa kläderna innan kvällningen.

Senare så satt utredarna med Bennet i hans bil och väntade på att al-Sayed skulle stänga butiken och slutligen bege sig till The Blue Pyramid. De hade de arabiska kläderna ovanpå sina vanliga och de hade med sig allt de kunde tänka sig att de behövde för ett inbrott. Runt niosnåret så försvann al-Sayed iväg med hans fez på huvudet och med ett par råskinn som följe. Då kusten var klar så tog de sig till ingången och där kunde Richard snabbt dyrka upp låset så att de kunde ta sig in i butiken och bort från gatan. De tog sig sedan igenom den mörka butiken med väggarna kantade av kryddlådor som tillsammans bidrar till en skarp exotisk blandning av dofter. De hittade trappan som ledde upp till en kort korridor och sedan slutade i ytterdörren till lägenheten.

Ben provade handtaget och det visade sig vara låst. Han ryggade också till då han hörde någon resa sig från en stol eller kanske en pall på andra sidan dörren. Han gestikulerade till de övriga att de skulle gömma sig nedför trappan medan han själv gömde sig bakom dörren. Men det kom aldrig någon för att kolla till dörren och utredarna började ana oråd. Bennet drog fram kofoten, började försöka bräcka upp dörren och snart så kunde de rusa in i lägenheten. Vardagsrummet var prydligt inrett i egyptisk stil med bland annat sittkuddar, låga bord, rökelsekar en vattenpipa och en guldramad spegel. Ingen var där dock så Bennet försvann åt vänster med Richard efter sig, Ben försvann åt höger och John stannade och tittade på ett uppslaget exemplar av koranen som vilade på ett eget bord.

Ben hittade ett arbetsrum som han sökte igenom. Med lite tur så hittade han ett lönnfack i ett rullskrivbord, men han hann inte mer än öppna facket innan han hörde skottlossning och sprang för att se vad som försiggick. Han kom fram tillsammans med John och fick se Bennet och Richard sitta och undersöka vad som såg ut att vara en människa med en schakals huvud! Bennet och Richard hade funnit varelsen inlåst på toaletten och blivit anfallna då de bröt sig in efter den. John var fascinerad av varelsen som var hans första smakbit av det övernaturliga. Efter att Bennet påpekat att de hade bråttom så skred de till verket igen. Föremålet som de var där för att stjäla visade sig vara spegeln med guldramen och den visade sig vara subtilt asymmetrisk på nära håll. Ben plockade med sig det som fanns i lönnfacket: en ceremoniell utstyrsel, lite pergament, två spiror och ett par glasrör med färgad sand. Sanden hörde också till det som skulle stjälas fick de reda på innan de hastigt lämnade brottplatsen, dumpade sina förklädnader och åkte tillbaka till Johns hus.

2:e feb 1925, London
Dagen efter så var det dags för Bennet att lämna spegeln med tillhörande sand till sin mysteriska arbetsgivare. Ja, den där arbetsgivaren som utredarna inte ställt en fråga om. Mötet skulle ske vid Limehouse Docks. Ben frågade först om de kunde följa med och lämna spegeln, och efter en funderare så tyckte Bennet att det borde gå bra. Men han var tänkt att komma ensam, så de skulle få hålla sig på avstånd. Richard kände sig dock inte alls för att ränna ner till Limehouse för en sådan struntsak och de övriga utredarna bestämde sig också för att stanna hemma tills Bennet återvände med deras pengar. Han återvände aldrig.

4:e feb 1925, London
Ett par dagar senare så kunde de läsa i tidningen att Bennets kropp hittats flytandes i Themsen. Även om han inte var ett typiskt offer så tydde mycket på att han var ännu ett offer som hörde till de egyptiska morden menade polisen. Utredarna ryckte på axlarna. De hade inte direkt gillat karln. Ben tyckte det verkade som att en från kulten fick Bennet till att stjäla spegeln, och tyckte det verkade konstigt. Richard föreslog att det kunde rört sig om ett maktspel inom kulten. Men de tänkte inte mer på den saken utan istället så bestämde de sig för att hyra en bil och hålla The Blue Pyramid under uppsikt.

5:e feb 1925, London
Det tog inte lång tid innan deras spaning gav utdelning. Redan dagen efter så kunde de se hur al-Sayed stannade till i närheten av nattklubben med en gammal lastbil. Något färre än två dussin nattklubbsbesökare hann att klättra in bak i lastbilen innan den slutligen började köra iväg med utredarna skuggandes på avstånd. Efter en dryg timmes färd norr ifrån London så körde lastbilen in på en mindre grusväg omgärdad av sankmark. De hade lyckats hålla sig på vägen utan lyktor tända och tvekade nu när de insåg att det de var tvungna att slå på dem. Efter en stunds överläggande så slog de ändå på lyktorna och begav sig in på den mörka snirkliga stigen. En bit in stannade de då de fick syn på en gammal herrgård långt bort, delvist skymt av träd. Tomten tycktes ligga på en ö omgiven av sankmark och vatten. Området i sig var omgivet av en mur och grinden verkade ha vakter.

Utredarna hittade ett hyffsat ställe att gömma bilen på, började vada genom sankmarken, klättrade över muren (gamle Dunbar behövde en knuff) och där avbröt vi för kvällen.

 

[Tyr]

Denna krönika är en spoiler för köpkampanjen The Complete Masks of Nyarlathotep till Call of Cthulhu. Så om du tror att någonsin kommer spela denna grymma kampanj så ska du såklart inte läsa vidare.


Kapitel 2, London - del 3

5:e feb 1925, London
Höljda av en lätt dimma och skyddade av mörkret så smög sig utredarna från muren ner till vattnet som låg emellan dem själva och ön. Efter en snabb titt så uppskattade Richard vattendjupet till att vara runt en meter. Bron som låg vid grinden, och vaktkuren, var inte ett alternativ så de bestämde sig för att tyst vada över till andra sidan.

Det där med att vara tysta gick inte så bra. Ben hade varit vänlig och erbjudit dr. Dunbar att rida på hans rygg vilket den gamle mannen gladligen tackat ja till. Men när de började vada så började psykologen att mumla och tyst klaga över att Ben inte höll honom i ett fast grepp, och mycket riktigt så drattade han snart ner i plurret. Förskräckta så tittade Ben och Richard bort emot vaktkuren, men det verkade som att de mirakulöst nog inte blivit upptäckta. Så de fortsatte mot land och en träddunge med vitpilar med en genomsur, och sur, John Dunbar i släptåg.

I skydd av dungen så kunde de se den upplysta herrgården och al-Sayeds lastbil som stod parkerad utanför. De kunde se att det fanns folk där inne men hade ingen aning om hur många. De smög vidare upp mot huset och väl där så tog de sig runt på baksidan för att försöka hitta någon form av bakdörr. De hittade ingen bakdörr, men de hörde plötsligt hur en bil körde upp mot herrgården. Nyfikna så smög de sig runt och tittade runt knuten på vem det var som anlänt. Mannen i fråga anlände i en lyxig Bentley och var en extremt välklädd man i 50-årsåldern. John kände igen mannen som Edward Gavigan, en höjdare vid Penhew-stiftelsen. Gavigan stannade upp när han närmade sig ytterdörren, tittade sig misstänksamt omkring och tittade sedan bort mot en kulle på andra sidan av den lilla ön. På kullen var något rest men det var svårt att se vad det var i mörkret. Slutligen så gick Gavigan in och stängde dörren efter sig.

Istället för att stå och hänga vid huset så smög sig utredarna bort mot kullen för att se vad det varit som intresserat Gavigan. Det visade sig vara en obelisk gjord av en främmande mörk stensort och som var prydd av egyptiska hieroglyfer. Ingen av dem kunde läsa hieroglyfer, men Ben trodde det rörde sig om en hyllning till den svarta faraon. Han hade sett något liknande under deras efterforskningar. Richard tog fram sketchblocket och började rita av obelisken medan Ben höll uppsikt över herrgården. Efter en stund ropade Ben till att kultisterna var på väg ut från huset och de tog sig in i en relativt närbelägen träddunge där de hoppades kunna beskåda kultisterna i säkerhet.

Det var runt ett tjog personer i processionen som långsamt närmade sig kullen, svagt upplysta av facklor. De flesta klädda i kaftaner, dansandes och spelandes instrument från Mellanöstern. När de kom närmare så kunde utredarna utskilja Edward Gavigan och Tewfik al-Sayed klädda i prästutstyrslar och fyra stycken bundna fångar klädda i trasor. Samtliga kultister var beväpnade med sina spikklubbor. I och med att musiken kom närmre så började Ben känna av sin (speciella) synestesi. Han såg små mörka varelser röra sig inne i dungen i takt med musiken. Resten av utredarna såg inget och Richard bad följaktligen Ben att hålla käft. Medan Ben nojade sig över varelserna bland träden så tittade John och Richard på vad kultisterna gjorde. De hade bundit fast fångarna i ringar som satt fast långt nere i obeliskens hörn och fortsatte med sitt dansande och spelande runt obelisken. Gavigan och al-Sayed stod och tittade på. Gavigan bar på sina religiösa spiror, en med en inverterad ankh och en med en krok, medan al-Sayed nöjde sig med en spikklubba. Utredarna hade ju stulit hans spiror. Hur som helst så kom John och Richard fram till efter ett par minuter att det var onödigt att stanna där eftersom de kunde ändå inte rädda fångarna från sitt öde. Istället så smög de bort till herrgården igen för att ta sig in. Kultisterna var allt för upptagna för att märka av det.

Herrgården visade sig vara så utsmyckad med egyptiska prydnader, inredning och krimskrams att det bara blev för mycket. I övrigt var huset sparsamt inrett och dåligt städat. Det var svårt att tro att någon bodde här, även om det fanns annat som tydde på motsatsen. Utredarna började att leta igenom övervåningen. Sovrum efter sovrum efter sovrum. De var nära på att strunta i övervåningen och ta sig ner igen då de alla hörde barnaskrik från ett av sovrummen.

När de öppnade dörren till rummet så fick de se ett barn, en liten flicka som såg ut att vara runt ett år gammal, som satt och grät på en matta i rummet. Flickan skulle ha kunnat vara av egyptiskt påbrå, men hon hade en udda form av missbildning. Hela hennes vänsterarm såg ut att ha blivit gravt brännskadad till den grad att den blivit förkolnad. Men konstigt nog så verkade armen vara fullt fungerande. Det fanns även mindre fläckar av missbildningen på andra ställen på flickans kropp, inklusive i ansiktet. Richard vände på klacken och gick och Ben var mest intresserad av att slänga blickar genom fönstret för att se så att kultisterna fortfarande var upptagna. Dr. Dunbar förbarmade sig för flickan dock och kunde inte tänka sig att lämna henne där med kultisterna. Han letade igenom rummet tills han hittade en leksakshund av trä som fick flickan till att sluta gråta. Sedan tog han henne med sig då de gick ner på nedervåningen, allt medan hon lekfullt nöp honom i armen och slog honom lätt i huvudet med leksaken.

Undervåningen var mestadels ointressant. Nere i källaren så hittade Richard en liten spricka i väggen varigenom han kunde se ett upplyst rum, något som tydde på en annan källarnedgång eller en lönndörr. De hade inte sett någon annan trappa ner dock och de hittade ingen hemlig ingång i källaren. Men John som är gammal som huset självt (okej kanske inte) slöt sig till att lönndörren borde vara i den stora öppna spisen i den stora entrén och där visade det sig finnas två lönndörrar. Utredarna började bli nervösa av att stanna i huset, för kultisterna kunde ju dyka upp när som helst, men de bestämde sig för att snabbt leta igenom lönndörrarna.

Den ena ledde ner till ett prästhål. John berättade att katolska präster gömt sig här under Cromwells tid. Rummet var tomt, men det fanns en dold liten tunnel som Ben och Richard kröp igenom för att undersöka vad som fanns på andra sidan. John vägrade att krypa igenom den där leriga och trånga tunneln, och förresten så hade han lillan att ta hand om. Tunneln ledde till ett båthus som utredarna sett tidigare då de var på baksidan av herrgården. Det var runt omkring nu som John såg att den lilla tjejens missbildade vänsterhand egentligen var en klo!

Den andra lönndörren ledde till en fängelsehåla. Där bland cellerna så hittade de en fånge. Mannen, som hette Karim Bahur, var stympad och hade förlorat synen i vänsterögat. Han var svag och utmärglad men tacksam för att utredarna var där och ville rädda honom. Han var också glad över att de räddat Fatima, den lilla flickan, då han menade att hennes mor antagligen var död vid detta laget. I övrigt så berättade han mest om trollkarlens arbetsrum och varnade om dennes familiari. Utredarna tittade snabbt in arbetsrummet, ett tortyrrum vars verktyg använts nyligen. Men rummet var fylld till bredden med grimoirer, ockulta böcker, pergament, målningar och statyetter. Richard tog ett titt i rummet och klargjorde högt att det var hög tid att fly och aldrig komma tillbaka. John hängde på honom tillsammans med Fatima och Karim. Ben hängde på efter att han snott med sig ett halvt färdigskrivet brev som låg på ett skrivbord. Ett brev som insinuerade att både Sir Aubrey Penhew och Jack Brady var vid liv och att Gavigan varit inblandad i mordet på Elias. En kvart senare så satte sig de sig i hyrbilen. Trötta, blöta och leriga. De gasade iväg och stannade inte förrän de var framme vid Johns villa där de alla kunde sova ut.

6:e feb 1925, London
Nästa dag bestämde Ben och Richard enhälligt att John skulle gå till polisen tillsammans med Karim och Fatima, vilket John gick med på. Något var de tvungna att göra och både Ben och Richard var efterlysta. Så John tog sig till polisen och berättade vad som hade hänt. Mer eller mindre. John har talets gåva så vid slutet av intervjun så framgick han som en hjälte som å det brittiska imperiets vägnar infiltrerade kulten för att avslöja den, och medan han var där passade på att rädda en man och en bebis. Karim bara nickade. Polisen lovade att undersöka den där kulten så snart som möjligt. När det gällde Fatima så rekommenderade John att Karim kunde ta hand om henne och att de fick bo i hans villa så länge de behövde det. Karim gillade ungen och kunde tänka sig detta, så de stannade kvar och tog hand om det administrativa medan John åkte tillbaka till sitt.

När John återvänt till de övriga utredarna så kom han till en insikt. Om de ville utreda Edward Gavigan själva så skulle de vara tvungna att agera snabbt innan polisen fick tummarna ur och gjorde något. Så de bestämde sig för att besöka Penhew -stiftelsen för att fråga runt lite. De antog att Gavigan inte tagit sig till jobbet ännu, men där hade de fel! När de frågade efter honom i expeditionen i den fina victorianska gamla byggnaden så var inte bara där utan han ville gärna träffa utredarna också!

Edward Gavigan var väldigt välkomnande och gjorde sitt bästa för att "hjälpa" utredarna. Han blev lite ställd när de frågade om Jackson Elias men återhämtade sig snabbt. Han berättade för dem vad han hade tidigare berättat för Elias. Sir Aubrey Penhew hade blivit inblandad i och med att expeditionen hade att göra med en tidsperiod i Egyptens fornhistoria som låg honom varmt om hjärtat. Nämligen den där landet styrdes av en kraftfull trollkarl känd som den svarta faraon. Men, tillagde han, tyvärr så visade sig det hela bara röra sig om en myt. De kunde inte hitta några fynd alls som styrkte teorin och Roger Carlyles flickvän visade sig vara en lurendrejare. En dag var hon försvunnen med expeditionens reskassa. Carlyle brydde sig inte om pengarna, men hans hjärta var krossat. Det var då Masters föreslog att de skulle resa till de förhållandevist svala högländerna i Kenya för att svalka ner sig lite...

Gavigan erbjöd utredarna att visa dem runt på utställningen på övervåningen och de vågade inte riktigt avböja. På vägen ut så norpade John med sig ett brev som han haft ögonen på i ett brevställ på skrivbordet. När Richard ursäktade sig och sa att han behövde gå till badrummet så lämnade John över brevet och försvann upp tillsammans med Gavigan och Ben. Richard hade tänkt försöka ta sig in på Gavigans kontor igen där han bland annat sett ett vidöppet kassaskåp. Men först läste han brevet:

Esteemed Gavigan

I'm afraid that this time I'm the bearer of bad news. Somehow Jackson Elias managed to get a group of people involved in his efforts to thwart our plans. These are people formerly unknown to our chapter. It's still unclear how much they know but they are to be concidered dangerous. They killed the chakota and stole the Mask of Hayama! As this letter reaches your hand they should still be on the steamship Gray Lady headed for Southampton and your domain. It's up to you now. The mask has to be returned! Personally I must remain behind and do our Great Lord's bidding. Those people may have left allies behind. I will find them and take care of them personally.

Ps. I have attached names and photos to this letter so that you may identify this menace coming your way.

/ Mukunga

Richard skrattade nervöst när han läst brevet. Gavigan visste vilka de var! Han begav sig ut från badrummet och försökte avgöra om det var möjligt att smyga sig förbi expediten. Det var det inte, så istället så gick han snabbt förbi och ursäktade sig med att han tappat sin plånbok i Gavigans kontor. Expediten bara viftade förbi honom, upptagen med annat. Inne i kontoret så lade Richard tillbaka brevet och tog en snabb titt i kassaskåpet. Där vara bara en massa pengar, något som han själv redan hade mer än han kunde göra av med, så han begav sig ut och upp övervåningen för att sälla sig till de övriga. Det tog nära på två timmar av rundvandring innan utredarna slutligen ursäktade och begav sig. Men innan dess så lämnade de en rejäl donation till stiftelsen (fråga mig inte varför).

Efter besöket på stiftelsen så berättade Richard om det han varit med om. De bestämde sig för att via telegram varna Noah Kensington i New York och sedan bryta sig in i Gavigans lägenhet. För att göra en lång historia kort så hade Richard svårt att dyrka upp ytterdörren, så han begav sig upp på taket, hoppade ner på en balkong där han nästan blev upptäckt av en familj som satt och lyssnade på radio, klättrade ner till Gavigans balkong (och ramlade nästan ner) och tog sig in. Det fanns inget suspekt i hans lägenhet. Värt att notera var att Richard ett par gånger kände en väldigt intensiv känsla av att vara betraktad. Både på vägen till Gavigans lägenhet och i dennes lägenhet.

Därefter tyckte utredarna att det kändes lite väl farligt att befinna sig i London så de valde att bege sig norrut till Lesser-Edale för att följa upp spåret där.

 

[Basenanji]

Aaargh!

Jag vill läsa, men eftersom jag när ett naivt hopp om att en gång spela den här superkampanjen försöker jag låta bli att spoila handlingen.

Men det ser mycket bra ut, av de glimtar jag tillåter mig då och då.

(Och om jag till slut ger upp det där hoppet ska jag skriva ut den här tråden och njuta!

 

[Tyr]

Aaargh!

Jag vill läsa, men eftersom jag när ett naivt hopp om att en gång spela den här superkampanjen försöker jag låta bli att spoila handlingen.

Men det ser mycket bra ut, av de glimtar jag tillåter mig då och då.

(Och om jag till slut ger upp det där hoppet ska jag skriva ut den här tråden och njuta!

Ge inte upp hoppet Basse! Plötsligt händer det...