Tyr
Hero
Denna krönika är en spoiler för köpkampanjen The Complete Masks of Nyarlathotep till Call of Cthulhu. Så om du tror att någonsin kommer spela denna grymma kampanj så ska du såklart inte läsa vidare.
Kapitel 2, London - del 4
7:e feb 1925, Lesser-Edale
Lesser-Edale är en pittoresk liten by som ligger i Valley of the Derwent, en dal mittemellan Manchester och Sheffield. Dalen är en del av Peak District, ett högland vida känd för sin naturliga skönhet. Det var i denna idyll som utredarna befann sig efter deras turbulenta tid i London för att följa upp ett spår som Jackson Elias lämnat efter sig. Platsen hade en lugnande inverkan på utredarna som var glada att kunna varva ner åtminstone för en stund.
De anlände på kvällen, lagom för att besöka den lokala puben för att fråga runt lite. The Laughing Horse var fylld av folk, och bland stammisarna så stod en man ut ur mängden. Det var en tjänsteklädd poliskonstapel som avnjöt sin ale i ett vimmel av lantbor. Spåret i fråga som utredarna undersökte var det att den lilla byn hade hemsökts av bestialiska mord för ett fåtal månader sedan, och utredarna tyckte att poliskonstapeln var en bra person att börja tala med.
Konstabel Tumwell var ivrig att berätta sin sida av historien. Dagen då det sista offret, Harold Short, attackerats och mirakulöst överlevt så bestämde sig Tumwell för att det fick vara nog. Han begav sig ut för att leta efter besten och fick syn på den ifrån vägen en bit utanför byn. En salva från hagelbössan senare och vad han beskrev som en stor vildhund slank iväg upp i kullarna för att dö. Två av konstapelns vänner tetades då med honom och sa att han inte var alls lika säker på vad det var han skjutit när storstadspoliserna var där och gjorde sina undersökningar. Tumwell såg lite generad ut och återgick till sin ale.
I från andra så fick utredarna reda på att dödsfallen inträffat under fullmåne och att ingen attackerats sedan konstapeln sköt besten. Men det fanns de som svor på att de hört besten yla under fullmånens sken även efter den sköts. Passande nog så skulle nästa fullmåne inträffa dagen efter...
Men utredarna var ivriga och bestämde sig för att försöka spåra upp besten redan samma kväll. John stannade till vid Hendersons slakteri för att köpa ett par blodiga stekar och sedan bad de konstapel Tumwell att visa var han hittat besten och i vilken riktning den sprang iväg. När de bad konstapeln att följa med dem så började han se nervös ut, drog till med ett svepskäl och försvann tillbaka till byn. Tyvärr så hade deras spårningsförsök inte någon annan effekt än att byborna gjorde sig lustiga på utredarnas bekostnad. Stadsbor i sina finskor som virrade runt på heden i mörkret... När de var ute och vandrade så såg de dock ett slott som vakade över byn högt upp i dalen. De fick reda på att slottet ägs av familjen Vane, en familj med långa anor i dalen. Utredarna blev nyfikna på familjen Vane, men det var något som fick vänta till dagen efter. Istället tog de in på Derwent Inn, åt kvällsmat och gick och lade sig.
8:e feb 1925, Lesser-Edale
Dagen efter så var de på jakt efter en telefon för att boka ett möte med Vane-familjen. Britterna John och Richard visste att det vore ohyfsat att knacka på oinbjudna. Men innan de lyckades jaga rätt på en så kom Ben på att han tänkt undersöka the Mask of Hayama ända sedan den omnämndes i brevet de hittade i Edward Gavigans kontor. Så istället för att riskera att glömma bort det ännu en gång så gick han raka vägen tillbaka till sitt rum på värdshuset, och de övriga följde med honom.
Utredarna hade hittat masken i källaren under Ju-Ju House, i en påse tillsammans med diverse andra saker. Mer specifikt så var masken en afrikansk djävulsmask. Dess ursprung såg ut att vara Kongo, men den var också tillverkad av något mörkt träslag som inte kan återfinnas på jorden. På insidan av masken så fanns fyra symboler inristade som tillsammans bildade en vag pyramidlik form. Tre symboler på rad och sedan en symbol direkt över de andra. Den översta symbolen kände Ben igen. Det var en assegai, en sorts afrikanskt spjut som symboliserar uNkulunkulu. En skapelsegud som ska ha lärt zulufolket att jaga. De övriga symbolerna var alla i kontrast mot den första i och med deras runda former. Ben kunde gissa vad de föreställde men det var inga symboler han sett under deras efterforskningar. Istället fokuserade Ben på spjutet. Hans kunskap om ockultism sade honom att om han använde masken medan han fokuserade på en symbol...
Masken klistrade sig fast vid Bens ansikte. Desperat försökte han slita loss den men det var lönlöst. John och Richard tittade på i fasa medan Ben helt plötsligt blev alldeles stel, och de såg hur hans pupiller expanderade tills dess att de täckte maskens ögonhålor.
Ben stod ensam på en öde savann. Efter ett ögonblick av förvåning så såg hans sig om efter någonting, vad som helst, men det fanns inget annat än oändlig savann. Komiskt nog så har liknande saker hänt honom allt för ofta, så han ryckte på axlarna och började gå framåt. Han visste av erfarenhet att processen brukade snabbas på om han bara tog initiativet. Mycket riktigt så såg han snart hur en man kom gåendes mot honom. Mannen såg ut som en reslig zulukrigare. I ena handen bar han en assegai och på ryggen bar han flera kastspjut av samma slag. Hans andra hand saknades helt av någon anledning och Ben frågade aldrig varför. När mannen kom fram så uttryckte han förvåning över att det inte var Mukunga som kommit för att träffa honom, och Ben fick intrycket av att det var en angenäm överraskning. Ben fick också reda på att mannen var uNkulunkulu, eller åtminstone var det så han kallades i denna aspekten. Plötsligt rämnade världen och återuppbyggdes inför Bens ögon..
Nu så stod han instället på en liten sten mitt ute på i havet. uNkulunkulu hade ersatts av en man som rest sig ur havet, stående på skalet av ett sedan länge utdött djur av enorm storlek. Mannen var grånad med sitt långa vita hår och hans långa gråa skägg, men han såg i övrigt inte gammal ut. Snarare tidlös liksom zulukrigaren. Han var svept i en vit toga. I hans högra hand så bar han ett spjut och hans vänsterhand saknades liksom tidigare. Kanske var Ben nervös av att stå framför en gud, men faktum var att han knappt fick ut något alls av konversationen. Han fick reda på att masken kan användas för att besöka andra gudar, och att han gjort rätt i att inte besöka dem. De är farliga och vill inte mänskligheten väl. Innan verkligheten slutligen ryckte tillbaka Ben tillverkligheten så sade mannen till honom att återvända om han behövde hjälp eller då han hade något att säga...
Ben föll till golvet, och masken likaså då den inte längre var fastklistrad mot hans ansikte, vilket fick de övriga utredarna till att gå fram för att se hur det var med honom. De insåg snabbt att han var okej och Ben kunde berätta vad som hänt honom. Efter att han återhämtat sig så kände Ben sig hungrig, så han erbjöd sig att gå och hämta mat åt sig själv och de övriga och försvann ut genom dörren. Kvar var John och Richard, och det var då som Richard gjorde det ödesdigra misstaget att prova masken själv. Det var så som Richard kom att träffa Yog-Sothoth.
Bortsett från att Richard fick se vision efter vision där han dog en långsam och smärtsam död (och därmed blev permanent galen) så gick mötet rätt bra. Richard hade till och med sinnesnärvaron till att fråga den yttre guden om Carlyle-expeditionen, och efter att ha envisats med att få svar så belönades han med en vision där han fick se de huvudsakliga medlemmarna i expeditionen vid liv efter massakern. Så när Richard återkom till verkligheten så utbrast han: "Oroa er inte! Carlyle-expeditionen är vid liv! Allt kommer ordna sig!". Men John började oroa sig. Han har jobbat som psykiatriker i större delen av sitt liv, och ju mer han betraktade Richard desto säkrare blev han på att något mycket traumatiskt inträffat medan Richard hade på sig masken och att han var i akut behov av vård. Kanske elchocksterapi tänkte han för sig själv.
Men just då nöjde han sig med att bara betrakta Richard och hans beteende. Som när han plötsligt ryggade till som om han hade hört något skrämmande och som följd blev livrädd och låste dörren. Eller när han började prata för sig själv. Han nämnde Yog-Sothoth? Förbereda någons ankomst? Ben provade dörren och ville komma in, men John bara ropade åt honom att vänta. Vad som hände just då var allt för fascinerande. Det var då som Richard använde djävulsmasken en andra gång, och det var så som han kom att få träffa Azathoth. Efter att han dansat frenetiskt i gudens hov så visste han precis vad han behövde göra.
Det var medan Richard var i trans för andra gången som John gick för att låsa upp för Dan. I samråd så kom de fram till att de var tvungna att ta Richard till ett mentalsjukhus för sitt eget bästa. Så Dan erbjöd sig att gå och se om han kunde köpa något sövande av någon i byn medan John höll ett öga på Richard. En parantes var att i samband med att Dan gick för att hämta mat tidigare så tog han även en promenad varpå han träffade en ur Vane-familjen, Lawrence Vane och kallpratade lite med honom.
När Richard vaknade till så gick han raskt raka vägen till puben, med John Dunbar i hasorna. Där babblade han på om att förbereda Yog-Sothoths ankomst och om att hitta tecken. Personerna i puben vågade inte ha ögonkontakt med galningen, men de spekulerade sinsemellan om han var någon form av djävulsdyrkare. När Richard inte fick något svar så begav han sig ut för att hitta en hög punkt. Han behövde ett bättre perspektiv för att kunna se tecknen så han begav sig mot Mam Tor, traktens högsta punkt. Han gick raka vägen dit och lät inte saker så som floden Noe stoppa honom.
Samtidigt så kom Ben tillbaka efter att ha köpt en flaska med sövande medel och en spruta av byns veterinär, men dessvärre till ett tomt rum. Folket på puben spekulerade i att Richard kan ha gått till Eldon Hill norr om Castle Plum. Sjunkhålet där sägs vara djävulens hemvist. Så i brist på några andra förslag så var det dit han begav sig.
Eldon Hole visade sig vara en reva som gapade illabådande ner i underjorden. Det 20 meter långa, ett par meter breda och mycket djupa hålet var beläget så att det säkerligen kan ha lett till en och annan intet ont anande vandrares död genom tiderna. Eldon Hole må vara en sevärdhet men Richard och John såg han inte till. Han var redo att ge upp och ta sig tillbaka till byn, men han kände en form av närvaro från sjunkhålet. Något uråldrigt. Något ondskefullt.
Under tiden så hade Richard tagit sig upp på Mam Tor och börjat leta efter ett tecken. John må vara gammal men han hade inte haft några problem med att matcha den yngre mannens takt upp för den höga kullen. Med sig hade de också två män från byn som blivit nyfikna över vad Richard skulle ta sig till, men nu verkade de snarare längta tillbaka till puben.
Det tog en stund men tillslut så hittade Richard tecknet han letat efter. Långt nedanför honom så bildade åkrarna en pil som pekade i nordnordöstlig riktning. Han blev uppspelt och försökte visa tecknet för John, men den gamle psykiatrikern kunde inte se vad det var som Richard ville att han skulle se. Istället satte Richard fart igen och de övriga följde efter honom. På vägen till den nya destinationen så gick de igenom byn igen, och när de gick förbi puben så slank de två byborna iväg från gruppen.
Ben hade tagit sig halvvägs till Castle Plum där han helt plötsligt fick se Richard och John komma gåendes emot honom. Han nöjde sig med att bara falla in med de övriga och vänta på ett bra tillfälle att söva ner Richard. Efter det att Richard undersökt Eldon Hole från ovan och kommit fram till att de var tvungna att ta sig ner dit så såg Ben sin chans. Han försökte få ett grepp om privatdeckaren men Richard lyckades slingra sig loss och började skrika i högan sky.
Det var då som Ben fick syn på något uppe i luften. En skrikande harpya som störtdök rakt mot honom! Trots Bens bästa försök att värja sig så var den framme i med sina klor och rev upp hans ansikte och axlar. I hans försök att komma undan så snubblade han och rullade ner en bra bit för kullen. Men när han väl rest sig igen, mörbultad, så visade det sig att han bara inbillat sig harpyan. Richards skrikande hade aktiverat Bens synestesi, och eftersom skrikandet hade hållit honom borta så hade Richard fortsatt skrika. Medan han rullat ner för kullen så hade han också tappat bort sprutan med det sövande medlet, vilket tog ett par minuter att leta upp.
Men trots att han hittat sprutan så bestämde sig Ben för att låta Richard hållas tillsvidare. Så vad utredarna gjorde då var att bege sig till byn för att köpa utrustning. En kil från smedjan, ett rep och en lykta. Det var inte mycket, men det var allt de behövde så snart klättrade utredarna ner i Eldon Holes mörker. Enligt skrönorna så ska hålet vara en bra bit djupare än en kilometer djup. På grund av sluttningen så kan man inte se bottnen uppifrån hålet. Men som tur väl var för utredarna så var detta en grav överdrift och de uppskattade djupet till att vara runt en hundra meter.
De tog sig ner, men inte utan skavanker. Richard skrapade upp ryggen, Ben skar sig i handflatorna och John slog i huvudet då Ben trillade ner på honom. Gamle John Dunbar fortsätter att vara den som gör bäst ifrån sig i fysiska aktiviteter!
Grottan de kommit ner i hade ett naturligt kupolformat tak full med stalaktiter. På marken fanns en massa skelettdelar utspridda. Många av dem verkade komma från djur, men John kunde även se ben från människor i virrvarret. Richard såg något mönster som ingen annan såg och nickade för sig själv. Definitivt rätt ställe. Grottan fortsatte in i en tunnel så det var dit han gick härnäst. Eftersom han också var den som hade lyktan så följde de övriga snabbt efter. Det var när Richard hittade ett par grottmålningar som Ben tog fram sprutan igen och skulle precis sticka privatdeckaren i ryggen då han helt plötsligt fick syn på någon annan i utkanten av mörkret. En människolik varelse med blek hy, långt hår och bestialiskt ansikte. Klädd i inte mycket mer än ett höftskynke. Låt oss kalla det en morlock.
Ben avbröt sin lite förhastade plan att söva ner Richard i ett hundra meter djupt grottsystem och gjorde istället de övriga uppmärksammade på morlocken som betraktade dem på avstånd. Richard började att försöka kommunicera med varelsen, något som verkade reta upp den snarare än lugna den. Den gav ifrån sig ett gutturalt morrande och verkade göra sig redo att anfalla...
...och där avbröt vi när vi spelade för mer än en månad sedan. En krönika till så är jag äntligen ifatt. Den som har erfarenhet av kampanjen kanske märker att väldigt lite som har med det aktuella kapitlet inträffar i denna delen av krönikan.
Kapitel 2, London - del 4
7:e feb 1925, Lesser-Edale
Lesser-Edale är en pittoresk liten by som ligger i Valley of the Derwent, en dal mittemellan Manchester och Sheffield. Dalen är en del av Peak District, ett högland vida känd för sin naturliga skönhet. Det var i denna idyll som utredarna befann sig efter deras turbulenta tid i London för att följa upp ett spår som Jackson Elias lämnat efter sig. Platsen hade en lugnande inverkan på utredarna som var glada att kunna varva ner åtminstone för en stund.
De anlände på kvällen, lagom för att besöka den lokala puben för att fråga runt lite. The Laughing Horse var fylld av folk, och bland stammisarna så stod en man ut ur mängden. Det var en tjänsteklädd poliskonstapel som avnjöt sin ale i ett vimmel av lantbor. Spåret i fråga som utredarna undersökte var det att den lilla byn hade hemsökts av bestialiska mord för ett fåtal månader sedan, och utredarna tyckte att poliskonstapeln var en bra person att börja tala med.
Konstabel Tumwell var ivrig att berätta sin sida av historien. Dagen då det sista offret, Harold Short, attackerats och mirakulöst överlevt så bestämde sig Tumwell för att det fick vara nog. Han begav sig ut för att leta efter besten och fick syn på den ifrån vägen en bit utanför byn. En salva från hagelbössan senare och vad han beskrev som en stor vildhund slank iväg upp i kullarna för att dö. Två av konstapelns vänner tetades då med honom och sa att han inte var alls lika säker på vad det var han skjutit när storstadspoliserna var där och gjorde sina undersökningar. Tumwell såg lite generad ut och återgick till sin ale.
I från andra så fick utredarna reda på att dödsfallen inträffat under fullmåne och att ingen attackerats sedan konstapeln sköt besten. Men det fanns de som svor på att de hört besten yla under fullmånens sken även efter den sköts. Passande nog så skulle nästa fullmåne inträffa dagen efter...
Men utredarna var ivriga och bestämde sig för att försöka spåra upp besten redan samma kväll. John stannade till vid Hendersons slakteri för att köpa ett par blodiga stekar och sedan bad de konstapel Tumwell att visa var han hittat besten och i vilken riktning den sprang iväg. När de bad konstapeln att följa med dem så började han se nervös ut, drog till med ett svepskäl och försvann tillbaka till byn. Tyvärr så hade deras spårningsförsök inte någon annan effekt än att byborna gjorde sig lustiga på utredarnas bekostnad. Stadsbor i sina finskor som virrade runt på heden i mörkret... När de var ute och vandrade så såg de dock ett slott som vakade över byn högt upp i dalen. De fick reda på att slottet ägs av familjen Vane, en familj med långa anor i dalen. Utredarna blev nyfikna på familjen Vane, men det var något som fick vänta till dagen efter. Istället tog de in på Derwent Inn, åt kvällsmat och gick och lade sig.
8:e feb 1925, Lesser-Edale
Dagen efter så var de på jakt efter en telefon för att boka ett möte med Vane-familjen. Britterna John och Richard visste att det vore ohyfsat att knacka på oinbjudna. Men innan de lyckades jaga rätt på en så kom Ben på att han tänkt undersöka the Mask of Hayama ända sedan den omnämndes i brevet de hittade i Edward Gavigans kontor. Så istället för att riskera att glömma bort det ännu en gång så gick han raka vägen tillbaka till sitt rum på värdshuset, och de övriga följde med honom.
Utredarna hade hittat masken i källaren under Ju-Ju House, i en påse tillsammans med diverse andra saker. Mer specifikt så var masken en afrikansk djävulsmask. Dess ursprung såg ut att vara Kongo, men den var också tillverkad av något mörkt träslag som inte kan återfinnas på jorden. På insidan av masken så fanns fyra symboler inristade som tillsammans bildade en vag pyramidlik form. Tre symboler på rad och sedan en symbol direkt över de andra. Den översta symbolen kände Ben igen. Det var en assegai, en sorts afrikanskt spjut som symboliserar uNkulunkulu. En skapelsegud som ska ha lärt zulufolket att jaga. De övriga symbolerna var alla i kontrast mot den första i och med deras runda former. Ben kunde gissa vad de föreställde men det var inga symboler han sett under deras efterforskningar. Istället fokuserade Ben på spjutet. Hans kunskap om ockultism sade honom att om han använde masken medan han fokuserade på en symbol...
Masken klistrade sig fast vid Bens ansikte. Desperat försökte han slita loss den men det var lönlöst. John och Richard tittade på i fasa medan Ben helt plötsligt blev alldeles stel, och de såg hur hans pupiller expanderade tills dess att de täckte maskens ögonhålor.
Ben stod ensam på en öde savann. Efter ett ögonblick av förvåning så såg hans sig om efter någonting, vad som helst, men det fanns inget annat än oändlig savann. Komiskt nog så har liknande saker hänt honom allt för ofta, så han ryckte på axlarna och började gå framåt. Han visste av erfarenhet att processen brukade snabbas på om han bara tog initiativet. Mycket riktigt så såg han snart hur en man kom gåendes mot honom. Mannen såg ut som en reslig zulukrigare. I ena handen bar han en assegai och på ryggen bar han flera kastspjut av samma slag. Hans andra hand saknades helt av någon anledning och Ben frågade aldrig varför. När mannen kom fram så uttryckte han förvåning över att det inte var Mukunga som kommit för att träffa honom, och Ben fick intrycket av att det var en angenäm överraskning. Ben fick också reda på att mannen var uNkulunkulu, eller åtminstone var det så han kallades i denna aspekten. Plötsligt rämnade världen och återuppbyggdes inför Bens ögon..
Nu så stod han instället på en liten sten mitt ute på i havet. uNkulunkulu hade ersatts av en man som rest sig ur havet, stående på skalet av ett sedan länge utdött djur av enorm storlek. Mannen var grånad med sitt långa vita hår och hans långa gråa skägg, men han såg i övrigt inte gammal ut. Snarare tidlös liksom zulukrigaren. Han var svept i en vit toga. I hans högra hand så bar han ett spjut och hans vänsterhand saknades liksom tidigare. Kanske var Ben nervös av att stå framför en gud, men faktum var att han knappt fick ut något alls av konversationen. Han fick reda på att masken kan användas för att besöka andra gudar, och att han gjort rätt i att inte besöka dem. De är farliga och vill inte mänskligheten väl. Innan verkligheten slutligen ryckte tillbaka Ben tillverkligheten så sade mannen till honom att återvända om han behövde hjälp eller då han hade något att säga...
Ben föll till golvet, och masken likaså då den inte längre var fastklistrad mot hans ansikte, vilket fick de övriga utredarna till att gå fram för att se hur det var med honom. De insåg snabbt att han var okej och Ben kunde berätta vad som hänt honom. Efter att han återhämtat sig så kände Ben sig hungrig, så han erbjöd sig att gå och hämta mat åt sig själv och de övriga och försvann ut genom dörren. Kvar var John och Richard, och det var då som Richard gjorde det ödesdigra misstaget att prova masken själv. Det var så som Richard kom att träffa Yog-Sothoth.
Bortsett från att Richard fick se vision efter vision där han dog en långsam och smärtsam död (och därmed blev permanent galen) så gick mötet rätt bra. Richard hade till och med sinnesnärvaron till att fråga den yttre guden om Carlyle-expeditionen, och efter att ha envisats med att få svar så belönades han med en vision där han fick se de huvudsakliga medlemmarna i expeditionen vid liv efter massakern. Så när Richard återkom till verkligheten så utbrast han: "Oroa er inte! Carlyle-expeditionen är vid liv! Allt kommer ordna sig!". Men John började oroa sig. Han har jobbat som psykiatriker i större delen av sitt liv, och ju mer han betraktade Richard desto säkrare blev han på att något mycket traumatiskt inträffat medan Richard hade på sig masken och att han var i akut behov av vård. Kanske elchocksterapi tänkte han för sig själv.
Men just då nöjde han sig med att bara betrakta Richard och hans beteende. Som när han plötsligt ryggade till som om han hade hört något skrämmande och som följd blev livrädd och låste dörren. Eller när han började prata för sig själv. Han nämnde Yog-Sothoth? Förbereda någons ankomst? Ben provade dörren och ville komma in, men John bara ropade åt honom att vänta. Vad som hände just då var allt för fascinerande. Det var då som Richard använde djävulsmasken en andra gång, och det var så som han kom att få träffa Azathoth. Efter att han dansat frenetiskt i gudens hov så visste han precis vad han behövde göra.
Det var medan Richard var i trans för andra gången som John gick för att låsa upp för Dan. I samråd så kom de fram till att de var tvungna att ta Richard till ett mentalsjukhus för sitt eget bästa. Så Dan erbjöd sig att gå och se om han kunde köpa något sövande av någon i byn medan John höll ett öga på Richard. En parantes var att i samband med att Dan gick för att hämta mat tidigare så tog han även en promenad varpå han träffade en ur Vane-familjen, Lawrence Vane och kallpratade lite med honom.
När Richard vaknade till så gick han raskt raka vägen till puben, med John Dunbar i hasorna. Där babblade han på om att förbereda Yog-Sothoths ankomst och om att hitta tecken. Personerna i puben vågade inte ha ögonkontakt med galningen, men de spekulerade sinsemellan om han var någon form av djävulsdyrkare. När Richard inte fick något svar så begav han sig ut för att hitta en hög punkt. Han behövde ett bättre perspektiv för att kunna se tecknen så han begav sig mot Mam Tor, traktens högsta punkt. Han gick raka vägen dit och lät inte saker så som floden Noe stoppa honom.
Samtidigt så kom Ben tillbaka efter att ha köpt en flaska med sövande medel och en spruta av byns veterinär, men dessvärre till ett tomt rum. Folket på puben spekulerade i att Richard kan ha gått till Eldon Hill norr om Castle Plum. Sjunkhålet där sägs vara djävulens hemvist. Så i brist på några andra förslag så var det dit han begav sig.
Eldon Hole visade sig vara en reva som gapade illabådande ner i underjorden. Det 20 meter långa, ett par meter breda och mycket djupa hålet var beläget så att det säkerligen kan ha lett till en och annan intet ont anande vandrares död genom tiderna. Eldon Hole må vara en sevärdhet men Richard och John såg han inte till. Han var redo att ge upp och ta sig tillbaka till byn, men han kände en form av närvaro från sjunkhålet. Något uråldrigt. Något ondskefullt.
Under tiden så hade Richard tagit sig upp på Mam Tor och börjat leta efter ett tecken. John må vara gammal men han hade inte haft några problem med att matcha den yngre mannens takt upp för den höga kullen. Med sig hade de också två män från byn som blivit nyfikna över vad Richard skulle ta sig till, men nu verkade de snarare längta tillbaka till puben.
Det tog en stund men tillslut så hittade Richard tecknet han letat efter. Långt nedanför honom så bildade åkrarna en pil som pekade i nordnordöstlig riktning. Han blev uppspelt och försökte visa tecknet för John, men den gamle psykiatrikern kunde inte se vad det var som Richard ville att han skulle se. Istället satte Richard fart igen och de övriga följde efter honom. På vägen till den nya destinationen så gick de igenom byn igen, och när de gick förbi puben så slank de två byborna iväg från gruppen.
Ben hade tagit sig halvvägs till Castle Plum där han helt plötsligt fick se Richard och John komma gåendes emot honom. Han nöjde sig med att bara falla in med de övriga och vänta på ett bra tillfälle att söva ner Richard. Efter det att Richard undersökt Eldon Hole från ovan och kommit fram till att de var tvungna att ta sig ner dit så såg Ben sin chans. Han försökte få ett grepp om privatdeckaren men Richard lyckades slingra sig loss och började skrika i högan sky.
Det var då som Ben fick syn på något uppe i luften. En skrikande harpya som störtdök rakt mot honom! Trots Bens bästa försök att värja sig så var den framme i med sina klor och rev upp hans ansikte och axlar. I hans försök att komma undan så snubblade han och rullade ner en bra bit för kullen. Men när han väl rest sig igen, mörbultad, så visade det sig att han bara inbillat sig harpyan. Richards skrikande hade aktiverat Bens synestesi, och eftersom skrikandet hade hållit honom borta så hade Richard fortsatt skrika. Medan han rullat ner för kullen så hade han också tappat bort sprutan med det sövande medlet, vilket tog ett par minuter att leta upp.
Men trots att han hittat sprutan så bestämde sig Ben för att låta Richard hållas tillsvidare. Så vad utredarna gjorde då var att bege sig till byn för att köpa utrustning. En kil från smedjan, ett rep och en lykta. Det var inte mycket, men det var allt de behövde så snart klättrade utredarna ner i Eldon Holes mörker. Enligt skrönorna så ska hålet vara en bra bit djupare än en kilometer djup. På grund av sluttningen så kan man inte se bottnen uppifrån hålet. Men som tur väl var för utredarna så var detta en grav överdrift och de uppskattade djupet till att vara runt en hundra meter.
De tog sig ner, men inte utan skavanker. Richard skrapade upp ryggen, Ben skar sig i handflatorna och John slog i huvudet då Ben trillade ner på honom. Gamle John Dunbar fortsätter att vara den som gör bäst ifrån sig i fysiska aktiviteter!
Grottan de kommit ner i hade ett naturligt kupolformat tak full med stalaktiter. På marken fanns en massa skelettdelar utspridda. Många av dem verkade komma från djur, men John kunde även se ben från människor i virrvarret. Richard såg något mönster som ingen annan såg och nickade för sig själv. Definitivt rätt ställe. Grottan fortsatte in i en tunnel så det var dit han gick härnäst. Eftersom han också var den som hade lyktan så följde de övriga snabbt efter. Det var när Richard hittade ett par grottmålningar som Ben tog fram sprutan igen och skulle precis sticka privatdeckaren i ryggen då han helt plötsligt fick syn på någon annan i utkanten av mörkret. En människolik varelse med blek hy, långt hår och bestialiskt ansikte. Klädd i inte mycket mer än ett höftskynke. Låt oss kalla det en morlock.
Ben avbröt sin lite förhastade plan att söva ner Richard i ett hundra meter djupt grottsystem och gjorde istället de övriga uppmärksammade på morlocken som betraktade dem på avstånd. Richard började att försöka kommunicera med varelsen, något som verkade reta upp den snarare än lugna den. Den gav ifrån sig ett gutturalt morrande och verkade göra sig redo att anfalla...
...och där avbröt vi när vi spelade för mer än en månad sedan. En krönika till så är jag äntligen ifatt. Den som har erfarenhet av kampanjen kanske märker att väldigt lite som har med det aktuella kapitlet inträffar i denna delen av krönikan.
