Nekromanti Coriolis och Aliens

[CapnZapp]

Mycket enkelt. Flera forumister säger Coriolis lider av
1) mycken errata
2) ändå wonky
3) den stora specialgrejen - mörkerpoäng - fungerar sådär

Då är frågan. Om man nu vill spela säg Ikonernas Nåd med ett Frialigan-spel, vad gör att man inte kan ta Aliens istället? Vad förhindrar att Aliens används som ett Coriolis 2.0*?
*) om du föredrar 3.0 har du min respekt

(Pratar nu inte om detaljer som är relativt enkelt att fixa, som utrustning specifik för Tredje Horisonten)

 

[krank]

Lite svårt att svara på utan att se Alien-reglerna, men generellt är väl svaret att det inte finns några hinder. Att byta regelsystem är nästan alltid lätt, förutsatt att regelsystemet man byter till inte är något regeltungt och stats-fokuserat spel eller kräver en massa spelbalans-jobb eller så.

Men då är jag mer av en "setting matters"-person än en "system matters"-dito också.

 

[CapnZapp]

Mjo, men bra spelsystem är ju kalibrerade för sin värld. Rent hypotetiskt kan ett skräckspel fokusera på bräckliga svaga karaktärer - som gör den regelmotorn olämplig för, säg, Hyborian Age om tanken är att man ska dräpa orker och svartmän i dussintal.

Att vi måste vänta tills vi ser reglerna är väl lika sant som tråkigt. När har brist på information förhindrat oss från att spekulera?!

 

[Björn Wärmedal]

Jag har väldigt dålig koll på Coriolis, men finns det något skäl att inte bara ta random space opera-regler man gillar till det? GURPS, Traveller, WEG Star Wars eller Shipmates, till exempel?

 

[CapnZapp]

Jag har väldigt dålig koll på Coriolis, men finns det något skäl att inte bara ta random space opera-regler man gillar till det? GURPS, Traveller, WEG Star Wars eller Shipmates, till exempel?

Ja, "Om man nu vill spela säg Ikonernas Nåd med ett Frialigan-spel"

 

[entomophobiac]

Jag tycker att Coriolis är något av scifi-mellanmjölk rent regeltekniskt. Det gör att du i praktiken kan använda vilket system som helst som behandlar resor i rymden och rymdskepp på ett rymdoperaiskt vis. Från Traveller till Mutant Chronicles, mer eller mindre. Det är ändå ungefär vad Coriolis gör till att börja med.

Det enda jag skulle se som ett måste för att göra det troget temat är någon form av stress eller annan effekt som det övernaturliga kan ha. Stresspoängen är ju delvis till för det i Coriolis. Men de flesta system har något som fyller ungefär samma funktion.

Skapandet av rollperson behöver även reflektera hur hård Coriolis-världen är. Framförallt kontrasten mellan de fysiskt arbetande—ibland livegna—och de som lever och verkar i rymden. Det är ju en värld med väldigt stora kontraster. Balans mellan rollpersoner slutar vara särskilt viktig. En av de mer eleganta lösningarna i Coriolis är att högre status ger dig mer specialfärdigheter men sämre grundegenskaper. (Baksidan av den eleganta lösningen är att det tappar värde i spel, eftersom du inte kan öka dina grundegenskaper med erfarenhet, så i praktiken gör det bara status mindre värd på lång sikt.)

Skulle jag spelleda Coriolis idag skulle jag göra det med Mothership, men det är för att det är det spelsystem jag är mest nykär i.

 

[Rymdhamster]

Då är frågan. Om man nu vill spela säg Ikonernas Nåd med ett Frialigan-spel, vad gör att man inte kan ta Aliens istället? Vad förhindrar att Aliens används som ett Coriolis 2.0*?

De enda sakerna jag kan komma på är monsterförmågor aktiveras av mörkerpoäng i Coriolis (superlätt att åtgärda) och att jag inte tror att de kommer finnas regler för mystiker i Aliens (vilket jag själv inte ser som problem då jag ändå vill ha dem som SLP:er snarare än rollpersoner).

 

[entomophobiac]

De enda sakerna jag kan komma på är monsterförmågor aktiveras av mörkerpoäng i Coriolis (superlätt att åtgärda) och att jag inte tror att de kommer finnas regler för mystiker i Aliens (vilket jag själv inte ser som problem då jag ändå vill ha dem som SLP:er snarare än rollpersoner).

Mystiker är ju bara dina psimutantjedimagiker ändå, så nästan alla stora regelsystem har någonting som kan användas som substitut för det. Spelade själv Coriolis nästan helt utan övernaturliga aspekter annat än den vidskepliga delen av det—som jag tycker är den mest intressanta personligen.

 

[Rymdhamster]

Spelade själv Coriolis nästan helt utan övernaturliga aspekter annat än den vidskepliga delen av det—som jag tycker är den mest intressanta personligen.

Som det var i förstautvågan då. Det är egentligen så jag vill ha mitt Coriolis också, men det är coolt att hela ktululu-grejen finns med i bakgrunden när man vill röra runt lite i grytan.

 

[krank]

Som det var i förstautvågan då. Det är egentligen så jag vill ha mitt Coriolis också, men det är coolt att hela ktululu-grejen finns med i bakgrunden när man vill röra runt lite i grytan.

Och för mig som tycker att kampanjer som inte berör Stora Hemligheter Och Sånt I Världen knappt är värda min tid uppskattar att Fria Ligan tagit sig tid att lägga in en del sånt.

Inte som Järnringen, som konsekvent körde linjen "inget utanför rollpersonernas day-to-day är viktigt". Det störde jag mig på redan i M:UA, där det var uppenbart att man inte SKULLE köra någon episk kampanj som knöt an till den stora katastrofen. Eller att JAB iaf inte var intresserade av att stödja sådant, utan mest bara ville att man skulle tröska runt på lokal nivå...

 

[Rymdhamster]

Och för mig som tycker att kampanjer som inte berör Stora Hemligheter Och Sånt I Världen knappt är värda min tid

Ja, vi har fundemenatalt skilja åsikter om rollspel =D

 

[entomophobiac]

Som det var i förstautvågan då. Det är egentligen så jag vill ha mitt Coriolis också, men det är coolt att hela ktululu-grejen finns med i bakgrunden när man vill röra runt lite i grytan.

Typ så. Dock tycker jag att ktululu-grejen mest känns krystad, särskilt i de publicerade äventyren. Men jag tror det är som med så många andra kampanjer jag läst—de passar inte min löjligt specifika spelledarstil. I övrigt gillar jag materialet till Coriolis i allmänhet, för känslan på världen är riktigt cool. Köper som regel allt som kommer ut till det för det är helt enkelt unikt. Det är mest när det slutar vara unikt—som med ktululu-grejen och horisonterna etc.—som jag lite tappar intresset för materialet. När det håller sig borta från metaplott och bara bygger atmosfär är det möjligen det bästa rollspelsmaterialet jag känner till som är utgivet på svenska.

 

[Paal]

I Coriolis har ju karaktärerna dubbelt så många kroppspoäng som i övriga MÅ0-spel. Möjligt att man hade behövt justera det om ska använda sig av fiendestats rakt av från Coriolis.

Vapenskada borde ju gå att ta från Aliens annars får man väl justera Coriolisvapnen efter behov.

 

[Rangertheman]

Year Zero Mini kanske? Jag vet inte om kommande Year Zero Lite passar ännu bättre.

Annars är känslan att Alien-varianten av motorn bör fungera bra i Coriolis med några mindre tweaks.

 

[CapnZapp]

Inte som Järnringen, som konsekvent körde linjen "inget utanför rollpersonernas day-to-day är viktigt". Det störde jag mig på redan i M:UA, där det var uppenbart att man inte SKULLE köra någon episk kampanj som knöt an till den stora katastrofen. Eller att JAB iaf inte var intresserade av att stödja sådant, utan mest bara ville att man skulle tröska runt på lokal nivå...

Intressant (läs "felaktigt" ) perspektiv med tanke på att MUA mer eller mindre skapades för kampanjen Undergångens Arvtagare där rollpersonerna får reda på hela bakgrundshemligheten med kejsardömet och avgör dess öde.

Den stora katastrofen låg i MUA i den historiska backspegeln. Den var uppenbar bakgrundsbeskrivning.

Plus att MUA är som bäst som pastisch på det förlorade folkhemmet. Lite som Roy Andersson Rollspelet.

 

[krank]

Intressant (läs "felaktigt" ) perspektiv med tanke på att MUA mer eller mindre skapades för kampanjen Undergångens Arvtagare där rollpersonerna får reda på hela bakgrundshemligheten med kejsardömet och avgör dess öde.

Den stora katastrofen låg i MUA i den historiska backspegeln. Den var uppenbar bakgrundsbeskrivning.

Plus att MUA är som bäst som pastisch på det förlorade folkhemmet. Lite som Roy Andersson Rollspelet.

...tycker du, ja.

Det finns mycket jag gillade med M:UA. Det fanns också mycket jag tyckte hade kunnat göra spelet extremt mycket bättre. Mer fokus på katastrofen till exempel, vilket ju i mina ögon är tusen gånger coolare än en kampanj om kejsardömet.

Att JAB lade katastrofen i den historiska backspegeln och vägrade ha den som annat än bakgrundsbeskrivning tycker jag var ett misstag och ett massivt slöseri med potential.

 

[entomophobiac]

Att JAB lade katastrofen i den historiska backspegeln och vägrade ha den som annat än bakgrundsbeskrivning tycker jag var ett misstag och ett massivt slöseri med potential.

Samtidigt är ju katastroffiktion så otroligt gjort att just precis det JAB gjorde gav dem en chans att göra sin egen grej av det.

Att sätta något som redan hänt och inte går att ändra på i förgrunden hade ju förvandlat rollpersonerna till passiva deltagare. “Nu vet ni vilka grupper som pajade jorden. Det regnar. Vad gör ni?”

 

[krank]

Att sätta något som redan hänt och inte går att ändra på i förgrunden hade ju förvandlat rollpersonerna till passiva deltagare. “Nu vet ni vilka grupper som pajade jorden. Det regnar. Vad gör ni?”

Jag föredrar att ha rollpersonerna som undersökare snarare än ständigt aktiva aktörer. Jag hade varit helt OK med att ha en lång kampanj i vars klimax det avslöjas hur civilisationen föll och i längden hur detta påverkat och skapat det samhälle som kom efter.

För mig blir det då lite som ett riktigt schysst mordmysterie – Piorot behöver inte ha kunna påverka hur saker och ting utvecklas efter att mordet är löst för att det ska bli en intressant berättelse. Han behöver inte ens själv vara speciellt inblandad i det han undersöker.

 

[Minimoni]

Jag gillar också när mina karaktärer får möjlighet att utforska och i en del settings även delta i metaplotten. När min grupp spelade Coriolis så använde jag den redan inbyggda metaplotten rund tredje horisonten och byggde ut den för att få in fler saker som min grupp och jag gillar. RP fick utforska gamla ruiner från forna civilisationer som de inte visste om de var mänskliga eller inte. Utforska högteknologiska lömningar i i Rymden och leta pusselbitar för att kunna översätta främmande språk och mycket mer. Jag och min grupp ogillar inte stridet till den grad som jag uppfattat att Krank gör, så det fanns strider på vägen men jag har gjort våld så dödligt att spelarna med deras RP helst hittar andra lösningar.

Den spelstilen fungerar för oss och jag som SL gillar verkligen att skapa mysterier eftersom jag ser på mina spelare at de blir väldigt engagerade i den typen av spel. Så jo, jag personligen tycker nog om att utforskandet får utgöra en väldigt stor del av äventyren och vad är mer episkt än att hitta orsaken till varför världen är som den är?

 

[entomophobiac]

Jag föredrar att ha rollpersonerna som undersökare snarare än ständigt aktiva aktörer. Jag hade varit helt OK med att ha en lång kampanj i vars klimax det avslöjas hur civilisationen föll och i längden hur detta påverkat och skapat det samhälle som kom efter.

För mig blir det då lite som ett riktigt schysst mordmysterie – Piorot behöver inte ha kunna påverka hur saker och ting utvecklas efter att mordet är löst för att det ska bli en intressant berättelse. Han behöver inte ens själv vara speciellt inblandad i det han undersöker.

Känner att det blir lite äpple/päron av detta. Att kunna påverka det som händer handlar ju även om att påverka det egna agerandet–inte nödvändigtvis om att ändra något på ett större plan. Att undersöka vem som mördat någon i Pyrisfamfundet är ju mer intressant än att förkovra sig i metaplotten ur mitt perspektiv.

Personligen finner jag uteslutande metaplot ointressant, vilket är varför jag inte heller är intresserad av varför apokalypsen skedde i ett postapokalyptiskt samhälle, eftersom det blir ovillkorligen krystat när det ska försöka förklara muterade djur och allsköns annan fantasy. Hellre då ta faktumet för vad det är och undersöka saker i världen som uppstår, med utgångspunkt från stämningen spelet har tack vare det.